Musik

Djupa skogar och djupröda hyllningar – artrockfestival i Lidköping 2012

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

Det börjar likna en tradition. Artrockfestival i Stadsträdgården för alla som orkar ta sig dit, utan kostnad eller några förpliktelser att stanna hela kvällen. I år var det tre västsvenska och två norska band som representerade den inte helt sammanfattningsvänliga genren i Lidköping torsdagen den 19 juli.

Med titlar som ”Psychedelic Rendez-vous” och ”In Search of Ignorance” samt en en långt ifrån lågprofilerad dos i detta sammanhang inte helt ovanliga 1970-talsinfluenser öppnade lokala stoltheterna Arts programmet. Långa sviter, taktbyten, gitarrsolon och inslag av jazz men oftast stycken av mer svävande symfonisk karaktär. Ibland utbrott av mer intensitet men i det stora hela en mer småtrevlig form av symfonisk progrock utan särskilt mycket uttryckligt scenspråk. Det är lätt att tycka sig känna igen flera gamla ikoner (säg Yes, Genesis etc) men lite svårare att säga exakt vad gruppen lagt till själv. Skickligt, en aning manierat men som sagt småtrevligt.

Hur definierar man annars Progressive Rock?
– Vad som helst, när som helst, av inget skäl alls, förklarade kvällens konferencier John Thelin med hänvisning till en av medbrottslingarna i sitt eget band Somewhere som från början var inbokade i programmet men tvingade tacka nej efter ett hastigt avhopp av basisten. Så här i början kvällen var det för övrigt bra tillströmning av publik i parken – några hundra personer – och vädret mer välvilligt än under fjolårets blöta sammankomst.

Glimmung (även de från Lidköping) tillägnade omgående sitt set den nyligen frånfallne Deep Purple-organisten Jon Lord och det kan också ge en fingervisning om repertoaren som innebar ett ganska tydligt stilbrott från föregående akt, med en rejäl giv 70-talistisk tung bluesrock som bas. Bra tryck, överhuvudtaget mer drag och auktoritet på scen. Dock mer testosteron än originalitet överlag, åtminstone under den första hälften av deras avdelning. Jag saknade en del variation och som helhet kändes det mer lämpat för en klubbkväll med tät atmosfär än som förmedlare av friluftsmys innan mörkret faller tidigt en sommarafton. Men de mer organiska, kreativa inslagen förstärktes efterhand ihop med en häftigt tilltagen dos Hammond-orgel, gärna i duell med brötiga gitarrkaskader. Slutintrycket blev mer av en kakofoni och kompakt krutdurk på gott och ont. Mest på gott.

Konferencier Thelin började i den här vevan lansera kvällens quiz, bestående av löpsedlar inspirerade av texter från klassiska (eller åtminstone kultförklarade) artrock-alster. Tyvärr måste jag erkänna att jag, liksom antagligen många andra, hade väldigt svårt att dechiffrera fraserna och gav upp alla sådana ambitioner på ett tidigt stadium. Löpsedlarna i sig var dock riktigt roliga.

Två grabbar, två gitarrer. Frank Zappa-covers. Konceptet för duon Magnifznt från Säffle. Mitt grepp om legendarens oeuvre är ganska begränsat, insåg jag. Den mest udda fågeln i aftonens fält plockade fram både flamenco-känsla, 1950-talsliknande saker, pubtrubadurstuk och en hel del ekvilibristik – samt en liten homage till Jon Lord även de. Och ja, till slut kom faktiskt även ”Bobby Brown”.

Det verkliga ljuset kom västerifrån. Norska Wobbler var nog de som mest levererade Progressive Rock i sin verkliga betydelse; alltså influenser från forna förebilder parade med ett eget uttryck och tvära kast, inte bara nostalgi utan även med en inneboende spänning. Rytmik, dynamik och komplexitet som gör mig intresserad av att höra mer. Glömde jag nämna att jag inte hört något av de här banden förut överhuvudtaget?

Tibetansk strupsång, suggestiv stämning och Pink Floyd-sk pondus. Långa svävande stycken med mycket kraft, energi och läcker instrumentering. Dessutom coola hattar på flera håll. Är de amish eller hillbillies, Davy Crocketts polare i sällskap med en medeltida jungfru? Det handlar om Nordagust, dagens andra och sista norska band och sist ut allt som allt. Det började väldigt lovande och höll i stort sett i sig, med reservation för några överdrivet malande och mystiska nummer i det fallande nattmörkret inför en glesnande skara framför scenen. Spännande, när de inte förirrade sig för långt in i de djupa skogar de gärna refererade till mellan varven.

Artrock i Stadsträdgården arrangerades av LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet och Lidköpings kommun. Fjolårets evenemang recenserades även det här på Fair Slave Trade för ett år sedan. 

Ensamma hjärtan, intensiva infektioner och älskade hundar: 1980-talets bästa album – del 3

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , ,

Dire Straits, Prefab Sprout och U2 kvalificerade sig – men nådde inte de absolut mest svindlande höjderna (smygreferens till en sång med en av de aktuella artisterna i sammanhanget*).  20 titlar har hittills tagit sig in på min personliga lista över 1980-talets mest minnesvärda populärmusikaliska album. Tio återstår. De tio bästa. Här är de:

10. Bruce Cockburn ”World of Wonders” (1985). Kontroverser har aldrig skrämt Kanadas troligen kreativaste och mest produktive trubadur, som under en period reste flitigt i olika världsdelar. Inte minst Centralamerika; i akt och mening att samla inspiration, aggression och göda sin passion för en bättre och framförallt rättvisare värld. Här ger han sig på allt från Internationella valutafonden och Pinochet till korrupta ledare och orättvisor i allmänhet. Lyssna inte minst på ”Call It Democracy”, ”People See Through You” och ”Santiago Dawn”.

9. The The ”Infected” (1986). En av de mest glödande hyllningar jag någonsin läst var Expressens recension av ”Infected”. Skribenten (som hette Kristina Adolfsson, tror jag) hade lyssnat på den minst en gång om dagen i tre månader, vill jag minnas. Själv gillade jag titellåten och ett par andra spår som radiopluggades regelbundet men det dröjde ett tag innan jag skaffade skivan själv – på kassett. Jodå. För några år sedan kom den i jubileumsupplaga på CD och fick nytt liv för mig. Matt Johnson är arg här. På sitt eget England och inte minst på USA, vilket framkommer i flera texter som ”Heartland” och ”Sweet Bird of Truth”. Hur beskriva den musikaliska profilen enklast? Tjaaa… några nävar new wave, en skopa soul/R&B och en som helhet explosiv cocktail.

8. The Call ”Reconciled” (1986). Michael Been (1950-2010) hade passion. Och intelligens. Och en karakteristisk röst som förmedlade mycket av den där passionen jag därför tror mig veta fanns där… Ja, vad vet jag egentligen? Men av flera starka sångsamlingar de satte ihop är det här den bästa, med levande, vibrerande och pulserande pusselbitar som ”I Still Believe”, ”Blood Red (America)” och ”With or Without Reason”.

7. Genesis ”Genesis” (1983). De genomgick en omvandling från svulstiga svitskapare till hitmakare med en progressiv udd under skiftet 1970-80-tal. Det var inte smärtfritt. Jag mötte dem någonstans under vägen, då omedveten om det mesta som gjort dem djupt vördade fram till dess. Jag var trots allt uppfödd på gospel, frikyrkopop och ”Poporama”. Efter en tveksam inledning på decenniet släpptes två utmärkta poporienterade album med pompösa inslag av ett band som gradvis reducerats från kvintett till trio. Av dessa är ”Genesis” aningen jämnare än ”Invisible Touch”. Från den skrämmande suggestiva ”Mama” till den smygande ”It’s Gonna Get Better”.

