Schlagerfinal 2017: Soul, storslagna scenerier och svärmorsdrömmar

Elefanten i rummet först: Loreen skulle naturligtvis varit här också. Rent musikalogiskt och kanske framförallt ur ett strikt konstnärligt perspektiv är det rent obegripligt att hon inte är det. Trallvänligt nummer? Inte direkt, men allt behöver verkligen inte vara det för att tillföra något artistiskt ambitiöst och nydanande i det här sammanhanget. Jag gjorde min plikt och röstade på ”Statements” när det begav sig, men det räckte uppenbarligen inte… Bara den där gnagande ovetskapen om vad de inbjudna internationella jurygrupperna skulle ha sagt om just hennes bidrag är en frustrerad frågeställning vi får ta med oss in i evigheten.

I stället serveras vi (som vanligt, nödgas jag väl säga) en en väl tilltagen portion svärmorsdrömmar utan substans i finalfältet. Men det är Melodifestival. Man kan inte få allt som man vill. Tillräckligt många andra har tyckt till, tryckt till och sett till att just deras favoriter fortfarande är med i leken. Veteranerna har i numera vanlig ordning eliminerats längs vägen, i vissa fall fullt förståeligt. Charlotte Perrelli – var du verkligen här i år? Roger Pontare hade lite mer power, men… Den något mognare publiken valde i stället att mobilisera sig när det var dags för en snart centennial celebritet att riva av en repris på något hundratal bitar han redan publicerat under mer än ett halvsekels karriär. Men det är trots allt lite kul med Owe Thörnqvist som kuriosa och representant för svunna tider. Hoppas han orkar igenom hela kvällen. Bokstavligen.

Svärmorsdrömmar. Eller tonårsflickdrömmar? Vad har dominerat i processen? Jag har fortfarande roligt åt en rubrik i Metro häromveckan, där det hävdades att trion FO&O nu accepterat tanken på att delta i tävlingen, eftersom den skulle vara mer ’edgy’ än förut. Alltså, vad är ens avlägset ’edgy’ med deras lilla 90-talistiska sång- och dansnummer à la ett otal boybands som i flera fall nu nått medelåldern? Fundera i några sekunder innan ni får facit. Slut på betänketiden. Rätt svar: ingenting. Och Anton Hagman kan väl inte rå för att han röstades ända hit, av för mig fullkomligt kognitiv dissonans-framkallande skäl. Men det är mycket i världen som frammanat sådana surrealistiska tankefigurer det senaste dryga året, som ni vet. Benjamin Ingrosso refererar i alla fall ogenerat till förebilder från några decennier tillbaka och gör något ganska elegant, om än eteriskt genomskinligt ur ett mer meningssökande perspektiv. Melodifestivalen. Ni vet. Boris René bjuder på lite mer mätbar funkfaktor och är fullt acceptabel i konkurrensen. Det blir några trevliga tre minuter, helt enkelt. Robin Bengtsson har ytligt sett tuffat till sig sedan sist och spelar på strängar som generöst uttryckt kanske kan kallas aningen mer ’edgy’, om vi nu ska tillåta det adjektivet spelrum här överhuvudtaget. Hyfsat beat om inte annat.

Jag är heller inte helt fientligt inställd till kombinationen jojk to the world och powerballad såsom presenterad av firma Fjällgren & Aniiniannnia (eller hur många stavelser var det?). Är det kvalitet? Är det kitsch? Spelar det någon roll? Jag kan inte älska det förbehållslöst, men heller inte råsåga det utan förbarmande. Trots allt är det ganska storslaget. Lisa Ajax: hon med sina regelbundet repeterade fyrbokstavsord som egentligen inte är tillåtna i Europa om hon skulle vinna. Men nu kommer hon inte att vinna, så det problemet uppstår inte. Vad återstår egentligen av bidraget efter den inledande provokationsfaktorn? En lagom luftig halvmodern popschlager som efterhand blåser bort i vårrusket. Mariette var mer spännande förra gången, vill jag minnas. Är det inte snyggt och stilfullt? Jo. Och alldeles, alldeles… Är det sterilt jag är ute efter? Något avgörande saknas i alla händelser. Ace Wilder har varit nära förut. Men hennes patenterade ’jag kanske fyllt 30, men kommer alltid vara tonåring’-offensiv doftar den här gången ganska derivativt. Energiskt men ihåligt.

