Schlagerfinal 2017: Soul, storslagna scenerier och svärmorsdrömmar

Elefanten i rummet först: Loreen skulle naturligtvis varit här också. Rent musikalogiskt och kanske framförallt ur ett strikt konstnärligt perspektiv är det rent obegripligt att hon inte är det. Trallvänligt nummer? Inte direkt, men allt behöver verkligen inte vara det för att tillföra något artistiskt ambitiöst och nydanande i det här sammanhanget. Jag gjorde min plikt och röstade på ”Statements” när det begav sig, men det räckte uppenbarligen inte… Bara den där gnagande ovetskapen om vad de inbjudna internationella jurygrupperna skulle ha sagt om just hennes bidrag är en frustrerad frågeställning vi får ta med oss in i evigheten.

I stället serveras vi (som vanligt, nödgas jag väl säga) en en väl tilltagen portion svärmorsdrömmar utan substans i finalfältet. Men det är Melodifestival. Man kan inte få allt som man vill. Tillräckligt många andra har tyckt till, tryckt till och sett till att just deras favoriter fortfarande är med i leken. Veteranerna har i numera vanlig ordning eliminerats längs vägen, i vissa fall fullt förståeligt. Charlotte Perrelli – var du verkligen här i år? Roger Pontare hade lite mer power, men… Den något mognare publiken valde i stället att mobilisera sig när det var dags för en snart centennial celebritet att riva av en repris på något hundratal bitar han redan publicerat under mer än ett halvsekels karriär. Men det är trots allt lite kul med Owe Thörnqvist som kuriosa och representant för svunna tider. Hoppas han orkar igenom hela kvällen. Bokstavligen.

Svärmorsdrömmar. Eller tonårsflickdrömmar? Vad har dominerat i processen? Jag har fortfarande roligt åt en rubrik i Metro häromveckan, där det hävdades att trion FO&O nu accepterat tanken på att delta i tävlingen, eftersom den skulle vara mer ’edgy’ än förut. Alltså, vad är ens avlägset ’edgy’ med deras lilla 90-talistiska sång- och dansnummer à la ett otal boybands som i flera fall nu nått medelåldern? Fundera i några sekunder innan ni får facit. Slut på betänketiden. Rätt svar: ingenting. Och Anton Hagman kan väl inte rå för att han röstades ända hit, av för mig fullkomligt kognitiv dissonans-framkallande skäl. Men det är mycket i världen som frammanat sådana surrealistiska tankefigurer det senaste dryga året, som ni vet. Benjamin Ingrosso refererar i alla fall ogenerat till förebilder från några decennier tillbaka och gör något ganska elegant, om än eteriskt genomskinligt ur ett mer meningssökande perspektiv. Melodifestivalen. Ni vet. Boris René bjuder på lite mer mätbar funkfaktor och är fullt acceptabel i konkurrensen. Det blir några trevliga tre minuter, helt enkelt. Robin Bengtsson har ytligt sett tuffat till sig sedan sist och spelar på strängar som generöst uttryckt kanske kan kallas aningen mer ’edgy’, om vi nu ska tillåta det adjektivet spelrum här överhuvudtaget. Hyfsat beat om inte annat.

Jag är heller inte helt fientligt inställd till kombinationen jojk to the world och powerballad såsom presenterad av firma Fjällgren & Aniiniannnia (eller hur många stavelser var det?). Är det kvalitet? Är det kitsch? Spelar det någon roll? Jag kan inte älska det förbehållslöst, men heller inte råsåga det utan förbarmande. Trots allt är det ganska storslaget. Lisa Ajax: hon med sina regelbundet repeterade fyrbokstavsord som egentligen inte är tillåtna i Europa om hon skulle vinna. Men nu kommer hon inte att vinna, så det problemet uppstår inte. Vad återstår egentligen av bidraget efter den inledande provokationsfaktorn? En lagom luftig halvmodern popschlager som efterhand blåser bort i vårrusket. Mariette var mer spännande förra gången, vill jag minnas. Är det inte snyggt och stilfullt? Jo. Och alldeles, alldeles… Är det sterilt jag är ute efter? Något avgörande saknas i alla händelser. Ace Wilder har varit nära förut. Men hennes patenterade ’jag kanske fyllt 30, men kommer alltid vara tonåring’-offensiv doftar den här gången ganska derivativt. Energiskt men ihåligt.