6. Sting ”The Dream of the Blue Turtles” (1985). Han hånades ofta för sina pretentioner, som inte precis krympte med åren. Sting är lite speciell. Men mest på ett positivt sätt och hans första soloutflykt efter splittringen av The Police var en omedelbar personlig favorit, som överlevt med sina dåvarande säljargument nästan intakta. Nyckelspår: ”If You Love Somebody Set Them Free”, ”Russians” och ”Moon Over Bourbon Street”.

5. Simple Minds ”Once Upon a Time” (1985). Jag vet. Det kan inte bli mer mainstream, utifrån de premisser som gällde för gruppens tidiga fans. Men ”Sanctify Yourself” är en hetlevrad hymn för evigheten, ”Allt the Things She Said” glansfull galapop och helheten andas både hopp och hängivenhet. Efter det här dynamiska decenniet klarade Jim Kerr & Co tyvärr aldrig riktigt att nå samma höjder igen.

4. Yes ”90125” (1983). Förräderi för en gamla fans, har jag lärt mig i efterhand. Själv har jag ett fastnaglat minne av första gången jag hörde ”Owner of a Lonely Heart” på radio. Kan man göra så där med en gitarr? Det var Trevor Rabin som höll i den under denna period i gruppens turbulenta historia. Jon Andersons röst väcker starka reaktioner för och emot. Jag är för… Och kombinationen av sofistikerad stämsång och distinkt rytmik i ”Leave It” är evigt ung. Liksom dynamiken i den frontaloptimistiska arenahymnen ”It Can Happen”.

3. Steve Taylor ”I Predict 1990” (1987). Han spelade i Sverige på Scandinavium i mars 1988 med den här kontroversiella skivan i bagaget. Jag har den signerad. Inte många kristna artister har vågat göra någonting liknande varken förr eller senare. Ta bara titlar som ”I Blew Up the Clinic Real Good”  och ”Jung and the Restless” och alla satiriska dubbeltydigheter som döljer sig bakom dem. Legendarisk, om än bara för en mycket begränsad sektion av den musikkonsumerande allmänheten.

2. Kate Bush ”Hounds of Love” (1985). När kom jag över min inledande Bushofobi? Någon gång i den här vevan, men kanske inte på allvar förrän med tidigare nämnda ”The Sensual World”. Den här skivan hörde jag inte i sin helhet förrän flera år senare, men framstår med eftertankens storstilade perspektiv som hennes största stund i karriären, punkten där hennes inledande fas med mer tyngd och aggressivitet inbakad i det mystiska och ofta undanglidande, fungerar som bäst. ”Running Up that Hill”, ”The Big Sky”, ”Cloudbusting”… Det svänger, det skakar och smeker och har inte åldrats nämnvärt.

1. Peter Gabriel ”So” (1986).
Omedelbart identifierbar storhet på alla plan. När den släpptes höll jag i princip på att upptäcka Gabriel, utan att ha satt mig in i allt som han tidigare gjort med Genesis eller på egen hand. Det kom senare. Och ”So” står absolut fortfarande upp som en genuin milstolpe i den rätt röriga tonala terräng som åren 1980-1989 utgjorde. Både artistiskt och akut minnesframkallande. Och just det, den där Daniel Lanois satt i producentstolen här också. Nyckelspår: ”In Your Eyes”, ”Don’t Give Up”, ”Sledgehammer”. Eller vänta nu, jag kunde lika gärna utse…

BONUS: Ännu en artist och ett album som hamnade utanför de 30: Men vem?

Jag brydde mig inte överhövan förrän den etablerade singer/songwritern som slagit igenom under decenniet före, läste in sig på amerikansk utrikespolitik, började grubbla över Vietnam och Centralamerika och attackerade föremålen för sina frustrationer med en nyvaknad frenesi. Titellåten med sina latinamerikanska ljudlandskap och oerhört tidsfångande textrader (”They sell us the president the same way, the sell us our clothes and our cars…” är bara ett litet fragment) är Magnum Opus…

NOT: Mina övriga 1980-talsfavoriter har tidigare presenterats i två kapitel: nummer 30-21 samt 20-11.

*”Wuthering Heights” var den första stora singelsuccén för Kate Bush, redan i slutet av 1970-talet.

Värstingar ur vaxkabinettet: 1980-talets bästa album – del 1

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vilka var de egentligen? De bästa skivorna, som vi brukade kalla dem en gång i tiden, eller LP. I det vi kan kalla moderna musikgenrer, från det 1980-tal vars dominerande musikaliska trender i sommar högtidlighålls av Sveriges Television. Oavsett om de nu finns tillgängliga på CD eller nedladdningsbara från nätbutiker så handlar det här om sammanhållna album i sin helhet. (Varje era innehåller givetvis också en mängd enskilda sånger, låtar, stycken som definierar tiden för folk i allmänhet – eller mest för en mindre grupp. Men det är ett projekt i sig, som kanske presenteras senare…)

Resultatet bygger givetvis på ett moget övervägande av kvalitet och beständighet, med tonvikt på det som faktiskt influerade mig på allvar under den eran i viss kombination med sådant som jag upptäckt eller snarare uppskattat mer senare i livet. Och redan under decenniet ifråga hann mina preferenser ändras en del, så sammanställningen blev mer komplex än jag föreställde mig när minnenas karusell vevades igång häromveckan. Kontentan är dock att det här är de album från åren 1980-89 som betytt mest för mig själv fram till dags dato.

Reservation för vissa avgränsningar: Inga samlingsalbum med flera artister, eller så kallade Greatest Hits med enskilda artister har räknats med. Dessutom har utpräglade filmsoundtrack också valts bort i den här genomgången.

Aptitretare – här är några kandidater som aspirerade på en plats men inte klarade sig ända fram i gallringen: Talk Talk, Was (Not Was), Chris Rea, Don Henley, Ultravox, Kajagoogoo, Steps Ahead, Madonna, Jackson Browne, Eurythmics och Daniel Lanois. Den sistnämnde är dock direkt inblandad i några alster som faktiskt landade på listan, bara som en liten ledtråd.

NOT: Länkarna från skivtitlarna leder till AllMusic eller liknande informationskällor med mer kött på benen om de aktuella verken. Nedräkningen kan börja, i omvänd rangordning fram till den absoluta toppen. Här är nummer 30-21:

30. Gil Scott-Heron & Brian Jackson ”1980” (1980). Scott-Heron (1949-2011) har av en del historieskrivare fått äran för att ha uppfunnit rap-tekniken. Det var väl 1973 i så fall. På gymnasiet hörde jag honom själv för första gången på ett så kallat blandband (be äldre anhöriga förklara fenomenet om du född senare än cirka 1989) från en klasskompis. Mannen släppte ifrån sig en serie sånger med sociala kommentarer som främst igenkännliga faktor under sin mest aktiva period. Hela ”1980” har jag egentligen inte lyssnat på förrän de senaste åren och här finns några av hans fullträffar i en allmänt angelägen kavalkad från ”Shut ‘um Down” (i efterskalven från Harrisburg-haveriet), över den hoppfulla ”Willing” till ”Corners” med sin sofistikerat subtila basfigur och betraktelser över tidens gång, in i en ny era kännetecknad av många saker som fick varningslamporna att blinka för den evige rebellen. Det var varken första eller sista gången. Men nu har han tyvärr lämnat oss för gott.

