Frikyrklig musikhistoria – aktuell odyssé på SVT Play

– En själslig katalysator!

Lisa Nilsson om Samuel Ljungblahd i dokumentären ”Frikyrkans musikunder”.

Det var ett tag sedan jag började spåna i tankarna. Visst borde jag sätta igång med en artikelserie på temat ”Frikyrkopop für beginners”? Tills vidare kan jag i alla fall kasta iväg ett tips. Den timslånga dokumentären ”Frikyrkans musikunder” som finns ute någon månad till på SVT Play.

Det är mycket de har klämt in på den där timmen. En rapsodisk resumé av 1900-talets kyrkliga musikaliska utveckling i Sverige och sedan mer ingående om 1970-talet, som jag själv har vissa minnen av och representerar en form av förstadium till det jag själv skulle kalla frikyrkopop. Alltså, Bröderna Samuelsson, Jan Sparring, Nils-Börge Gårdh och den generationen. Tja, det var väl egentligen ett par olika generationer där – men ändå. För mig är det framför allt 1980-talet och det tidiga 90-talet som var en formativ era. Och den representeras emfatiskt i programmet genom intervjuer som förklarar band som Jerusalems betydelse, liksom bland andra Edin-Ådahl, Salt, pianofantomen Per-Erik Hallin och Charlotte Höglund. Så ock Fredá, rebellerna från Gnosjö som bröt sig ut ur bubblan och under en period rankades som ett av Sveriges största rockband överhuvudtaget. Sångaren och sedermera soloartisten Uno Svenningsson förklarar varför Fredá inte ville stämplas som ett ‘kristet band’ med de associationer det förde med sig.

Flera av de stilbildarna ser själva tillbaka på den mest hektiska perioden och ger perspektiv. Det är kul för en del av oss i alla fall. Några av Sveriges mer tongivande musikjournalister bidrar med analyser av hur frikyrkan fostrat fram så många musiker och påverkat musiklivet i allmänhet. Och som avslutning kryddas med några av de få som lyckats tvinga sig igenom bruset efter den period när just ‘kristna band’ som begrepp försvunnit från rampljuset. Gospelsångaren Samuel Ljungblahd och experimentalisten Loney dear (även känd som Emil Svanängen) har liknande bakgrund men påtagligt olika personliga uttryck. Så även det relativt nytända stjärnskottet Blenda som jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om förut. Allt som allt, en provkarta på en för många kanske okänd svensk musikhistoria. Med alla de skavanker, kontroverser och i vissa fall kampen för att få använda det uttryck man föredrog som analyserades här, så andades väl hela programmet ändå ett slags kärleksförklaring till genren. Om det nu kan kallas en sammanhållen genre. På vilket svaret egentligen är nej. Vilket jag kommer att utveckla vidare i den här artikelserien som absolut ska sjösättas någon gång i framtiden. Jag lovar, eller lovar att jag har målsättningen…

…och om det inte framgått förut; nej, djävulen har tydligen inte lagt beslag på all bra musik. Eller alla bra musiker. 

Dokumentären ”Frikyrkans musikunder” finns på SVT Play till och med den 11 maj. 

Från frysboxen: Komplett Edin-Ådahl – på gott och ont

För sju år sedan släpptes en komplett samling sånger som spelats in av ett band med något liknande legendstatus i svenska frikyrkor, men som sällan uppnådde samma grad av igenkänning utanför den kretsen. Möjligen med undantag för uppmärksamheten kring deras framträdande som svenska representanter i Eurovision Song Contest för nu ett kvarts sekel sedan. Hösten 2008 recenserade jag boxen ”Komplett” av kvartetten Edin-Ådahl och tyckte så här:

franfrysbox-blogotyp1Box för redan begeistrade – eller?

