Schlagerfinal 2017: Kalkylerat slog passionerat

Bengtsson. Robin Bengtsson. Skakad men inte rörd. Svassarmästaren från Svenljunga. Grattis, Ukraina! En helt ny Dressmannbutik skickas direkt till er med expressbud från Stockholms central. Stiligt! Ja, jag vet att jag inte är den första som associerat till framgångsrika företag i herrekiperingsbranschen i samband med koreografin och klädkoden i Robins nummer. Men det är väldigt svårt att inte kommentera…

Den minsta gemensamma nämnaren – var det avgörande i går kväll? Och vilka instruktioner är det nu egentligen de internationella jurygrupperna har? Jag har inte haft det riktigt klart för mig förut, men röstar de efter sin egen smak, eller efter vad de antar vara det mest kommersiellt gångbara bidraget? Nej, det här var inte sämsta möjliga utgång. Det här ett professionellt nummer. Nästan äckligt disciplinerat, för att använda ett gammalt bevingat uttryck från idrottsvärlden.

Men knappast det mest spännande eller personliga eller kännbara. Med betoning på att känna. Svenska folkets tredjehandsfavorit enligt den statistik vi har att utröna. Och svenska folket var inte precis enligt heller. Kolla bara hur jämnt fördelade i poäng de rösterna blev. Hur lite det äntligen skilde i procent och ackumulerad poäng mellan de minst belönade och dem som fick mest kärlek från folket. De sistnämnda, alltså de som fick mest poäng den vägen var faktiskt mina egna favoriter Wiktoria och Nano. Jag klagar inte över det.

Men nu var det något annat som avgjorde. MGN. Eller det som bedömdes vara den mest generiskt gångbara och välförpackade vinnarkandidaten i fältet. Utsedd med något slags vetenskaplig precision men kanske inte så mycket hjärta, föreställer jag mig. Men för all del, jag kan ha fel. Och jag har haft fel förr. Att Bengtssons namne Stjernberg skulle gå och vinna häromåret hade jag inte alls några förhandsvibrationer om. Och samma Stjernberg var väl en av kompositörerna bakom det här, alltså Bengtssons bidrag ”I Can’t Go On”. Intressant.

En intressant kväll i sin helhet, förresten. Men som underhållningspaket ganska rörigt och med en framstressad känsla över sig. Programledartrion har haft en ojämn formkurva och fått ta mycket kritik. Själv tycker jag ändå att de har klarat sig stabilt i stort sett, även om Hasse Kvinnaböskes roll förmodligen reducerats och beskurits en smula för att han (åtminstone i mina ögon) framstod som den minst disciplinerade av de tre. En charmig skånsk lös kanon på däck – på gott och ont. Men deras gemensamma sångnummer i mellanakterna har verkligen varit en blandning av träffar och missar. Inte minst i går. Så, var det här ett antiklimax för årets schlagerföljetong? Det kan hävdas. Själv avvaktar jag smula, även om jag inte är så spontant entusiastisk över utgången som jag skulle ha varit om någon av mina egna förhandsfavoriter hade slutat som segrare, av naturliga skäl.

Och de där internationella jurygrupperna, som jag tidigare tyckt fyllt en funktion och ofta haft ganska anständig smak… Den här gången är jag inte lika imponerad över deras urskillningsförmåga på det stora hela taget. De prioriterade helt klart det kallt kalkylerade framför det passionerade.

 

Relaterat: Mer basfakta från SVT om finalen i går kväll. 

Annonser

Schlagerfinal 2017: Soul, storslagna scenerier och svärmorsdrömmar

Elefanten i rummet först: Loreen skulle naturligtvis varit här också. Rent musikalogiskt och kanske framförallt ur ett strikt konstnärligt perspektiv är det rent obegripligt att hon inte är det. Trallvänligt nummer? Inte direkt, men allt behöver verkligen inte vara det för att tillföra något artistiskt ambitiöst och nydanande i det här sammanhanget. Jag gjorde min plikt och röstade på ”Statements” när det begav sig, men det räckte uppenbarligen inte… Bara den där gnagande ovetskapen om vad de inbjudna internationella jurygrupperna skulle ha sagt om just hennes bidrag är en frustrerad frågeställning vi får ta med oss in i evigheten.

I stället serveras vi (som vanligt, nödgas jag väl säga) en en väl tilltagen portion svärmorsdrömmar utan substans i finalfältet. Men det är Melodifestival. Man kan inte få allt som man vill. Tillräckligt många andra har tyckt till, tryckt till och sett till att just deras favoriter fortfarande är med i leken. Veteranerna har i numera vanlig ordning eliminerats längs vägen, i vissa fall fullt förståeligt. Charlotte Perrelli – var du verkligen här i år? Roger Pontare hade lite mer power, men… Den något mognare publiken valde i stället att mobilisera sig när det var dags för en snart centennial celebritet att riva av en repris på något hundratal bitar han redan publicerat under mer än ett halvsekels karriär. Men det är trots allt lite kul med Owe Thörnqvist som kuriosa och representant för svunna tider. Hoppas han orkar igenom hela kvällen. Bokstavligen.

