Det gick som det borde. Framburen av internationella jurygrupper och inte minst folkets röster blev Loreen svensk populärkulturell ambassadör till Azerbajdzjan 2012. Jag var orolig ett tag att ännu fler skulle falla för Dannys dansnummer, men han fick för andra året i rad nöja sig med andraplatsen i en svensk uttagning. Amen.

Slutresultatet, ihop med mina egna synpunkter på bidragen som kvalificerat sig så här långt:

(Betygskala från 5 = redan klassisk oförglömlig schlagdänga eller djärvt framåtskridande pionjärpop i sammanhanget, ner till 0 = Glöm och begrav, eller donera till kalkonmuseum!)

1. Loreen: ”Euphoria” (268 poäng). Favoriten infriade förväntningarna. Och ja, jag förstår varför. Det här är numret där alla delar i helheten samspelar och verkligen klaffar. Dramatik, dynamik och – drag, i en aningen aggressivare  uppdatering av Madonnas ”Frozen”. ****

2. Danny Saucedo: ”Amazing” (198 poäng). Jag var rädd. Att det här var vad en folkmajoritet helst ville ha. Själv kan jag inte se eller höra mycket som lyfter över mediokriteten i en överbefolkad genre. Den styltiga koreografin i epilepsiframkallande overaller har inte heller någon frälsande funktion. Hjärntvätta mig med det här i tre veckor enligt gammalkommunistiska eller Guantánamo-principer så kanske jag ändrar uppfattning. Men jag tvivlar. **

3. Ulrik Munther: ”Soldiers” (88 poäng). Har han hunnit bli vuxen sedan sist? OK, det hör inte hit. Eller är just det som drar. För mig är han fortfarande för ung för sin sång, men kan se en potential där han kommer ikapp i framtiden och kan leverera sitt material med den pondus som krävs. Då kanske han blivit för gammal för dem som faller pladask redan idag. **

4. David Lindgren: ”Shout it out” (88 poäng). Det finns fortfarande ett slags ungdomlig energi som jag uppskattar hos outsidern Lindgren, en spoling som tog risken att slåss på samma planhalva som lågoddsaren Danny. Själv föredrar jag i den duellen Lindgrens tappning av en genre som annars strängt taget inte är min ‘bag’. ***

5. Molly Sandén: ”Why am I crying?” (77 poäng). Inte precis nyskapande heller, men en brustenhetsimpregnerad ballad som är behagligare än genomsnittet. Min enda invändning är att den håller sig i ett väldigt traditionellt spår och kan sakna den fräschör som krävs för att ett svenskt bidrag ska ha en chans vid Svarta havets strand 2012. Ändå – hon fick förvånansvärt få poäng av folket. ****

6. Top Cats: ”Baby doll” (68 poäng). Jo, jag visste att brylkrämsrocken lever och frodas ute i skogarna väster och norr om Vänern, och förstår att de kan fylla en kvot även i ett sådant här finalfält. De har åtminstone kul själva. Men… **

7. Dead By April: ”Mystery” (52 poäng) ”Lena som barnrumpor men tuffa som lapplisor” enligt (för övrigt utmärkta) programledaren Gina Dirawi. Tja, hur tuffa är de egentligen? Och hur mycket egen identitet kan skönjas i den här genrehybriden som i slutändan slussar in sig i något slags fattigmans-Evanescence-fålla?  **

8. Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: ”Jag reser mig igen” (43 poäng). Hur kom jag ända hit? Undrade han säkert, mannen med de till synes tusen inre såren, vilket i detta sammanhang ger honom en tyngd som bara blev mer av en tillgång ju längre resan gick. Låten är inte banbrytande, men utspelet har nerv. Just det, nerv. 4 real (som sedermera försvunne Manic Street Preachers-gitarristen Richey Edwards karvade in i armen inför en förstummad journalist 1991). ***(*)

9. Lisa Miskovsky: ”Why start a fire?” (39 poäng). Det är ju så snyggt. Stilfullt. Och sympatiskt. Men kanske för fluffigt och eteriskt för att bära hela vägen ut i Europa (och slå an även där). Såväl sången i sig som scenshowen var ändå en av mina personliga favoriter i fältet, även om man kan sätta frågetecken för den 80-talistiska trumloopen i skarvarna mellan det generellt så sobra och moget stiliserade arrangemanget. Eller är det den ultimata grädden på moset? ***(*)

10. Björn Ranelid feat. Sara Li: ”Mirakel” (25 poäng). Den har ju en förmåga att fastna. Så någonting måste de ha gjort rätt. Och Ranelid som typ behöver vi mer av i Sverige, en man som inte ber om ursäkt för något – inte ens när han borde. Här är det ju uppenbart att han i grunden är ganska omusikalisk och det förvånar närmast att han lyckas tajma sina fraseringar med inramningen. Tonspråket bärs helt upp av partnern in crime, Sara Li som i alla fall tar sitt ansvar för det som räddas kan. Nu återstår bara frågan; förlåter författaren folket för det vacklande stödet i finalen? **

Tips till dem som vill grotta ner sig i geomusikaliska analyser…  Sammanställning av poängen, med detaljer kring de internationella jurygruppernas värderingar.

Vad gäller mellanakterna hade jag hoppats att någon skulle ta sitt ansvar och göra det givna och rättfärdiga. Alltså en bluegrassversion av Eric Saades fjolårsvinnare ”Popular” i pausen. Nu blev det någon form av musikalvariant i stället. Det får väl duga till vardags.

För övrigt kan jag rekommendera reportaget i SVT:s ”Uppdrag granskning” kring Christer Björkman och hans makt över tävlingen – vilken inte precis framstod som mindre efter än före inslaget, även om farbror Björkman försöker verka ovetande om vilken ställning han faktiskt har. Och har vi vanliga dödliga inte insett det förr, så kan vi glömma det där med att försöka få med en låt utan ett etablerat bolag i ryggen eller omfattande kontaktnät som inkluderar personer med Björkmans öra. Eller är så profilerad och ‘rätt’ för konceptet att redaktionen själva ringer upp och bjuder in till hovet. Själv har jag inte skickat in något bidrag sedan jag gick på gymnasiet 1987 (och det var inte ens färdigskrivet). Men någon gång ska man ju göra ett nytt försök. Eller alltså inte…