Musik

Ingen rast, ingen ro för Neal Morse och hans musikaliska medbrottslingar

yemenity2010 skivrecension , , ,

Titeln ljuger inte. Om någon håller ångan uppe så är det den oförbätterligt produktive Neal Morse, vars senaste soloalbum ”Momentum” släpptes tidigare i höst på InsideOut Records.

Hur hinner han med? Det har jag undrat ibland. Tidigare i år kom supergruppen Flying Colors med Neal Morse som en av medlemmarna med sin debut-CD och innan dess har återkommande engagemang med Transatlantic och andra samarbeten fyllt det som eventuellt funnits kvar att fylla i den här sångaren/låtskrivaren/gitarristen/keyboardistens kalender.

I CD-häftet förklarar han i alla händelser att han kände sig sysslolös i början av detta ödesmättade år 2012, slöade i soffan och slog på TV:n där en pastor från Hillsong Church i Australien lade ut texten över ämnet ”Momentum” (något som på svenska kan översättas med ‘rörelsemängd’ eller helt enkelt ‘fart’ utan att uppnå riktigt rätt klang i sammanhanget). En av pastorns poänger var fritt översatt  att ‘när Gud satt dig i rörelse, sluta inte vad du håller på med utan fortsätt framåt…’. Klockan fem nästa morgon skrev Morse det som skulle bli titellåten här.

Redan efter de första riffen framgår att det inte är någon radikalt ny musikalisk inriktning som väntar, inget som river upp den gamla grunden och bygger upp något helt nytt. Morse har funnit sin stil, sitt kall och fortsätter i samma anda som han gjort nu på solokvist i snart ett decennium efter uppbrottet från Spock’s Beard. Och vi är några som vant oss vid att gilla vad vi hör, ibland med enstaka reservationer, men framförallt med en upparbetad och genomgripande respekt för en artist som följer sin vision och skaffat sig en nisch som både progressiv kompositör och kraftfull predikant me en personlig historia att berätta. Möjligtvis är han på lite mer hit-humör än vanligt när han öppnar med titellåten som har en precis, medryckande och i sammanhanget omedelbar kvalitet.

Det delvis Gentle Giant-inspirerade ”Thoughts”-konceptet har han återkommit till några gånger under åren, främst under tiden i Spock’s Beard. Nu är det dags för ”Thoughts Part 5” som nästan slår nytt rekord i tempoväxlingar och intrikata harmoniskiften i förhållande till de tidigare kapitlen i serien, eller hur man nu ska definiera temat; här återanvänds en och annan fras ytterst explicit – och fogas ihop med de nykomponerade slingorna. Som så mycket annat på skivan låter det verkligen inte obekant, men det är sofistikerat, snyggt och svängigt.

”Freak” ger ett prov på delvis oprövad musikalisk mark, i relativ enkelhet med ett stramt men ändå smittande stråkarrangemang som grund. Lyriskt är det en pamflett i samma anda som exempelvis ”Outside Looking In” och andra tidigare sånger där Morse utforskar utanförskap från olika vinklar. Det blir ett eget litet femminutersdrama med en talande upplösning som kanske inte ens ska avslöjas här för att ge maximal effekt. Det är i alla fall en pärla, som sagt förhållandevis enkel till sin struktur men genialt uttrycksfull.

La pièce de résistance denna gång är halvtimmeslånga sviten ”World Without End” som också osar av det förflutna och eskapader som burit upp föregångarna till album. Inga chockerande nya drag här heller, men det är stadigt, kraftfullt uppbyggt och med narrativ nerv mitt i en målande musikalisk matta med flera faser och traditionella temposkiftningar.

Vilka är medbrottslingarna? Mike Portnoy och Randy George på trummor respektive bas är i stort sett obligatoriska. I övrigt återvänder bland annat gitarristen Paul Gilbert och sonen Wil Morse för punktinsatser. Nyaste namnet är väl brasilianske Adson Sodré som river av några gitarrsolon i just ”World Without End”. Notera förresten att specialutgåvan av skivan innehåller en DVD med dokumentation av albumets tillkomst, ungefär. Jag har inte sett den. Än.

Just det; i början av nästa år turnerar Morse med band i Europa och besöker bland annat Stockholm med svenska The Flower Kings som förband. Tyvärr lär jag väl inte ta mig dit, men det kan bli en tidig konserthöjdpunkt på 2013 för dem som lyckas göra det…

Mer om Neal Morse och denna senaste artistiska utflykt finns på hans officiella hemsida, beundrarsajten nealmorsefans, liksom Progarchives och AllMusic.

Jul, jul, skrålande jul?

yemenity2010 reflektion , , , , , , , ,

Julskivor. Det finns för många av dem. Alla artister med självaktning ska ha gjort en. Eller åtminstone drabbas alldeles för många av dem av detta Eureka-infall med möjliga förvecklingar. Årstiden har en förmåga att ta fram såväl det bästa som det sämsta ur skaparnaturer. Och den ständiga frågan när det dags för inspelning verkar vara – är det en klassiker som ska framföras eller något eget som på ett naturligt sätt kopplar till högtiden? 

Av olika anledningar (kanske delvis de ovan nämnda) har jag förhållandevis få julskivor själv. Min fru påminner mig om att vi borde ha några från hennes hemland Mexiko också. Hon har nog rätt. Och en del kan ha stuvats undan från närmast åtkomligheten, inser jag vid en inventering av LP-hyllan. Just det, det är där de borde finnas, de flesta som jag faktiskt har. Den jag lyckades få fram och damma av denna julhelg (efter undergången som ställdes in) kallas kort och gott ”Christmas”, utgavs 1988 och befolkas av för den tiden välbekanta namn för oss som råkade vara bekanta med CCM-genren; Contemporary Christian Music. Resultatet är särskilt med två decenniers perspektiv ruskigt ojämnt och ofta alldeles för slätstruket. Men min gamle hjälte Steve Taylors mariachi-variant av ”Winter Wonderland” är uppfriskande och hymnen ”O Come, O Come Emmanuel” blir påfallande stark och suggestiv i händerna på Margaret Becker (en annan gammal ikon i min bok). Producenten för större delen av skivan heter för övrigt Billy Smiley, ett namn jag blir tvungen att googla för att kunna placera med hundraprocentig precision. Och visst stämde min vaga minnesbild att han på den tiden var medlem i AOR-bandet White Heart.

