Musik

Efterlängtade återkomster och uppfriskande uppkomlingar – det nästan bästa från musikåret 2024

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2024 var ett bra år. För musik, om inte annat. Ni vet alla hur världsläget ser ut annars. Men det gäller att ta vara på ljuspunkterna. Här är till att börja med en bunt album som starkt bidrog till mitt eget psykiska och andliga välbefinnande – men ändå inte lyckades tränga sig in bland mina tio absoluta favoriter. Konkurrensen var med andra ord – knivskarp.

Rosalie Cunningham ”To Shoot Another Day”. Var hämtar hon all inspiration? Beatles verkar givet, men det här är en cocktail som kokas ihop med lustfylld leklystnad. Plötsligt är hon bara där igen med ett nytt album och det låter så bekant. Och uppiggande.

Bent Knee ”Twenty Pills Without Water”. De gör aldrig exakt samma sak eller följer samma mall från album till album, men ändå gör de sig påfallande lättigenkännliga. Ständigt aviga och motsträviga med oförutsägbara infall och något slags explosiv ångestladdning som genererar paradoxalt välbefinnande.

Jordan Rudess ”Permission to Fly”. Virtuosen bakom klaviaturen i Dream Theater släpper med ojämna mellanrum ifrån sig soloalster, som det här senaste. Med inlånad vokalhjälp och lagom pompösa, lätt operatiska intentioner blir det en rätt skön stund på jorden.

Kaipa ”Sommargryningsljus”. Once More Into the Breach. Nej, det var väl Shakespeare. Ännu en gång in i urskogen eller ut till tjärnen, sjön eller vart man nu egentligen är på väg. Det vilar nästan alltid en aura av naturmystik och nordlig melankoli över Kaipas oregelbundet, men ändå ganska flitigt, utgivna sångsamlingar, som nu ändå måste uppnått ett tvåsiffrigt antal? Internationellt gångbara, med tydliga rötter i 1970-talet men ändå tidlösa och med tydliga särdrag som man som svensk gärna uppfattar som just – svenska.

Father John Misty ”Mahashmashana”. Det var några år sedan sist, men alldeles i årets sista skälvande slutandningar dök han upp igen med samma omistliga känsla av både desperation och hopp och texter som du kan behöva tugga igenom. Är fortfarande i upptäckarfasen av den här nya skivan, men den verkar väldigt lovande.

IZZ ”Collapse the Wave”. Vilka är de? Amerikansk orkester med tvära, oförutsägbara och egensinniga pretentioner som oftast landar. Kan kräva ett par lyssningar för att klicka, men de har definitivt något eget. Och oftast mycket tilltalande.

Dhruv Ghanekar ”Voyage 2”. Indisk artist som är helt ny för mig i år och dök upp via något slags rekommendation den algoritmiska vägen. Framför allt första halvan av albumet är en provkarta på härliga krockar mellan det som låter väldigt just indiskt, parat med jazz, fusion och funk och en del annat.

Caligula’s Horse ”Charcoal Grace” . Inget nytt namn numera för de som händelsevis är intresserade av prog metal och är medvetna om den australiska scenen i den subgenren. Kom i början av året och de är taggade, tända och serverar existentiella grubblerier i en genomarbetad ljudkostym.

DarWin ”Five Steps On the Sun”. Det här är inga duvungar. Åtminstone de jag känner till i konstellationen. Mannen som gett namn åt alltihop vet jag förvånansvärt lite om, men frågan är om någon gör det? Annars har vi bland andra trumfantomen Simon Phillips och den unga indiska basvirtuosen Mohini Dey i laguppställningen. Tugget är imponerande. Tyngden. Det är inte de intrikata melodierna som dominerar plattan även om den spricker upp och erbjuder några mer melodiskt uppfriskande ballader. Stimulerande och energiberikande är det i alla fall som helhet.

Ytterligare ett antal album med definitiva kvaliteter som jag hittills inte hunnit eller förmått formulera mig meningsfullt om. Husgudar från förr eller helt nya bekantskaper. Sådant jag eventuellt kommer att upptäcka ännu mer och höja till skyarna under nästa år. I vissa fall kom de sent på året eller också var de nära att drunkna i det ständiga flödet, men alla har bidragit till den goda sidan av 2024. Värda en bläng enkelt.

Les Amazones d’Afrique ”Musow Danse”
Kamasi Washington ”Fearless Movement”
Isildurs Bane & Jinian Wilde ”The Pearl of the Ever Changing Shell”
Stina Agustsdottir ”Yours Unfaithfully”
Lila Downs med flera ”Raiz Nunca Me Fui”
Alana Yorke ”Destroyer”
Laurie Anderson ”Amelia”
Public Service Broadcasting ”The Last Flight”
Ebony Buckle ”Hearts Get Started”
Kali Malone ”All Life Long”
Julia Holter ”Something In the Room She Moves”
Beatrix Players ”Living & Alive”
Amy Grant ”Songs From the Loft”
JoBeth Young ”Broken Spells”
Mike Stern ”Echoes and Other Songs”
Justice ”Hyperdrama”
Emel ”MRA”
Balthus ”Harvest”
Midas Fall ”Cold Waves Divide Us”
Los Bitchos ”Talkie Talkie”
Pure Reason Revolution ”Coming Up to Consciousness”
Sheryl Crow ”Evolution”
Vulfmon ”Dot”
Mdou Moctar ”Funeral For Justice”
Tears for Fears ”Songs For a Nervous Planet”
Benny Anderssons Orkester ”Alla kan dansa”
Zombi ”Direct Inject”
The Choir ”Patreon Sessions”
Devin Townsend ”PowerNerd”
Simone Simons ”Vermillion”
Angélica García ”Gemelo”
Opeth ”Last Will and Testament”
Benjamin Croft ”We Are Here to Help”
Charlie Peacock ”Every Kind of Uh-Oh”
The The ”Ensoulment”
Tony Levin ”Bringing It Down To the Bass”

Coming Up Soon: De tio bästa. Albumen. 2024.

