Vem visste mest? Inte jag i alla fall.

Engelska skivbolag. Ängamat. En liten stad vid Mälaren. Och så det där med någon psykiatrisk specialitet. Nej, där slog det slint. Men apokryfiska Judith är ju en gigant som alltid legat mig varmt om hjärtat. Hon som högg huvudet av fiendens härförare Holofernes med hjälp av list och ett lånat lasersvärd. Nu räckte inte det den här gången… 

Judite_e_Holofernes

”Judite e Holofernes” av Pedro Américo (1843-1903). Pedro Américo [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, via Wikimedia Commons

They’re back and they’re… besserwissers. Just det. Nu sändes det. ”Vem vet mest?” där jag fått en extrachans via den så kallade Revanschveckan. Själv hade jag inte möjlighet att se resultatet under vanlig gammalmodig tablåtid igår kväll på grund av en annan historisk händelse, mitt livs första distanskonferens via Adobe Connect. Intressant upplevelse i sig. Men med vetskap om utgången utnyttjade jag i alla fall SVT Play för att i eftertankens kranka blekhet syna hur illa det egentligen såg ut.

Allvarligt talat – som jag minns det från inspelningen – så började det nog gå utför redan när det klickade med Filip Hammar. Namnet fick inte klockorna att ringa förrän det var försent. Så kan det gå. Men det var många mer eller mindre behärskat besvikna vinnarskallar som lämnade lokalen efteråt. Och några få betydligt gladare. Tyvärr hörde jag inte till de sistnämnda den här gången. Tur att det inte handlar om så höga prispengar, jämförelsevis. Men jag tror att som helhet blev det ganska bra TV, med sjungande deltagare (nej, det kan jag inte ta åt mig äran för) som grädde på marmeladen. Jag har också ett bestämt minne av en kort men effektiv diskussion kring religion och Gustave Dorés kopparstick i samband med bibelfrågan om just Judith, ett utbyte som dock inte fick plats i programmet utan klipptes bort. That’s life. Nu har jag nog gjort mitt i den här tävlingen. Sådana är reglerna, som jag förstår dem i alla fall.

Så vad blir nästa mediala utmaning? Stay tuned…

Relaterat: Den som till äventyrs vill grotta ner sig mer i storyn kring Judith och Holofernes kan läsa mer exempelvis på bloggen ”Guldkorn och ädla stenar” eller Wikipedia (företrädesvis den engelska upplagan). Och, som uppmärksamma läsare säkert redan noterat, det var naturligtvis inte ett lasersvärd som kom till bruk utan ett vanligt hederligt akustiskt. Holofernes eget, antagligen. Se där vådan av att inte låsa in sina dödsbringande vapen när man lägger sig till vila.

OK, det är tydligen dags igen. Förra vintern deltog jag i SVT:s lilla kunskapsbatalj ”Vem vet mest?” och klarade mig till fredagsfinal, men inte riktigt ända fram till den hägrande veckopengen för vinnaren. Många äro kallade, men få utvalda… Den här säsongen, med ny dekor, färre deltagare per program och delvis nya regler fick jag chansen igen. Och nu är den så kallade ”Revanschveckan” igång. Det har hunnit bli torsdag, vilket borde innebära att den dagsomgång där jag själv medverkade sänds ikväll. Hur det gick? Det får jag inte uttala mig om i förväg, men jag vill minnas att det blev ett ganska underhållande avsnitt, helt objektivt sett… Förhoppningsvis värdigt denna speciella dag, då människorna skolen vältra sig i kärleksfullhet och vällust, oavsett allt annat som kan tänkas pågå i deras liv för tillfället. Själv ägnar jag ganska mycket tid just denna sportlovsvecka (när det inte efterfrågas så många obehöriga lärarvikarier i min hemkommun) åt distansstudier i spanska vid Göteborgs universitet, för att öka min formella kompetens. Visste ni att det uppskattas finnas omkring 725 ännu använda ursprungsspråk i Latinamerika? Om jag inte blandar ihop siffrorna. Den frågan kom inte upp i ”Vem vet mest?”, men däremot… Ja, ni får väl se om ni är hågade nog.

De senast sända programmen i serien finns på SVT Play.

Tillräckligt mycket tur – eller?

– Hon verkar smart.

Jag minns att jag tänkte något i den stilen, i övergången mellan ‘steg två’ och den slutliga uppgörelsen mellan oss tre som överlevt till sista drabbningen i fredagsfinalen av ”Vem vet mest?” som sändes nu i kväll. Malin Bünsow från Västervik var hyfsat allmänbildad och tog hem veckopokalen till slut med tio poängs marginal. Naturligtvis är det en smula snöpligt när man skänker bort initativet genom att lämna över en fråga som sedan visar sig vara väldigt enkel, till en som sedan inte lättvindigt släpper ifrån sig bollen… Men det är en del av spelet. Fredagsfältet var inte oväntat hårdare och den, ska vi kalla det kompetitiva, atmosfären var mer påtaglig i studion än under torsdagens kvalomgång.