Två CD-ar med jultema lyckades jag också skaka fram. Dels Carolas ”Jul i Betlehem” från 1999. Hur många julskivor hon pressat fram under åren vågar jag inte svära på, men det borde vara åtminstone tre. Från den här utgåvan är det framförallt den avslutande versionen av psalmen ”Dagen är kommen” som sticker ut med sitt metodiska uppbyggande mot ett magnifikt crescendo, där norske producenten Iver Kleive verkligen lockat fram det bästa hos den svenska nationalklenoden. Under mitt projektarbete i Jemen 2010 använde jag den ibland som exempel på svensk musik för deltagare i kurser jag drev – oftast med positiv respons. Även i stort är det en fullt fungerande produktion med få genomklappningar men kanske överdrivet respektfull inramning till den oftast väldigt välbekanta melodierna. I ”The Little Drummer Boy” interfolieras dock Carolas skönsång relativt smidigt och effektfullt med rap-inslag av någon som titulerar sig Blues.

19 kronor. Så mycket har jag tydligen någon gång betalat för samlingen ”One Silent Night” från 2000. Prislappen är kvar. Även här är det CCM-celebriteter som ska skapa stämningen, med den skillnaden att det uteslutande handlar om kvinnliga artister. Av dessa är det just nu Cindy Morgan som mest fångar min uppmärksamhet med den egenkomponerade, elegant strukturerade och svängiga ”Joy”. Tyngdpunkten i stort ligger på finstämda men inte fullständigt tandlösa arrangemang med lite lagom rasp i stämbanden emellanåt från damer som Ginny Owens, Jaci Velasquez, Amy Grant och Máire Brennan (en gång i tiden rösten i Clannad).

Händelsevis innehåller alla dessa tre album en tagning av ”O helga natt” eller ”Oh Holy Night”, världshistoriens möjligen mest ultimata julklassiker. Sången i sig har ju en speciell historia, skriven av franske poeten Placide Cappeau på beställning av sin lokale församlingspräst och tonsatt av hans judiske vän Adolphe Adams, mest känd för opera och andra orkesterverk. ”Cantique de Noël” framfördes första gången vid en julmässa i Roquemaure 1847. Några år senare ville franska katolska kyrkan bannlysa hymnen eftersom Cappeau blivit en aktiv socialist och betraktades med skepsis av kyrkans etablissemang. Men sången hade uppnått sådan popularitet att den inte ville försvinna ur folkrepertoaren; sedan spreds den vidare till England – och resten är, som det brukar heta, historia. Musikhistoria. ”O helga natt” är tydligen också den första sång att förmedlas via radiovågor, något som inträffade julafton 1906 under ytterst experimentella former. De flesta detaljerna i detta ärende har jag för övrigt hämtat från ett inlägg på bloggen Eras of Elegance, vilken jag hoppas vara en trovärdig källa i frågan.

På ”Christmas” är det Steve Camp som gör en ganska rak light-rockversion av den forna franska skandalsuccén medan Crystal Lewis levererar en mer nedtonad tolkning på ”One Silent Night”. När jag rådbråkar minnet kommer en version med Jon Anderson för mig, från någon gång i mitten av 1980-talet då gamle Yes-vokalisten släppte ifrån sig sin egen julskiva. LP:n ifråga tillhör dem som ska finnas i mina gömmor, men var? Dock finns i alla fall för närvarande några klipp tillgängliga på YouTube med hans ganska dynamiska och lagom bombastiska tolkning.

Där finns även Whitney Houstons dramatiska version av ”Do You Hear What I Hear” från en samlingsskiva jag är säker på att ha ägt men inte heller hittar nu, ”A Very Special Christmas” som givits ut i flera årgångar för att stödja Special Olympics. Just den här upplagan kom 1987 och bjöd bland annat på übervälbekanta julsånger framförda av Pretenders, Bruce Springsteen, Madonna och U2.

Ungefär i samma veva kom svenska artisteliten (vad det nu innebär) ut med ”Tipp tapp” där det mest minnesvärda var Fredás egenskrivna praktfulla ballad ”Glädjetåg”. Den har jag däremot inte hittat på du-tuben, men ska finnas tillgänglig för nedladdning på andra håll, för den som så önskar.

Och så… Visst har ”Do They Know It’s Christmas” med Band Aid från 1984 med syftet att skramla in pengar till svältande i Etiopien sin obevekliga dragningskraft. Och i samma andetag passar jag på att ännu en gång puffa för den aktuella välgörenhetsvideoparodin ”Africa For Norway”. Inte så mycket uttrycklig julanknytning i själva innehållet kanske, men sådant får vi ju tillräckligt av ändå de här dagarna…

Musik för miljoner – i flera avseenden

yemenity2010 reflektion , , , , ,

I senaste numret av Sida-sponsrade tidningen OmVärlden presenteras en odyssé genom historien av välgörenhetskonserter, med Live Aid 1985 som det mest globalt kända exemplet. Rutinerade reportern David Isaksson (som av tidningen anges ha besökt och rapporterat från nästan 130 länder under sin karriär) går igenom insamlingsgalorna från 1960-talet och framåt. 1971 tog exempelvis George Harrison initiativet till att stödja den nybildade staten Bangladesh och fick med sig bland andra Bob Dylan och Ravi Shankar. Unicef får fortfarande in pengar till det ändamålet genom återutgivningar av konsertinspelningarna med mera.

