Nej, jag hörde inte allt som släpptes. Ja, jag kan ha glömt något viktigt. Men här är de: det som jag med mer än tio års perspektiv ser som 1990-talets mest värdefulla moderna musikaliska verk, alltså avdelningen album.

10. Genesis ”We Can’t Dance” (1991)

Ja! Den är bra. Men jag inser att det krävs en del motiveringar för att rättfärdiga detta ställningstagande, inte minst inför den hårda kärnan 70-talsdyrkare som ser med förakt på allt som gruppen släppt efter Peter Gabriels och Steve Hacketts uttåg och reduceringen till en trio med Phil Collins som synbart självklar maestro vid taktpinnen. Så självklart är inte hans ledarskap om man lyssnar på medlemmarnas respektive soloutflykter från den berörda perioden. Man kan argumentera för att de forna banbrytarna här kommit långt från sina progressiva rötter och att Collins lurat kamraterna ut på kommersialismens kanaler in absurdum. Många hävdar i princip det. Och Collins själv såg sig häromåret föranlåten att i tidningen Prog deklarera ”jag är inte djävulen”. Men 1991 var de både relativt lättillgängliga, personliga och inte främmande för att sväva ut i tio-minuter-plus-kompositioner om exempelvis byggandet av rikstäckande järnvägsnät och dess mänskliga dimensioner för galärslavarna, det vill säga byggjobbarna. Vid sidan av hjärtekrossar-Motown-pastischer, Rolling Stones-riff med Python-humor (i det minst spännande spåret) och Tony Banks patenterat skruvade syntsolon. Personligen kopplar jag ihop skivan väldigt starkt med en period av intensiva studier i journalistik, en del resande även till andra kontinenter och en ganska turbulent tid överhuvudtaget när musik på gränsen till det patetiskt pretentiösa kunde ha rent medicinska effekter på allmäntillståndet.

9. U2 ”Achtung Baby” (1991)

Det var här de (enligt egen utsago, vill jag minnas) skulle riva ner Josuaträdet och ge sig själva en mer komplex framtoning. Och resultatet är kanske det mest genomgripande, omskakande de någonsin gjort. Snart sagt halva låtlistan har uppnått något liknande klassikerstatus och coverifierats av andra, ibland med bandets egen medverkan som i fallet ”One” tolkad av Mary J. Blige. Även om bandet alltid definierats utifrån sin status som rockmusiker – med betoning på rock, den riviga och rebelliska varianten – och det är en sådan attityd som genomsyrar ”Achtung” i högre grad än just den mer återhållna ”Joshua Tree”, så är det för min del balladerna som stiger allra högst och bränner sig mest obarmhärtigt fast. ”One” är redan nämnd. ”So Cruel” är ett sårat skri som samtidigt är väldigt vackert, liksom ”Love Is Blindness” (som för övrigt finns i en annan fantastisk version av Waldemar Bastos från hyllningsplattan ”In the Name of Love: Africa Celebrates U2”).

8. Mecano ”Aidalai” (1991)

Två spanska bröder och en kvinna att balansera mellan deras respektive egon. En märkligt eklektiskt skiva som nästan kunde ha passerat som helt profil- och formlös om det inte vore för att allt de gör ändå verkar ha en egen påfallande profilfullhet. Egentligen är det nästan löjligt hur mycket de försöker klämma in på en CD. Salsa, flamenco, syntpop med symfoniska ambitioner och andäktiga ballader. Solidaritet med aidsoffer och Dalai Lama manifesteras vid sidan av blomsterpoesi och metaforiska betraktelser över bondens roll i ett schackspel. Men det finns hela tiden en känsla för dramatik. Passion. Uppfinningsrikedom och upptäckaranda även i till synes enkla popstrukturer. Spaniens stolthet under en period, bröderna Cano och den svårefterhärmliga sångerskan Ana Torroja skapar magi med både små och ibland ganska yviga gester.

