Musiken kan väcka många associationer. Men den har definitivt något eget – och spännande. Det handlar om Londongruppen Hejira och deras ”Prayer Before Birth” från 2013.

Hejira – nej, det är inte bara ett album med Joni Mitchell. Eller ett uttryck för hur en större grupp människor lämnar ett fientligt område och söker sig till något säkrare och mer välkomnande. Här handlar det om en multinationell kvartett med London som bas. Tre killar och en tjej, med rötter i Etiopien, Chile, Tyskland och Ungern.

Musiken är meditativ, med – i brist på bättre, mer precisa adjektiv som undflyr mig för tillfället – mystiska kvaliteter. Knappast uppskruvat tempo, men definitivt inte spänningslöst.

Långsamt utan att vara laid-back. Varsamt brinnande intensitet, en atmosfär som kan påminna om David Sylvians utflykter efter tiden med Japan för ett par decennier sedan, eller kanske något Robert Fripp-aktigt. Eller som en reporter på engelska The Guardian beskriver dem, ”som Talk Talk jammande med Fairport Convention, under överinseende av Radiohead”. Tja, varför inte? De kan även påminna om Crippled Black Phoenix i portioner – om det säger något överhuvudtaget, med de dova och samtidigt dynamiska mullrande ljudlandskapen när de är sina mer uppumpade faser, som i ”Powercut”.

Sångerna pågår ofta fem minuter eller mer och uppnår efterhand en hemsökande kvalitet, som ”Time” med sin mantraliknande uppbyggnad och väl avvägda klimatiska kraftfullhet mitt i det subtilt stämningsladdade och aldrig överarrangerade. Instrumenteringen bygger gärna på vandrande gitarrslingor med diskret upp- och nedstigande trumfigurer och minimalistiska klaviaturklanger i bakgrunden. Vokalt matchar de ofta sina kontrasterande röster mot varandra på ett lika suggestivt som – ja, sakralt sätt. De skapar en koral känsla som motsvaras av de utforskande texterna.

Lyssna särskilt på ”Dust” som är ett utmärkt exempel på den kombinationen av egenskaper. Och lyssna likaledes intensivt på de dramatiska brassesensembleinslagen i ”Echoes”.

”Pinter” är i sammanhanget nästan chockerande pådrivande och tempostark, men bibehåller samma introverta och ändå inbjudande karaktär som resten. Överlag är det här en stilfull styrkedemonstration med en attraktiv inneboende mystik – och passion.

Mer om Hejira (gruppen alltså) finns på FaceBook och deras hemsida.