Och så är vi framme vid de två kandidater jag verkligen kan och vill vurma för. Wiktoria var bra redan i fjol och kör i princip samma koncept rakt av igen. Ensam på scen, undvikande av visuella distraktionsmoment bara för sakens skull. Stark scennärvaro, dynamisk röst och en klassiskt klatschig låt med mer än en enstaka hook att hänga upp allting på. Det räcker långt i den här konkurrensen.

Och så: Nano. Mannen med storyn. Den där tuffa bakgrunden och sökandet efter ljuset, något som faktiskt genuint verkar genomsyra bidraget ”Hold On”. Om det rent melodiskt är en aning monotont, så vägs det upp med besked av variationerna i arrangemanget, det där snitsiga sticket som bryter av efter ett par minuter, inlevelsen och den allmänt igenkännbara nerven. Tilltalet. Överlag har också den visuella inramningen anpassats efter den stämning som finns i låten, med växlingarna mellan ljus och mörker, överblickar och närbilder, den bara bitvis exponerade gospelkören liksom den allmänna känslan av befinna sig mitt i något slags väckelsemöte eller terminsavslutning för ett tolvstegsprogram. Eller whatever. Det bränner till. Om han inte hämtar hem åtminstone de tidigare nämnda internationella jurygruppernas välsignelse blir jag förvånad.

Sammanfattning? Någon av de två sistnämnda borde vinna i afton. Men det kan också bli – skratta inte nu – en charmoffensiv från the far north eller en snart 90-årig bogeyman, ursäkta, boogieman som vägrar ge tappt och kör sin grej ända in i kaklet, som tronar högst omkring klockan 22.00. Konstigare saker har hänt. Fråga veckans startelva i Paris Saint-Germain, om inte annat. Om de överhuvudtaget svarar på tilltal de närmaste veckorna.

 

Hur jag hoppas att det slutar:

1. Nano ”Hold On”

2. Wiktoria ”As I Lay Me Down”

3. Boris René ”Her Kiss”

4. Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia ”En värld full av strider”

5. Robin Bengtsson ”I Can’t Go On”

6. Mariette ”A Million Years”

7. Ace Wilder ”Wild Child”

8. Owe Thörnqvist ”Boogieman Blues”

9. Benjamin Ingrosso ”Good Lovin’”

10. Lisa Ajax ”I Don’t Give A”

11. FO&O ”Gotta Thing About You”

12. Anton Hagman ”Kiss You Goodbye”

 

Troligare scenario:

1. Nano

2. Jon Henrik Fjällgren & Aninia

3. Wiktoria

4. Benjamin Ingrosso

5. Robin Bengtsson

6. Ace Wilder

7. FO&O

8. Owe Thörnqvist

9. Boris René

10. Mariette

11. Lisa Ajax

12. Anton Hagman

 

Relaterade forum: Allt möjligt om festivalfinalen från Sveriges Television, liksom. Och vad skrev jag själv om förra årets final

Annonser

Ja… det här gick ju bra. Allvarligt talat.

 – Yeah, that went well.

Det är väl i avsnittet ”Trash” han säger det, alldeles i inledningen. Kapten Mal har blivit strandsatt i en öde öken och verkar inte alltför… väl ute. Klockan vrids tillbaka ett par dygn och vi får reda på vad som egentligen hänt innan. Det handlar om science fiction/western/medmera-serien ”Firefly”. Citatet bara kom för mig spontant efter att Sverige, alltså Loreen, faktiskt infriat alla högt ställda förväntningar. Och vunnit. I en stor stil som vi aldrig sett maken till. Rent numerärt. Norge, Tyskland och några länder till har väl tidigare erfarenheter av att rent matematiskt krossa allt motstånd i Schlager-EM.