Februari 1982. Jag är på sportlovsläger i värmlandsmetropolen Sunne, i regi av frikyrkorna på slätten öster om Linköping. Lägerledningen har bokat in ett konsertbesök bland veckans aktiviteter, men kommer på andra tankar när de får veta att en inträdesavgift krävs. Konserten blir därmed inte obligatorisk, utan genom handräckning anmäler sig de som verkligen är intresserade – och det är några stycken. Själv är jag inte en av dem, för jag har aldrig hört talas om Edin-Ådahl tidigare och ser framför mig en afton i dragspelets och ostämda fiolers tecken. Hur kan det vara något annat – med det namnet?

Ett drygt år senare vet jag mycket väl vilka de är. De har blivit nästan lika stora i frikyrkovärlden som giganterna Jerusalem och deras andra LP recenseras i premiärnumret av Svenska Journalens musikbilaga Puls, utgiven januari 1983. Deras tidiga alster (förutom den första, som jag faktiskt inte hört i sin helhet förrän nu) kommer jag över genom att välvilliga vänner kopierar över dem från kassett till kassett. Lite brus i maskineriet får man räkna med.

Liksom i fallet Jerusalen är det så här i efterhand mer den musikaliska skickligheten, för att inte säga brådmognaden, som imponerar mer än det poetiska sinnelaget. Edin-Ådahl hade som budskapsband säkert mer sofistikerat språkbruk än de flesta jämförbara svenska grupper och artister från det tidiga 1980-talet, men det omdömet säger inte så mycket som det borde…

På debuten från 1980 är soundet relativt öppet och sången framhävs. Det är välspelad och väluppfostrad funk med höjdpunkter som inledande ”På väg”. På uppföljaren ”Alibi” dominerar de syntar som var så heta under några år, men inte lika up-to-date idag. Sången är nermixad och ofta svårare att urskilja. Å ena sidan är det ändå den här perioden då de låter mest ”egna”, samtidigt som materialet åldrats mest med åren. Den mer mainstreamade soulpopen som tog över är mer tidlös till sin karaktär – men ibland alltför slätstruken.

Gruppen gjorde aldrig en helt igenom jämn och bra LP eller CD och det blir nästan obarmhärtigt uppenbart nu när allt, absolut allt vad det verkar, har samlats ihop. Men varje album innehöll ett eller ett par märkesspår med stilbildande drag som andra frikyrkopopare säkert försökte imitera. I början av 1980-talet framgick det i intervjuer att de fyra ofta jobbade var för sig i studion, som sångare och multiinstrumentalister. Sedan kom mer av grupptänkande in och Frank Ådahl ställdes i fören. Han var trots allt den bästa sångaren, medan låtskrivandet fortsatte fördelas på alla fyra.

1983 släpptes ”Maktfaktor” med sitt för tiden ganska vågade omslag – som visade sig för vågat i USA, där den anpassade utgåvan fick en annan visuell presentation. Ögat i en triangel kunde tydligen ge associationer åt både New age och eventuellt även ren satanism… Men musikaliskt inleddes den rappt med den första riktiga soulflirten ”Bättre och bättre” som andas både The Supremes och bröderna Jackson. Kom ihåg att Michael Jackson fick sitt stora personliga genombrott i den här vevan. Det här var ett vitamintillskott de skulle komma att spinna vidare på. En låt som ”Man i tiden” känns dock som en representant för ett alltför typiskt tonläge i frikyrkopopen så dags; släpig, ansträngt sofistikerad historia som försöker säga något om det moderna samhället med en lyrik som helt enkelt är platt och allt annat än inspirerande.

När jag lyssnar igenom bunten i boxen systematiskt slår det mig mer och mer hur mycket Simon Ådahls bidrag måste ha betytt för det som gjorde kvartetten speciell. Det som mest liknar britpop är förmodligen hans förtjänst och flera av de snärtigaste, mest långlivade låtarna i samlingen bär hans signatur. Då är jag ändå inte överförtjust i hans titellåt på ”Maktfaktor” som var ett slags pep-song för marginaliserade troende i det sekulariserade samhället, utan riktigt driv i arrangemanget (men med en fräck tonartshöjning á la Yes ”Owner of a Lonely Heart”).