…och här är motsvarande sammanfattning från förra året.

Jon Anderson gillar läget och livar upp omgivningen med ”True”

yemenity2010 skivrecension , , , , ,

Alla åldras inte lika fort. Eller åtminstone gör de det med värdighet. Han är väl snart 80 fyllda nu eller? Den för vissa av oss legendarstatusinnehavande före detta ledsångaren i Yes, med ett flertal soloinsatser och andra projekt på sitt samvete sedan ungefär ett halvt sekel som verksam i branschen. Numera kan han väl av naturliga skäl inte släppa ifrån sig nya produkter varje år. Men när han väl gör det, så är det ofta påfallande starkt. Och nu när han hittat några nya yngre lekkamrater (som i tonåringar kring de 50)att inspireras och bäras upp av är resultatet kraftfullt, energiskt, optimistiskt som det ofta är med Jon och upplyftande på ett sätt som kan vara välbehövligt i tider som dessa. Eller i alla tider, men inte minst nu.

Jon Anderson verkar gilla att leva. För något tiotal år sedan eller tidigare var han ändå rätt allvarligt sjuk och hamnade i processen utanför vid sitt gamla järngäng. Det vill säga Yes, en banbrytande liten orkester från brittiska öarna där medlemmarna kommit och gått och och jag vet inte om någon håller räkning på exakt exakt hur många spelemän som under någon period varit en del av kombon. Anderson har varit rösten som man ofta förknippat med dem, även om det nu var flera år sedan han utgjorde en aktiv del av gruppen. Men i princip vad han än gör, skapar han något omisskännligt. Han har något han vill berätta, han har den där patenterade ljusa rösten som fortfarande låter slående dynamisk och kanske inte kristallklar men ändå lyser upp omgivningarna kring sig.

Och omgivningarna den här gången är ofta bedårande, som en parallell upplaga av, just det, Yes. Kanske rentav mer livaktigt och spännande än det mesta de gjort på senare år. Här samsas både klatschiga kandidater till hitlistor (även om såna inte särskilt intressanta eller relevanta längre) som ”Shine On”, med böljande, förföriskt melodiska sviter i flera faser som ”Counties and Countries” och ”Once Upon a Dream”. Och så ett par ståtliga ballader på det. Händelserikt, uttrycksfullt och nästan konstant engagerande som visar att gamle Jon har krutet kvar och en vision för vad han vill göra. Pension är ett överskattat fenomen.

Recenserat: Jon Anderson & The Band Geeks: ”True” (2024)

Relaterat:
Jon Andersons hemsida
Anderson-fakta från All Music Guide

CeCe Winans skakar liv i välanvända formler på ”More Than This”

yemenity2010 skivrecension , , , , ,

Gospeldrottning. I decennier har hon levt – och sjungit ungefär ungefär lika länge om jag uppfattat rätt. Råkar du ha något slags intresse för eller inblick i den här genren så är efternamnet Winans i princip omöjligt att undvika. Tillsammans utgör de en hel klan, jag vet inte exakt hur många aktiva artister som ingår, men de har varit etablerade på den globala gospelkartan så länge jag kan minnas. CeCe Winans har i egen rätt byggt upp ett namn och en karriärbana, men själv har jag lyssnat på henne mer sporadiskt. Överhuvudtaget har det varierat hur intensivt intresserad jag varit av den mer renodlade grenen av genren i sig. Men en genomsnittlig svensk frikyrkofostran sätter ändå sina spår. CeCes senaste album ”More Than This” uppmärksammade jag först genom att ”That’s My King” pluggades ett par gånger i somras på en radiokanal vid gränsen mellan USA och Mexiko, en kanal som min fru stundtals rattar in i bilradion när vi är där på besök. Här handlar det om en, ska vi kalla det modern gospel-crossover genom Hillsong över… förmodligen någon mer referens jag kunde slänga in men inte kommer på just nu.

CeCe har en dokumenterat mäktig röst, ett driv och en förmåga att fånga det bästa ur melodier som kan bli både berörande och upplyftande men i värsta fall slätstrukna, om man just saknar förmågan att skaka liv i dem. Jo, andra halvan distribuerar kanske en överdos av den softade sidan, de patenterade power gospel-balladerna är inte riktigt lika påträngande och för många likartade versioner av dem kommer i följd. Men när jag tror att krönet nåddes halvvägs in på plattan, avrundas allt med den svängiga, snabbfästande sjuminutersraketen ”In a Little While” som tillsammans med redan nämnda ”That’s My King” och kanske ”Holy Forever” utgör de definitiva högvattenmärkena här. Det kan alltså variera hur mycket jag själv fascineras av gospel i olika former; men när det är bra, så är det bra. Och det är det oftast i det här fallet.

Recenserat: CeCe Winans ”More than This” (2024)

Relaterat: Basfakta om skivan från AllMusic Guide

P300 och sanningen om sånger eller problemet med den perfekta poplistan

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , , , , , , , , , , , ,
”Like a Prayer” från 1989 – världens sjätte bästa låt de senaste 60 åren enligt P3-juryn.

Är det ens någon mening att diskutera? Jo! Visst är det. I själva verket är det ju själva poängen med alla sådana här tilltag. När någon eller några eller flera bestämmer sig för att göra en lista över någonting. Inte minst något som sträcker sig över en längre tid. Som att försöka definiera vilka som är de 300 bästa låtarna/sångerna/kompositionerna som framförts under de senaste 60 åren, det vill säga sedan Sveriges Radios tredje kanal P3 föddes 1964.