Själv hade jag i alla fall inga som helst föraningar om att det skulle rusa iväg som det gjorde upp till 372 poäng, mer än 100 före tvåan, de ryska tanterna och trean Serbien. Just dessa två nationer hade jag tippat i topp (förment vis av tidigare bistra erfarenheter av överdriven optimism från svensk sida) med Serbien som etta, Ryssland tvåa samt Spanien och Ungern som outsidertips. De sista två levererarde inte riktigt när juryerna sade sitt, om man säger så. Spanjorskan Soler slutade väl på någon hedersam plats i mittenskiktet efter ett – det måste sägas – fantastiskt framträdande. Ungrarna försvann helt i mängden. Storbritannien och Norge kraschlandade hårdare än resten, vilket föranledde en hel del syrliga kommentarer från britter på twitter när röstningen rundades av.

Men jag har ingenting emot att ha fel i det här fallet. Eurovision Song Contest må vara en pseudohändelse eller uppblåst jippo, men det är för ganska många av oss ändå en kul tradition att följa. Och ibland håller helheten ändå förvånansvärt hög klass musikaliskt. Jag vill hävda att årets upplaga var över genomsnittet. Och högst av alla höjde sig den svenska representanten med ett nummer som analyserats flitigt, men som framförallt har ‘det’. Enkelt uttryckt.

Några av rapporterna efteråt från internationella medier: Spanska El País noterar bland annat Loreens träffar med människorättsaktivister i Azerbajdzjan. Libanesiska Daily Star verkade inte alltför imponerade av samma artists koreografi. The Local som regelbundet rapporterar om Sverige på engelska sammanfattar händelserna. BBC tvingas bokföra Engelbert Humperdincks bristande poängskörd, medan AlJazeera English fokuserar mer på de negativa sidorna kring arrangemanget där värdlandet sägs ha vräkt boende i området där evenemangshallen byggdes. Bland annat. Det fanns kanske fler vinklar än vanligt för dem som bevakade årets tillställning på plats. Vad blir viktigast nästa år?

Dags att sova. Eller kanske fortsätta läsa några sidor ur Peter Fröberg Idlings rafflande reportagebok ”Pol Pots leende”, om folkmordet i Kambodja på 1970-talet och en grupp svenska besökares oförmåga att uppfatta vad som egentligen pågick i landet under röda khmerernas styre. Men boken ger också en hel del bakgrund till vad som hänt innan dess, och då inte minst den enorma mängd bomber som fälldes av USA även över Kambodja i samband med Vietnamkriget. Fortsättning följer förhoppningsvis…

Schlagernedschlag 6: Eufori övertrumfade förundran, mysterier och mirakel

Det gick som det borde. Framburen av internationella jurygrupper och inte minst folkets röster blev Loreen svensk populärkulturell ambassadör till Azerbajdzjan 2012. Jag var orolig ett tag att ännu fler skulle falla för Dannys dansnummer, men han fick för andra året i rad nöja sig med andraplatsen i en svensk uttagning. Amen.

Slutresultatet, ihop med mina egna synpunkter på bidragen som kvalificerat sig så här långt:

(Betygskala från 5 = redan klassisk oförglömlig schlagdänga eller djärvt framåtskridande pionjärpop i sammanhanget, ner till 0 = Glöm och begrav, eller donera till kalkonmuseum!)

1. Loreen: ”Euphoria” (268 poäng). Favoriten infriade förväntningarna. Och ja, jag förstår varför. Det här är numret där alla delar i helheten samspelar och verkligen klaffar. Dramatik, dynamik och – drag, i en aningen aggressivare  uppdatering av Madonnas ”Frozen”. ****

2. Danny Saucedo: ”Amazing” (198 poäng). Jag var rädd. Att det här var vad en folkmajoritet helst ville ha. Själv kan jag inte se eller höra mycket som lyfter över mediokriteten i en överbefolkad genre. Den styltiga koreografin i epilepsiframkallande overaller har inte heller någon frälsande funktion. Hjärntvätta mig med det här i tre veckor enligt gammalkommunistiska eller Guantánamo-principer så kanske jag ändrar uppfattning. Men jag tvivlar. **

