I november 2007 skrev jag några rader om den då relativt färska gruppen Pure Reason Revolution och deras album ”The Dark Third”. Så här lät det:

Tyvärr, tyvärr, missade jag deras besök i Göteborg i somras, när de agerade förband åt Porcupine Tree. Då hade jag i och för sig knappt börjat lyssna på gruppen, men det har jag nu, under sensommaren och hösten gjort desto mer. Ett gäng slynglar från Storbritannien hämtar inspiration från, tillåt mig gissa vilt – Marillion, King Crimson, gamla döda gubbar från barocken och framåt… eller, det kan lika gärna vara sådant jag aldrig hört talas om. Vad de gör är något både episkt storslaget, böljande och ganska lättillgängligt. Rock är grunden, gitarrerna ligger i fören men de släpper sällan eller aldrig iväg några solokaskader eller effektsökande uppvisningar. De låter verkligen som ett sammansvetsat band, med ett gemensamt mål.

Piano, fioler, stämsång, korala passager och återkommande melodislingor skapar en sammanhållen enhet. Det finns nog ett genomgående tema här, men vad det är är mindre viktigt. PRR är en kvintett med fyra grabbar (Jon och Andrew Courtney, Jamie Wilcox och Jim Dobson) och en tjej (Chloe Alper). Fyra av medlemmarna sjunger, vilket borgar för en viss vokal dynamik som känns fräsch. En del av materialet skulle inte låta helt fel som soundtrack till nästa filmatiserade kapitel om C. S. Lewis Narnia-värld. Att lyssna är att träda in i deras värld en stund och försöka förutse vart vi är på väg, vad som väntar bakom nästa hörn i den förtrollade skogen. Men de verkar aldrig ute efter att knipa billiga poäng genom chockverkan eller att bryta illusionen. Det finns en röd tråd, en genomgående tanke, en vision men – som sagt – jag bryr mig inte så mycket om vad den består i. Ge mig några månader till, så kanske jag utropar ”Eureka!” och levererar lösningen på ett silverfat. Men räkna inte med det.

Titlarna talar sitt eget lilla (otydliga) språk: ”The bright ambassadors of morning”, ”Apprentice of the universe”, ”Bullits dominae” och så vidare. Att lägga in lite latin här och var är ju populärt i mer pretentiösa kretsar och jag har absolut ingenting emot det, även om det i själva verket skulle dölja bristen på ett genuint djup. Det här ska vara den första, som det heter, fullformats-CDn efter en tidigare mjukstart med kortare speltid. Jag skulle tro att det kommer mer så småningom. Och om den här recensionen inte gett någon begriplig bild av hur de låter, så väljer jag bara att slarvcitera Bibeln som ursäkt: ”Här ser vi allt som i en dunkel spegelbild, men en dag ska allt stå klart som svenskt kranvatten…”.

Trivia: den version jag hört innehåller två skivor med sammanlagt 14 spår. Det ska vara den europeiska upplagan från tyska bolaget InsideOut, utgiven senare än den amerikanska enkel-CD-varianten.

Recenserat: ”The Dark Third” med Pure Reason Revolution (InsideOut, 2007). Texten är tidigare publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar 1 november 2007.