Och det är inte bara en liten utvald kommitté på en handfull personer ansvariga för det som kallas P300. Utan över ett hundratal, om jag räknar rätt. Experter, musiker, kritiker och lite vanligt folk – hur det nu ska definieras. Med ett visst åldersspann, bör tilläggas. Frågan är vilka värderingar som slagit igenom mest här? Om vi föreställer oss att majoriteten motsvarar kanalens nuvarande demografi i första hand medan några av de inblandade kritikerna bevisligen är ungefär lika gamla som kanalen själv.

Själv är jag uppväxt med P3. Under 1980-talet och en bit in på kommande decennium var det väl den enda kanal jag överhuvudtaget rattade in. Vad annat behövdes? Och vad annat fanns att tillgå på den tiden? Någon gång i trettioårsåldern styrdes intresset alltmer åt P1 när jag insåg att tåget nog hade gått vad gällde de dominerande tongångarna rent musikaliskt. Nästa generation hade tagit över, vilket förmodligen är en helt naturlig process. Musik kommer alltid i nya former och uppenbarelser. Bestäm själv var du ska leta efter den och var de bästa källorna finns utifrån ett eget perspektiv. För mig betyder detta numera alltså inte P3. Men vad reflekteras i den här listan? Det handlar alltså om över ett halvsekel av hits, parallellt med möjligen missförstådda mästerverk.

”Running Up that Hill” hittade in på tionde plats i P300. Hade serien ”Stranger Things” något med saken att göra?

Ofrånkomligt kommer alla intresserade att ha synpunkter och här följer några av mina. Bevisligen har även undertecknad ett musikaliska minutvalser som kantat livets stig och tillfört avgörande intryck, somliga av dem alltför obskyra eller nischade för att vara i närheten av diskussionen på en sådan här lista. Andra favoriter är förvånande underrepresenterade på P300. Och jag är väl inte den första som noterat hur anglofilt urvalet är. Att musikkulturen det senaste drygt halva seklet tydligen består av Skandinavien plus Storbritannien och inte minst USA. Och ändå, ändå saknar jag en hel del som är just brittiskt och amerikanskt. Kanske inte så mycket svenskt.

Men hur är det nu, finns det något på spanska överhuvudtaget här? Eller franska? Italienska? Tyska? Arabiska? Bara i väldigt begränsad omfattning.

Och vill man vara motvalls (och ibland vill man det) slås jag av att ibland vilja ha en helt annan låt på de höga positionerna av några artister som hamnat där uppe. Ärligt talat upplever jag inte att ”Purple Rain” (tvåa på listan) är det bästa Prince någonsin gjorde. Och ”Dancing Queen” (sjunde plats) har aldrig varit min personligaste juvel från Abbas kartotek av klassisk pop.

Jo, kanske ska jag vara lite mer systematisk och gå igenom vad som blivit rätt och fel här, helt objektivt. Facit alltså. Felstegen som bara är så uppenbara. Peter Gabriel är inte med förrän på, vänta… Jag läser igenom listan igen. Och igen. Jag kommer att kontrolläsa igen efter att ha skrivit de här raderna: han är inte med överhuvudtaget. Ingen ”Sledgehammer”, ”Don’t Give Up”, ”Biko” eller ”Solsbury Hill”. Eller något av det dussintal andra förslag jag kunde ha kommit med. Hur har det gått till?

Sting och Steve Winwood syns inte heller till. Ja, jag vet att ingen längre gillar Sting överhuvudtaget, åtminstone inte öppet. Utom jag. Men Steve Winwood? Han har ändå jobbat ihop viss respekt och har en lång illuster karriär bakom sig. Nej, ingenting. Starka sångerskor på soulfronten som Chaka Khan och Alicia Keys är representerade med om jag räknar rätt, en låt var. Kanske inte precis de jag skulle ha valt – där har vi det igen, favorit i repris. Vilka verk du verkligen bygger upp ett förhållande till varierar. Kriterierna, kraven som egentligen ställts på sångerna här är till synes inte mer utvecklade än att de gjort som det heter, ‘avtryck på lyssnarna’. Det vill säga de kritiker, producenter, programledare och utvalda P3-lyssnare som medverkat.

Att svenska Robyn hamnat allra högst upp med sin ”Dancing On My Own” är inget jag kan skriva under på. Och det har redan väckt ont blod hos flera kolumnister. Fullständigt överrumplad är jag dock inte eftersom den tog sig in på en liknande lista som långlivade amerikanska kulturtidskriften Rolling Stone satte ihop här häromåret. Plats 20 närmare bestämt, inklämd mellan Billie Holiday och John Lennon. Nej, hon är inte bara en svensk angelägenhet. Själv är jag nog mer förtjust i vissa av hennes tidigare inspelningar, innan det blev utpräglad dansmusik av alltihop. Apropå Rolling Stone: visst var det Aretha Franklin och ”Respect” som rankades högst av dem? Här hamnar den på plats 87. Franklin förekommer på ytterligare ett par ställen och det är helt i sin ordning.

Överhuvudtaget förekommer några väldigt mystiska hemmablinda val med artister som jag egentligen aldrig intresserat mig för. Men jag skulle direkt rensa ut allt med Veronica Maggio och Håkan Hellström här också. Jo. Och Broder Daniel? Nej, jag ska inte ens börja argumentera där…

11 februari 1991 släpptes ”Unfinished Sympathy”. Shara Nelson stod för sånginsatserna. Plats 59 på P300.