Innan dess hade Hasse & Tage med flera satsat på att stödja FN:s flyktingorgan UNHCR. Och så lyckades då Bob Geldof samla ihop stora delar av världens dåvarande artistelit 1985 till två sammanhängande konserter i London och Philadelphia för att göra något åt svälten i Etiopien. De ska ha setts av omkring två miljarder människor, men möttes även av kritik. Sångaren Morrissey ska ha kallat spektaklet för ”den största uppvisningen av självgodhet någonsin i popmusikens historia”. 250 miljoner dollar samlades dock in, enligt artikeln, även om det rått en långvarig debatt om huruvida det mesta av pengarna kom fram till de bäst behövande eller försvann i andras fickor på vägen. Själv kommer jag ihåg delar av sändningen sommaren 1985. Jag befann mig just då hos släktingar i Småland och följde främst det som hände på scen i England, innan galan flyttade över till USA och fortsatte långt in på natten. För länge, ur underhållningssynpunkt, var vi nog många som tyckte.

Samma år bestämde sig en avsevärd andel av den svenska musikaliska gräddan att spela in först en singel och sedan göra en konsert till förmån för befrielserörelsen ANC i det fortfarande segregerade Sydafrika. I Isakssons artikel poängteras inte minst det ovanliga då att gamla vänsterorienterade ‘proggare’ som Mikael Wiehe och Björn Afzelius kunde samarbeta med föregivet ‘kommersiella’ kolleger som Tomas Ledin, Mikael Rickfors och Eva Dahlgren. Just det, Dahlgrenskan ansågs uppenbarligen som höjden av affärsmässighet på artistfronten då. Var det verkligen så? Idag har hon väl närmast status som firad folkfilosof i musikbranschen. Alla var ju så mycket mer seriösa förr – innan de unga tog vid…

Företeelsen med stödgalor för olika behjärtansvärda syften återuppstår i varierande skala med jämna mellanrum. Och de fortsätter väcka blandade känslor. Själv uppskattar jag genuint engagemang för globala frågor hos artister, men visst lär välgörenhetsevenemang dra till sig även dem som inte har så mycket att säga men gillar rampljuset som blir extra starkt vid sådana tillfällen.

Ett nytt tillskott i floran, eller kanske snarast en parodi på hela fenomenet, är en ny video på YouTube med Radi-Aid, sydafrikanska studenter som insett att barn kan lida även i Norge. Av köld. Insamlingen till nya element att skicka norrut ackompanjeras av en upplyftande ballad i bästa ”We Are the World”-anda. Årets fräschaste julsäsongshymn hittills, tycker jag. OmVärlden har för övrigt intervjuat en av initiativtagarna till videon. Allt började mycket riktigt som en parodi på Band Aid, enligt Anja Bakken Riise från SAIH, en norsk hjälpfond för studenter och akademiker. Syftet var att konfrontera en ofta stereotyp Afrika-bild i medier med mera. Och nu sägs över en miljon människor har sett videon på YouTube.

Referenser: ”Älskade & hatade” av David Isaksson / OmVärlden Nr 7, 2012, ”Afrika kommer till undsättning” av Liza Youhanan /OmVärlden 28 november 2012

Vem stöder vem i valet?

yemenity2010 reflektion , , , ,

Valet stundar snart. Det drar ihop sig. Vem ska leda världens mäktigaste nation de kommande fyra åren? Som vanligt har även ett antal amerikanska kulturpersonligheter och inte minst ikoner från filmfronten tagit ställning för en av de två kvarvarande kandidaterna till posten som amerikansk president. Även det som vanligt, överväger stödet för demokraterna, men… det är inte entydigt. Med hjälp av Wikipedia och en del andra källor till aktuell vetenskap, följer här en sammanställning av de mer iögonenfallande eller underhållande ställningstagandena, samt inte minst var Obama respektive Romney står kvantitativt och kvalitativt i celebritetsvärlden. Star power är en sak, men hur är det med firepower?

Till att börja med har Wikipedia gjort en allmän sammanställning över såväl deklarerade Obamater som Romneyaner. Och på den regelbundet uppdaterade sidan 90days90reasons tar flera skribenter, skådespelare och skaparnaturer chansen att framhålla varför de starkt rekommenderar omval av Obama. Filmkritikern Roger Ebert med egna erfarenheter av kamp mot cancer utgår från hälsovårdsreformerna. Låtskrivarlegendaren Paul Simon använder delvis samma argument och undrar var det allmänna förnuftet finns på den republikanska sidan. Globalt sett kommer färre människor att lida om presidenten väljs om, enligt författaren Michelle Tea (som alltså knappast sympatiserar med Tea Party-rörelsen).

Samuel L Jackson gör huvudrollen i en kortfilm där hårda tider utlovas med Romney vid rodret, levererat i en sagoliknande utformning sponsrat av organisationen Jewish Council on Education and Research. I Hollywood har ett antal så kallade fundraisers genomförts, med betydande bidrag till Barack från bland andra George Clooney, Tom Hanks, Sharon Stone, Michael Douglas och Alec Baldwin, rapporterat av bland andra Politico.

Ingen skulle ha kunnat lösa Amerikas problem på bara fyra år. Presidenten har inte fått tillräckligt mycket beröm för det han har åstadkommit, säger Christopher Walken, känd inte minst för sin förmåga att skapa minnesvärda psykopater på film, till Moviefone.

Ni har väl sett serien ”The Wire”? Inte? Det lär i alla fall vara en av presidentens egna favoriter i mediet. Medlemmar ur ensemblen har också bidragit till hans kampanjkassa vid insamlingsmiddagar i societeten, med namn som Clarke Peters, Wendell Pierce och Sonja Sohn i spetsen. Kanske inte bekanta för alla medborgare, men nunorna bör kännas igen av alla som sett serien. Som ni alltså borde se, om inte redan… Just det.

Kampen om latino-väljarna är nästan alltid en nyckelfråga för de båda stora partierna och det skadar knappast Obama att ha exempelvis exilkubanska sångerskan Gloria Estefan i sin ringhörna.

– Jag tycker att han gör ett bra jobb, citeras hon av Politico.

Underhållning hör till på partikonferenserna därborta. Hos demokraterna deltog i år bland andra soulsuperstjärnan Mary J. Blige, postgrungerockarna Foo Fighters och legendarerna Earth, Wind & Fire. På republikanernas motsvarighet i Tampa ställde sig veteraner som Lynyrd Skynyrd och Oak Ridge Boys på scen, liksom 3 Doors Down.

