Schlagernedschlag 3: Ranelids rap lyckades i Leksand

Kitschfaktor eller strikt kvalitetshänsyn? Exakt vad som skapade en finalist av författaren Björn Ranelid i ett musikaliskt sammanhang kan diskuteras. Men en aning kul är det. Annars kom de bästa bidragen i Leksand från Molly Sandén och Andreas Johnson.

Hela startfältet, kommenterat i kronologisk ordning under tävlingens gång, med begränsad betänketid:

Youngblood: ”Youngblood”. Bara jag som tänker på Rob Lowe och hockeyslagsmål? I alla fall innan låten börjar. Då blir det snarare parodi på Alcazar eller Backstreet Boys som gäller. Falska toner i omlopp lika generöst som spekulativa finansiella transaktioner på världens börser under 2000-talet. Är det egentligen en självklar P3-hit som massakreras, eller misslyckat på alla plan? Jag lutar instinktivt åt det senare.

Maria BenHajji: ”I mina drömmar”. Snygg. Sångerska i alla fall. Vad händer sedan? Efter introt? Oj, det blev aldrig något sådant. Vokalinsatsen startar i samma hundradel som pianoanslaget, om jag inte missade något. Bräcklig, känslig ballad med en inneboende potential som inte tillvaratas fullt ut. Och då menar jag redan på låtskrivarstadiet. Tusentals stearinljus på scenen skapar sakral stämning i någon mån, men även om helheten är ungefär dubbelt så bra som närmast föregående bidrag så tvivlar jag på avancemang.

Mattias Andréasson: ”Förlåt mig”. Flickidol, säger de. OK. Skrivit låten själv. Sytt kläderna? Framgår inte. Följer bekant formulär med föregivet minimalt inledningsarr – och hör och häpna, en svordom inbakad! Mer explosivt i korus och genomförandet är färdigare, mognare än föregångarna i kvällens fält. Det har ändå punch, relativt sett. Även om det strikt uttryckt inte är ”min bag”.

Love Generation: ”Just a little bit”. I fjol var de favorittippade med en skapelse av producenten RedOne som firat framgångar världen över. Tyvärr lät resultatet som något en sådan grabb skriver ihop under en kafferast. Han är tillbaka, bakom kulisserna. Tjejerna är på. Scenen alltså. Men visst var de fyra förut? Nu uppenbarar sig en trio i zebrafärgade fodral. Tight, samövat med markerad puls i botten, men också – precis som sist – en markant brist på personlighet och ännu en låt som bara känns halvfärdig. Men för all del, jag kan ha fel. Särskilt om hur långt det leder.

Carolina Wallin Pérez: ”Sanningen”. Jag tillhör inte den breda publiken. I så fall hade jag redan innan klockan 20.32 denna lördagkväll vetat om att Carolina slagit igenom hos den med sina tolkningar av Kent-låtar. Omedelbart avviker framträdandet från huvudfåran med en mer medveten nervighet och transparens. För att inte tala om den framhävda melankolin. Dark horse!

Andreas Johnson: ”Lovelight”. Jag har redan varnat för att veteranernas överlevnad hotas i årets uttagning (vilket väl var fallet redan förra året, eller?). Men Johnson brukar väl stå stark, trots en besvikelse häromåret i duett med Carola. Refrängen på den här britpopen med 60-talsekon är inte precis ett under av originalitet, men ändå väldigt igenkännligt Johnson-sk och i det här sammanhanget betyder det nästan per automatik en status som aspirant på övre halvan av tabellen, särskilt i kombination med den stadiga scennärvaron. Borde helt enkelt inte kunna försvinna redan nu.

Molly Sandén: ”Why am I crying”. Back to ballads. Avskalat och rätt elegant. ”I am not that fragile” sjunger hon, men skörheten i rösten är en av styrkorna. Helheten påminner om mycket, exempelvis om Jaci Velasquez ”Lay it down” som jag tvivlar på att Molly eller hennes medbrottslingar hört eller ens hört talas om. Men det här är bra.

Björn Ranelid featuring Sara Li: ”Mirakel”. Och så är det dags för något som i någon mening bara kan bli legendariskt, men.. ja, i vilken mening? Ranelid, helt unik. Beundrad av många och ett rött skynke för ganska många andra. Så nu ser han sig alltså som rappare och hyllare av kärleken som väsen, ovanpå en tidsenlig (tja) technomatta. Sara Li står för sången, vilket författaren vist nog avstår från. Kan det tas på allvar? Spelar det någon roll? Det är ju helt klart i något avseende, helt unikt. Som Ranelid själv skulle ha sagt, och antagligen redan gjort.

Efterbörden: Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer fick ännu en gång klara sig utan Helena Bergström som programledare på scen. De begick en kulturell välgärning genom att påminna om Jan Guillous förflutna som vampyr i videon under den svenska schlageruttagningen år… 1986 om jag minns rätt. Och det gör jag ju oftast. Bergström medverkade i förinspelade sketcher, bland annat med Margaret Thatcher-frisyr och kommentarer som skräddarsytts för att avväpna all tänkbar kritik som kan, och brukar luftas, när festivalsäsongen är igång. Men med lite perspektiv kommer kanske den här schlagerserien att framstå som mer av Dirawis breda publika genombrott än någon annans.

Ut direkt: Benhajji, Carolina och – lite oväntat – Love Generation. Själv var jag omedelbart, strax efter klockan 21, chockad över att Youngblood överlevde första sållningen. Förhoppningar då: Andreas och Molly till Globen…

…och med facit i hand slog alltså halva önskningen in. Andreas till Andra chansen ihop med flamsvalparna som troligen inte ens var födda när Rob Lowe pucklade på sin nemesis efter slutsignalen i en match där motståndarna bekräftade alla våra dåvarande värsta svenska fördomar om transatlantisk hockeykultur. Tragiskt. Att de kom så långt alltså. Ranelids finalplats är mer av en putslustig parentes. Eller har han en rejäl chans att vinna alltihop? Näeee…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s