Inslag här som jag definitivt skulle rösta på själv men kanske flytta ett antal steg upp eller ner, är exempelvis Talking Heads med ”Once in a Lifetime”. ”Like a Prayer” med Madonna, visst! Kanske inte bland de tio översta men ändå. ”Bohemian Rhapsody” med Queen på elfte plats är en odiskutabelt banbrytande minimusikal som inte kan ignoreras. ”Bridge over Troubled Waters” med Simon & Garfunkel landar också i det högre skiktet och det kan jag inte protestera mot, inte heller mot Massive Attack och ”Unfinished Sympathy” som är svårbegripligt suggestiv och speciell. ”A Day in the Life” med Beatles! Hypnotiskt himlastormande historia. Och ja, jag skulle också tagit med Phil Collins ”In the Air Tonight”, Waterboys ”The Whole of the Moon” liksom ”Take On Me” med A-Ha.

Liksom, givetvis: Kate Bush. Hon är representerad ett par gånger om med tio i topp-placering för ”Running up that Hill”. Det motsätter jag mig verkligen inte, med eller utan misstanken att dess oväntade och organiska inkorporering i serien ”Stranger Things” häromåret kan ha lyft den ett antal placeringar. Naturligtvis borde även hennes ”This Woman’s Work” varit med också, men ”Wuthering Heights” kom de ihåg.

Flera artister här är banbrytande pionjärer, där jag själv dock skulle valt andra av deras ibland helt oförglömliga bidrag till historien. Som i fallen Marvin Gaye, Procol Harum och Dire Straits.

Jag kan ge fler exempel. Och får kanske följa upp det här spontana reaktionen med något mer utvecklat. Exempelvis med en lista på låtar jag själv skulle ha övervägt och rimligtvis borde ha varit med i diskussionen på grund av sin genomslagskraft mer generellt och inte bara tillhör kategorin ‘mina högst personliga favoriter men i stort sett okända för den stora massan’ – för den senare varan finns det många av. Men jag tycker ändå det var kul att P3-folket gjorde det här. Hur många personliga invändningar jag än kan ha mot slutresultatet…

Plats 29 som högst för Aretha Franklin. Redaktionen för Rolling Stone har säkert synpunkter på slutresultatet i det här fallet…

Relaterat: Har jag någon någon gång tipsat om podcasten The Album Years där de två brittiska visionära musikprofilerna Steven Wilson och Tim Bowness entusiastiskt river igenom olika år ur musikhistorien och vad som influerat dem själva från olika genrer? Inte? Då gör jag det nu.

Nyströmbart från förr: ”The Corporate World” – Gail Ann Dorsey (1988)

yemenity2010 skivrecension , , , ,
Gail Ann på scen vid ett framträdande med David Bowie anno 2008. Rosana Prada, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons

De saknas där i strömmen. Tills de plötsligt plaskar upp och finns där. Häromåret hade jag börjat skriva en längre utläggning om lite halvt kultförklarade duon Bourgeois Tagg och deras korta existens som combo som ändå kröntes med ett par fina album, dock ej tillgängliga på de plattformar jag kunde notera. Med texten i princip klar hade detta förhållande ändrats – glädjande nog. Men jag har fortfarande en lista med album som jag själv en gång hittat på vinyl (kanske rentav när de var relativt färska) eller via CD, men som under alltför lång tid inte funnits på strömningstjänster. Det här är ett av de exemplen. Ett exempel som nu, kanske för halvannan månad sedan, plötsligt var där. Åtminstone hade jag inte sett det förut.

Gail Ann Dorsey. Framför allt verksam som basist och musiker i andras sold, om jag själv förstått historien rätt. Men på egen hand, eller i eget namn, släppte hon för över 35 år sedan åtminstone den här plattan. En fullständigt fungerande och i sina bästa stunder bastant svängig samling sånger med iakttagelser i tiden, ovanpå en oftast väl grundlagd rytmsektion och med en variation som vittnar om en mer än genomsnittligt skolad artist. Nu ska sägas att inte hela skivan är rakt igenom magnifik. Den bleknar eller grånar en aning under någon kortare period som känns mindre angelägen. Men i alla fall 75 procent är mer än värt att återupptäcka för dem som eventuellt hört det förut och – eller upptäcka för första gången för alla andra.

Som basist och ackompanjatör på olika områden har Dorsey arbetat med exempelvis Tears for Fears, The The och inte minst David Bowie. Men solokarriären tog aldrig riktigt fart. Även om åtminstone den här skivan förtjänar att inte falla i glömska. Men hur låter den då?

Låtordningen. Något borde sägas om den. För i den här nyligen publicerade streamingupplagan är den ganska radikalt annorlunda annorlunda än från min gamla LP och CD. Gör det någon avgörande skillnad? Kanske inte, men det är lite överraskande.

Texterna. Ska vi börja med dem kanske? Finns en röd tråd här, så handlar det mycket om vår moderna värld och vad den kräver av människorna i den. Vad vi väljer att fokusera på och det som faller mellan stolarna. Bristerna i mänskliga interaktioner och något genuint, något mer äkta. Känns det igen? Det skulle aldrig kunna vara aktuellt idag, eller hur? Här manifesteras funderingarna kring vart samhället är på väg i sånger som ”No Time”, titellåten och inte minst den ena av de två minihits jag själv skulle plocka ut från plattan: ”Where Is Your Love?”. Alienering och främlingskap, parat med avundsjuka och känslan av att livet inte blev som det borde genomsyrar den akustiskt orienterade men lika svängiga ”Wishing I Was Someone Else”. En form av rollspel pågår i flera texter, där jag åtminstone föreställer mig att Dorsey ger röst åt olika möjliga individer utspridda i samhällskroppen. Hur mycket som kan bygga direkt på egna personliga erfarenheter har jag ingen aning om. Sedan har vi ämnen som miljöförstörelse. Var det någonsin aktuellt på 1980-talet? Svar ja. Och här är det huvudtemat i den andra mer allmänt radiovågspluggade rökaren från skivan när det begav sig; ”Wasted Country”.

