Övertygande och ofta överväldigande. Dream Theater verkar ha fått något av, enkelt uttryckt, en nytändning de sista åren. Senast manifesterat på det självbetitlade albumet från i höstas. 

Har allt börjat från början? Drömteatern presenterar drömteatern. Ingen annan, intrikat invecklad titel som ”Six Degrees of Inner Turbulence” eller ”A Dramatic Turn of Events”. Musiken är dock som vanligt inte ihopskramlad i en handvändning. Vi hör den patenterade hantverksskickligheten och det episka sinnelaget. Men också en faktiskt påtaglig hitkänsla – relativt sett – och stycken som snabbt utkristalliserar sig som egna skapelser med egna identiteter. Det här är andra skivan med Mike Mangini vid stockarna i stället för Mike Portnoy efter ”A Dramatic…” som redan den verkade indikera något märkbart nytt i dynamiken. Inte för att det nödvändigtvis var ett steg upp i ekvilibristik, men det verkar ha funnits en spänning inom bandet som nu kanske har lösts upp i och med att respektive parter hittat ny harmoni i samband med omstruktureringarna. Jag vet givetvis inte, men det är lätt att spekulera utifrån all den publicitet som genererats av förändringarna i Dream Theater på senare år.

”Dream Theater” är i alla fall riktigt bra. Som i, en av de mest konkret sammanhängande, genomarbetade och attraktiva samlingar kompositioner DT har åstadkommit i karriären som nu sträcker sig ett drygt kvartssekel bakåt i tiden. Alla deras styrkor, framavlade egenart och allmänna kreativitet kommer fram. Alla som följt dem kan känna igen sig i miljön, men igenkännandet innebär inte trötta upprepningar. Det är bekant och identifierbart men uppfriskande och livsbejakande. Med en punch.

Allt som fungerar och ofta rentav överväldigar med DT kan sägas sammanstråla i den avslutande sviten ”Illumination Theory” som täcker in den obligatoriska taggade metallproggen, ett parti stråkensemble som kunde ha ackompanjerat nyckelscener i något  mastodontepos av Spielberg eller Scorsese, samt ett väntat men stegrande storslaget klimax. För dem som tillhör fancluben är det en ny intagande installation. Borde vara åtminstone, men jag kan ju inte uttala för mig alla… För helt nytillkomna är en introduktion så god som någon. Eller snarare, en utmärkt inledning. Kanske bästa möjliga till vad bandet är ‘all about’. Och som ännu fler skulle kunna upptäcka.

Recenserat: Dream Theater ”Dream Theater” (Roadrunner, 2013)

Mer: Bandets officiella hemsida. Fler synpunkter från mer eller mindre entusiastiska lyssnare på ProgArchives. En mer odelat positiv recension från AllMusic.