3. Ulrik Munther: ”Soldiers” (88 poäng). Har han hunnit bli vuxen sedan sist? OK, det hör inte hit. Eller är just det som drar. För mig är han fortfarande för ung för sin sång, men kan se en potential där han kommer ikapp i framtiden och kan leverera sitt material med den pondus som krävs. Då kanske han blivit för gammal för dem som faller pladask redan idag. **

4. David Lindgren: ”Shout it out” (88 poäng). Det finns fortfarande ett slags ungdomlig energi som jag uppskattar hos outsidern Lindgren, en spoling som tog risken att slåss på samma planhalva som lågoddsaren Danny. Själv föredrar jag i den duellen Lindgrens tappning av en genre som annars strängt taget inte är min ‘bag’. ***

5. Molly Sandén: ”Why am I crying?” (77 poäng). Inte precis nyskapande heller, men en brustenhetsimpregnerad ballad som är behagligare än genomsnittet. Min enda invändning är att den håller sig i ett väldigt traditionellt spår och kan sakna den fräschör som krävs för att ett svenskt bidrag ska ha en chans vid Svarta havets strand 2012. Ändå – hon fick förvånansvärt få poäng av folket. ****

6. Top Cats: ”Baby doll” (68 poäng). Jo, jag visste att brylkrämsrocken lever och frodas ute i skogarna väster och norr om Vänern, och förstår att de kan fylla en kvot även i ett sådant här finalfält. De har åtminstone kul själva. Men… **

7. Dead By April: ”Mystery” (52 poäng) ”Lena som barnrumpor men tuffa som lapplisor” enligt (för övrigt utmärkta) programledaren Gina Dirawi. Tja, hur tuffa är de egentligen? Och hur mycket egen identitet kan skönjas i den här genrehybriden som i slutändan slussar in sig i något slags fattigmans-Evanescence-fålla?  **

8. Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: ”Jag reser mig igen” (43 poäng). Hur kom jag ända hit? Undrade han säkert, mannen med de till synes tusen inre såren, vilket i detta sammanhang ger honom en tyngd som bara blev mer av en tillgång ju längre resan gick. Låten är inte banbrytande, men utspelet har nerv. Just det, nerv. 4 real (som sedermera försvunne Manic Street Preachers-gitarristen Richey Edwards karvade in i armen inför en förstummad journalist 1991). ***(*)

9. Lisa Miskovsky: ”Why start a fire?” (39 poäng). Det är ju så snyggt. Stilfullt. Och sympatiskt. Men kanske för fluffigt och eteriskt för att bära hela vägen ut i Europa (och slå an även där). Såväl sången i sig som scenshowen var ändå en av mina personliga favoriter i fältet, även om man kan sätta frågetecken för den 80-talistiska trumloopen i skarvarna mellan det generellt så sobra och moget stiliserade arrangemanget. Eller är det den ultimata grädden på moset? ***(*)

10. Björn Ranelid feat. Sara Li: ”Mirakel” (25 poäng). Den har ju en förmåga att fastna. Så någonting måste de ha gjort rätt. Och Ranelid som typ behöver vi mer av i Sverige, en man som inte ber om ursäkt för något – inte ens när han borde. Här är det ju uppenbart att han i grunden är ganska omusikalisk och det förvånar närmast att han lyckas tajma sina fraseringar med inramningen. Tonspråket bärs helt upp av partnern in crime, Sara Li som i alla fall tar sitt ansvar för det som räddas kan. Nu återstår bara frågan; förlåter författaren folket för det vacklande stödet i finalen? **

Tips till dem som vill grotta ner sig i geomusikaliska analyser…  Sammanställning av poängen, med detaljer kring de internationella jurygruppernas värderingar.

Vad gäller mellanakterna hade jag hoppats att någon skulle ta sitt ansvar och göra det givna och rättfärdiga. Alltså en bluegrassversion av Eric Saades fjolårsvinnare ”Popular” i pausen. Nu blev det någon form av musikalvariant i stället. Det får väl duga till vardags.