Annars går en del ritualer i repris. Le på beställning till introduktionsbild – en liten utmaning i sig, som alla tävlande måste gå igenom. En minut gäller det att hålla ut, eller är det bara 30 sekunder och känns som det dubbla? Den rappkäftade programledaren Rickard Olsson driver gärna lite lätt med deltagarna. Vi uppmuntras på förhand av värdinnorna i TV-huset att försöka ge igen, men det kan vara svårt att vara så kvick som krävs när stämningen tätnar och tävlingsinstinkten tar över – för den kommer. Tro inget annat…

Förresten var en tämligen etablerad bloggare med i startfältet, även om jag inte kopplade ihop det förrän idag. Leonel Marjavaara skriver regelbundet för Dagens Nyheter under rubriken ”Leonels guldkorn”.

Skunk Anansie. Tur att ledtråden med det stinkande djuret var med, men sedan väcktes minnesbilderna till liv av bandet med den minst sagt iögonenfallande sångerskan. Att de faktiskt gjort comeback de senaste åren hade helt gått mig förbi. Och nej, franska nutida författare är tydligen inte mitt expertområde. Men jag kommer ihåg Zola och Balzac från gymnasietiden om inte annat. Har man en gång läst ”Den stora gruvstrejken” är den svår att glömma, hur gärna man än skulle vilja…

 

Ja, vad vet jag egentligen?

Timing, taktik och tur. Tre användbara ingredienser i en frågesport som SVT:s ”Vem vet mest?”. Nu har jag själv varit med för första gången och holmgången ifråga sändes för en dryg timme sedan. Programmet i sig spelades in tidigare i vintras och upplevelsen som helhet var till största delen angenäm. Ett par värdinnor tog emot och guidade runt oss deltagare, indelade i olika grupper i TV-huset i Göteborg, en vinterdag när stormen ven och staden klimatmässigt visade sin minst välkomnande sida. Inne var det betydligt varmare; särskilt i själva inspelningsstudion – men långtifrån så olidligt hett som det antagligen var i TV-mediets yngre dagar med mer primitiv belysningsteknik.

Lampor är ju ett bärande inslag i själva programmet och dess tävlingsmoment också. Så hur länge lyckades jag hålla dem tända? Mitt första delmål var att klara av de två första frågorna och inte hamna utanför leken när den väl börjar hetta till (för att fortsätta med temperatur-tematiken). Och det lyckades. Bättre än jag räknat med till slut, trots en riktig genomklappning när det bara handlade om att slå in en straffspark: ”När dog Hitler?” Svaret var på väg ut, när hjärnan plötsligt kortslöt sig under attack från en konspiratorisk ande som förkunnade något i stil med ‘men dog han verkligen? Det kanske bara var en dimridå?’. Jag kommer inte ihåg exakt. Sådana ögonblick av begreppsförvirring är sällan helt glasklara i minnet efteråt heller. Men det är ju betryggande när man kan reparera dylika fadäser med hjälp av något så banalt som one hit wonders från 1980-talet. För så kategoriserar man väl enklast Kim Carnes och hennes ”Bette Davis Eyes” från 1981?

För övrigt har jag numera sett ett par avsnitt av den – för övrigt ganska roliga – komediserien ”Big Bang Theory” och lärt mig att den besynnerlige men ändå på något sätt älskvärde huvudpersonen heter Sheldon och ingenting annat (jag gissade i programmet aningslöst på Charlie). Och ännu mer för övrigt har jag begått debut i konsten att se ett TV-program (inkluderande mig själv, dessutom) tillsammans med en annan person som kopplat upp sig via Skype från ett annat hörn av världen. Det handlar om min mexikanska fästmö Emilia som ännu rör sig på sina fädernes marker men dyker upp i Skandinavien om inte alltför lång tid.

– Du har väl gått ner i vikt sedan inspelningen, kommenterade hon vällovligt och jag hoppas det stämmer, men det kan vara önsketänkande.

Som av en händelse kryssade jag sedan planlöst fram mellan kanalerna till en som råkade visa just Sheldon med vänner i aktion, med den konkreta utmaningen att montera ihop vad som verkar vara en IKEA-möbel. De fick i alla fall in några pikar mot Sverige i processen…

Bonus: I samband med denna den internationella kvinnodagen lanserar Amnesty International en kampanj för mindre av diskriminering och mer av jämlikhet i Jemen, ett land som brukar rankas lågt i det senare avseendet och där jag arbetade under ett år för inte så länge sedan (se exempelvis inlägg på det berörda temat här).