Dramatiskt om drönare med Muse

Drönare. De är överallt. Vakar över oss. Slår till med dödlig precision på sina ställen. Att Muse med sin dragning åt det mörka och melodramatiska gör ett slags temaalbum med dessa som utgångspunkt, metaforiskt eller inte, är kanske inte så långsökt.

Äppelkäckt är det inte. De är fortfarande ett band främst stämda i moll. Med sina influenser omväxlande från Ultravox, Coldplay (eller vem har influerat vem av dem?), musikaler, Queen, opera med mera är bordet dukat för stora känslor, lika stora gester och djupa dalar av åtminstone lättare ångestattacker. Jag gillar Muse. Åtminstone sedan jag sent omsider började låna dem ett öra för några år sedan i samband med 2012 års ”The Second Law”. Men den dessförinnan släppta ”The Resistance” är kanske ännu bättre, sett i perspektiv.

De räds inte att ta ut svängarna och pretentionerna här heller, även om ”Drones” strängt taget knappast är det absolut mest kreativa och innovativa de gjort. Raka och ettriga, inte alltför diskret samhällskritiska spår dominerar inledningsvis, med titlar som ”The Handler” och ”Psycho”. Mot slutet formateras franchisen om en smula och in träder den bitterljuva ”Aftermath”, minimusikalen ”The Globalist” med flera härligt högstämda faser och så det avslutande, korta och förrädiskt finstämda titelspåret, ett stycke tillskrivet den italienske renässanskompositören Palestrina. Mellanspel eller interludes med talade inslag framhäver ambitionerna, som ett anförande av – visst är det John F Kennedy?

Gruppens sjunde studioalbum är alltså en form av konceptskiva. Utsagesvis handlar det om ’en persons resa från övergivenhet till indoktrinering och sedan avhopp’ om man får tro synopsis på Wikipedia. Deras ”The Wall” eller ”The Lamb Lies Down on Broadway”? Budskapet sägs behandla bristen på empati som uppstår genom modern teknologi och inte minst drönare, enligt bandledaren Matthew Bellamy, intervjuad av BBC. Inga fel på de avsikterna. Den delvis mer avskalade inramningen de siktat på har för- och nackdelar. Men stämningen finns där. Allt är inte oförglömligt men det märks att det är ett uttryck för något mer än bara utsmyckning av ljudrummet.

Recenserat: Muse ”Drones” (2015). Avlyssnat via Spotify.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s