Den sista deltävlingen från Malmö hade jag inte möjlighet att se i direktsändning. Däremot i efterhand via SVT Play. Som vanligt ömsom vin och vatten i utbudet, men åtminstone med en välförtjänt finalplats för en rutinerad outsider.

Charlotte Perrelli: ”The girl”. Inte helt oväntad betoning på glitter och glam och rejäl muskeldisco (signerad hovleverantören i sammanhanget, Fredrik Kempe) där Perrellis bevisat kraftfulla röstresurser kan komma bäst till sin rätt. Inte mycket nytt under solen egentligen men ändå godtagbart catchy och effektivt i sin genre. Men vilken låt exakt är det som det påmminer om så starkt? Jag vet, rätt meningslös syssla det där med spårning eftersom alla möjliga melodislingor i rimlighetens namn redan använts av fler än en låtmakare i världshistorien. Men vänta nu, inledande (och återkommande) keyboardriffet är i alla fall från ABBAs ”Mamma Mia”.

OPA!: ”Allting blir bra igen”. Grekofolk, typ. Theodorakis arvtagare – och så vidare. Stilpoäng för avvikelse från huvudstråket, men frågan är för hur mycket mer. Ja, det har sin charm och allsångspotential med viss inarbetning och några rundor i pubträsket, kan jag tänka mig. Men här är det mest kuriosa. Och en aning kantstött sådan.

Dynazty: ”Land of broken dreams”. 80-talets pudelrock återuppstånden. Och efter första versen har de flesta lyriska konventionerna i den genren – läs: klyschorna – klämts in till takterna av lika patenterade pudelrockriff. Korus har hook, men det liksom allt annat är direkt lånat från säg, Europe, Malmsteen, Treat… eller kanske Twisted Sister med mindre humor.

Lotta Engberg & Christer Sjögren: ”Don’t let me down”. Aaaah, min gamla favoritslagpåse – farbror Sjögren alltså, som levererat ett av tävlingens och kanske hela 2000-talets värsta svenska musikaliska missfoster med ”I love Europe” (2008). Nu sammangaddad med en annan schlagerdiva med varierad slagkraft i schlagerhistorien. Och tillsammans gör de, lite oväntat måste jag säga, 70-talistisk Finlandskryssningsdisco med stråkar i överflöd och en allmänt övernostalgisk hållning som säkert har sin stadiga publik, men går överstyr på ett tidigt stadium och inte ens kan provocera mig att ta fram samma storslägga som jag hade hoppats på. Det framkallar mest ett avfärdande småleende, och de framför sitt lätt berusade bidrag med gott humör om inte annat. Men är det så välbetänkt av de här två att sjunga på engelska?

Hanna Lindblad: ”Goosebumps”. Tillbaka rakt in in i de desperata extremtidsenlighetsförsökens land igen – om koreografi och klädsel är det bättre att jag säger så lite som möjligt. Jag vill helst säga så lite som möjligt överhuvudtaget, fram till refrängen som kopplar ett överraskande grepp på det hala underlaget och kanske kan resultera i en P3-, eller reklamradiostyrd hit så småningom. För att inte tala om i förskolor och lågstadier landet runt. Men jag är mätt efter tre minuter och klarar mig utan återbesök i den här bregottfabriken.

Axel Algmark: ”Kyss mig”. Naivistiska 60-talsskolan med adderade Håkan Hellström– och Broder Daniel-komplex. Energin flödar över liksom överhettad entusiasm, men även en skönjbar självdistans som tillsammans framkallar ett ändå ganska sympatiskt inslag, tyvärr också med stämpeln ‘chanslös’ inristad i pannan redan från scratch. I alla fall i detta forum. Eller?

Lisa Miskovsky: ”Why start a fire”. När detta skrivs har jag redan råkat läsa mig till vilka som gick vidare till finalen. Hade jag annars gissat att det här skulle räcka dit? Vet ej. Jag har dock fått för mig att jag gillar Miskovsky, även om jag inte lyssnat överhövan på henne förut. Och hon har en professionalitet och mognad som sätter standarden direkt. Visuellt väldigt vitt nummer, där sångerskan flankeras av två dansöser med vajande tyger som går väl i fas med den lätt pompösa pådrivande popschlagern (något i linje med Christian Walz bidrag i fjol, min personliga favorit i tävlingen då). Avrundning med ett uns av bulgariska damkörer ekande i bakgrunden. Hmmm… skrällvarning även i finalen?

Danny Saucedo: ”Amazing”. Favorit, antar jag. Liksom förra året. Jag var förberedd på att det inte heller nu skulle överrumpla mig på det konstnärliga planet. Det gör det inte heller. Vad tillför det här till musikhistorien? Ahaaaa, det var aldrig meningen att det skulle finnas några sådana pretentioner… Långsiktigt tänkande, alltså. Men horder av hängivna fans räcker ändå för att kvalificera sig till Globen och kanske längre än så. Är det nerverna som orsakar de många svajiga tonträffarna? Jag hatar inte det här, men hittar heller ingen nerv (i positiv betydelse) eller ens riktig hitpotential av det slag som krävs. Men det är jag det.

Slutsatserna av den här genomgången är att jag själv skulle ha skickat Miskovsky och med viss tvekan Perrelli (trots närmast horribla estetiska felval vad gäller utstyrseln) till finalfältet, med Algmark som outsider. Men det här var knappast den mest imponerande kvartsfinalen i år. Den verkliga utgången blev Saucedo och Miskovsky till final, med pudelrockarna Dynazty till andra chansen ihop med de gamla elefanterna Sjögren & Engberg. Jag tvivlar verkligen på att någon av de sistnämnda tar sig till Globen den vägen, men har bevisligen haft fel förr…