”The Missiles of Midnight” är ny. Eller ny för mig. Troligen kasserad på sin tid. Den finns åtminstone inte med vare sig på LP:n eller CD-versionen jag själv har i skafferiet sedan tidigare, men är lagom suggestivt småtrevlig – om det är en begriplig sammanfattning. Finalen verkar åtminstone vara densamma som i originalupplagan, med den majestätiskt stegrande hyllningen till en av de gamla mästarna, Beethoven, i ”Carry Me Off to Heaven”.

Hur stort är det här som helhet? Hade jag med den bland det absolut bästa i albumväg från det berörda decenniet när jag rankade dessa för nu ganska många år sedan? Tydligen inte! Bra är det i alla fall. Och nu alltså betydligt mer tillgängligt än förut.

Recenserat:
Gail Ann Dorsey: ”The Corporate World” (1988, Sire Records)

Nyckelspår:
1. Wasted Country
2. Where Is Your Love?
3. Carry Me Off to Heaven

En sång en gång: ”Last Plane Out” – Toy Matinee (1990)

yemenity2010 En sång en gång , , , , , , , , , ,

Undergången. Den kan vara så… mysig. Även i musikaliska sammanhang. Den där paradoxalt inbjudande efter-katastrofen-känslan, som i det här fallet med en sarkastisk underton. Eller rentav överton. Jag vet att jag hörde den när den var aktuell, den fanns med i flödet och bröt igenom bruset. Som det brukar heta. Sedan försvann den. In i den djupa dimman. Kanske för att bandet i sig blev väldigt kortlivat. Ett par decennier senare insåg jag behovet av att försöka leta upp vad det här egentligen var för något, om låten verkligen existerade överhuvudtaget eller bara var någon fantasibild jag byggt upp. Jodå, låten fanns – och bandet.

Bandets historia i korta drag: producenten Patrick Leonard, med meriter från bland annat Madonna och sångaren/multisysslaren Kevin Gilbert (1966-1996) var väl de två mest identifierbara medlemmarna i konstellationen. Vilken i övrigt inkluderade ett gäng prominenta musiker, bland annat basisten Guy Pratt (som kan höras diskutera musikminnen och intervjua andra branschprofiler i podcasten Rockonteurs numera). Gänget snodde ihop ett album med ett otal influenser i ryggen och albumet som helhet är faktiskt helt okej. Och ja, det finns att strömma. Sedan splittrades de av olika orsaker; tidsbrist, andra uppdrag, kanske även konflikter. Jag känner inte till hela den officiella eller inofficiella historien, men delar av den finns i sammandrag på Wikipedia.

Så, låten de framför allt presenterade sig med och som troligtvis är den som de flesta känner till: ”Last Plane Out”. Texten kretsar kring ett scenario där protagonisten/berättaren syrligt beskriver en situation där det mesta man en gång kände till har förlorats, men folk försöker hålla ångan igång ändå, eventuellt via någon form av dekadenta nöjen, förnekande av situationens allvar eller ett allmänt accepterande av att ’nu är det nog kört – men vi roar oss bäst vi kan medan det finns något kvar att roa sig med överhuvudtaget’. Texten kan vi läsa in flera lager i och tonen klaffar i stort sett perfekt med den musikaliska inramningen. Det är groovy, det är lättillgänglig powerpop som samtidigt rymmer komplikationer, det svänger och stör samtidigt. En rik ljudbild där basgångarna är framträdande men också en komplett bandkänsla där alla inblandade tycks komma till sin rätt.

Videon finns åtminstone periodvis i mer eller mindre anständig kvalitet på YouTube. Och visuellt förmedlar den ungefär samma intryck som låten. Eller är det ”Mad Max 2: The Road Warrior” som spökar? Medvetet eller inte, filmen släpptes väl ett knappt decennium innan det här om jag räknar rätt i hastigheten.

Postapokalypsen har vi redan varit inne på, men ni vet att det är en användbar ingrediens. Våra ständigt naturliga misstankar om att allting som ser stabilt ut kan rasa och att ingenting varar för evigt, liksom att vi kan få se ett nedmonterat samhälle, en invand normaltillvaro sönderstyckad och frågan är vad det gör med de överlevande; de tankarna ligger ofta till grund för mycken stor konst. Inklusive musik. Som det här.

En sång en gång: ”Star” – Kiki Dee (1981)

yemenity2010 En sång en gång , , ,

Sådan stuns. Till att börja med. Vilka hemligheter finns i övrigt? För en del låtar har det där, det obestämbara, en dynamik som höjer dem över mängden. Och gör att de fortfarande framstår som upplivande och nästan tidlösa självklara hits långt efter sin tillkomst, oavsett hur många andra som faktiskt inser att de är det. Självklara hits.

Numera är sångerskan som civilt går under namnet Pauline Matthews en bra bit över 70 år men verkar fortfarande hålla sig aktiv. Nyligen släpptes material som troligen är överblivet från tidigare perioder men som sagt, hon har inte tystnat helt och hållet. Hur mycket har jag egentligen lyssnat på henne genom åren? Inte så fruktansvärt mycket egentligen, men då och då poppar hennes namn upp även om det var just under 1970- och 80-talen som hon framförallt var i hetluften. Bland annat genom ett par duetter med Elton John. Och så bältade hon ur sig en rejäl stänkare i slutet av sjuttiotalet med ”I’ve Got the Music in Me”. På senare tid har jag lite mer systematiskt börjat sätta mig in i hennes oeuvre. Som det utmärkta albumet ”Perfect Timing” där ”Star” ingår.