– Romney imiterar bara mänskligt beteende. Han är egentligen inte människa själv.

Luke Skywalker har talat, alltså Mark Hamill, citerad av Yahoo! News. Rösta på Obama om det ska finnas en medelklass kvar i landet, rekommenderar han.

Ett antal kända nunor och deras val av presidentfavorit presenteras av Emirates 24/7. I Romney-lägret finns den tydligen berömde rockaren Kid Rock, skådespelaren/komikern Vince Vaughn och välbekante filmhårdingen Russell Crowe. Julia Roberts, Will Smith och Oprah Winfrey backar upp Obama, men det kanske inte är nyheter för någon. Zap2it levererar en liknande men mer ensidig lista, eller bildkavalkad med namn som Jon ”Mad Men” Hamm, Morgan Freeman och Natalie Portman på Obama-sidan – för att nämna några.

En av de mer långvariga och oftast välformulerade demokraterna i filmvärlden är Alec Baldwin som gör en liten historisk exposé i Huffington Post. Amerikaner har lätt för att vilja glömma misslyckanden på det internationella planet och bara vilja gå vidare utan att analysera vad som hänt, menar han med exempel som Vietnam-kriget. Och Irak. Fyra år är inte tillräckligt för att reda upp röran som Obama hade att ta itu med vid sitt tillträde, tycker Baldwin. Och Amerika kan aldrig bli ”great again” med Romney vid rodret, utom för dem som redan är rika, slår han fast. Resten får tona ner sina förväntningar på livet.

Musikern Moby ger Romney en skrapa i Huffington Post efter det infamösa inspelade talet på en middag där republikanen dömde ut nästan halva amerikanska folket som bortskämda bidragstagare (något denne sedan verkar ha tagit åtminstone delvis avstånd från). Ganska många människor behöver någon i sitt liv någon form av stöd för sitt uppehälle, menar Moby som själv växte upp med en ensamstående mamma med ansträngd ekonomi. Alla har inte miljonärer till föräldrar, konstaterar han.

Mannen med en av världens mer kända tungor använder den nu för att marknadsföra Mitt som makthavare, rapporterar Rolling Stone.

– Amerika är ett företag och borde styras av en företagare, tycker Gene Simmons, frontman i Kiss under ett par decennier.

Förra gången röstade han på Obama, men tydligen inte den här gången.

Veteranaktören Jon Voight brukar väl backa upp republikaner och det gäller nu också. Romney är stark och ärlig medan Obama är på väg att leda USA in i socialismen, menar Voight såsom rapporterat av Yahoo! News.

Clint Eastwoods konversation med en tom stol under republikanernas partikonvent är redan en klassiker i någon mån, hur det nu ska definieras. Det kan betyda en förändring i Hollywoods politiska paradigm, analyserar Fox News. Hm. Eastwood är i alla fall en gammal pålitlig GOP-backare. Men Obama anses ha färre stora kändisar vid sin sida än senast det begav sig, beräknar Fox. Verkligen?

Psykologen ”Frasier”, civilt känd som Kelsey Grammer, kom ut som konservativ redan kring Krita-perioden och frågan är bara med vilken entusiasm han kan uppbåda för årets guldkalv från deras led. Lagom mycket för Romney, enligt The Hill. Men att deklarera sig som republikan, det är att vara verklig rebell i drömfabriken, understryker Grammer.

Chuck Norris har en dröm. Eller om det var hans fru som drömt exakt hur Romney skulle vinna valet. Att hårdingen med bristande talang för direkt skådespeleri stödjer republikanerna är ingen nyhet. Och även han varnar för den socialistiska riktning nuvarande Vita Hus-innehavare sägs driva nationen i. Enligt Norris: ”Sultan of socialist swing…”. Jodå. I en kolumn för något som kallas Townhall kan tydligen vad som helst hända. Och enligt konservativa Human Events kan man skönja just en konservativare trend i celebritetsvärlden idag.

Så visst, den republikanske tronpretendenten har som vanligt ett stall tuffa grabbar (och gubbar) som lyfter svärdet i hans tjänst, om inte annat. Och kanske får han också fler än hälften av väljarna med sig på valdagen om några veckor, att döma av opinionsundersökningarna som sprids efter den inledande TV-debatten mellan Romney och Obama. När jag själv arbetade ett år i Mellanöstern 2010 träffade jag på en och annan amerikan – ofta idealistiska, handlingskraftiga och med viss världsvana – som faktiskt uttryckt misstankar om att Obama innerst inne är socialist. Och det är i regel inget positivt begrepp på den sidan Atlanten… Den synen kan vara mer utbredd bland övertygat troende, regelbundet kyrkobesökande personer där man gärna identifierar sig med republikanerna på grund av en del, som de definierar det, moralfrågor. Och det är ofta sådana amerikaner jag lärt känna och ibland arbetat ihop med, även när jag tillbringade ett par år i Sydamerika. Perspektiven skiftar, helt enkelt. Hur jag själv skulle rösta om jag hade chansen? Tja, som svensk är man ju i stort sett vaccinerad mot genuint republikanska sympatier i allmänhet utifrån grundsynen på såväl finansiell distribution i samhället och miljöpolitik som övertänd militarism. Utan att vara fläckfri ser Obama fortfarande ut som en mer förtroendeingivande representant än Romney för världens mäktigaste nation under de kommande fyra åren. Trots allt.

Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås

yemenity2010 konsertrecension , , , ,

Man kan frestas att kalla dem Västerbottens bäst bevarade virtuoshemlighet. Sex fortfarande ganska unga spolingar från Bergsbyn och Skelleftehamn men uttryckligen inte från Ursviken, om jag hängde med i definitionerna när de introducerade sig för en drygt hundrahövdad publik i den täta, trånga men faktiskt inte fullbelagda konsertlokalen i det som i Alingsås tydligen går under namnet  Fabriken. Bandet i sig är annars troligen inte okända för de flesta som tagit sig dit söndagkvällen 30 september 2012. Sedan debuten 2005 har de byggt upp ett rykte som ovanligt begåvade positivprogrockare med sinne för symfoniska strukturer, stilfull stämsång och med en lekfull inställning som sammantaget skapat ett eget, identifierbart sound.