Och så är vi framme vid de två kandidater jag verkligen kan och vill vurma för. Wiktoria var bra redan i fjol och kör i princip samma koncept rakt av igen. Ensam på scen, undvikande av visuella distraktionsmoment bara för sakens skull. Stark scennärvaro, dynamisk röst och en klassiskt klatschig låt med mer än en enstaka hook att hänga upp allting på. Det räcker långt i den här konkurrensen.

Och så: Nano. Mannen med storyn. Den där tuffa bakgrunden och sökandet efter ljuset, något som faktiskt genuint verkar genomsyra bidraget ”Hold On”. Om det rent melodiskt är en aning monotont, så vägs det upp med besked av variationerna i arrangemanget, det där snitsiga sticket som bryter av efter ett par minuter, inlevelsen och den allmänt igenkännbara nerven. Tilltalet. Överlag har också den visuella inramningen anpassats efter den stämning som finns i låten, med växlingarna mellan ljus och mörker, överblickar och närbilder, den bara bitvis exponerade gospelkören liksom den allmänna känslan av befinna sig mitt i något slags väckelsemöte eller terminsavslutning för ett tolvstegsprogram. Eller whatever. Det bränner till. Om han inte hämtar hem åtminstone de tidigare nämnda internationella jurygruppernas välsignelse blir jag förvånad.

Sammanfattning? Någon av de två sistnämnda borde vinna i afton. Men det kan också bli – skratta inte nu – en charmoffensiv från the far north eller en snart 90-årig bogeyman, ursäkta, boogieman som vägrar ge tappt och kör sin grej ända in i kaklet, som tronar högst omkring klockan 22.00. Konstigare saker har hänt. Fråga veckans startelva i Paris Saint-Germain, om inte annat. Om de överhuvudtaget svarar på tilltal de närmaste veckorna.

 

Hur jag hoppas att det slutar:

1. Nano ”Hold On”

2. Wiktoria ”As I Lay Me Down”

3. Boris René ”Her Kiss”

4. Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia ”En värld full av strider”

5. Robin Bengtsson ”I Can’t Go On”

6. Mariette ”A Million Years”

7. Ace Wilder ”Wild Child”

8. Owe Thörnqvist ”Boogieman Blues”

9. Benjamin Ingrosso ”Good Lovin’”

10. Lisa Ajax ”I Don’t Give A”

11. FO&O ”Gotta Thing About You”

12. Anton Hagman ”Kiss You Goodbye”

 

Troligare scenario:

1. Nano

2. Jon Henrik Fjällgren & Aninia

3. Wiktoria

4. Benjamin Ingrosso

5. Robin Bengtsson

6. Ace Wilder

7. FO&O

8. Owe Thörnqvist

9. Boris René

10. Mariette

11. Lisa Ajax

12. Anton Hagman

 

Relaterade forum: Allt möjligt om festivalfinalen från Sveriges Television, liksom. Och vad skrev jag själv om förra årets final

Annonser

2 reaktioner på ”Schlagerfinal 2017: Soul, storslagna scenerier och svärmorsdrömmar

  1. Haha, Anton kom 5:a (folkets röster) och dessutom sålt Platina på sin singel. Du kanske inte är en sådan musikexpert som du själv verkar tro. Dina ”reflektioner” är med andra ord, rätt värdelösa. Ha ett underbart liv. Haaaaaj!

    • Wow. Det känns som om det var ett tag sedan det här… Vem var Anton nu igen? Folkets röster var rätt jämnt spridda över hela finalfältet, vill jag minnas – vilket är intressant i sig. Och Melodifestivalen är ett sådant härligt tillfälle att vara helt subjektiv och såga alternativt hylla vad man vill! Oavsett vad folk i allmänhet röstar på. Förra året hade jag svårt att förstå vad som gjorde Frans så framgångsrik, men han var långtifrån den mest obegripliga succésagan på senare år – i mina ögon. Skulle man alltid rätta sina musikaliska smaklökar efter majoritetens, blir livet snart ganska menlöst. Cheerio!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s