29. Phil Collins ”Face Value” (1981). Sakta men säkert har det mesta han skapat på solokvist blivit allt mindre spännande. Men det visste ni redan. De första egna eskapaderna, och allra mest den allra första, de erbjuder en anslående amalgamation av suggestiva saker som supermegafonsuccén ”In the Air Tonight” och soulinfluerade stänkare. Och så socialrealistiska sorgliga visor som ”The Roof Is Leaking”. Denna solodebut, tillbliven i en skarv mellan ett par Genesis-album och avrundad med en dos Beatles-psykedelia i form av covern ”Tomorrow Never Knows” har åldrats med mer behag än det mesta han släppt ifrån sig på egen hand de senaste 15 åren.

28. Stevie Wonder ”Hotter than July” (1980). Underbarnets mest pionjäriska period var redan avklarad (förstod jag så småningom) men han var kapabel att glimtvis knåpa ihop ett album med nästan idel slagkraftiga sånger, som den hitorienterade men även socialt medvetna och långtifrån uddlösa ”Hotter than July” med den ironiska ”Cash In Your Face”, klatschiga ”Did I Hear You Say You Love Me” och hyllningen till Martin Luther King i ”Happy Birthday”.

27. Fish ”Vigil in a Wilderness of Mirrors” (1989). Efter uppbrottet från Marillion samlade den profilstarke sångaren ihop sina samhälleliga frustrationer liksom ett gäng instrumenttrakterande bekanta, höjde rösten ett steg till i ett solostycke med återkommande poetiskt bildspråk och kraftfulla arrangemang. Dov dramatik, en buk sprängfylld av indignation som  får utlopp i exempelvis ”The Company”, men även finstämd romantik som i ”Gentleman’s Excuse Me” och starkt manifesterade skuldkänslor som i ”Family Business”, en bekännelse från någon som inser vad som pågår i sin omgivning men inte agerar och ser sig som medskyldig till misären.

26. ABBA ”The Visitors” (1981). Björn & Benny utvecklades under en cirka tioårsperiod till några av världens pålitligaste leverantörer av smart, snyggt arrangerad och ibland rent genialisk pop. Att hålla den nivån under ett helt album var som för så många år, oftast en oöverstiglig utmaning. Närmast kom de troligen med sin sista ‘riktiga’ LP, där inledande titellåten är en riktig thriller (som Ulvaeus på senare år avslöjat vara en förtäckt hyllning till dåvarande demokratirörelser i östeuropa). Skilsmässoskildringen ”When All Is Said and Done” är musikaliskt så exakt och elegant strukturerad att det blir ett skolexempel på det ultimata utnyttjandet av det traditionstyngda treminuterspopformatet. Över hela skivan vilar något melankoliskt men samtidigt upplyftande som gör det till ett nästan idealiskt testamente för kvartetten som gled isär snarare än sprängdes kort efteråt.

25. Level 42 ”True Colours” (1984). Hånade på många håll, slagpåse för ett flertal oförstående kritiker när de var som störst. Brittiska funkambassadörerna med fingerfärdige basisten Mark King i spetsen, som efterhand drog över mer och mer in i konventionell pop men behöll sin instrumentella pondus och intrikata idéer, hade ofta svårt att hålla sig fokuserade över ett helt cirka-40-minuters-sjok som krävs i albumform. Men 1984 kom de ändå nära den eftersträvade ihållande spänningsnivån med höjdpunkter som kampsången ”The Chant Has Begun”, ”Kouyaté” med sina orientaliska harmonier och ”Hot Water” med ett av de vräkigaste brassriff som hörts på den här sidan världskriget.

24. Steve Winwood ”Talking Back to the Night” (1982). Han gjorde mycket bra under 1980-talet, underbarnet som växt upp sedan debuten i Spencer Davis Group som tonåring ett 20-tal år tidigare. Allra vassast och mest genomsyrad av hans speciella snille är nog, i strid på målsnöret med både ”Arc of a Diver” och ”Back in the High Life”, tredje soloutflykten med oförglömliga ”Valerie”, kontemplativt gungande titellåten och en uppsjö minnesvärda melodier överlag. Han spelade i stort sett alla instrument själv på gott och ont och alla klarar inte av klaviaturljuden á la -82 idag, men gör du det är det omöjligt att inte beröras av andäktigheten och allvaret.

23. Nik Kershaw ”Radio Musicola” (1986). Han slog igenom samtidigt som flera andra engelska popsnören och fastnade väl i folkdjupen (om han fastnade alls) i det facket, men Kershaw hade en speciell melodikänsla och ett snett leende som fick honom att stå ut från mängden om man var mer uppmärksam. Artistiskt strålade hans starkaste sidor samman i den eklektiska men också direkt älskvärda kavalkaden med fylliga, färgstarka arrangemang från den inledande titellåten till avslutande melankoliska balladen ”Violet to Blue” med kraftfull gospelkör i korus.

22. Anita Baker ”Rapture” (1986). Soul. Hon har det. Eller hade då i alla fall. Hon har en väldigt bestämd blick riktad mot betraktaren från omslagets baksida, något som i sig fick en del kritiker att vakna till och vara extra uppmärksamma enligt egen utsago. Med låtar som ”Same Ole Love” och ”Watch Your Step” var det inte svårt att hålla koncentrationen när man väl fångats in av honungsrösten och de snitsiga storslagna musikaliska scenlösningarna i det drama som kallas passion på platta.

21. Saga ”Worlds Apart” (1981). Jämnhet har aldrig varit de kanadensiska neoprog-fantomernas främsta signum. Det har gått upp och ner med kraftiga kantringar under 30 år. Med ”Worlds Apart” hamnade de på världskartan, brukar åtminstone annalerna ange i efterhand. På min egen personliga radar fastnade de väl tre-fyra år senare efter ihärdigt argumenterande från vänner och bekanta först på högstadiet och sedan gymnasiet. Och det här är definitivt ett av deras absolut jämnaste och vägvinnande album, med både rymd och djup, attack och andäktighet. Nyckelspår: ”On the Loose”, ”Framed” och ”Wind Him Up”.

COMING UP: NUMMER 20-11… Snart!

BONUS: Här är en av skivorna som hamnade strax utanför listan. Men vem handlar det om? Ur motiveringen som inte riktigt räckte ända fram:  ”Var han inte lite väl smörig? Med ett förflutet i någon pensionsfärdig stämsångscombo kallad The Imperials. Väldigt amerikansk, väldigt from, väldigt… väldigt bra röst faktiskt. Det märktes när materialet matchade den naturliga förmågan, och en viss livskris hade passerat om jag minns rätt från någon intervju way back when. Plötsligt hade både en reflekterande ton smugit sig in, ihop med en tidigare oanad råhet, om än i en produktion som i grunden inte avvek så mycket från den då dominerande västkustrockiga stilmarkören i frikyrkopopgenren med omnejd.”

Kultur är till för att korsbefruktas

yemenity2010 reflektion , , , , ,

– Ta kulturen och gör vad du vill med den!

Ungefär så uttryckte sig tydligen euroschlagervinnaren Loreen i en intervju nyligen, citerad i diverse medier i samband med kommentarer från en ledande sverigedemokrat angående om hennes vinnande bidrag i Baku kunde kallas ‘svenskt’ eller inte. Tradition och innovation – visst bör de kunna förenas. Och visst är det vad som kännetecknar mycket av all stor konst och kreativitet i världshistorien överhuvudtaget. Sverigedemokraternas syn på kultur är väl som så mycket annat i deras ideologiska bagage snäv och begränsande och inte värd att ödsla så många kilobitar nätutrymme på.