För övrigt kan jag rekommendera reportaget i SVT:s ”Uppdrag granskning” kring Christer Björkman och hans makt över tävlingen – vilken inte precis framstod som mindre efter än före inslaget, även om farbror Björkman försöker verka ovetande om vilken ställning han faktiskt har. Och har vi vanliga dödliga inte insett det förr, så kan vi glömma det där med att försöka få med en låt utan ett etablerat bolag i ryggen eller omfattande kontaktnät som inkluderar personer med Björkmans öra. Eller är så profilerad och ‘rätt’ för konceptet att redaktionen själva ringer upp och bjuder in till hovet. Själv har jag inte skickat in något bidrag sedan jag gick på gymnasiet 1987 (och det var inte ens färdigskrivet). Men någon gång ska man ju göra ett nytt försök. Eller alltså inte…

Schlagernedschlag 1: Ungdomlig utstrålning slog ut erfaren elegans

Svenska schlagerfabriken har öppnat igen. Årets första drabbning med åtta aspiranter på scen i Växjö är avhandlad. Direkt till Globe gick Loreen (vilket jag inte protesterar mot) och Dead By April, vilket inte var någon större chock. Det här var uppenbarligen ungdomarnas afton, eller om inte annat en markering från ett yngre publiksegment gentemot ett mer traditionsbundet och nostalgiskt. Thorsten Flinck och Sean Banan skickades till Andra chansen – vilket i sig skvallrar om den inbördes spännvidden i utbudet.

Tro det eller ej. Melodifestivalen är något jag är uppväxt med och som jag fortfarande följer, om än inte med hundraprocentig nit på senare år. Dels på grund av de många delfinalerna som inte alltid passar in i uppgjorda scheman och dels för att jag tillbringat sammanlagt fyra år under 2000-talet utomlands på grund av arbete. Men hur många sarkasmer man än kan klämma ur sig om olika aspekter av schlager-SM, så är det ändå ett underhållningspaket jag fortsätter fängslas av. Vilka var då mina spontana intryck av gårdagens bidrag, som jag i de flesta fall bara hört en gång i sin helhet?

Sean Banan: ”Sean den förste banan”. Vem är han egentligen? Jag erkänner: för mig har han hittills bara varit ett namn och ingenting mer. Med andra ord har en av de stora favoriterna i årets tävling tidigare totalt gått mig förbi. Eller har jag hört honom utan att veta om det? Stor show med exotisk utstyrsel är i alla fall det omedelbara intrycket. Bör gå hem i demografin 4-12 år, om inte annat, med sin envetna ‘dinge-dinge-ding’-refräng som snart kommer att bli en olidlig plåga i radiokanaler jag, tack och lov, inte lär lyssna på regelbundet. Ogenerat infantilt på en nivå som lär locka röster. Men inte min.

Abalane Dots: ”På väg”. Och så drar vi ut på landet igen. Melankolin genomsyrar en sång som arrangerats med dominerande stråkinstrument (inklusive nyckelharpa) och banjo. Och snygg stämsång. Det här låter som en given P4-favorit (med reservation för att jag själv tillbringar nästan all radiokonsumtionstid med P1). Inte sensationellt men ganska behagligt.

The Moniker: ”I want to be Chris Isaak”. Fjolårsuppstickaren som ingen riktigt tog på allvar förrän han var där i finalen och hotade den förhandstippade hierarkin är tillbaka, med mer mystik i paketet. Förutom Isaak idolförklaras Bryan Ferry och maskerade cellister på scen bidrar till en, något anstängd, ambition att helt enkelt verka lite mer… sade jag mystisk? I grunden osar låten av något musikalaktigt, möjligen grekiskt, 1960-talsopus som jag just nu inte kan härleda till en given källa. Låter inte illa – men var är den extra pushen, vinnargreppet, det DÄR som sticker ut och inte kan ignoreras?