Någonting med just ”Star” har i alla fall fångat mitt intresse när jag med jämna mellanrum återkommer till den. Så distinkt, catchy, konkret och påträngande. Pockande keyboardfigurer, variation i instrumenteringen där just klaviaturerna i perioder lämnas nästan ensamma för att sedan kompletteras med drivande basfigurer och bastant beat samtidigt som Dee förfogar över en röst som verkligen svänger. Strax över tre minuter av nästan fullkomlig pop. Sådant som man kunde kasta in i Eurovision, varför inte? Den skulle kunna vara en het guldkandidat varje år. Oavsett tidsandan vid varje tillfälle. Eller?

Texten då? Något om vådan av att vara just i hetluften, att vara känd och vistas i en värld där det kan gå upp och ner. De kan höja dig ena dagen och sänka dig den andra, som hon skaldar. Eller vem skrev låten egentligen? Jo, det ska tydligen vara artistkollegan Doreen Chanter. Den ironiska undertexten är uppenbar, men tydligen är det så att sången senare användes som signatur i – rätt gissat – en talangjakt på brittisk TV. Jodå.

Magnifika melodier och regelbundet oregelbundna rytmer – 2023 års bästa album

yemenity2010 krönika, lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Två decenniers väntan var inte förgäves! Alla rykten om Peter Gabriels artistiska pensionering var uppenbart överdrivna…

Dags. Här är de tio album som tilltalade mig mest från fjolårets skörd. Efter intensiv inre räfst och rannsakan har jag till slut även rangordnat dem för att – ja, bara för att. Vänta en vecka till så kanske jag rumsterar om igen… Men samtliga häri namngivna verk har befunnits värdiga att ingå i den kanon som officiellt kallas ”skäl att inte döma ut anno 2023 som ett förlorat år på alla fronter även om det kan verka frestande med världsläget i åtanke”. Övrigt i musikväg som var bra eller bättre än bra uppmärksammades i en föregående artikel nyligen.

Steven Wilson. Musiknarkomanen som aldrig tar semester?
  1. Peter Gabriel ”i/o”. 20 år! Ja – så länge sedan var det som ärkeängeln framför andra i musikvärlden släppte ett album med nyskrivet material. Faktiskt. Stämmer det verkligen? Och stämmer detta han verkligen är tillbaka? Jo. Under året har han – var det vid varje fullmåne? – släppt ett nytt spår. Eller kanske oftare, med tanke på att han i princip gjorde två olika mixar av de flesta. Till slut, i början av december, kom alltihop i samlad albumform. Och det är verkligen ett kärt återseende. Peter Gabriel är ett exempel på en kreatör som var mest pretentiös i yngre dagar för att sedan bit för bit förenkla. Inse att det i år, 2024, är 50 år – ett halvsekel – sedan han lämnade Genesis efter att ha värkt fram legendariska ”Lamb Lies Down on Broadway”. Men det blir aldrig simpelt. Vi närmare 70 års ålder förfogar han fortfarande över en sprucken men stark röst, en stämma som vädjar om uppmärksamhet. Och suggestiva, kontemplativa eller vissa fall klart hitmässiga kompositioner och arrangemang som komplement.
  2. Moon Safari ”Himlabacken Vol. 2”. På tal om comeback. Här handlar det kanske bara om tio år. Men tio år är en lång tid för ett band bestående av ett gäng västerbottningar som slog igenom när de nyligen blivit myndiga. Eller slog igenom, åtminstone i en genre med ganska många hängivna följare men inte så påtaglig mainstream media appeal på ren utrikiska. Jag har sett dem live några gånger, främst i mindre sammanhang och ibland, som i min hemstad med en oförskämt fåtalig publik. Men efter uppehållet har de anammat en aningen mörkare ton, lite mer smärta än förut men samtidigt med den där lusten som framför allt manifesteras av en stämsång som är svårslagen. Inte många har den här sköna föreningen av tyngd och ibland rent änglalika vokala inslag.
  3. Gleb Kolyadin ”The Outland”. Klaviaturvirtuosen och ena halvan av duon iamthemorning släppte sitt tredje album på solokvist. Eller solo – här är flera medmusiker och rena orkestersektioner inblandade. Den här instrumentala orgien i böljande kompositioner som ständigt är rörelse kan frammana bilder av allt från brusande hav till blomsterängar och djupa skogar. Uppfriskande och inspirerande på ett rent metafysiskt plan.
  4. Sparks ”The Girl Is Crying in Her Latte”. De där bröderna som jag själv upptäckte alldeles för sent och släppt ifrån sig regelbundet excentriska och uppslagna kreationer i ett halvsekel, skrivit en och annan musikal och sällan gör dig besviken (såvida du inte redan omedelbart insett att det här helt enkelt inte är din grej). Någon gång i våras var de ibland oss igen. Och tycks inte tröttna på att göra just sin grej. För mig är det ungefär lika svåremotståndligt som vanligt.
  5. Steven Wilson ”The Harmony Codex”. Han gör vad han vill. Det är kul med sådana personer. I fjol presenterades en aningen oväntad återförening av bandet Porcupine Tree efter en period där många långvariga fans verkade ha tröttnat på Wilsons mer poporienterade period och experimenterande med relativt sett lättlyssnat stoff. Helt okej och trevliga bekantskaper de plattorna – säger jag, som trots allt är uppväxt med en stor dos åttiotalspop. Men nu är det återigen en mer meditativ, introvert och samtidigt taggad Steven Wilson som är tillbaka. Du lär inte gnola så många av de här harmonierna hemmavid spontant, men det är uppslukande och ibland rent berusande i egen rätt.
  6. Neal Morse ”The Dreamer – Joseph, Pt. 1”. På tal om produktiva herrar. Konstellationen NMB kanske ligger på sparlåga just nu på grund av andra projekt för alla inblandade. Frågan är hur framtiden ser ut med tanke på Mike Portnoys återkomst till Dream Theater. Men, låt oss fokusera på just det här: ännu ett tematiskt inriktat album. Eller kanske bör det klassa som en en rockopera, vilket är en gren som Neal Morse försöker sig på då och då. Den här gången är det första delen av berättelsen om Josef i Gamla testamentet. Ni vet, han som var lite för kaxig för att ha ett helt smidigt socialt förhållande till sina elva bröder, vilka sålde honom som slav till Egypten med högst oväntade konsekvenser. Vem skulle ge sig på att göra en musikal om det här idag – om inte just Morse? Aningen mer dovt 1970-talssound än vanligt, kanske. Allt är relativt. Kanske kräver den något fler genomlyssningar än mycket annat han gjort. Men det är starkt. Byggt på en av världens mer hållbara berättelser som fascinerat människor i årtusenden. Nyligen släpptes även fortsättningen på den här episka anrättningen.
  7. Voyager ”Fearless in Love”. Det Voyager? Bandet som närmast tycktes kanalisera 1980-talets hair band-era och snabbt klassificerades som just en relik från den glättiga perioden när de tävlade för Australien i Eurovision Song Contest. Jodå, det är de. Visst hade det vildsinta veteranbandet ett av de absolut bästa bidragen där, tyvärr ignorerat nästan totalt av folkets röster runt om Europa. För detta ber jag bandet och dess hemland om ursäkt å hela kontinentens vägnar. Har du en gång gillat, säg, kanadensiska Saga och är på rätt våglängd för en dekokt av tuggande gitarrer, slirande syntar och en behaglig balans mellan rappare refränger och regelbundet ruggad rytmik är det här också en av 2023 års höjdpunkter.
  8. Derek Webb ”The Jesus Hypothesis”. Melodier. Några av årets, ursäkta fjolårets, starkaste slingor finns här. Från Derek som fortsätter sitt sökande i verkligheten och funderar på vad han står för och tror på egentligen. Tror jag. Och det fortsätter vara väldigt spännande att följa.
  9. Southern Empire ”Another World”. Avknoppningen från Unitopia har pressat fram sitt tredje album – väl? De släpps inte slag i slag, men när de väl kommer så är det en häftig hybrid av gitarrer, regelbundet oregelbundna rytmer och snygga sångstämmor forslade från Terra Australis.
  10. Pattern-Seeking Animals ”Spooky Action at a Distance”. Det här progressiva projektbandet där i stort sett samtliga spelemän är eller har varit med i Spock’s Beard levererade sitt fjärde album på ungefär lika många år och upphör inte att överraska med sina kombinationer av episka och folkloristiska ambitioner.
Bröderna som inte veta vad varken semester eller pension innebär… Sparks har fortfarande gnistan.