7. Bel Canto ”Magic Box” (1996)

Det musikaliska mörkret låg ofta tätt över Nordaland, men ibland kunde ljuset uppenbara sig i väster. Om jag inte luras av mina minnesbilder medverkade norska Bel Canto en gång i samma familjeunderhållningsprogram i svensk TV som de under en tid folkkära wannabe-vikingarna Nordman. Jämförelsen kanske inte blir helt rättvis eftersom jag bestämt fått för mig att de sistnämndas sångare hade grava halsproblem vid tillfället, vilket gjorde klasskillnaden än mer uppenbar. På ”Magic Box” möts rytmiken och mystiken, stora delar av världen samlas i samma vardagsrum med Anneli Dreckers vibrerande stämma i centrum. Här samsas (och nu knycker jag några formuleringar från min egen recension i den ytterst sparsamt spridda tidskriften Folket Jublar i februari 1997) elastiskt och exotiskt tunggung med taggade technotakter, medan avslutande ”Kiss of Spring” får alla influenser att förenas i en astronomiskt stjärnklar fotosyntes på en fjälltopp mitt i universum. Själv bodde jag vid den här tiden i Norrbotten och om närheten till polcirkeln bidrog till skivans attraktionskraft är en bra fråga som jag tyvärr inte kan ge ett entydigt svar på. Men åren har faktiskt inte gett skivan några slitna sorgkanter, snarare en mognadens extra lyster.

6. Jars Of Clay ”Much Afraid” (1997)

Andra albumet, senare av bandet själva och en del beundrare betraktat som en avstickare, atypiskt och lite för ‘brittiskt’, elektroniskt och mindre jordnära än vad de både före och efter sysslade med. Men sångerna i sig håller än, produktionen är attraktiv och det skadar väl inte att vara influerad av britpop från 1980-talet som jag för att uppskatta helheten. Då är det svårt, om inte omöjligt, att motstå de akut inbjudande melodislingorna parade med distinkt elektrifierad rytmik i ”Overjoyed” och ”Fade to Grey” eller den stillsamma storheten i ”Hymn”.

5. Spock’s Beard ”Beware of Darkness” (1996)

Pretentionerna var på väg tillbaka in i rocken… eller åtminstone höll den ett tag närmast utdöda Progressive Rock-genren på att få ett uppsving igen under mitten av 1990-talet. Om detta var jag nästan omedveten när det begav sig, men några år senare insåg jag en del av vad jag missat. Neal Morse med anhang skulle bli en av hörnpelarna, som ett av de ledande amerikanska banden i kategorin. Det här är fläskigt, kraftfullt och med ‘lagom’ episka ambitioner. Facinerande fasförskjutningar, tempoväxlingar och stämsång frodas i ”Thoughts” som osar både av Yes, Gentle Giant och en stark egen drivkraft.

4. Peter Gabriel ”Us” (1992)

Han är inte musikaliskt överproduktiv numera och strängt taget gjorde han väl bara ett ‘riktigt’ album under hela 90-talet. Alltså detta. Allvarligt talat framstår ”Us” som mer genomgripande och påträngande nu för mig än när jag först stiftade bekantskap med den kring jul 1992 efter hemkomsten från några månader i Sydamerika. I en samling sånger osande av terapeutiska undertoner syns motpolerna kanske tydligast i den aggressionsluftande musikaliska roadmovien ”Digging in the Dirt” och å andra sidan hymnen ”Washing of the Water”; med ett mellanliggande spänningsfält där resten av bekännelserna ryms eller snarare trängs och slåss om uppmärksamheten. Än en gång samarbetar Gabriel med den genuint organiskt sinnade producenten Daniel Lanois och bjuder in gäströster som Sinead O’Connor liksom en varierad skara musiker som Brian Eno, Shankar och den i hans värld ständigt närvarande basfantomen Tony Levin. Förutom det psykologiska draget är Gabriels vid tiden tilltagande intresse för tonspråk från olika hörn av världen, inte minst mellanöstern och Afrika, alltmer påtagligt. Och verkar det för apart återstår alltid dansgolvsdängan ”Steam” för att lätta på trycket.