Men jag kom också i sammanhanget att tänka på musikern Ale Möller som för några år sedan var så kallad artist-in-residence på konserthuset i Vara på västgötaslätten. Eller med ett annat enklare uttryck: husmusiker, med regelbundna framträdanden i en lokal som dragit till sig ett brett utbud av svenska och internationella artister ur olika genrer sedan invigningen i mitten av 00-talet. Möllers musikaliska utgångspunkt kan sägas vara folkmusik. Men vad är det egentligen?

– Folkmusik lanseras alltid med ett nationellt begrepp, förklarade Möller inför en så kallad mångkulturkonferens hösten 2007, som jag bevakade i egenskap av lokalreporter för Nya Lidköpings-tidningen.

Själv hade husmusikern kommit fram till att genren alltför ofta missbrukats genom att bygga upp murar i stället för att riva ner dem. Den angreppsmetoden kunde vara värd att vända på:

– Den mesta kulturen i världen har skapats under ett ideologiskt tryck och med en process av exkludering. Vad händer om man vänder på det och använder inkludering som metod?

Även om han knappast kan kallas ensam om uppslaget att blanda influenser från olika håll för att åstadkomma någonting nytt och spännande, så var hans dåvarande band ändå ett levande exempel på just den här eklektiska och inkluderande inriktningen. Skåningen Möller hade skramlat ihop musiker från snart sagt alla världsdelar, även om de flesta nu hade Sverige som bas. Sångaren Mamadou Sen kom från Senegal, sångerskan Maria Stellas från Grekland, percussionisten Rafael Sida Huizar från Mexiko och bakom kontrabasen stod kanadensaren Sebastien Dubé. Och det lät därefter… Det vill säga som en ”crash course i musikalisk globalisering i praktiken”. Det var åtminstone så jag beskrev upplevelsen för snart fem år sedan.

Och för att riktigt hamra in poängen; att medvetet avgränsa sig av ren princip kan bevisligen fungera kommersiellt och ibland vara nödvändigt för att inte skapa en helt ostrukturerad röra, men i musikaliska och andra konstnärliga sammanhang är det ändå snarare en dygd att vara så öppen som möjligt i det långa loppet. Att fånga upp inslag från diverse typer av exempelvis folkmusik och låta dem krocka med andra element för att sedan göra något obestridligt eget är en utmaning, men det är ändå ganska många som försökt och lyckats skapa en spännande syntes.

Kompletterande tips på sådana artister att forska vidare kring: Afro Celt Sound System, Aterciopelados, Natacha Atlas, Khadja Nin, Iona, Deep Forest, Weather Report och givetvisligen Peter Gabriel. För att nämna några av alla som jag hoppas återkomma till i de här spalterna i framtiden…

Källa: ”En husmusiker och hans band – Ale Möller med vänner gjorde starkt avtryck” av Johan Lindahl / Nya Lidköpings-tidningen 19 september 2007 (Nej, jag valde inte rubriken själv, eftersom någon säkert undrade…)

Not: Ale Möller har en sida på MySpace, dock inte så helgjutet färskt uppdaterad. 

Passerande främlingar och andra pionjärer från förr

yemenity2010 reflektion , , , ,

Ett ungt U2 gästar Sveriges då tvåkanaliga licensfinansierade television, samma år som en sovjetisk ubåt går på grund i sydsvensk skärgård. Och så lanseras en utpräglad musikkanal med namnet MTV. Inledningen på gårdagens ”Eighties” (som krockade med en viss viktig fotbollsmatch, men finns på SVT Play den närmaste månaden) med fokus på 1981 . De musikaliska kreatörer som ville överleva i det nya medieklimatet var tvungna att skapa musikvideor vare sig de ville eller inte. Och många hakade på med stor entusiasm, enligt de nu mer åldrade stjärnor som passerar revy i programmet både i sin ungdoms blomning och nu med åtminstone mer kronologisk distans till fenomenet.

Ultravox, som jag under en period – just kring 1981 och framåt – lyssnade väldigt flitigt på, får äran för att ha ‘skapat den moderna popvideon’ 1980 med ”Passing Strangers” (regisserad av Russell Mulcahy som fortsatte med långfilmer), något bandets sångare Midge Ure småleende ser tillbaka på. Lika sofistikerade var inte Duran Duran, men de levde ändå högt på sina videor (och kontroverserna kring dem). För att inte tala om en Mr Michael Jackson. Madonna, Peter Gabriel, A-Ha – ja, det är bara att börja pricka av listan på ikoner som passerar revy i programmet. Liksom Kim Wilde som ser tillbaka på sin artistiska familj, turnerande med samme Jackson och i ett klipp klipper till, eller i varje fall örfilar Erik Blix i en sketchartad entré till ”Blix från klar himmel” anno 1992. Numera är hon tydligen trädgårdsarkitekt och programledare i egen rätt. Did not know that.

Apropå detta nyligen återigen aktuella decennium: Tidskriften Paste publicerar med jämna mellanrum (eller snarare, utan några mellanrum alls) sammanställningar över ‘best of’ i olika populärkulturella kategorier. I vintras var det dags just 1980-talets bästa album. Lämpligt nog de 80 bästa. Av dessa har jag själv faktiskt bara hört åtta i sin helhet. Till dem hör Leonard Cohens ”I’m Your Man”, ”East Side Story” med Squeeze, Dire Straits rekordsäljande ”Brothers in Arms”, Peter Gabriels ”So” (1986) och tidigare nämnda U2:s banbrytande ”The Joshua Tree” (1987).

Bekännelse: Jag har uppenbarligen inte dyrkat och detaljstuderat allt stilbildande och odödligt med Lou Reed, Run DMC, Nirvana, Steve Earle, Black Flag, The Smiths, Beastie Boys, The Jesus and Mary Chain och Violent Femmes. Och tydligen har jag totalt ignorerat genialiteten hos The Pixies, vars ”Doolittle” från 1989 enligt Paste är decenniets höjdpunkt. Namnen i sig var annars svåra att inte stöta på om och om igen om man växte upp med P3 i dess dåvarande tappning och regelbundet plöjde igenom recensioner i Expressen, Aftonbladet, Slitz (ja, en gång i tiden var det en ambitiös musiktidskrift) och till och med lokalpressen (som för mig vid den tiden innebar Östgöta Correspondenten).

Paste är knappast ensamma om vurmen för att lista sådana här saker. Och själv ser jag ett barnsligt nöje i det, när jag hinner. Så vilka album skulle jag själv nu sätta främst från det årtiondet, begränsat till en något kortare lista? Den är på gång! Några av Pastes kandidater är aktuella här med, men vilka? Fortsättning följer…

Attack of the eighties?

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Tre minuter av zlatanisk eufori, följt av sju minuters Shevchenko-chock. Nej, Sveriges EM-öppning mot värdnationen Ukraina blev ingen succé för oss i alla fall. Nu får vi istället hoppas på att övermodiga britter och fransoser kallt räknar med Sverige som just uträknade och lätta offer, varefter ett elakt markeringsspel och någon enstaka snabb kontring resulterar i ett oväntat ledningsmål som sedan bevakas med näbbar och klor och mot all sannolikhet håller i 90 minuter. Som för danskarna. Visst är det kul med knallar, även om Holland är ett uppenbart bättre lag än Danmark – egentligen. Men egentligen behöver inte betyda så mycket när det väl gäller. Och visst var Portugal värda minst en poäng mot Tyskland, i en match där två bra lag tog ut varandra alltför länge, innan det till slut tände till. Polen och Grekland är väl å andra sidan inte värda några poäng utom just mot varandra, av premiären att döma. Men polackerna gör i skrivande stund en tapper insats mot ryssarna, så jag kan ha fel… Italienarna har ryckt upp sig igen och ser ut att lyckas bättre än de senaste mästerskapen, att döma av den taggade insatsen och oavgjort mot Spanien.

