Jaha. Suck. Så var vi där igen. Snöplans! Än en gång har Sverige gjort en mer än skaplig insats mot Italien i ett stort och viktigt sammanhang. Och som några gånger förr slutar det med snöd vinning efter små marginaler för den sydeuropeiska stöveln. Väl disciplinerat försvar på båda sidor under större delen av matchen, men alldeles i slutet sprack något i sömmarna på den svenska sidan och motståndarnas brasilianska import Eder (vars namne var en skarpskytt för Brasilien för 30-talet år sedan) hann emellan. Dammit. Varpå laget i ledning omedelbart börjar maska. Som särskilt italienare brukar vara skickliga på.

Jo, jag har alltid blandade känslor för just det laget. Lätta att beundra och bli irriterad på i samma andetag. Ibland, som i EM-premiären häromdagen mot Belgien, helt enkelt bara beundransvärda. Vilken sammanhållning. Vilken precision när det behövdes. När nu Sverige lyckades klämma fram så mycket mer ur sina resurser än mot Irland, var det värt ett bättre öde. Men det har hänt förr. Knapp förlust mot samma motstånd. Minns EM 2000, när ett utskällt blågult lag samlade ihop sig i sista gruppspelsmatchen mot italienarna, vann hörnorna med 18-2 eller något i den stilen (allt utifrån mina minnesbilder, som kan vara opålitliga) men ändå förlorade. Fyra år senare beskylldes vi och danskarna för uppgjord match när italienarna hade svårt att smälta sitt uttåg ut den turneringen. Men det jämnar väl ut sig i längden…

…vilket inte hindrar att det här var väldigt synd. En poäng hade kanske inte gjort så stor numerär skillnad mot noll, men moraliskt, inspirationsmässigt, gör det skillnad. Ska det bli som i EM 2008, när Sverige efter en seger mot Grekland och uddamålsförlust mot favoriterna Spanien – just det, efter avgörande i slutminuterna – tappade all tyngd mot pigga rödklädda ryssar och skyfflades ut med huvudet före? Och nu står Belgien på andra sidan. De som är piskade att visa vad de verkligen är värda, först mot irländarna och sedan mot Hamréns hunsade lilla skara. Gud vet var det ska sluta. Oddsen talar emot oss. Känslan talar emot. Logiken ska vi kanske inte ens tala om. Men hoppet är ju det sista som överger även det mest nederlagstippade gäng. Eller hur?

Så. Sverige hade visst övertag i bollinnehav, särskilt i första halvlek. Fortfarande få riktiga avslut, vilket experterna regelbundet påminner oss om. Hur exakt definieras avslut på mål, förresten? Hur hårda måste skotten eller nickarna vara för att räknas? Ursäkta, det är inte det viktigaste just nu. Det är depp som gäller. Kanske är det inte mer än rimligt, att de vanligtvis mer rutinerade och slugare lagen tar hem sådana här jämna matcher. Och det speglar ju vad som hänt i flera matcher här redan. De förhandstippade nationerna klipper till när det som bäst behövs och tar sina tre poäng med vissa problem. Frankrike mot Rumänien och Albanien, England mot Wales, Spanien mot Tjeckien…

Halmstrån pratas det om i SVT-sändningen just nu. Tjaa… Fyra av sex treor i gruppspelet går vidare till åttondelsfinal. I VM 1986 räckte det för Bulgarien och Uruguay med två poäng vardera i sina grupper för att klara det. Men på den tiden gav seger bara två poäng, vilket alltså är likvärdigt med två oavgjorda resultat. Seger mot Belgien lär krävas för svensk del. Inte så troligt, men ett litet mirakel, anyone?

I kväll det annars OK att åtminstone tillfälligt bojkotta allt italienskt. Ställ in den planerade pizzan – som i och för sig brukar ha mindre italiensk prägel på svensk mark. Gör som ni vill med det. Racka ner på deras omhuldade filmregissörer – Fellini? fuskverkare! – och inte minst filmande fotbollsspelare. Påminn alla eventuella italienska bekanta om de mest pinsamma popstjärnor som kommit därifrån och farbror Berlusconi är ju en alltid en tacksam teaterapa att bespotta. Det kanske var en god match, men ingen god avslutning. Vi skulle ha haft straff i slutsekunderna, visst? Och busen Buffon skulle ha visats av plan för spelfördröjning. Och…