Tre minuter av zlatanisk eufori, följt av sju minuters Shevchenko-chock. Nej, Sveriges EM-öppning mot värdnationen Ukraina blev ingen succé för oss i alla fall. Nu får vi istället hoppas på att övermodiga britter och fransoser kallt räknar med Sverige som just uträknade och lätta offer, varefter ett elakt markeringsspel och någon enstaka snabb kontring resulterar i ett oväntat ledningsmål som sedan bevakas med näbbar och klor och mot all sannolikhet håller i 90 minuter. Som för danskarna. Visst är det kul med knallar, även om Holland är ett uppenbart bättre lag än Danmark – egentligen. Men egentligen behöver inte betyda så mycket när det väl gäller. Och visst var Portugal värda minst en poäng mot Tyskland, i en match där två bra lag tog ut varandra alltför länge, innan det till slut tände till. Polen och Grekland är väl å andra sidan inte värda några poäng utom just mot varandra, av premiären att döma. Men polackerna gör i skrivande stund en tapper insats mot ryssarna, så jag kan ha fel… Italienarna har ryckt upp sig igen och ser ut att lyckas bättre än de senaste mästerskapen, att döma av den taggade insatsen och oavgjort mot Spanien.

För Sveriges del kan det här tråkigt nog bli en repris av EM 2000, då vi började med en förlust med just 2-1 mot just en av värdnationerna, Belgien, som verkligen inte var någon av de mer skräckinjagande motståndarna på papperet. Eller i verkligheten heller. Det stannade vid en poäng och utslagning efter gruppspelet. Men för att få ännu mer perspektiv kan vi ju gå tillbaka till 1980-talet, då Sverige aldrig kvalificerade sig till ett enda mästerskap. Vilket leder osökt in på…

….”The Eighties”. Den nya serien i SVT om 1980-talets musikaliska klimat verkar lovande, även om första avsnittet kunde tyckas lite begränsat i sitt fokuserande på Depeche Mode som representant för hela syntgenren, kontra hårdrocken – men visst fanns det roliga iakttagelser och inte minst att genrerna som först var som olja och vatten och skapade vi-eller-dem-känsla på framförallt skolgårdar runtom i landet, senare löpte samman i vissa fall. Decenniets musikaliska palett blev efterhand mer flexibel, spännande och eklektisk. Men pionjärerna som skapade konfrontationerna bidrog själva med nya grepp som sedan kunde mynna ut i andra intressanta kombinationer när klimatet så tillät. Vi som växte upp då kommer ihåg… och program som det här väcker även en del glömda minnen, eventuellt förträngda, till liv. En viss sociopolitisk kontextualisering förekommer också i programmet. Ronald Reagans intåg som president, Björn Borgs femte Wimbledon-titel och mordet på John Lennon fladdrade förbi i introduktionen som logiskt nog började med året 1980.

Depeche Mode var aldrig mina största favoriter i de årens populärmusikaliska utbud, som i radion framförallt filtrerades genom Kaj Kindvalls ”Poporama”-försorg (senare ”Tracks”). Ett tag hatade jag dem nästan, men jag kan se storheten i främst deras senare produktioner, sent 1980- och tidigt 1990-tal, lättare nu. Den utpräglat syntetiserade idiotpop som inledde programmet i fredags och innebar deras genombrott, den har åldrats betänkligt. Men tekniken var inte var den är nu, bör betänkas. Persondatorer? En del av de synthesizers som brukades av pionjärerna för 30 år sedan var väl inte ens polyfona. När man verkat i grundskolebranschen som jag gjort det senaste året, och möter svenska tonåringar varje vecka inser man om inte förr att dessa aldrig varit med om en verklighet utan datorer, utan internet. De orkar inte ens reagera nämnvärt chockerat över sakernas tillstånd i forntiden, när de blir upplysta om det.

– Vi använde datorer under en enskild lektion under hela min gymnasietid. Gul text på svart botten. Väldigt avancerat då. Nästan science fiction för oss.

– Oh. OK.

Och varför skulle de det? Det är ju helt enkelt för osannolikt. ”Try telling the kids today about these things and they won’t believe you” som slutrepliken lyder i Monty Python-sketchen ”Four Yorkshiremen”.

Min egen internetdebut tilldrog sig på en kortkurs för journalister när jag var 28 år. Om man inte räknar med den där gången under journalistutbildningen, någon gång våren 1992, då vi hade ämnet ‘databassökning’ och leddes in i en helt ny värld, som skulle dröja några år med att fullt manifestera sig… Men så dags hade i alla fall persondatorerna kommit in som ett element i tidningsbranschen. Däremot tror jag att vår kull på Södra Vätterbygdens folkhögskola (alltså tidigt 1990-tal) kan ha varit några av de sista i sitt slag att spela in radiointervjuer med kassetter (eller gigantiska Nagra-bandspelare) ute på fältet för att sedan redigera resultatet på rullband.

Ja, som Proust noterade kan enstaka syn-, hörsel- eller doftintryck leda tankarna långt tillbaka och öppna stängda dörrar där du minst anade det. Låt se vilka andra portar till det dunkla förflutna som kan slås upp på vid gavel om jag fortsätter följa ”The Eighties”. Man kan utan nämnvärd profetisk gåva förutsäga att namn som Twisted Sister, Prince, Duran Duran, Little Steven, Bob Geldof, Madonna och givetvis Michael Jackson lär vädras under de väntande veckorna. One down, nine to go…

Programmen kommer att finnas ute på SVT Play under en begränsad tid.

För övrigt… har en ny säsong av ”Pop och politik” inletts i P4. Jag får påminna mig själv om det, eftersom jag närmast slaviskt är inställd på P1 i princip året runt numera.

Citatet: ”Våra fans byts ut hela tiden. Den enda gruppen vi inte når är tonåringar, för tonåren är den enda tiden i livet då man tror att man är vuxen”. Leif Walter, drivande kraft i barnunderhållningsbandet Mora Träsk, intervjuad i tidskriften Filter /juni 2012 av Christopher Friman.

Och har ni sett den här samlingen klassiska fotografier från konflikter och andra världsomvälvande händelser?