För Sveriges del kan det här tråkigt nog bli en repris av EM 2000, då vi började med en förlust med just 2-1 mot just en av värdnationerna, Belgien, som verkligen inte var någon av de mer skräckinjagande motståndarna på papperet. Eller i verkligheten heller. Det stannade vid en poäng och utslagning efter gruppspelet. Men för att få ännu mer perspektiv kan vi ju gå tillbaka till 1980-talet, då Sverige aldrig kvalificerade sig till ett enda mästerskap. Vilket leder osökt in på…

….”The Eighties”. Den nya serien i SVT om 1980-talets musikaliska klimat verkar lovande, även om första avsnittet kunde tyckas lite begränsat i sitt fokuserande på Depeche Mode som representant för hela syntgenren, kontra hårdrocken – men visst fanns det roliga iakttagelser och inte minst att genrerna som först var som olja och vatten och skapade vi-eller-dem-känsla på framförallt skolgårdar runtom i landet, senare löpte samman i vissa fall. Decenniets musikaliska palett blev efterhand mer flexibel, spännande och eklektisk. Men pionjärerna som skapade konfrontationerna bidrog själva med nya grepp som sedan kunde mynna ut i andra intressanta kombinationer när klimatet så tillät. Vi som växte upp då kommer ihåg… och program som det här väcker även en del glömda minnen, eventuellt förträngda, till liv. En viss sociopolitisk kontextualisering förekommer också i programmet. Ronald Reagans intåg som president, Björn Borgs femte Wimbledon-titel och mordet på John Lennon fladdrade förbi i introduktionen som logiskt nog började med året 1980.

Depeche Mode var aldrig mina största favoriter i de årens populärmusikaliska utbud, som i radion framförallt filtrerades genom Kaj Kindvalls ”Poporama”-försorg (senare ”Tracks”). Ett tag hatade jag dem nästan, men jag kan se storheten i främst deras senare produktioner, sent 1980- och tidigt 1990-tal, lättare nu. Den utpräglat syntetiserade idiotpop som inledde programmet i fredags och innebar deras genombrott, den har åldrats betänkligt. Men tekniken var inte var den är nu, bör betänkas. Persondatorer? En del av de synthesizers som brukades av pionjärerna för 30 år sedan var väl inte ens polyfona. När man verkat i grundskolebranschen som jag gjort det senaste året, och möter svenska tonåringar varje vecka inser man om inte förr att dessa aldrig varit med om en verklighet utan datorer, utan internet. De orkar inte ens reagera nämnvärt chockerat över sakernas tillstånd i forntiden, när de blir upplysta om det.

– Vi använde datorer under en enskild lektion under hela min gymnasietid. Gul text på svart botten. Väldigt avancerat då. Nästan science fiction för oss.

– Oh. OK.

Och varför skulle de det? Det är ju helt enkelt för osannolikt. ”Try telling the kids today about these things and they won’t believe you” som slutrepliken lyder i Monty Python-sketchen ”Four Yorkshiremen”.

Min egen internetdebut tilldrog sig på en kortkurs för journalister när jag var 28 år. Om man inte räknar med den där gången under journalistutbildningen, någon gång våren 1992, då vi hade ämnet ‘databassökning’ och leddes in i en helt ny värld, som skulle dröja några år med att fullt manifestera sig… Men så dags hade i alla fall persondatorerna kommit in som ett element i tidningsbranschen. Däremot tror jag att vår kull på Södra Vätterbygdens folkhögskola (alltså tidigt 1990-tal) kan ha varit några av de sista i sitt slag att spela in radiointervjuer med kassetter (eller gigantiska Nagra-bandspelare) ute på fältet för att sedan redigera resultatet på rullband.

Ja, som Proust noterade kan enstaka syn-, hörsel- eller doftintryck leda tankarna långt tillbaka och öppna stängda dörrar där du minst anade det. Låt se vilka andra portar till det dunkla förflutna som kan slås upp på vid gavel om jag fortsätter följa ”The Eighties”. Man kan utan nämnvärd profetisk gåva förutsäga att namn som Twisted Sister, Prince, Duran Duran, Little Steven, Bob Geldof, Madonna och givetvis Michael Jackson lär vädras under de väntande veckorna. One down, nine to go…

Programmen kommer att finnas ute på SVT Play under en begränsad tid.

För övrigt… har en ny säsong av ”Pop och politik” inletts i P4. Jag får påminna mig själv om det, eftersom jag närmast slaviskt är inställd på P1 i princip året runt numera.

Citatet: ”Våra fans byts ut hela tiden. Den enda gruppen vi inte når är tonåringar, för tonåren är den enda tiden i livet då man tror att man är vuxen”. Leif Walter, drivande kraft i barnunderhållningsbandet Mora Träsk, intervjuad i tidskriften Filter /juni 2012 av Christopher Friman.

Och har ni sett den här samlingen klassiska fotografier från konflikter och andra världsomvälvande händelser?

Ja… det här gick ju bra. Allvarligt talat.

yemenity2010 reflektion , , , ,

 – Yeah, that went well.

Det är väl i avsnittet ”Trash” han säger det, alldeles i inledningen. Kapten Mal har blivit strandsatt i en öde öken och verkar inte alltför… väl ute. Klockan vrids tillbaka ett par dygn och vi får reda på vad som egentligen hänt innan. Det handlar om science fiction/western/medmera-serien ”Firefly”. Citatet bara kom för mig spontant efter att Sverige, alltså Loreen, faktiskt infriat alla högt ställda förväntningar. Och vunnit. I en stor stil som vi aldrig sett maken till. Rent numerärt. Norge, Tyskland och några länder till har väl tidigare erfarenheter av att rent matematiskt krossa allt motstånd i Schlager-EM.

Själv hade jag i alla fall inga som helst föraningar om att det skulle rusa iväg som det gjorde upp till 372 poäng, mer än 100 före tvåan, de ryska tanterna och trean Serbien. Just dessa två nationer hade jag tippat i topp (förment vis av tidigare bistra erfarenheter av överdriven optimism från svensk sida) med Serbien som etta, Ryssland tvåa samt Spanien och Ungern som outsidertips. De sista två levererarde inte riktigt när juryerna sade sitt, om man säger så. Spanjorskan Soler slutade väl på någon hedersam plats i mittenskiktet efter ett – det måste sägas – fantastiskt framträdande. Ungrarna försvann helt i mängden. Storbritannien och Norge kraschlandade hårdare än resten, vilket föranledde en hel del syrliga kommentarer från britter på twitter när röstningen rundades av.

Men jag har ingenting emot att ha fel i det här fallet. Eurovision Song Contest må vara en pseudohändelse eller uppblåst jippo, men det är för ganska många av oss ändå en kul tradition att följa. Och ibland håller helheten ändå förvånansvärt hög klass musikaliskt. Jag vill hävda att årets upplaga var över genomsnittet. Och högst av alla höjde sig den svenska representanten med ett nummer som analyserats flitigt, men som framförallt har ‘det’. Enkelt uttryckt.

