Det kunde ha varit värre, som huvudpersonen Ingmar upprepar mantramässigt i ”Mitt liv som hund”. Den osannolike överlevaren Thorsten Flinck står allt stadigare på scen i denna för honom ovanliga roll och plöjde sig genom årets uppsamlingsheat i Nyköping. Sällskap till Globen får han av de  i mina ögon mer osannolika folkfavoriterna, kitschkandidaterna Top Cats.

Önskelista skriven strax före sändning: Andreas Johnson och Thorsten Flinck till Globen, efter två röstningsvändor vardera. Åtminstone utifrån mina minnesbilder från tidigare deltävlingar. Just det, två mogna män. Men jag fruktar att det i stället blir Dynazty och Sean Banan, beroende på medelåldern hos de som orkar lyfta luren. Antikviteterna Engberg & Sjögren (som ju värderades av en representant för Antikrundan förra veckan) skulle kunna överraska, om pensionärerna vaknat från sina dvalor och bjuder upp ungdomarna till kamp.

Tjejerna brukar annars gå vidare från extravändan Andra chansen enligt SVT:s egen statistik… Men nu har de bästa bidragen med kvinnliga artister redan kvalificerat sig för finalen, eller hur? Och trenden höll inte i sig i år.

Först ut var pudelrockarna Dynazty, absolut inte värst i aftonens fält, men visst lever de överhövan uppenbart kvar i 1980-talets Okej-sanktionerade ideal och har inte lagt till något nytt någonstans. Å andra sidan är deras motståndare Top Cats inte precis ambassadörer för musikaliskt pionjärtänkande heller. Så frågan var bara vilket årtionde som för tillfället är hetast. Tydligen 50-talet. Jag är lite överraskad, men Värmlands mobilisationsförmåga ska nog inte underskattas.

Andreas Johnson för väl i ärlighetens namn baneret för 60-talet, med viss uppdatering i inramningen. Och nu råkar jag vara mer välvilligt inställd till det konceptet. Etnopop; så ska tydligen Timoteijs bidrag kategoriseras, enligt programledare Sarah Dawn Finer. Av den genomskinligt lättviktigare varianten, som riskerar ge genren ett dåligt namn, inskjuter jag. Samtidigt som jag påminns om att refrängen är farligt snabbfästande… och det tog tydligen TV-publiken fasta på också.

Thorsten Flincks bidrag har fortfarande något genuint över sig som inte liknar så mycket annat i årets utbud. Överhettat Jacques Brel-ianskt, möjligen, men mannen går genom rutan. Kunde ni däremot se framför er den avlägsna möjligheten att Lotta Engberg och Christer Sjögren med sin taffliga tolkning av tongångar med storhetstid cirka Sexdagarskriget skulle ta sig ända till Baku? Vad skulle det göra med vårt nationella anseende? Jan Eliassons nya toppjobb i FN kunde rentav vara i fara. Cirka 20.49 var den risken undanröjd. Thorsten röstades vidare till nästa runda.

Men man kan naturligtvis aldrig slappna av helt och hållet. Två av årets minst upplyftande bidrag stod mot varandra och något av dem torde nödvändigtvis överleva en stund till. Sean Banan kontra Youngblood, som dock verkat få bättre ordning på stämmorna den här gången (vilket även noterades av Malena Ernman på twitter). Inte för att det hjälpte mot det motståndsmosande monstret Sean. Och plötsligt insåg nog många av oss medborgare behovet att mobilisera: Flinck vs Banan. Kan kontrasterna i tävlingen illustreras tydligare? Tack och lov blev det Thorsten. Då får jag väl leva med att något så obsolet som renodlad rockabilly klarade sig genom sållningen och har ett liv även i detta årtusende.