Svärmorsdrömmar. Eller tonårsflickdrömmar? Vad har dominerat i processen? Jag har fortfarande roligt åt en rubrik i Metro häromveckan, där det hävdades att trion FO&O nu accepterat tanken på att delta i tävlingen, eftersom den skulle vara mer ’edgy’ än förut. Alltså, vad är ens avlägset ’edgy’ med deras lilla 90-talistiska sång- och dansnummer à la ett otal boybands som i flera fall nu nått medelåldern? Fundera i några sekunder innan ni får facit. Slut på betänketiden. Rätt svar: ingenting. Och Anton Hagman kan väl inte rå för att han röstades ända hit, av för mig fullkomligt kognitiv dissonans-framkallande skäl. Men det är mycket i världen som frammanat sådana surrealistiska tankefigurer det senaste dryga året, som ni vet. Benjamin Ingrosso refererar i alla fall ogenerat till förebilder från några decennier tillbaka och gör något ganska elegant, om än eteriskt genomskinligt ur ett mer meningssökande perspektiv. Melodifestivalen. Ni vet. Boris René bjuder på lite mer mätbar funkfaktor och är fullt acceptabel i konkurrensen. Det blir några trevliga tre minuter, helt enkelt. Robin Bengtsson har ytligt sett tuffat till sig sedan sist och spelar på strängar som generöst uttryckt kanske kan kallas aningen mer ’edgy’, om vi nu ska tillåta det adjektivet spelrum här överhuvudtaget. Hyfsat beat om inte annat.

Jag är heller inte helt fientligt inställd till kombinationen jojk to the world och powerballad såsom presenterad av firma Fjällgren & Aniiniannnia (eller hur många stavelser var det?). Är det kvalitet? Är det kitsch? Spelar det någon roll? Jag kan inte älska det förbehållslöst, men heller inte råsåga det utan förbarmande. Trots allt är det ganska storslaget. Lisa Ajax: hon med sina regelbundet repeterade fyrbokstavsord som egentligen inte är tillåtna i Europa om hon skulle vinna. Men nu kommer hon inte att vinna, så det problemet uppstår inte. Vad återstår egentligen av bidraget efter den inledande provokationsfaktorn? En lagom luftig halvmodern popschlager som efterhand blåser bort i vårrusket. Mariette var mer spännande förra gången, vill jag minnas. Är det inte snyggt och stilfullt? Jo. Och alldeles, alldeles… Är det sterilt jag är ute efter? Något avgörande saknas i alla händelser. Ace Wilder har varit nära förut. Men hennes patenterade ’jag kanske fyllt 30, men kommer alltid vara tonåring’-offensiv doftar den här gången ganska derivativt. Energiskt men ihåligt.

Och så är vi framme vid de två kandidater jag verkligen kan och vill vurma för. Wiktoria var bra redan i fjol och kör i princip samma koncept rakt av igen. Ensam på scen, undvikande av visuella distraktionsmoment bara för sakens skull. Stark scennärvaro, dynamisk röst och en klassiskt klatschig låt med mer än en enstaka hook att hänga upp allting på. Det räcker långt i den här konkurrensen.

Och så: Nano. Mannen med storyn. Den där tuffa bakgrunden och sökandet efter ljuset, något som faktiskt genuint verkar genomsyra bidraget ”Hold On”. Om det rent melodiskt är en aning monotont, så vägs det upp med besked av variationerna i arrangemanget, det där snitsiga sticket som bryter av efter ett par minuter, inlevelsen och den allmänt igenkännbara nerven. Tilltalet. Överlag har också den visuella inramningen anpassats efter den stämning som finns i låten, med växlingarna mellan ljus och mörker, överblickar och närbilder, den bara bitvis exponerade gospelkören liksom den allmänna känslan av befinna sig mitt i något slags väckelsemöte eller terminsavslutning för ett tolvstegsprogram. Eller whatever. Det bränner till. Om han inte hämtar hem åtminstone de tidigare nämnda internationella jurygruppernas välsignelse blir jag förvånad.

Sammanfattning? Någon av de två sistnämnda borde vinna i afton. Men det kan också bli – skratta inte nu – en charmoffensiv från the far north eller en snart 90-årig bogeyman, ursäkta, boogieman som vägrar ge tappt och kör sin grej ända in i kaklet, som tronar högst omkring klockan 22.00. Konstigare saker har hänt. Fråga veckans startelva i Paris Saint-Germain, om inte annat. Om de överhuvudtaget svarar på tilltal de närmaste veckorna.