Några av rapporterna efteråt från internationella medier: Spanska El País noterar bland annat Loreens träffar med människorättsaktivister i Azerbajdzjan. Libanesiska Daily Star verkade inte alltför imponerade av samma artists koreografi. The Local som regelbundet rapporterar om Sverige på engelska sammanfattar händelserna. BBC tvingas bokföra Engelbert Humperdincks bristande poängskörd, medan AlJazeera English fokuserar mer på de negativa sidorna kring arrangemanget där värdlandet sägs ha vräkt boende i området där evenemangshallen byggdes. Bland annat. Det fanns kanske fler vinklar än vanligt för dem som bevakade årets tillställning på plats. Vad blir viktigast nästa år?

Dags att sova. Eller kanske fortsätta läsa några sidor ur Peter Fröberg Idlings rafflande reportagebok ”Pol Pots leende”, om folkmordet i Kambodja på 1970-talet och en grupp svenska besökares oförmåga att uppfatta vad som egentligen pågick i landet under röda khmerernas styre. Men boken ger också en hel del bakgrund till vad som hänt innan dess, och då inte minst den enorma mängd bomber som fälldes av USA även över Kambodja i samband med Vietnamkriget. Fortsättning följer förhoppningsvis…

Babooshkas, balkanhumor och bombastiska ballader i Baku

yemenity2010 krönika , , , ,

Så långt, så gott. Visst var ‘vår’ Loreen (hon äger väl sig själv, men är i det här fallet representant för Sverige) värd en finalplats i den tävling som i år tagit plats i Azerbajdzjan – vilket i sig genererat en viktig debatt om demokrati och kulturutbyten. Var alla andra värda att komma så långt, alltså de som gjorde det, och vilka andra borde ha klarat sig bättre? Facit följer!

Efter några korta klipp under SVT:s schlagerjurys härjningar, glimtar åt videor på nätet och framförallt två semifinaler har jag nu hunnit bilda mig en uppfattning om fältet överlag.

Norden först, kanske? Island bjuder på storvulen såpopera där vita nationalromantiska bergväggar tycks torna upp sig i fonden, men gesterna är nog större än substansen. Finland sjöng på svenska, något vi själva tydligen inte gjort i europeiska finalen på drygt 15 år. Nyromantiskt, melankoliskt och sympatiskt men en aning för repetitivt och jämntjockt. Var är trycket, dynamiken och passionen? Danmarks Soluna Samay satsar mer åt singer-songwriter-hållet och drömmer sig tillbaka till Alanis Morrissettes eller Joan Osbornes storhetstid. Norrmännen tränger in en orientalisk hook mellan varven i en annars ordinär tänkt dansgolvsvältare, tillräckligt catchy för att förleda åtminstone halva kontinenten, typ. Sverige: Loreen lät lite mer beslöjad än vanligt i semifinalen och sades senare ha varit på väg att glömma texten, men numret har fortfarande så mycket nerv och klass att en utebliven finalplats hade varit en mindre skandal.

Balkan: Med ett artistnamn som Rambo Amadeus kan man väl inte misslyckas? Jo, om man är för udda. Den satiriska electrofunkrapen ”Euro neuro” är mer radio- och videovänlig än ESC-mässig. Men jag gillar den. Så ock den ståtliga serbiska balladen med Zeljko Joksimovic. Fler bergsmassiv tornar upp sig i sinnet medan dramatiska violiner sticker in ett solo i den strama kompositionen. Makedonien manifesterar ännu mer av tävlingens tunga seriösa sida i år. Mer svartklätt på scen, mer moll, mer vibrato. Och fioler! Men försöken att rocka till anrättningen känns mer överflödig. Slovenien hade sänt en 16-åring och ännu en svällande ballad som bygger upp och bygger upp… men mot vad? Kroatien hamnar i samma kategori. Lång startsträcka följt av plötsliga tempohöjningar för att ingjuta mer spänning. Maja Sar från Bosnien-Hercegovina? Pianoballad. Kompetent men inte så uppseendeväckande.

Ballader fanns det för övrigt ganska gott om. Albaniens Rona Nishliu har en av de starkaste rösterna och definitivt ett eget anslag i en högtidlig hymn som jag långsamt håller på att lära mig uppskatta. Ett primalskrik i schlagernatten med med harmonik som snuddar vid det atonala eller åtminstone dissonanta. Rare bird, that one. Estlands Ott Lepland kan sjunga. Jag försöker identifiera exakt var hans ballad egentligen knyckts ifrån, men det finns väl flera kandidater, samtidigt som frasen ”kola nu” kan väcka härligt morbida associationer i processen. Belgarna skickade en 17-åring och ett nummer där sofistikation och elegans eftersträvas men inte riktigt uppnås. Åtminstone på en stor scen pyser luften snabbt ur ballongen.

Porren påverkar alltmer av samhällets ideal, enligt ett reportage i P1 häromdagen. Aftonbladet sammanfattar Rumäniens bidrag som ”dragspel och porrlook”. För mig går bara det mesta av det in genom ena örat och ut genom… ja, ni vet. Lettlands Anmary refererade flitigt till Irland och försökte låta lagom irländsk. Närmast mobbad i svenska medier, tror jag, men min egen nostalgiklocka ringer en smula av det 80-talistiska, naivt melodiska popstuket med tydlig basgång.  Ingen finalplats, dock. De ryska tanterna Buranovskie Babushki är svåra att värja sig mot, rent spontant. Bombastisk etnopop och äldreboende på utflykt i ett och samma paket. Svårbeskrivligt, eventuellt unikt, rätt kul. Och så en bakugn på scen! Om det diskuterats mycket kring värdlandets mindre demokratiska statsskick, så vittnar en uppsjö rapporter senaste åren om en olycklig utveckling i Ungern, med ett starkt högervridet parti på väg att urholka demokratin. Och där skulle nästa års tävling kunna hamna, om inte annat för att ”Sound of our hearts” med gruppen Compact Disco faktiskt är så bra. Samtidigt bastant och drömsk modern pop med hitpotential, överraskande övertygande.

Övrigt öster om forna järnridån: Moldavien svarar för mer av en varietéshow med Colin Farrells okände lillebror vid mikrofonen. Hm. Georgiens skämtare varvade sex och religion med 70-talsdisco och en hel del annat. Hatad av många. Jag har sett värre hybrider. Ögonbindeln; det bestående intrycket av Litauens Donny Montell. Scenskräck? Aha, det skulle föreställa symbolik om kärlekens blindhet. Mer 70-tal, men svag puls i ett av de mer menlösa fåren i skocken. Slovakien drog till med tungmetaller och smattrande gitarr/bas-kombinationer, men även en del falska toner i omlopp. Övertändning? Bulgariens bidrag med Sofi Marinova lät inledningsvis ekon av de legendariska damkörerna (som bland annat kunnat höras ihop med Kate Bush) fylla salongen, men sedan utvecklades allt till mer ordinär electrodisco. Inte helt under isen, men lämnade inga större avtryck. Vitryssarna drog till med ett pompöst pojkbandsepos kallat ”We are the heroes”: envetet, energiskt och enerverande i ungefär lika doser. Ukrainas Gaitana är en av de mer karismatiska scenpersonligheterna i år och levererar ett fluffigt disconummer helt utan moderation. Härlig charmoffensiv eller chockerande overkill?

