Flygande start. Åtminstone är det vad jag siktar på. För en seriestart i detta forum, enkelt och förhoppningsvis kärnfullt kallad ”En sång en gång”. De är ju så många. Låtarna, som en gång betytt något utöver det vanliga, ibland av helt olika anledningar och som fastnat och inte försvunnit genom åren utan med jämna mellanrum dykt upp i någon av ens gamla samlingar, såsom blandband (ett begrepp kanske inte allom bekant för alla födda efter cirka -97 eller så, men har en viss emotionell bäring för många av oss något äldre och gråare till konstitutionen). Eller spellistor i strömmande format. Eller ibland på YouTube.

I första hand ska det här, tänkta återkommande inslaget, beröra låtar. Enskilda sånger och stycken på allt mellan två och tolv minuter. Möjligen längre, men de riktiga monumentala sviterna kommer nog inte att prioriteras först och främmeligen. Dessutom är ett av syftena att framhålla artister och grupper som kanske inte lyckats släppa de allra mest helgjutna albumen, sådana som jag tidigare uppmärksammat på albumlistor över svunna decennier (och som jag också tänkt följa upp med exempelvis 00-talets skörd någon gång). En del av dem bara försvinner ju i grönskan efter ett enstaka album eller harvar på men utan större succéer i åratal, men ibland ändå med den där enskilda låten som efterlämnat ett odiskutabelt arv, de där magiska tre minuterna som skvallrar om något mer som kunde ha blivit…

Programförklaringen är inte huggen i sten och prioriteringarna kanske förändras och omformuleras längs vägen, men öppningsnumret är i alla händelser vad jag anser som en av 1980-talets mest genialt konstruerade kompositioner och som inte verkar ha tappat ett mätbart dyft i slagkraft sedan den släpptes sommaren 1986. Åtminstone går mina egna tidigare minnesbilder tillbaka till den sommaren, då fotbolls-VM utspelades i Mexiko (tyvärr utan svensk medverkan, men ändå) och jag själv befann mig mellan två läsår på gymnasiet i Linköping. Då, under de varmare månaderna, sändes i Sveriges Radios P3 något som kallades ”Sommartoppen”. Nu börjar osäkerheten inträda. Var den här låten verkligen med på den listan den sommaren eller är det något minnet har processat fram i eftertankens kranka blekmedel? Nej, jag tror att den varit med där. Tror. Det var om inte annat från den radiokanalen som mycket, väldigt mycket, av det nyproducerade musikaliska som jag utsattes för under den perioden, emanerade. Och mina minnen säger mig att det här var en sommarhit, i den mån den överhuvudtaget var en riktig hit. Några spår tycks den ändå ha satt i musikhistorien, men konstellationen bakom verket var just av den sort som bara tycktes uppenbara sig ur tomma intet, för att sedan försvinna, närmast vaporiseras och upplösas utan spår.

Hollywood Beyond, med brittiske medborgaren Mr Mark Rogers i spetsen har förärats några rader (bokstavligen några rader) på engelska Wikipedia. Där framgår basfakta som att just den där magiska första singeln ”What’s the Colour of Money” var en mindre hit i några länder och följdes 1987 av ett album med titeln ”If”. Kort och kärnfullt. Det finns tillgängligt på Spotify och är en stundtals spänstig men som helhet ganska ojämn historia. En av producenterna ska ha varit Bernard Edwards från gamla funkikonerna Chic. AllMusic bidrar med en aning mer intel i sammanhanget. Men inte så översvallande mycket.

Låten, då. Lyssna bara, vill jag framhålla först och sist och däremellan. Den har ett groove, en avighet och djärvhet, musikaliskt och lyriskt, som sticker ut och sätter spår. Det gjorde den då och det skulle den gjort även i dagens musiklandskap, vill jag hävda, nästan oavsett om det i dag hade resulterat i någon kommersiell framgång överhuvudtaget. Texten, ja. Enkel på ytan och med relativt okomplicerade men passionerat poetiska och elakt effektiva fraseringar om att pengar inte är gröna – utan röda.

One Hit Wonder in the extreme, kanske. Men vilken hit! Oavsett hur väl den lever upp till den publicitetsmässiga och monetära definitionen av en sådan. Pengar är ju inte allt här i världen, och de är som sagt inte helt obefläckade av oskyldigt blod, om man får tro Mark Rogers och hans musikaliska medbrottslingar.