Givetvis hade jag hoppats, men trodde knappast på allvar att det skulle vara klart redan före sista omgången. När TV4 Sport väl hade fått ordning på sina tekniska länkar (deras egen förklaring till att de sände från Söderstadion en halvlek som uppvärmning) från Sundsvall kunde jag i direktsändning följa dramat som till slut ledde Åtvidabergs FF tillbaka till Allsvenskan. Visst hade de turen med sig, ungefär som Sverige mot Holland häromveckan, och visst ser GIF Sundsvall väl så allsvensk-mässiga ut efter sin framfart i Superettan under hösten, men nu råkar det vara så att jag håller på ÅFF. Och de klarade av att hålla sin ledning från första halvlek trots vad som brukar kallas en massiv press från hemmalaget (som råkat publicera löpsedlar med den glada nyheten om uppflyttning redan före matchen, dumt nog). Det troligaste är dock att även de kvalificerar sig för uppåtstigande nästa helg.

Sport är knappast huvudämnet för detta mitt personliga forum, även om den engagerar mig – framförallt då fotboll. Jag hinner helt enkelt inte skriva om allt av intresse, men sporten har i sina stunder en kulturell betydelse för mig – och det här är en sådan stund. Då ska jag ändå erkänna att det var flera år sedan jag såg en fotbollsmatch på elitnivå live. Vad det nu kan bero på. Anledningen att ÅFF blev laget i mitt proverbiala hjärta är egentligen ganska enkel; i slutet av 1970-talet hade vår familj flyttat från Västerhaninge till Östergötland och krokarna kring Linköping med små villasamhällen som de flesta svenskar inte har någon direkt anledning att behöva lära sig namnen på. Idrottsintresset började växa och jag bör väl ha varit nio eller tio år när jag kände mig kallad att välja ett favoritlag i svensk fotboll. De två geografiskt närmaste var IFK Norrköping och Åtvidabergs FF. De sistnämnda fanns allra närmast och var bäst bevakade av lokalbladet Östgöta Correspondenten.

Bruksortslaget hade i och för sig passerat sin storhetstid när de med en sponsrande skrivmaskinsfabrik i ryggen faktiskt var ledande i landet under ett par år. Spelarprofilerna hette inte längre Ralf Edström och Roland Sandberg utan, om jag minns rätt, Göran E Karlsson, Glenn Martindahl och målvakten Thomas Wernersson (senare i IFK Göteborg och ännu senare analytiker för SVT-sporten). Jag vande mig vid att följa deras kamp för att undvika nedflyttning i princip varje säsong fram till 1982 när det inte gick längre. De åkte ur med bred marginal, om man kan säga så…

…och tog sig inte tillbaka till högsta serien förrän 2009. Året efter tillbringade jag utomlands och därifrån försökte jag följa bravaderna bland de stora grabbarna, vilket slutade med degradering direkt – men inte utan kamp. Och absolut inte med samma ‘breda marginal’ som sist det begav sig. Nu blir det alltså ett nytt försök och jag hoppas att det lyckas bättre den här gången. En av Aftonbladets experter i ämnet hävdar att det är möjligt. ”Åtvidaberg är tillbaka i allsvenskan. Den här gången är de förberedda på det” skriver Robert Laul i bilagan Sportbladet idag. Förhoppningsvis har han rätt. Nästa år kanske jag till och med kommer iväg på några matcher. Visserligen bor jag numera en bit väster om Vättern, men regionen saknar inte precis allsvenska lag som bara väntar på att ta emot och krossa nykomlingen när de får chansen. Förhoppningsvis har de fel…