Alpländerna åkte ut innan finalen. Schweiz ansträngde sig att åstadkomma brittiskinfluerad arenapop med många tighta läderbyxor på scen. Men slutintrycket var ändå mest – ansträngt. Österrikarna drog oss alla rakt ner i källaren (om man får använda sådana uttryck om just Österrike efter senare års avslöjanden) med technorap på tyska i något slags neovulgokryptomasochistisk anda. San Marinos hyllning till sociala nätverk kalkonstämplades av enig expertis. Rytmiskt var det faktiskt ganska vitalt, men resten… Struktur, sånginsats, lyrik. Allt haltade. Israel svarade däremot för en del annorlunda ackordvändningar och gott humör i sin hippie-era-pastisch som kunde varit värd ett bättre öde. Turkiet är däremot numera i regel antingen en favorit eller en dark horse (till skillnad från det glada 1980-talet när de oftast blev helt missförstådda). Årets bidrag är såväl semietniskt som svängigt och lekfullt – på gränsen till clowneri som gör mig kluven, medan Malta lyckades ta sig till final med ett av flera svenskproducerade standardepos, i det här fallet utan en enda egen idé, fras eller ton. Nästan osannolikt ointressant även under omständigheterna.

Grekerna var väl förr eller senare tvungna att använda titeln ”Aphrodisiac”. Finanskrisen kan ha varit orsaken till den sparsamma klädseln på scen, eller så var de i vanlig ordning ute efter att sälja in landet som turistmål (som om det skulle behövas). Och cyprioterna gjorde något liknande i sitt nonsensnummer med inbakad medelhavsmytologi samt hopplös engelsk intonation och frasering. Underligt nog stor favorit hos… många. Apropå nonsens. De totalvrickade tvillingarna Jedward är tillbaka. Med samma låt, eller snarare en sämre kopia, framförd med vacklande vokalkoordination. Men Irland kunde knappast ändå missa finalen. Det kunde däremot Hollands fjäderprydda donna med sitt yviga lantligt doftande skillingtryck och vaga Sinead O’Connor-vibraton i fåfäng förening. Portugals Filipa Sousa hamnade också utanför hetluften på lördag, men landet fortsätter stolt en tradition som förmodligen den minst trendkänsliga tävlanden. De har en tendens att låta påtagligt portugisiska, vare sig det är ett vinnande koncept eller inte (det vill säga, nästan aldrig). Mer svartklätt, bitterljuvt och traditionellt.

Då återstår alltså de direktkvalificerade Fem Stora samt värdlandet. I de fallen får tillgängliga promotionvideor på nätet ensamma vara ledstjärnan. Ingen falsksång eller felsteg på scen att racka ner på alltså. Eller?

Musiken dör, enligt azerbajdzjanska Sabina Babayeva i en elegant uppenbarelse på de flesta plan. Det låter verkligen inte illa, men inte heller helt originellt. En klassisk schlagerdiva i stram ballad med vagt skönjbar orientalisk touch i marginalen. Franska Anggun har inte så lite av samma framtoning, men tempot har dragits upp. Europop i en anda som fransmännen har lyckats ganska väl med tidigare, kanske inte alltid just i den här tävlingen, men i andra sammanhang. Jag måste medge mig vara ganska svag för ”Echo”. Om den inte stendör på scen. Ungefär detsamma gäller för italienska Nina Zilli som flirtar intensivt med beundrare av orkestrerad 60- och 70-talspop och i förbifarten försöker väcka diskreta Amy Winehouse-vibbar. Liksom Spaniens svällande powerballad ”Quédate conmigo” med Pastora Soler (som ryktades ha ombetts att inte vinna på grund av den ekonomiska krisen i Spanien, vilket senare dementerades). Och så Den Gamle, Engelbert Humperdinck himself, uppjagad ur gömmorna av ett good ol’ Britain som vill garantera sig mot performatoriska debaclen av ungdomliga spolingar som kommer in i fel tonart och aldrig hittar rätt igen (vilket har hänt förut). Och visst har han karaktär.

Tyskland då? De har ju genomgått en mätbar metamorfos efter många år av misslyckanden och total tondövhet och klarar numera att skicka in riktigt anständiga bidrag. Som ”Standing still” av Roman Lob. Var har jag hört den här snarast britpop-orienterade, aningen Coldplay-doftande midtempohymnen förut? Antagligen i flera former, men som sagt; fullt anständigt.

Relaterat: Hur mycket ska artister förväntas ta ansvar när de konfronteras med situationer som den i årets värdland? Och ska större krav ställas på dem än idrottsstjärnor i liknande sammanhang? Bra frågor av Hanna Fahl i Dagens Nyheter häromdagen.

BETYGEN, LAND FÖR LAND – FINALISTER KURSIVERADE:

**** Frankrike, Spanien, Sverige, Serbien, Ungern

*** Azerbajdzjan, Italien, Storbritannien, Montenegro, Tyskland, Danmark, Lettland, Ryssland, Estland, Israel, Albanien, Portugal

** Island, Finland, Makedonien, Kroatien, Rumänien, Moldavien, Georgien, Slovakien, Turkiet, Bulgarien, Ukraina, Schweiz, Grekland, Holland, Belgien, Slovenien, Bosnien, Norge

* Litauen, Malta, Österrike, San Marino, Cypern, Irland, Vitryssland

En panel med viss pondus – men bort med Björkman

yemenity2010 reflektion , ,

Så var det dags igen. Schlagerhonchon Christer Björkman har samlat ihop ett gäng av sina närmaste… njae, kanske inte vänkretsen rakt över, men man kan väl som med så mycket annat i sammanhanget anta att han haft fria händer att kombinera sin egen panel för att tycka till om årets kandidater i Eurovision Song Contest. Och nej, han har fortfarande inte bortrationaliserat sig själv som programledare. Självinsikt i det fallet är väl inte hans mest framträdande drag. Ej heller den möjliga reflektionen över att han de facto är så organisatoriskt insyltad i arrangemanget att det skulle vara ett dilemma – förutom att det vore ganska enkelt att plocka fram en handfull namn på personer som mer ledigt, professionellt och kanske rentav karismatiskt skulle kunna fylla hans kostym vid pulpeten.

Årets sällskap i studion är dock långtifrån det mest bortkomna anhanget vi sett uttala sig om andra artisters möjligheter (för de flesta av dem brukar ju själva vara artister). Jag skulle här kunna dra upp andra tidigare kolleger i programmet och ställa dem vid skampålen, men… Visst skulle det behövas någon mer journalistiskt skolad panelmedlem för att variera perspektiven – och bidra med mer hälsosam distans. Nu är årets positiva överraskning faktiskt Måns Zelmerlöw. Entusiastisk och med ett batteri av åsikter över hela skalan, levererade med viss verbalitet. Lena Philipsson har med ålderns rätt mer rutin och tillbakalutad hållning, verkar inte anstränga sig så mycket för att spontana fälla sina domar med en lagom dos humor och musikalisk analys. Men som en del av de övriga finstilt noterat, hon har verkat lite trött och alltför lätt avfärdande ibland. Rutin har Thomas Lundin också, finlandssvensken som nästan alltid har en väl genomtänkt formulering om varför han tycker som han gör, och dessutom absolut inte är rädd för att avvika från mängden. Överhuvudtaget har det väl varit lite mer av munhuggning mellan de här ‘experterna’ i år än tidigare, eller sviker mig minnet?

