På sportspaning i ett gul(d)svart hav i Borås

Ja, det har hunnit gå ett par veckor sedan dess. Men en av höstens trevligare upplevelser var en tur till Borås och avslutningen av årets allsvenska. Hur länge sedan var det som jag senast varit på allsvensk fotboll en vivo y directo? Vågar knappt räkna efter, men det är flera år. Och då (det vill säga senast det begav sig, om jag minns rätt) som nu var Åtvidaberg inblandat. Som uppväxt i Östergötland, strax sydöster om Linköping föll det sig naturligt att välja just ÅFF som favoritlag i slutet av 1970-talet, även om de knappast rosade marknaden längre efter de feta Facit-sponsrade åren, utan snarare kämpade för sin överlevnad i högsta serien. Det blev inte bättre sedan, med en lång ökenvandring (eller kanske snarare mer sannolik utveckling, med tanke på hemmahörandet på en liten ort och begränsade resurser). I nästan 30 år huserade laget i seriesystemets divisioner under Allsvenskan innan de tog steget upp igen från Superettan 2009. Sejouren 2010 blev kort, men de kom igen och den här gången var kontraktet säkrat redan innan sista omgången.

För mig var därför matchen i Borås en mer avkopplande upplevelse än för flertalet av publiken på den fullsatta arenan, där dagens stora fråga var om hemmalaget skulle kamma hem guldet eller inte. Med andra ord, själv höll jag en något lägre profil på läktaren. Inte för att Elfsborgs publik är kända som huliganer, men det var ändå deras fest i första hand… Eller fest med frågetecken. Det kunde gå snett, även om stämningen i förväg skvallrade om en i stort sett redan säkrad och firad seger. Oavsett om ÅFF i somras faktiskt tvålade till de gulsvarta med 5-1, så talade det mesta för en bekväm hemmaviktoria och defilering mot förstaplatsen.

16 000 på läktarna, av vilka den officiella ÅFF-klacken nere vid ena kortsidan såg ut att bestå av högst ett 30-tal tillresta supportrar, som en blå fläck i ett gulsvart gungande hav. Ibland mystiska melodival från hemmaklacken – ”It’s a Heartache”, Bonnie Tylers gamla slagdänga – ska det vara kampsångsmaterial? Tät atmosfär. Regelbundna rapporter från matchen AIK-Malmö förstärkte glädjeruset i Borås eftersom AIK gav en hjälpande hand med sin seger mot enda kvarvarande guldkonkurrenterna. Elfsborg själva tog ledningen i första halvlek och såg ut att lufsa hem tre poäng, men fick mot slutet otippat nog ägna sig åt riskminimering för att undvika en oväntad förlust. Eller, jag ser ju inte det här med helt objektiva ögon… Men visst hördes det besvikna kommentarer på väg ut från arenan, trots festligheterna som följde. ‘Varför gick de inte in på allvar för att vinna på slutet?’ och så vidare.

Gästerna hade hållit uppe spelet väl i första halvlek, men hemmadominansen resulterade i ett mål och ett till synes stadigt kopplat grepp. Efter paus blev övertaget än mer markerat för blivande mästarna, men kanske slappnade spelarna av, som tyskar i ett VM-kval… En dryg kvart före slutet stack ÅFF upp och droppade in  kvitteringen genom Viktor Prodell. En serie hörnor och mycket spel på östgötarnas planhalva gjorde ändå jobbet för hemmalaget, medan AIK utförde sin utlovade plikt på annat håll. Trots upprepade uppmaningar från speakern att hålla sig borta från gräsmattan och låta bli att smälla av fyrverkeripjäser var det ungefär precis det som hände efter slutsignalen. Konstgräsplanen invaderades av firande fanskaror och några rökbomber briserade. Pokalen var på plats och delades ut, medan Åtvidaberg ordnade en snygg avslutning på sin egen säsong. Alla närvarande nöjda i stort sett? Jag tror det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s