 

Hur jag hoppas att det slutar:

1. Nano ”Hold On”

2. Wiktoria ”As I Lay Me Down”

3. Boris René ”Her Kiss”

4. Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia ”En värld full av strider”

5. Robin Bengtsson ”I Can’t Go On”

6. Mariette ”A Million Years”

7. Ace Wilder ”Wild Child”

8. Owe Thörnqvist ”Boogieman Blues”

9. Benjamin Ingrosso ”Good Lovin’”

10. Lisa Ajax ”I Don’t Give A”

11. FO&O ”Gotta Thing About You”

12. Anton Hagman ”Kiss You Goodbye”

 

Troligare scenario:

1. Nano

2. Jon Henrik Fjällgren & Aninia

3. Wiktoria

4. Benjamin Ingrosso

5. Robin Bengtsson

6. Ace Wilder

7. FO&O

8. Owe Thörnqvist

9. Boris René

10. Mariette

11. Lisa Ajax

12. Anton Hagman

 

Relaterade forum: Allt möjligt om festivalfinalen från Sveriges Television, liksom. Och vad skrev jag själv om förra årets final

Melodifestivalen 2016 – Finaldags: Game, set och Frans, alltså?

Ungdomarna styr. I år mer än någonsin. Så är det bara, på gott och ont. Tyvärr har det inneburit alltför tidiga farväl för exempelvis gamla uvar som Tommy, Patrik och Uno – en trio som faktiskt hade haft något att tillföra kvällens nationalfinal med sin ståtliga serenad från första deltävlingen. Eller var det andra? Å andra sidan är vi av med After Dark, Linda Bengtzing och Anna Book. OK, den sistnämnda blev diskad men hade knappast landat här i slutfasen ändå, eller? Vi slipper även Dolly Style, men den hädanfärden får väl räknas in på ett annat konto än överårighetens.

De här är alltså överlevarna efter fyra deltävlingar och den sedvanliga andra chansen-rundan:

1. Panetoz ”Håll om mig hårt”: Energin och glädjespridareffekten ska inte underskattas, men deras koncept är av ett klassiskt ’till final men inte längre’-snitt. Det skramlar lite för tunt bakom den akuta, publikdompterande ytan. Landar någonstans på undre halvan, men har knappast gjort bort sig här, utan snarare stärkt sitt eget varumärke. Betyg: **1/2 av ***** möjliga.

2. Lisa Ajax ”My Heart Wants Me Dead”: Fylligt, ballongsmashande bakomarrangemang ramar in en uttänkt, uppenbarligen hyfsat rättspekulerad folkhemsvariant av Shakira eller jämförbara internationella global cross over-divor. Lisa får stå på tillväxt, men titeln är fortfarande den bästa i årets svenska melodifestivalföljetong. **1/2

3. David Lindgren ”We Are Your Tomorrow”: Alltså, det borde kanske vara ett förlorat slag för evigt unge Mr Lindgren. Här är han igen utan att ha förändrat eller utvecklat särskilt mycket sedan tidigare uppträdanden. Men… det finns något i den här katapulterande tvåstegsrefrängen och ’inta arenan’-attityden som jag någonstans gillar mot bättre vetande. Han vinner inte. Men det kan räcka till en placering på övre halvan. ***

4. SaRaha ”Kizunguzungu”: Så här är hon, med sitt söder om Sahara-sväng i släptåg och siktet inställt på att infiltrera en institution som tidigare penetrerats av ett flertal olika influenser men inte precis just det här. Och hon fyller bevisligen en lucka, har redan skrivit historia i åtminstone en aspekt och visst är korus av en högre klatschighetsgrad än genomsnittet, så… Vad säger de internationella jurygrupperna som deltar i röstningen i kväll? Jag är nyfiken!. ***

5. Oscar Zia ”Human”: En av tävlingens verkliga ungtuppar, vill jag minnas. Och en förhandsfavorit som nu tycks ha hamnat lite i skuggan av en annan uppdykande ung folkhjälte. Men pompositeten i den här massivt pumpande melankolitrippen matchas av en entusiasm som ändå rimligtvis gör honom till en allvarlig utmanare. Troligen kommer han, Lisa och Molly Sandén att stjäla röster från varann, men frågan är vem som får gå hem mest märkbart rånad och tomhänt. ***