Lisette Pagler har inte bara personifierat robotar (eller hubotar) i SVT-dramat ”Äkta människor”, utan bedriver tydligen en karriär inom musikalvärlden, vilket jag nödgas erkänna ha gått mig förbi under lång tid. Hon har definitivt en osökt TV-mässighet, det vill säga utstrålning och märkbart vänskapligt förhållande till både kamera och mikrofon. Hon håller sig till korta snärtiga argument, men frågan är om hon skulle kunna hålla låda och utveckla sig mer om behovet uppstod? Hur långt leder analysförmågan? Mindre imponerad har jag oväntat nog varit av Gina Dirawi, som gjorde ett sådant slående professionellt intryck i programledarrollen under den svenska seriemordsuttagningen. Då fanns ett inarbetat manus och säkerheten var markant, men nu verkar hon inte ha bemödat sig om att tänka efter lika intensivt innan sändning och resultatet är i regel aningen komiska, men halvfärdiga fraser och mycket luft mellan näringsämnena i paketet. Kanske passar hon även i det här formatet bättre som… programledare?

Om låtarna? Ja, där har jag hittills inte varit tillräckligt väl fokuserad men spontant tror jag mig ha lagt märke till bland andra Spanien, Montenegro, Ukraina och i viss mån Turkiet. Vidare hoppas jag patriotiskt nog på att Sverige lyckas när vi nu skickat en rejäl artist med något liknande ett eget uttryck igen (nej, hon har inte skrivit sitt eget bidrag men får det att framstå som om hon gjort det). Lika spontant undrar jag hur exempelvis Litauen tror sig klara en finalplats med blindbockslek och övervintrad 70-talsdisco. Bara för att ta ett exempel ur gråa mus-högen, som inte är obetydlig.

Kraft och kreativitet före karisma – Karmakanic levererade i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

Musiken framförallt – det är vad som gäller när Karmakanic ställer sig på scen. Och det som kommer ur högtalarna, det är något av det mest kompetenta och kreativa som vi har i Sverige i just nu. I veckan lät de tonerna tala i Lidköping, i sällskap med unge gitarrekvilibristen Johan Randén. Fair Slave Trade-redaktören var där…

För uppvärmningen svarade alltså underbarnet, strängdomptören Johan Randén, numera några och 20 år, ackompanjerad av två mognare män; Bengan Andersson och Björn Milton på trummor respektive bas. Stilen? Ja, lite av samma fusionfunk som jag vill minnas dominerade hans repertoar på Slottsskogen Goes Progressive häromåret. Lite av ‘tillbaka till 1980-talet’-känsla, en tid när föreningen av jazz och funk var vanlig, inte minst i de frikyrkokretsar som påverkade mycket av mitt musikaliska intag på den tiden. Randén var rent logiskt inte fysiskt närvarande då, men hämtar åtminstone en skönjbar procent av sina influenser från en värld som befolkas eller har befolkats av akter som Weather Report, Yellowjackets, Koinonia, Michael Ruff med många flera. Jag nödgas medge att jag inte längre har lika intensiv inblick i vad som rör sig i den genren numera – om det rör sig. Rent nostalgiskt väcks något till liv av Randéns riff i kombination med ogenerad woodslapping från Milton och jag imponeras av det täta, sammangaddade sound som skapas av bara tre personer på en scen utan ytterligare extravaganser eller artificiell andning.

Däremot är inte kompositionerna i sig av den sort som fastnar automatiskt eller berör mig på djupet längre. De kan kräva mer tid än så här, eller så har jag passerat den mest mottagliga fasen och kan numera främst uppleva konceptet som trevligt och tilltalande men inte extremt engagerande. Randéns tekniska färdigheter och musikaliska mognad finns det dock ingen anledning att betvivla. Han kommer knappast att vara sysslolös i framtiden, vilken genre eller vilka samarbetspartners han än väljer att prioritera.

Karmakanic var nyligen aktuella med sin.. få se nu… fjärde CD, ”In a Perfect World”. Därifrån hämtades bland annat deras för kvällen inledande nummer ”When the World Is Caving In”, liksom senare i programmet, sviten ”1969”. Med åren har Jonas Reingolds vid-sidan-av-projekt hunnit bygga upp en repertoar med tydlig spännvidd, vilket tydligast kan illustreras med den (i en bättre värld?) hitmässiga ”Turn It Up” omedelbart följd av den experimentella danslektionen ”Do U Tango?”. Företrädesvis är det de längre och mer utsvävande övningarna som tar plats i programmet på Röda kvarn. Då är ”Send a Message from the Heart” visserligen extranummer, men det är å andra sidan ett cirka 20 minuter långt sådant, i sin tur uppföljt av en Genesis-cover som jag irriterande nog länge har svårt att placera – men visst är det ”Undertow” från 1978?

Medlemmarna har skiftat en smula genom åren och senaste nytillskottet är Morgan Ågren bakom trummorna. Relativt ny är väl även Nils Erikson på keyboard och backupsång. (Vilket i sig väcker en fråga jag inte tidigare reflekterat över: är det samme Nils som släppte skivorna  ”Spår” och ”Albert, tyfonen” under sent 1990-tal och sedan tycktes ha virvlat bort i världsalltet utan just… spår? Javisst, en vanlig enkel googling och grundläggande innantilläsning senare är det uppenbart att han inte varit så bortsprungen som jag förleddes att tro. Egna hemsidan vittnar om fler soloskivor samt körverk, filmmusik och andra skriverier.) Erikson håller sig i den här scenuppställningen ute på ena flanken medan hans kollega, tillika den likaledes flitigt arbetande klaviaturvirtuosen Lalle Larsson huserar på den motsatta.Utmärker sig gör även gitarristen Krister Jonsson som inte bara utövar egna små dueller med dystboxen utan även i stort svarar för nästan allt som kan kallas scenshow i sammanhanget. Nej, Karmakanic prioriterar inte precis det visuella uttrycket eller dramatiska utspel, vilket personifieras inte bara av den relativt lågprofilerade bandledaren (vilket jag i alla fall föreställer mig att han är) och basisten Reingold utan även av sångaren Göran Edman som är robust och rejäl men långtifrån lika utagerande och karismatisk som flera andra kolleger i jämförbara konstellationer (med Nad Sylvan i Agents of Mercy som ett för ändamålet pedagogiskt typexempel).

Spännvidd, ja. Den andäktiga balladen ”Eternal” får avsluta gruppens ordinarie set… före de redan nämnda bonusinslagen. Sedan jag såg dem förra gången strax norr om Göteborg i slutet av 2009 har Karmakanic frigjort sig mer från Flower Kings-trädet och mutat in ett eget revir, intensivt inriktade på det musikaliska uttrycket före allt annat. Som sagt inte det mest scenshowmässigt spännande Sverige har att erbjuda, men svårslagna på andra plan.

Second opinion från min fru Emilia:

– En intressant blandning och delvis genial, men ibland lämnar de för lite utrymme för tystnad vilket kan vara tröttande. Musik i allmänhet är en kombination av ljud och tystnad i harmoni. Men i stort var det bra.

BASFAKTA

Plats: Röda kvarn, före detta biograf i Lidköping, numera främst lokaler för vuxenutbildning

Tid: 2 maj 2012, kl. 18.30 – ca 21.30

Arrangörer: LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet

Publik: ett 100-tal; i princip fullsatt

Ljudet: i stort sett utmärkt, möjligen aningen för vasst i kanten – mest märkbart i slutskedet av konserten

För övrigt: Apropå The Flower Kings, där Jonas Reingold är en av de drivande medlemmarna, så har de faktiskt återupptagit samarbetet och arbetar på sitt tolfte album tillsammans, det första på fem år. Detta enligt marsnumret av den brittiska tidskriften Prog (formerly known as Classic Rock Presents Prog) som anger releasedatum till början av juni och utlovar en del turnerande efter det, både i Sverige och internationellt.