Glömde nämna förra veckan: Trevor Rabin ”Rio”; ännu en välkommen comeback som soloartist efter en rad av filmmusikaliska projekt och annat för den gamle Yes-gitarrvirtuosen. Jag tror det här definieras främst som en ’vokalalbum’-återkomst – det vill säga; han sjunger igen! Också.

Angeläget och mer än adekvat – Musikåret 2023 Kapitel 1

yemenity2010 krönika, lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Året tar egentligen aldrig slut. Inte när det ska sammanfattas åtminstone. Och 2023 var ett bra år. Kanske inte i allmänhet för världen i stort, som ni vet. Men musikaliskt fanns mycket som lyste upp, inte minst alldeles på slutet under senhösten och i början av vintern. Vilket i sig bidragit till att jag fortfarande upptäcker nya saker från året som passerade. Men någonstans måste gränsen dras i försöken att föreviga vad som gav mig mest i musikväg från Anno Domini 2023. Kanske krävs två artiklar för det här. Låt oss börja med det som var tillräckligt snyggt och spänstigt för att förtjäna uppmärksamhet, men inte de allra mest uppslukande utgåvorna musikvärlden hade att erbjuda. Den sistnämnda storslagna summeringen kommer i nästa kapitel…

Årets album 2023 – strax utanför toppskiktet:

Sufjan Stevens ”Javelin”. Andäktig. Ett adjektiv du i princip alltid kan ta fram för varje gång Sufjan släpper ifrån sig något. Han har en vedertagen vattenstämpel som är vetenskapligt verifierbart unik och väldigt vansklig att försöka imitera.

A.C.T. ”Falling”. Numera ger de sydsvenska stoltheterna inte så ofta ut fullängdsalbum utan koncentrerar sig på mer komprimerade, kortare utgåvor som ständigt är slagkraftiga och skapar minnesvärda melodislingor med lätt melankolisk botten.

Mohini Dey ”Mohini Dey”. Ung indisk basistvirtuos som jag aldrig hört talas om förrän någon postade en rekommendation i en Facebook-grupp jag följer. Funky fusion i sin groovigaste form. Den här damen borde ha en spektakulär framtid för sig. Eller också är den redan här.

Lauren Daigle ”Lauren Daigle”. Kanske innehåller åtminstone DeLuxe-versionen av albumet några för många spår för att vara rakt igenom angeläget. Men när hon är som bäst, då är hon verkligen bra. Den där rösten som så lätt förväxlas med Adele, kan lyfta även mediokert material till högre höjder. Och här finns några av de läckraste låtar hon spelat in hittills i karriären.

María José Llergo ”Ultrabelleza”. Hennes elektroflamenco har väl uppdaterats en aning sedan sist jag minns att hon släppte ett album senast. Lite mer dansgolvsorienterat, kanske. Men hon har också definitivt ett eget formspråk och en profil som går igenom bruset.

