Diskret påträngande mystik från Braids

 

Björk. Bat For Lashes, Tori Amos eller Bel Canto? Eller självaste Kate Bush? Vilka förstahandsinfluenser kanadensiska Braids byggt upp sig med kan diskuteras. Själv hade jag aldrig hört talas om dem förrän i höstas, via en rekommendation på… Paste Magazine, kanske? I något så celebert som avdelningen halvårets bästa album, publicerat förra sommaren.

Det går alltså att skönja influenser och möjliga syskonsjälar. Men egna är de ändå. Inte minst sångerskan med det illustra namnet Raphaelle Standell-Preston, i fronten för en trio som en gång varit en kvintett. Med begynnelse i Calgary men sedan manövrerat sig österut till Montreal. Raphaelle är spröd men spänstig. Naket nyanserad. Omgiven av en ljudvägg med elektronisk prägel och en fluffig finstämdhet som kan kalla minimalistisk och nedtonad men samtidigt raffinerat melodramatisk. Musiken böljar fram och åter utan överdrivna åthävor men med en ihållande mystik.

Som virvlar i ett vattendrag, em stadig puls som inte tappar greppet även om den syns studsa omkring bland molnen. I den förhållandevis mer aggressiva ”Miniskirt” hörs mer temperament och ett uppfordrande tonfall. All is not well inte the world… Rytmiskt genomgår låten ett par metamorfoser som kännetecknar bandets attityd. Trumkaskader går på, tvärs med de till synes triviala tretonsfigurer på syntar som inte broderar mer än nödvändigt.

Lätt dissonant och drömlikt är det genomgående på ”Deep in the Iris” som helhet. Stundtals kan det verka ensidigt. Jo. Men konsekvent och ofta effektskapande inom sina revir. Visst är det rentav helt enkelt vackert, väldigt frekvent. Men aldrig bara sött, utan lika syrligt. Vad saknas? Någon form av tyngd, möjligen. De har valt bort vissa element som kunde ha gjort musiken mer påträngande och svår att freda sig mot, men den når fram bra med sina diskretare medel.

Mest hitkapacitet? Inte självklart, men nämnda ”Miniskirt” och ”Blondie” har distinkta drag som kan nå utanför en skara – hur stor den nu är, men förmodligen inte obetydlig – hängivna hardcorefans. Eller ”Bunny Rose” med sin luftiga rymdklang och sina pockande harmonier.

 

Recenserat: Braids ”Deep in the Iris” (2015, via Spotify). 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s