Kultur är till för att korsbefruktas

– Ta kulturen och gör vad du vill med den!

Ungefär så uttryckte sig tydligen euroschlagervinnaren Loreen i en intervju nyligen, citerad i diverse medier i samband med kommentarer från en ledande sverigedemokrat angående om hennes vinnande bidrag i Baku kunde kallas ‘svenskt’ eller inte. Tradition och innovation – visst bör de kunna förenas. Och visst är det vad som kännetecknar mycket av all stor konst och kreativitet i världshistorien överhuvudtaget. Sverigedemokraternas syn på kultur är väl som så mycket annat i deras ideologiska bagage snäv och begränsande och inte värd att ödsla så många kilobitar nätutrymme på.

Men jag kom också i sammanhanget att tänka på musikern Ale Möller som för några år sedan var så kallad artist-in-residence på konserthuset i Vara på västgötaslätten. Eller med ett annat enklare uttryck: husmusiker, med regelbundna framträdanden i en lokal som dragit till sig ett brett utbud av svenska och internationella artister ur olika genrer sedan invigningen i mitten av 00-talet. Möllers musikaliska utgångspunkt kan sägas vara folkmusik. Men vad är det egentligen?

– Folkmusik lanseras alltid med ett nationellt begrepp, förklarade Möller inför en så kallad mångkulturkonferens hösten 2007, som jag bevakade i egenskap av lokalreporter för Nya Lidköpings-tidningen.

Själv hade husmusikern kommit fram till att genren alltför ofta missbrukats genom att bygga upp murar i stället för att riva ner dem. Den angreppsmetoden kunde vara värd att vända på:

– Den mesta kulturen i världen har skapats under ett ideologiskt tryck och med en process av exkludering. Vad händer om man vänder på det och använder inkludering som metod?

Även om han knappast kan kallas ensam om uppslaget att blanda influenser från olika håll för att åstadkomma någonting nytt och spännande, så var hans dåvarande band ändå ett levande exempel på just den här eklektiska och inkluderande inriktningen. Skåningen Möller hade skramlat ihop musiker från snart sagt alla världsdelar, även om de flesta nu hade Sverige som bas. Sångaren Mamadou Sen kom från Senegal, sångerskan Maria Stellas från Grekland, percussionisten Rafael Sida Huizar från Mexiko och bakom kontrabasen stod kanadensaren Sebastien Dubé. Och det lät därefter… Det vill säga som en ”crash course i musikalisk globalisering i praktiken”. Det var åtminstone så jag beskrev upplevelsen för snart fem år sedan.

Och för att riktigt hamra in poängen; att medvetet avgränsa sig av ren princip kan bevisligen fungera kommersiellt och ibland vara nödvändigt för att inte skapa en helt ostrukturerad röra, men i musikaliska och andra konstnärliga sammanhang är det ändå snarare en dygd att vara så öppen som möjligt i det långa loppet. Att fånga upp inslag från diverse typer av exempelvis folkmusik och låta dem krocka med andra element för att sedan göra något obestridligt eget är en utmaning, men det är ändå ganska många som försökt och lyckats skapa en spännande syntes.

Kompletterande tips på sådana artister att forska vidare kring: Afro Celt Sound System, Aterciopelados, Natacha Atlas, Khadja Nin, Iona, Deep Forest, Weather Report och givetvisligen Peter Gabriel. För att nämna några av alla som jag hoppas återkomma till i de här spalterna i framtiden…

Källa: ”En husmusiker och hans band – Ale Möller med vänner gjorde starkt avtryck” av Johan Lindahl / Nya Lidköpings-tidningen 19 september 2007 (Nej, jag valde inte rubriken själv, eftersom någon säkert undrade…)

Not: Ale Möller har en sida på MySpace, dock inte så helgjutet färskt uppdaterad. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.