Men vi kanske ska nämna något om uppvärmningen också, lokala stoltheterna Wonderland som lånat ungefär lika mycket av Saga som av Marillion och andra neoproggare från de senaste decennierna snarare än 1970-talets ikoner på området. Definitivt inte oskickliga, men de mest melodiska och bäst fungerande numren varvas med alltför ordinära exempel på standardackord och –fraser och i stort har de inte lagt till så fruktansvärt påtagligt mycket eget. Publikkontakten är dock avspänd och sympatisk och premiären för en tidigare aldrig framförd längre svit i 20-minutersklassen visar på ett bredare register med drag av folkton och djärvare utflykter än i det övriga materialet.

Försenade efter en Europaturné som avslutades just i Alingsås dröjde förberedelserna för Moon Safari  en dryg timme innan de väl kom igång. Men ja, det var värt väntan. De blandade och gav från sina tre album samt den nysläppta mastodontkompositionen ”Lover’s End Part 3” som ska vara en hyllning till deras hemtrakter. I stort sett fullt flöde i två timmar med bedårande melodier, raffinerade rytmväxlingar och publikfrieri parallellt med komplexa partier. Om de lade till en avancerad koreografi skulle någon amerikansk talangjaktsjury vara tvungen att ta fram epitet som quintuple threat eller likvärdigt. Men man kan väl inte bemästra allt. De har också blivit tightare och säkrare på scen sedan jag såg dem i Slottsskogen i Göteborg 2008, samma år som de släppte den nästan osannolikt starka ”Blomljud”.

– Nu är man både knäckt och upprymd. De som inte var här får skylla sig själva, som en entusiastisk röst ur publiken deklarerade efteråt.

Bakom arrangemanget stod för övrigt ARA, relativt nystartad artrockförening i Alingsås.

Mina recensioner av ”Blomljud” och ”Lover’s End” kan hittas på min numera inte så flitigt uppdaterade hemsida Folket Jublar. Moon Safari har som så många andra en egen liten hörna på FaceBook.

Fem fullfjädrade musiker förenas med flygande färger

yemenity2010 skivrecension , , , , , , , , ,

Knappast helt originellt, men nästan konstant tilltalande vuxenrock levereras av supergruppen Flying Colors på det självbetitlade album de släppte tidigare i år.

Now that’s what I call gubbrock. Skulle man kunna säga spontant. Det hjälper om gubbarna heter saker som Neal Morse och Mike Portnoy. Där den ene är, där är påfallande ofta den andre, skulle man också kunna tillägga om just de två. Nu har någon fått snilledraget att tussa ihop inte bara dem återigen, utan ytterligare tre meriterade musiker och se vad det leder till.

Innehållet skvallrar om en rad olika influenser och ger ett slags provkarta på vad de sammansvurna är kapabla till. Inte minst imponeras jag av stämsången som sticks in här och var, inte för att den skulle vara så överjordiskt skicklig att man häpnar. Det handlar mer om att de lyckas spränga in så mycket nerv och känsla där som lyfter hela konceptet högre än det skulle ha gjort med hjälp av bara deras instrumentella virtuositet (vilken är betydande). ”Blue Ocean” och ”Kayla” ger utmärkta exempel på just det där lilla extra. Progressive Rock har medlemmarna sammantaget några kiloton erfarenhet av, men det är egentligen inte det som dominerar här. Frågan är vad det enklast definieras som. AOR? Bredbent storstilad och stolt amerikansk radiorock av den lite äldre skolan, med tydliga rottrådar nedsänkta i 1970-talet. Men de begraver sig ändå inte i alltför uppenbar nostalgi.

Resultatet har något jag nästan vågar kalla tidlös dragningskraft, utan att landa bland blivande klassiker eller tillhöra det allra bästa de här personerna varit inblandade i totalt sett. Då uttalar jag mig främst om multitalangen Neal Morse som jag slaviskt följt i flera år som soloartist respektive komponent i Transatlantic och tidigare Spock’s Beard. Här har han lämnat över ledsången till Casey McPherson som för mig tidigare varit ett blankt blad. Gruppen Alpha Rev är tydligen hans vanliga hemvist. Men han har en personlig röst som vinner på att slåss om utrymmet i stämmorna med övriga medbrottslingar, för att tänja sig fram till sitt starkaste möjliga uttryck. Steve Morse (såvitt jag vet inte släkt med Neal) är en etablerad ekvilibristisk och egensinnig gitarrhjälte i egen rätt, även om jag själv lyssnat ganska sparsamt på honom. Här får han stort utrymme att forma soundet och ge det en spets, ett eget liv i ett tämligen välbefolkat universum. Bakom trummorna huserar alltså Mike Portnoy, tidigare i Dream Theater och sedan flera år stadig samarbetspartner med Neal Morse. Kvar att nämna: basisten Dave Larue från Dixie Dregs.

Överhuvudtaget är grundidéerna sällan totalt originella eller det allmänna intrycket chockerande konventionsbrytande. Men det låter bra, fylligt, med komplett kontroll över uttrycken utan att förlora spänning och spänst. Att i varje fall Neal Morse och Portnoy är gamla Beatles-beundrare är känt och här är det framförallt den rent trallvänliga ”Love Is What I’m Waiting For” som fyller den pastisch-kvoten. Bitterljuva balladen ”Everything Changes” har också den en fästande hook, liksom oväntade (eller kanske i det är sällskapet mer väntade) tvära kast och tempoväxlingar. I samma fåra rör sig ”Better than Walking Away”, dock med mer komprimerat omfång och genomgående finstämd karaktär. Funkinslagen i ”Forever in a Daze” bryter av mot huvudfåran, i den mån man kan identifiera en sådan. En del explicit dramatik genereras i den metallinfluerade ”All Falls Down”, kryddad med ett blodfyllt bildspråk som hämtat från en mastodontisk medeltidsroman; ”Red knights coming to Rome / Blood in the streets / Kingdoms die overthrown…”. Tja, ren ploj eller med några mer ambitiösa undertexter? Jag vet faktiskt inte. Det känns mest som en lekfull parentes för att testa så många genrer som möjligt.