Afro-Dite: ”The boy can dance”. Tillsammans igen. Trion som tog hem det för tio år sedan och sedan ansågs nästan oslagbara i Eurovision av svenska tidningar, men fick nöja sig med något liknande en sjundeplats om jag minns rätt. Det var på den tiden vi såg sådant som ett misslyckande, innan den långa ödmjukande (?) ökenvandringen inleddes. Damernas musikaliska ideal och referenspunkt har inte förnyats nämnvärt sedan dess. Men är det rätt recept idag eller något som passat bättre på en nostalgishow med 1970-talstema och Diana Ross-dockor dansande i bakgrunden? Det finns något störande jämntjockt och självnöjt med konceptet, som inte låtsas om vilket årtionde vi lever i nu. Men åtminstone en av dem (hon som inte heter Kayo och inte heller ger ut en egen tidskrift) vet i alla fall hur man wailar och det är ingen självklarhet i de här startslistorna.

Dead By April: ”Mystery”. Eller borde de kalla sig Eclectica? Influenserna verkar hämtas från hela kartan, med mest emfas på de genrer som under en era då jag själv växte upp ansågs lika oförenliga som olja och vatten, eller Tea Party-rörelsen och Occupy-demonstranterna. Alltså syntpop och hårdrock. Growl, rap och ett korus som inte är direkt genialt men sannolikt inte avskräcker den hårda kärnan beundrare från att ge dem sitt helhjärtade stöd ända in i kaklet.

Marie Serneholt: ”Salt and pepper”. Iögenenfallande metallglänsande och tättåtsmitande hölje omger sångerskan, som sedan ger sig in i en pastisch på ett otal förflutna alster som redan i sig var pastischer, till den grad att vi egentligen landat i ren parodi, även om Serneholt med sitt smittande leende och naturliga charm gör sitt bästa för att vi ska glömma ihåligheterna. Men det är svårt med en sång där alla fraser tycks ha klämts in på så liten yta, med så obefintligt manöverutrymme att allt på något sätt lyckas självimplodera och plana ut i intet – samtidigt. Jag kan inte hata det här helt och fullt. Men något har definitivt slagit slint i låtskrivarnas egen urvalsprocess.

Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: ”Jag reser mig igen”. Ja, det här hade väl också varit omöjligt för bara tio år sedan? Eller redan i fjol? Ett av teatervärldens enfant terribles introducerar svenska progressiva musikrörelsens anda parad med just ett utpräglat teatraliskt uttryck som ger en omisskännligt egen stämpel på en låt som annars kunde vara plankad både av Leonard Cohen (säg, den eländigt ofta kopierade ”Haleluyah”) och förmodligen en del andra som skulle vilja ta åt sig äran.

Loreen: ”Euphoria”. Ännu en artist vi sett förut i sammanhanget. Dramatiskt utspel i fjol med ”My heart is refusing me” följs av ett inte mer nedtonat nummer nu. Mycket låter bekant – och bra, säger jag som ändå knappast är en technodiscofreak, vilket vore en fördel när vi kommer fram till korus med sina syntetstötar och dansgolvsinriktade strofer. Helheten är ungefär samma form av dynamisk, på gränsen till schizofren – men i det här sammanhanget spännande och nästintill nyskapande – syntes av minimalism och maximalism. Och, det visste vi redan: hon har personlig utstrålning. Och kan sjunga. Snöfall på scen i naturmystiskt inspirerat nummer som har omedelbart identifierbar klass.

Tre damer som programledare och de höll ett högt tempo med få avstickare utanför scen och salong. Det ironiska mellanaktsnumret ”Det är inte bara bögarnas fest” är kanske inte så träffande som programkommittén själva tror. Jag menar, tittarsiffrorna var väl högre på 1980-talet än nu (till stor del på grund av mindre kanalkonkurrens, givetvis) och halva svenska folket hör knappast hemma i den kategori där konspirationsteoretikerna menar att de egentliga besluten fattas… Men det var ändå ganska roligt, kort sagt. Överhuvudtaget känns det som om den grundläggande tanken i år är att inte ödsla tid på mer alltför aviga inslag med  torr, vattendelande humor (om det går att uttrycka sig så) utan veva på med stora gester och etablera en klassisk gladlynt schlageratmosfär. Med jokern Gina Dirawi som subtil saltströare i sockervadden.

Fortsättning följer…