6. Ace Wilder ”Don’t Worry”: Apropå eviga ungdomar. Visuellt scenbyggarmässigt och rytmiskt sticker numret verkligen ut och osar professionalism. Det enda viktiga som saknas är väl då den där veritabla brottarrefrängen som fastnar omedelbart och sedan krossar allt möjligt motstånd i sin väg. De har faktiskt inte ens försökt skriva en sådan och frågan om det behövs? Själv saknar jag i alla fall något distinkt drabbande för att falla pladask. Annars är det ett av de starkaste korten i startfältet. ***1/2

7. Robin Bengtsson ”Constellation Prize”: Här har de i alla fall ansträngt sig att konkurrera i avdelningen fyndigaste titel, en titel i form av en fras som sedan knappt är märkbar i själva texten. Ingen originalitet inom promenadavstånd, men kompetent i sin postmoderna popradiogenre där det kan räcka med en återkommande munspelsslinga för att det ska kunna ses som att ’ta ut svängarna’ och ’vara lite crazy, liksom’. Lär blekna bort i mängden i afton dans. **

8. Molly Sandén ”Youniverse”: Sade jag något om förment fyndiga sångtitlar? Sade jag något om bidrag som kommer att parasitera på och konkurrera ut varandra? Koreografin är elegant, de svepande plaggen och rökeffekterna acceptabelt effektfulla, elektrodynamiken stöder ganska smakfullt en av, ja, kanske helt enkelt den starkaste och mest transcendenta rösten i sammanhanget. Men det syns, hörs, känns och doftar ändå ofrånkomligt av föregångare och medvetna eller omedvetna förebilder som Loreens ”Euphoria” och kämpar i en kategori som är välbefolkad inte bara här utan i det globala musikaliska luftrummet överhuvudtaget. ***

9. Boris René ”Put Your Love On Me”: Numret är fortfarande snyggt, sofistikerat och med en glimt i ögat som fler av konkurrenterna kunde ha bemödat sig att plocka fram som vapen. Londonbeat lurar alltjämt i bakgrunden, låten i sig låter inte som något som någonsin vunnit en svensk melodifestivalfinal, men även här är jag nyfiken på vad de inbjudna utrikesdomarna delar ut för belöning – stort jubel eller snedtändning? ***

10. Frans ”If I Were Sorry”: Plötsligt är alla överens; det är Frans Jeppson Wall som är The Teenage Heartbreaker anno 2016. Andra förhandsfavoriter förväntas självimplodera eller (som jag själv spekulerar i) massakrera varandra i gammal god Game of Thrones-anda och bana väg för unge prins Joffrey. För inte kan Mr Wall vara så fullständigt vän och välvillig som han ger sken av? Vad handlar texten om egentligen – är det inte något om att absolut inte be om ursäkt, att det är någon annan som borde göra det i stället? Allt serverat på ett sätt som får folk att falla som furor landet runt, uppenbarligen. Vilken krigslist! Nej, Fifty Shades of Frans är förmodligen en fara för samhällets ordning och rikets säkerhet. Och däri ligger i själva verket framgångsreceptet. I kombination med en refräng som nitar fast sina sorry, glory och story i huvudet vare sig man vill eller inte. Grattis, då! **1/2

11. Wiktoria ”Save Me”: Här är den. Nu pratar vi om Låten. Den som i sig själv är mest självklart Låt. Rakt på, bara. Tjurrusande. Spjutspetsen i kaklet. Jag vill helst inte överanalysera varför, men det är här min egen röst antagligen skulle hamna. Eller rentav hamnar, om jag orkar lyfta luren. Go, Wix, go! ****

12. Samir & Viktor ”Bada nakna”: Ja, vi kommer inte ifrån att de är är också. Den ohejdade antiprofessionalismen och demonstrativa motpolen till mycket av det som kvalificerat sig hit i övrigt. Och det ger dem en egen kvotgrupp som inte ska förnekas dem. Och visst, även detta anthem till härlig oreflekterad hedonism med sitt häftplåsterkorus är svårt att helt eliminera från hjärnkontoret efter exponering av viruset. Kan inte räknas bort, men kommer knappast charma de där gästerna utifrån lika framgångsrikt som delar av folkdjupet. Eller… Eller? *1/2

Katastrofen är redan avvärjd. Det kunde ha varit ett mer besvärande svagt startfält här, med tanke på en del av vad vi utsatts för längs vägen hit. Och vad som än händer, är detta trots allt ett av de där åren när vi helt enkelt inte vill skicka iväg en allvarligt menad segerkandidat, eller hur? En taktik som fungerade ypperligt med ’grabben som vann efter Loreen’ häromåret. Låt något annat land arrangera Europafinalen nästa år. Det mår hela kontinenten bäst av. Såvida den inte bokstavligen står i lågor på grund av alla sjudande konflikter så dags… Keep your spirits up, folks!