Annars kommer det mest pretentiösa och påtagligt progrockiga till sist i tolvminutersverket ”Infinite Fire” där de samlade krafterna och kapaciteten utnyttjas som mest. Inte minst Steve Morse får sväva ut och briljera med strängaspelet. Annars låter det strukturellt och och musikaliskt inte alltför väsensfrämmande från supergruppen Transatlantic. För övrigt anges hela bandet som gemensamma kompositörer till samtliga spår. Teamwork. Det understryks – och helheten låter som ett sådant också.

Just recenserat: Flying Colors ”Flying Colors” (Mascot Label Group, 2012)

Mer om konstellationen finns att hämta på Progarchives, AllMusic och deras egen officiella FaceBook-sida. 

Mogen musikupplevelse med stelare story

yemenity2010 konsertrecension , , , ,

Musik har alltid varit ett viktigt inslag i kyrkan i Sverige, särskilt i frikyrkan där jag själv är uppväxt. Recitationer och berättelser ofta likaså, medan utpräglat drama hittills inte riktigt utvecklats lika starkt, och framförallt inte nått samma kvalitet överlag. När musik och drama förenats har det i regel varit ganska självklart vilken av konstarterna som fungerat bäst och vilken enhet som haltat en smula, eller mer… När jag arbetade i Ecuador i motsvarande miljöer, slog det mig nästan alltid hur mycket mer spontan fallenhet människor där hade för att agera ut och skapa dramatik utan samma inneboende hämningar som oftast orsakar brister i svenska kyrkor.

 

Sedan handlar det givetvis om vad som verkligen intresserar dig, vilka berättelser som fångar dig. Jag anar att jag tillhörde en minoritet söndagkvällen 9 september i Nicolaikyrkan, det som kan kallas centralkyrkobyggnaden för lutheranerna i Lidköping. ”Den skingrade mosaikens bild” framfördes av kören Andante, hemmahörande i Stenhammarkyrkan på andra sidan av samma småstad. Idén hämtades så långt bak som från 1200-talet då en golvläggare vid namn Guido blev som besatt av att skapa en mosaikbild till ett klosterkapell i Umbrien. Just det, någonstans i nuvarande Italien, eller? Basen för framförandet ska vara en version av storyn tolkad av författaren Gunnar Edman för 30 år sedan. Ingen inkompetens i sikte, direkt. Poetiska kvaliteter? Ja. Mycken symbolisk underbyggnad och finstilta betraktelser över existentiella frågor? Visst. Och en ganska inlevelsefull återgivning i kyrkorummet av uppläsaren Anders Blomberg. Problemet var ändå att berättelsen i sig aldrig påtagligt berörde mig. Bilder kan beröra, berättelser absolut i många former. Berättelser om bilder kräver något speciellt för att lyfta, känner jag själv. Här hittade jag helt enkelt inte sådana sinnesvidgande dimensioner.

 

I alla händelser var det här den röda tråden som sångerna sedan vävdes ihop med. Kompositörer som Py Bäckman, Dan Hylander och Benny Andersson fanns representerade, liksom körens egen maestro Stig Roland Rask. Körarrangemangen liksom de tonala insatserna var tämligen klockrena, om man överhuvudtaget är välvilligt inställd till halvsakral mogen samsång med fylliga stämmor och nyanserat, ganska sparsamt men dynamiskt ackompanjemang av främst piano med instick av stråkar. Jag har hört mycket av den varan och i regel – och när det framförs med så här mycket stadga och stringens – fungerar det för mig också. Liksom, synbart, för större delen av den likaledes mest mogna publik med en snittålder någonstans mellan 48 och 53, som var där samtidigt och applåderade varmt efteråt. Jag misstänker som sagt att de flesta andra även fick ut mer av den sammanbindande narrativa komponenten än vad jag lyckades med. Men som helhet – en andaktsfull afton där anförandet var anpassat till lokalens akustik och de flesta andra inslag ‘gifte sig med varandra’. Trots att handlingen rent bokstavligt utspelades i ett kloster.

 

And now for something completely different: Helt orelaterad veckosammanfattning från amerikanska tidningen Slate. Inklusive en storslagen analys av svenska åsikter om den föregivet svenske kocken i ”Mupparna”!

 

Folkkära artister i fallande regn under festival i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , ,

Ternheim. Frisk. Moraeus. Tre etablerade artister som arbetade hårt på trevnadsfaktorn under Lidköpings kultur- och porslinsfestival i helgen som passerade revy.

Kultur- och porslinsfestival. Hur krystat låter det? I Lidköping finns sedan länge ett speciellt förhållande till lerkärl efter den gamla Rörstrandsfabriken, det har även jag lärt mig som invandrare från öster om Vättern via diverse omvägar. Och helgen som gick rådde mer aktivitet än vanligt  i staden – inklusive kulturellt, med framförallt en hel del musik från scenen i Stadsträdgården. Själv begränsade jag dock mitt intag till tre akter ur utbudet. Livet är fullt av prioriteringar…

Niclas Frisk. Låter namnet bekant? Atomic Swing, Sweet Chariots, Perssons Pack med flera samrören har Ludvika-sonen på sitt samvete. Nu stod han med trio på scen och levererade ett akustiskt ljudande set med flera sånger som låter bekanta, men inte riktigt… ”Stone Me Into the Groove” och ”Smile…” var några lätt identifierbara saker som fått ny kostym, med nedskruvat BPM och långa utflykter med akustiska gitarrer. Fingerfärdig är han, om vi inte visste det innan. Och med ett personligt uttryck som inte försvagas utan snarare förstärks i den mer begränsade instrumenteringen.

