Tiderna är hårda. Sverige står inför ett stålbad. Och givetvis, givetvis inte bara vi. Vad behöver vi mest? Mer än bara nyheter och ständiga uppdateringar om exakt hur hårt ansatta vi är av den där osynliga fienden som fått kontinenter att stänga ner, införa undantagstillstånd och starka sociala förhållningsregler i varierande grad. Det är tufft. Musik har en erfarenhetsbaserat osviklig terapeutisk funktion för människor (vare sig man verkligen kan visa det vetenskapligt eller inte) och den här våren är inget undantag. Ska vi grotta ner oss i undergångsstämningar, tungt melankoliska tongångar eller den totala motsatsen? Varför inte lite av varje…

Adele Bertei. Ej att förväxla med sin framgångsrika namne utan officiellt efternamn. Finns hon fortfarande? Ja, men inte särskilt påtagligt på strömningssidan, åtminstone inte Spotify. Däremot härbärgerar hon en egen hemsida och en översikt av karriären är tillgänglig på engelskspråkiga Wikipedia. Där framgår bland annat hennes bakgrund som pionjär på punk- och new wave-scenen under sena 1970-talets New York, följt av samröre med prominenta personer i branschen som Thomas Dolby, Brian Eno, Scritti Politti och Tears For Fears under inte minst ett hyperaktivt 1980-tal, men på senare år även skrivande och filmmakande i olika format. Jag har inte hängt med helt under de senaste decennierna, verkligen inte. Och ”Little Lives, Big Love” kanske inte är särskilt representativ. Men den är catchy. Klatschig. En riktig schlager, nästan. Hämtad från albumet ”Little Lives” som jag har någonstans här i hyllan, men inte hittar för tillfället. Ja, LP-sortimentet hemmavid borde organiseras bättre. Kanske enkelt alfabetiskt som det en gång var…

Alltnog. Låten ifråga. Lyriskt refereras uppenbart till situationen i Sydafrika under apartheid, som fortfarande var ett verksamt oppressivt system då. Som det skulle visa sig, inte så många år till. Tonen är optimistisk – ”…even the longest night-time ends in brand new day…” – vilket förstärks av en tämligen okomplicerad men opretentiöst inspirerande video. Musikaliskt är det starkt pianobaserat, med fylliga körer som sväller upp i korus. Kort sagt passade det perfekt in i särskilt radiolandskapet under sent 1980-tal. Jag är säker på att jag måste ha hört singeln ett flertal gånger i svenska P3 innan jag plockade upp hela plattan själv, vilket antagligen inträffade under någon skivrea, gissningsvis i Linköping eftersom jag bodde i de krokarna under större delen av uppväxten. Helt säker är jag inte vad gäller alla sådana simpla detaljer. Men låten har levt kvar i minnet. Tursamt nog finns den åtminstone uppladdad av någon vänlig själ på YouTube sedan ett antal år tillbaka och stannar väl i alla fall där till dess någon tar ner den igen. Resten av LP:n? Jo, den var också helt helt OK. Dock tydligen inte tillräckligt storsäljande för att Berteis egen solokarriär skulle ta fart på allvar. Hon tycks ha hittat sin väg ändå, men just det här ögonblicket känns som en av de där bortblåsta ljuspunkterna från en era som innehöll försvarliga delar av både vin och vatten, men inte minst musikulturellt satt djupa spår i många av oss som växte upp då.

”No matter the cost or sorrow, I’m putting the odds on you. Little lives and big love will always see it through…” (ur refrängen)