Duran Duran ”Danse Macabre”. Gamla gubbar still going… Den rappa rytmiken som varit signum redan från starten är definitivt kvar. Det här är väl i första hand ett coveralbum men det har karaktär.

Martin Miller ”Maze of My Mind”. Respektingivande lagomtunggung med dominanta gitarrer men samtidigt en välbalanserad ljudbild och uppenbar kärlek till hantverket.

Haken ”Fauna”. Mer tunggung och dynamik med brittiska veteraner som helt enkelt håller fanan högt år efter år.

Mon Laferte ”Autopoiética”. Chilensk-mexikanska som blandar och ger i ett otal genrer. Suggestivt, sensuellt, inte precis alltid fullkomlig perfektion eller lika distinkt attraktivt för mig, men oftast lyckas hon fånga en synnerligen speciell stämning.

North Atlantic Oscillation ”United Wire”. Svåra att beskriva, bättre att uppleva. Men de är konsekventa, du vet ungefär vad du kommer att få: ett suggestivt intagande ljudlandskap, en ljudmatta som man sedan bygger kontemplativa men ändå energiska figurer ovanpå.

Hats Off Gentlemen It’s Adequate ”The Light of Ancient Mistakes”. Ett av musikhistoriens mer intrikata bandnamn om inte annat. Och deras av form av artrock är ofta läcker och infallsrik.

Temic ”Terror Management Theory”. Ännu mer tunggung, nu under ledning av gitarrvirtuosen Eric Gillette från Neal Morse Band.

Belle and Sebastian ”Late Developers”. Så produktiva och så konstant intressanta. Det här är kanske inte det allra vassaste albumet på senare år (ni har väl hört närmast föregående ”A Bit of Previous”) men det de gör är egentligen alltid mer eller mindre genialt. Åtminstone till hälften.

Annat angeläget under utredning:

Nik Kershaw ”Songs from the Shelf, Pt 2”: Avdelningen gamla hjältar som inte ger upp, fortfarande behåller sin särart och kan komponera melodier värda namnet. Bruce Cockburn ”O Sun O Moon”: Avdelningen gamla hjältar som jag kanske lyssnade mer intensivt på i yngre dagar, men fortfarande har något att säga, om än inte riktigt med samma energi som förut. Simply Red ”Time”: Finns de fortfarande? Tydligen. En smula äldre än när de verkligen fyllde dansgolv och listor, men fortfarande Funky. Delvis. Magos Herrera ”Aire”, Depeche Mode ”Memento Mori”, Lila Downs ”La Sánchez”, Algiers ”Shook”, Mystery ”Redemption”, Luiza Lian ”7 estrelas”, Paul Simon ”Seven Psalms”, Rick Wakeman ”A Gallery of the Imagination”, Big Big Train ”Ingenious Devices”, The Flower Kings ”Look at You Now”, Ruiseñora ”Cancionero popular”…

COMING UP: De tio bästa, typ!

…och så här såg det ut när jag försökte fatta samman musikåret 2021. Förra året blev det tyvärr en paus i det här pågående projektet.

En sång en gång: ”Love of a Lifetime” – Chaka Khan (1986)

yemenity2010 En sång en gång , , , , , , ,

Hörde jag någon säga ordet överarrangerad? Gonna stop you right there, dear Sir or Mrs or whatever. Skulle man med en elak tunga vilja kalla det Scritti Politti featuring Chaka Khan? Gör det då. Då som nu, kunde producenter och drivna låtskrivare påverka produktion, sound och inriktning gravt för de artister som stod i fören. Just den här LP:n innehöll om jag minns rätt ett flertal samarbeten med olika producenter och låtmakare som Phil Collins, såväl som hans Genesis-polare Mike Rutherford, medlemmar från bandet Mr Mister (om någon kommer ihåg dem) liksom Arif Mardin vars ande svävade över allt möjligt på den tiden.

Men den här första singeln från albumet ”Destiny” osar alltså ett brittiskt, under ett antal år framgångsrikt elektrosoulfunkliteavarjebands påtagliga närvaro. Ändå är det här ett av de enskilda exemplen från 1980-talet som mest påminner mig om vad som saknas i huvudströmmen i populärmusik idag. Synkoperingen, taktbytena som är legio utan att rytmen fallerar eller musiken förlorar sitt momentum, ackordvändningar av den art som många musikmakare i dag inte skulle vara kapabla till – för att de i princip glömt bort att somliga harmonier helt enkelt existerar och kan användas. Röstekvilibristen Chaka själv som breder ut hela sitt register och per automatik väver in sitt vokala signum även i en produktion som vissa kanske skulle anse vara för mycket, för överlastad och späckad av inslag. Men jag skulle alltså inte hålla med om det sistnämnda. Det här älskar jag helt och fullt.

En lång karriär med toppar och dalar; epoker som troligen tilltalar olika delar av publiken i olika hög grad. Jag kan tänka mig att många som älskar hennes 1970-tal hatar det här. Det är helt i sin ordning. Chaka experimenterade med fler samarbeten och flera kanske framför allt skulle förknippa den berörda perioden med hennes samarbete med Prince, ”I Feel for You” inte minst. Dock, hur många hits överhuvudtaget har den här dynamiken, det naturliga svänget och lekfullheten som verkar uppstå helt utan ansträngning, även om det är sannolikt inte är sant? Hårt jobb måste vara en del av paketet. Men resultatet är en oförfalskad energiboo… Ursäkta. Nu höll jag på att använda uttrycket boost, vilket jag försöker undvika eftersom så många andra gödslar med det. Men euforiexplosion, kanske?