Anna Ternheim, tidigare mest ett namn i raden av svenska artister med större genombrott på senare år för mig, men vilken genre hör hon egentligen hemma i? Personlighet finns i alla fall här också. Nerv. Låtar med viss spännvidd från countryinfluenser utan att förfalla till det alltför tillrättalagda och tillplattade den branschen är sprängfylld av, folkmusik av blandat ursprung, visor och mycket annat. Även här en sättning med betoning på det akustiska; gitarrer, cello, kontrabas och överhuvudtaget stränginstrument med ett och annat instick av piano i grunden.
– Vad tappra ni är. Ni ser väl förberedda ut, nästan som pilgrimer med era caper, kommenterade sångerskan när hon såg ut över publiken i den småregniga lördagkvällen där många av oss mycket riktigt sett till att ha med regnjackor med vidhängande huvor.

Något för alla. En del vill verkligen åstadkomma det. Som Kalle Moraeus. En del artister säger så lite som möjligt på scen och vill helst låta musiken tala helt. Andra pratar nästan för mycket. Som Kalle Moraeus. En del artister har en dryg och världsfrånvänd framtoning. Andra verkar så genomsympatiska att man drar sig för att skriva något negativt om dem. Som Kalle Moraeus. Många människor svarar spontant ”allätare” på frågan om musiksmak. Mr Moraeus är något av en allfödare. Han är duktig, han är en underhållare, han vill alla väl och han kan – inte att förglömma – spela. Ett par olika instrument. Som bäst gör han och hans medmusikanter också svängiga, lekfulla och lättfastnande stycken som tränger ner i folkdjupen för att till synes aldrig kunna försvinna från dess medvetande.

Möjliga nackdelar: Monologerna kan vara lite för långa och detaljrika. Musiken pendlar vilt mellan schlager, funk, folk, dansband, rockabilly och jazz, visserligen med samma polerade finish men ändå; har han någon riktig musikalisk profil i grunden? Under söndagseftermiddagens festivalfinalframträdande inför en fullbelagd park (vilket måste betyda ett par tusen personer) hade han hörbara problem med rösten vilket begränsade omfånget i sånger som ”Beatrice” men han kämpade på det som den professionella multimusiker han ändå kan anses vara. Som sagt; svårt att tycka illa om. Men trevnadsfaktorn kan leda till överdoser.

Mer om artisterna på respektive hemsidor för Anna Ternheim och Kalle Moraeus samt Niclas Frisks FaceBook-sida.

Återförenade kungligheter och unga energitillskott i Slottsskogen

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

Efter ett längre uppehåll är de återförenade som organisk enhet i egen rätt: The Flower Kings. Och inte helt oväntat fick de finalpasset som dragplåster numero uno i årets upplaga av ”Slottsskogen Goes Progressive”.

Göteborgs Artrockförening hade flyttat tillbaka till utomhusscenen vid Björngårdsvillan, där det här konceptet tydligen inledde sin existens för tiotalet år sedan. Allt flöt inte felfritt, åtminstone inte under förberedelserna när bandet kämpade med något ljudproblem som för de flesta av oss vanliga dödliga knappast blev begripligt. Det ledde till en försening på nästan en halvtimme, men väntan var värd sitt pris. Så dags hade mörkret fallit över Göteborg och fler besökare strömmat till. Hur många? Jag vågar inte gissa exakt, men några hundra personer, drygt. Kallt. Ungefär.

Dessförinnan hade fyra andra svenska band visat upp fyra olika varianter på artrock, i alla fall om man ska vara generös i sin bedömning. Var går gränsen för vilken rock som anses ha tillräckligt mycket konstnärlighet och komplexitetsfaktor för att kvalificera sig i kategorin? Slutgiltigt facit saknas fortfarande.

Det började med Brother Ape. En aning…funky? Rytmiskt oerhört drivet på tre man hand, men även lite för ensidigt i längden, särskilt när sången bara når fram marginellt i ljudmixen och med en del snedseglande toner i omlopp. Publikkontakten, försöken att verkligen kommunicera med dem som kommit dit, var också på lågvarv. Kapabelt, oftast svängigt men svårt att bygga en relation till, i alla fall om man aldrig hört dem förut. Och jag ska redan nu erkänna att fyra av fem band på scenen i lördags var helt nya bekantskaper för mig.

Så ock alltså Skånska Mord som opererar mer i den blues- och grungeorienterade sfären. Ernst-Hugo Järegård var inte närvarande. Annars är det väl inte bara jag som associerar bandnamnet med miniserien från sent 1980-tal där en av våra mest välkända och möjligen folkkära aktörer gjorde mördarrollen i snart sagt alla rekonstruktioner av verkliga fall utom i Yngsjömordet. I stället stod nu fem stadiga skåningar på scen och levererade en hel del tyngd och stabil gitarrdominerad stenkrossrock. Ett behärskat primalskrik, om det kan föreställas.

Aftonens första riktiga charmoffensiv från scenen kom nog ändå från göteborgska Akribi med sitt intensiva utspel – i första hand representerat av den operainspirerade sångerskan Jessica Åhman – och en humoristisk framtoning mitt i alla pretentioner. För här handlar det om metallprog med möjliga influenser från såväl Dream Theater som Within Temptation och… vågar man dra till med Nina Hagen? För att inte glömma bort de instuckna orientaliska harmonierna och upprepade taktbyten. Oftast lekfullt, ibland till synes på väg att spricka men spännande.

My Brother The Wind, med medlemmar från Stockholm och Åmål och med meriter från band som Anekdoten, låter i vissa stycken inte helt väsensskilda från Ozric Tentacles. Med ett enkelt uttryck: flummigt. Eller med andra ordval meditativt, för att inte säga kontemplativt inriktade instrumentalister.
– Ta fram rökelsepinnarna, uppmanade kvällens konferencier vars namn jag tyvärr aldrig antecknade.
Väldigt skickligt, samspelt, med ett nästintill perfekt ljud och utsökt utförande rent tekniskt. OK, det tenderar att bli ensidigt och malande i perioder, men det har helt klart hypnotiska kvaliteter inbakade. Sanna mystiker? Tja, de inledde i alla fall med att visa sin sympati för de nyligen till fängelse dömda medlemmarna i ryska punkbandet Pussy Riot, så helt bortkopplade från verkligheten är de troligen inte. Bandets egen FaceBook-sida anger namn som Popol Vuh, King Crimson och Gong bland influenserna. Där definierar man också sig själva som ett ‘improvisationskollektiv’. Kan vara bra att veta.