1986 hade de efter en paus återvänt med en sensationellt stark singel i den soulstinna ”Heaven”. Stilbyte på gång? Nej, inte riktigt än. Snarare visade sig ”Tecken” vara deras mest inkonsekventa och splittrade album där de engelskspråkiga spåren sticker ut som fyrar i en grå massa. Här hörs också en given kandidat till Edin-Ådahls värsta låt någonsin: Bertil Edins ”Lurad igen” – hur kom den med överhuvudtaget? Jag tror att jag någon gång i den här vevan, i den gamla pappersupplagan av Folket Jublar, kallade en del av deras låtar för ”kvalificerad kaffeved” och en av dem måste ha varit…den.

1989 kom i alla fall en klar strategi att ta form; alltså med Frank Ådahl som ledsångare, sång på engelska rakt över och ett sound som var mer enhetligt. ”Big Talk” innebar ändå en mixad bag, ibland oändligt segdragen soul utan stuns som i ”Missing you” – men vilka höjdpunkter: ”Write it on the wall” och ”Wider than the ocean” (båda skrivna av Simon) och avslutande balladen ”Lonely without you” (Bertils bästa bidrag under bandets hela bana).

1990 var Eurovision song contest-året; seger i svenska uttagningen men ingen större succé i finalen. På skivan ”Into my soul” sticker schlagerbidraget ut som ett främmande organ på gränsen till att stötas bort av den förenade kroppen i övrigt. Ingen usel schlager alls, men arrangemanget går på tvärs mot helheten, som de själva kallade för blue eyed soul. Jag var inte övereentusiastisk då – men skivan låter idag oväntat fräsch även soundmässigt. Det förvånar mig lite att just detta faktiskt står sig så bra med 18 års perspektiv. Framförallt jämnheten slår mig, även om den aldrig är fullständig överväldigande. Balladen ”Time of peace” är kanske bäst enskilt.

Två album kom sedan i ganska rask takt, nu med devisen Back to Swedish. De börjar låta som riktiga hitmaskiner med hjälp av producenten Paul Rein. På 1991 års ”Reser till kärlek” lider de ändå av den ständiga akilleshälen att dröna ner sig i kreativa konstpauser. Men stänkaren ”Jag lever (genom dig)” är en treminuters adrenalinkick de kanske skulle skickat till schlagerjuryn och ”Jag längtar (till den dagen)” var ett bevis för att även Lasse Edin fortfarande kunde få ur sig något matnyttigt, även om hans komponerande blev mer och mer sparsamt med åren.

Paul Rein destillerade nog fram deras starkaste sidor, mest tydligt på deras sista gemensamma CD ”Kosmonaut Gagarins rapport” hösten 1992. Så konsekventa och klatschiga hade de aldrig låtit förut, även om en del spår inte ska skärskådas alltför noggrant. Ibland alltför lättglömt stoff, men lättflytande när det pågår. Frankie Boy hade utvecklats till en tillgång de lärt sig utnyttja, såväl i trallvänlig funkpop som klerikala powerballader.

Helheten då? Vem ska framförallt ha den här samlingen? De som har det mesta sedan tidigare, men ”bara” på LP – ja, det kan vara ett skäl. De som verkligen vill ha allt gruppen spelade in och såg skäl att släppa? Ja, de får även ett par liveinspelningar från Scandinavium-galan 1982 på köpet. De som aldrig hört bandet förut bör nog leta upp och lyssna in sig på något enskilt album först innan de investerar i ”Komplett”. Här varvas verkligen vatten med vin.

Recenserat: Edin-Ådahl ”Komplett” (Mediapoint 2008). Testen publicerades först på numera nedlagda Folket Jublar 19 september 2008.