3. Steve Taylor ”Squint” (1993)

Slutligen släppt efter flera års uppehåll och följd av ett evigt (?) sådant på skivmakarfronten… Om det här var det sista Taylor gjorde i fullformat som soloartist var det vad man brukar kalla en värdig sorti, även om jag knappast hoppades att det skulle sluta redan då. Senare visade han sig som väpnare åt Newsboys, producent och ett tag till och med skivbolagsdirektör. Numera är det främst som filmregissör Taylor sätter avtryck (senast med ”Blue Like Jazz”) men det har under en tid ryktats om opublicerade inspelningar på väg ut. Kanske… Ironin som vapen parat med ett grundläggande gravallvar var en kombination som troligen förvirrade och rentav skrämde bort många potentiella lyssnare under större delen av hans musikkarriär. På ”Squint” excellerar han i krockande temperament och dubbeltydigheter som flödar över bägarens rand. Minirockoperan ”Cash Cow” med sina metaforer kring Mose i öknen, ”Easy Listening” om svårigheten i att våga offra något för det man säger sig tro på och så inte minst ”Jesus Is for Losers” som inte är en hånfull satir utan snarare den mest bokstavliga bekännelse om bibehållen tro genom livets brottningskamp som Taylor satt på pränt. Annars är kopplingarna och blinkningarna till amerikansk populärkultur så intrikata att det för en utsocknes kan vara en mindre djungel att tränga in i. Men det har alltid varit värt att lyssna, lyssna om och följa med in i labyrinten.

2. Dream Theater ”Images and Words” (1992)

Den hårdaste kärnan av beundrare betraktar kanske inte detta som de newyorkska metallprogekvilibristernas ljusaste stund på jorden så här långt. Men det är en tidig provkarta på deras kvaliteter och för mindre metallorienterade lyssnare kanske den bästa introduktionen till bandets eget universum. Och allt är relativt; där det lyfter som högst är i de mer komplicerat strukturerade, episka styckena ”Take the Time”, ”Metropolis – Part 1” och ”Learning to Live”. Kontrasten mellan bandet i attack mode och de softare, ibland rent bitterljuva ‘lugna blå stunderna’ är bra tillfällen att studera sångaren James LaBries bredd, från primalskrien till de halvviskande meditativa passagerna i ”Surrounded”. Man kan också roa sig med att jämföra dåvarande keyboardisten Kevin Moores fingerfärdighet men relativa återhållsamhet med efterföljaren Jordan Rudess som utvecklat en mer utagerande profil i egen rätt. ”Images and Words” är en mäktig och mättad skapelse. Ofta rent magnifik, vilket jag själv blev varse på allvar drygt tio år senare under förberedelserna för en period av utlandsarbete.

1. Charlie Peacock ”Love Life” (1991)

Jag skaffade den i Chicago  i slutet av 1991, då jag praktiserade på en radiostation under mina studier som journalist på folkhögskola i Jönköping. Peacock stod verkligen för något fräschare, mer vidsynt och spännande både musikaliskt och lyriskt än majoriteten av sina kolleger i den genre där han verkade och var ett känt namn; CCM eller Contemporary Christian Music. Och fortfarande, cirka 20 år senare, framstår det här för mig som en milstolpe. En osedvanlig ‘range’ och dynamik manifesteras i både ord och ton. Dramatiskt stegrande gospel i ”Forgiveness”, Beatle-sk balladkonst med stråkar och stilfull livsbejakelse i ”There Was Love”. Latinosvänget med ekvilibristiska blåssektioner i ”I Would Go Crazy”. Och så den intensiva hyllningen till äktenskaplig intimitet i ”Kiss Me Like a Woman”. Relationer på flera plan är ett genomgående tema. Uppåt, sidledes, mellan vänner och inom familjen och så den inre renhållningsprocessen. Självrannsakan kablas ut explicit; mellan, under och över raderna hela vägen.

Peacock släppte en handfull egna album under den berörda perioden och av dem är det här han som bäst åstadkommer musikens motsvarighet till totalfotboll. Artisteri och kreativ explosivitet i snart sagt varje sekund. Ingen skiva är någonsin fullkomlig; något är alltid överarrangerat eller för utdraget eller klichébefläckat i något avseende någonstans. Men här är allt sådant väldigt marginellt. Och för att hamra in det ännu en gång, här finns alltså originalet till ”In the Light”, senare plankad av DC Talk och tror jag, en del andra kolleger. Peacock är överhuvudtaget ett sant original. I varje fall var han det under den här eran.

Tidigare kapitel i artikelserien Nittiotalsnästet:

Decenniets bästa album Nr 11-20

Decenniets bästa album Nr 21-30

Fler album värda ett hedersomnämnande

Hedersomnämnanden utanför hetluften