De är alltså tillbaka. Efter drygt fem års uppehåll – som inneburit neddykningar i diverse sidoprojekt, ibland så djupa att just The Flower Kings fortsatta existens inte förefallit helt självklar. I somras kom dock ”Banks of Eden” som delvis uppenbarar en lite tyngre, mörkare sida av bandet. Åtminstone uppfattar många kritiker och kommentatorer det så. Allt är relativt. Själv har jag tillbringat en hel del tid med CD:n den sista månaden och är tilltalad, även om det knappast är det mest banbrytande eller harmoniskt hisnande de gjort någonsin.

På scen i Slottsskogen denna lördag den 18 augusti 2012 satsade de verkligen inte bara på att plugga sitt senaste hetaste alster utan rev snarare av en provkarta, en liten odyssé genom hela sin karriär som band. Förhållandevis kort inledning med ”Paradox Hotel”, följt av ”Last Minute on Earth” (som i själva verket varar i cirka tio minuter) och ”In the Eyes of the World” innan de verkliga mastodontpjäserna plockades fram ur garderoben. ”The Truth Will Set You Free” är om jag inte räknar fel i hastigheten den längsta sammanhängande svit de skapat, kring halvtimmen. Inte långt efter i längd kommer ”Numbers” från senaste skivan, här introducerad av bandet som ‘ett riktigt örhänge’. Som avrundning fick vi den inte heller helt schlagermässiga ”I Am the Sun”. Sammantaget; de har rutinen, de har ett rikt material att ösa ur och det svajar egentligen ingenstans, även om de själva kläckte ur sig kommentarer om ‘kaotiska’ förhållanden som kanske kan förklaras med just det längre uppehållet.

Allmänna iakttagelser: Alla artister har naturligtvis inte verbala och utåtriktade förmågor med sig i bagaget och just på den svenska artrockscenen vill jag generaliserande hävda att musikaliteten prioriteras så mycket högre än showmanship att det i sig bidrar till den ‘smala’ genomslagskraft genren anses ha. Men visst växer den! Eller? Själv tycker jag att publiken verkar bli mer och mer varierad, inte minst åldersmässigt under det handfull år jag i stort sett regelbundet besökt Slottsskogsproggen och även andra liknande evenemang. Det vill säga: medelåldern ligger inte självklart över 50 år längre. Band som Akribi med sin injektion av mer påtaglig ungdomlig energi bidrar säkert till den utvecklingen.

Mer om respektive band finns på hemsidorna för The Flower Kings, Akribi och Brother Ape. My Brother The Wind visar sig på FaceBook, liksom Skånska Mord. Förra årets inomhusversion av samma evenemang i Göteborg finns också dokumenterat här på Fair Slave Trade.

Romans, rytmik och reklamkupper från tre röster med rötter i Jemen

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Jemenitiska sångare – jo, jag har hört några sådana, främst som underhållare på bröllopsfester och jämförbara tillställningar under året jag arbetade i Taiz. Men sångerskor verkade betydligt mer sällsynta. Nyligen uppmärksammades dock tre av dem som faktiskt finns, i ett inlägg av Afrah Nasser, jemenitisk skribent som sedan ett drygt år bor i Sverige.

Balqees Ahmed Fathi är dotter till en jemenitisk sångare, Ahmed Fathi, tydligen stor där under 1990-talet. Själv har Balqees levt mest i Arabemiraten och har utsetts till stor talang av bland annat ett franskt modemagasin. Rana al-Haddad är också dotter till en känd sångare och har fått kontrakt med ett ledande saudiarabiskt musikförlag. Arwa i sin tur är tydligen inte bara popstjärna utan även TV-programledare, född i Kuwait av en jemenitisk far och egyptisk mor. Hon verkar också ha spenderat det mesta av sitt liv utanför Jemen.

Av några bifogade videoklipp att döma är Balqees lagd åt det romantiskt rytmiska pophållet och har mycket riktigt en hyfsad röst – dessutom stödd av en professionell produktion. Rana levererar ett opus som kunde vara sponsrat av det jemenistiska turistministeriet, med vackra vyer av bland annat gamla staden i Sana’a. Klippningen är dock i kantigaste laget och hela paketet gränsar verkligen till det svårsmält kitschiga – men inte utan charm. Hennes egen röst är även i det här fallet en styrka och musiken en något mer tydligt traditionell form av orientalisk pop, enkelt uttryckt. Arwa arbetar till synes mer i samma fåra som Balqees med betoning på romans och glamour. Ganska snyggt, men inte överdrivet originellt eller visionärt.

Enligt Nasser är ingen av de tre bosatt i Jemen, även om alla tre har rötter där. Vilket i sig kanske säger en del om möjligheten för sångerskor (med betoning på -skor) att slå igenom just i Jemen. Kultur och långa traditioner lägger hinder i vägen – jag har svårt att tolka intrycken från landet på något annat sätt. Jag lade en del tid under arbetet i Taiz på att röna ut vilken typ av musik som uppskattades mest, vad människor (främst yngre) lyssnade på, vad de kunde tolerera och vad som verkligen gick hem även om de aldrig hade hört det förut. Att presentera väl underbyggda slutsatser av de undersökningarna är fortfarande ett oavslutat projekt (men några reflektioner i ämnet finns i inlägget ”Music On My Mind – Part 1” från december 2010). De här tre tipsen är nya för mig och värdefulla i sammanhanget.

Källa: ”Let Me Present To You Three Dazzling Yemeni Singers” av Afrah Nasser / 15 juli 2012

Manliga trumslagare är en vanligare syn i jemenitiska festsammanhang än kvinnliga sångerskor. Här från ett bröllop i staden Taiz våren 2010, på väg ut i trafiken för en traditionell festkaravan.