Musik

Peter Gabriel prisas för sin progressiva gärning

yemenity2010 nyhetskommentar , , , ,

Klart grabben ska ha ett pris. Eller gubben, borde man kanske säga. Men kan Peter Gabriel någonsin kategoriseras som ‘gubbe’? Han åldras, han som alla andra. Och numera producerar han knappast musik i samma takt som han en gång gjorde. Eller var han någonsin särskilt snabb, när man tänker efter? Det var ju inte det som var huvudargumentet för hans upphöjning till statusen legendar i sin egen livstid, vilken inofficiellt instiftades redan någon gång under 1970- eller 1980-talet – beroende på vem man frågar. Själva började jag på allvar lyssna på honom 1986, när jag själv gick på gymnasiet och Gabriel just släppt ifrån sig ”So”. Men mycket hade hänt innan dess, hade jag förmånen att uppdaga efterhand. Och mycket fortsatte att hända.

Nu har han tilldelats tidningen Prog Magazines minst sagt förpliktande specialutmärkelse Prog God Award 2014. Eller strikt uttryckt, det har offentliggjorts att han kommer att få det priset vid en ceremoni den 11 september.

– Få personer i musikvärlden uppfyller kriterierna för en Progressive Music-utmärkelse bättre än Peter Gabriel, hälsar tidskriftens redaktör Jerry Ewing i ett uttalande.

Sångare, låtskrivare, scenkonstnär, skivbolagsdirektör, människorättsaktivist och festivalgrundare är en del av paketet när det handlar om den före detta Genesis-frontmannen. Det är nu 40 år sedan han och bandet släppte klassikern ”The Lamb Lies Down on Broadway”, vilken följdes av Gabriels uttåg och starten på en solokarriär som i princip fortfarande pågår. Även om det som sagt går längre mellan de konkreta skivsläppen medan han sysslar med någon av alla de andra nämnda sakerna ovan. Eller möjligen tar en paus då och då, vad vet jag?

Mer om priset och motiveringen finns på Prog Magazines websida. Översikter över hans musikaliska bana finns på exempelvis Progarchives och Allmusic.

Attraktivt massiv mystik med Hejira

yemenity2010 skivrecension , ,

Musiken kan väcka många associationer. Men den har definitivt något eget – och spännande. Det handlar om Londongruppen Hejira och deras ”Prayer Before Birth” från 2013.

hejira-prayer2013Hejira – nej, det är inte bara ett album med Joni Mitchell. Eller ett uttryck för hur en större grupp människor lämnar ett fientligt område och söker sig till något säkrare och mer välkomnande. Här handlar det om en multinationell kvartett med London som bas. Tre killar och en tjej, med rötter i Etiopien, Chile, Tyskland och Ungern.

Musiken är meditativ, med – i brist på bättre, mer precisa adjektiv som undflyr mig för tillfället – mystiska kvaliteter. Knappast uppskruvat tempo, men definitivt inte spänningslöst.

Långsamt utan att vara laid-back. Varsamt brinnande intensitet, en atmosfär som kan påminna om David Sylvians utflykter efter tiden med Japan för ett par decennier sedan, eller kanske något Robert Fripp-aktigt. Eller som en reporter på engelska The Guardian beskriver dem, ”som Talk Talk jammande med Fairport Convention, under överinseende av Radiohead”. Tja, varför inte? De kan även påminna om Crippled Black Phoenix i portioner – om det säger något överhuvudtaget, med de dova och samtidigt dynamiska mullrande ljudlandskapen när de är sina mer uppumpade faser, som i ”Powercut”.

Sångerna pågår ofta fem minuter eller mer och uppnår efterhand en hemsökande kvalitet, som ”Time” med sin mantraliknande uppbyggnad och väl avvägda klimatiska kraftfullhet mitt i det subtilt stämningsladdade och aldrig överarrangerade. Instrumenteringen bygger gärna på vandrande gitarrslingor med diskret upp- och nedstigande trumfigurer och minimalistiska klaviaturklanger i bakgrunden. Vokalt matchar de ofta sina kontrasterande röster mot varandra på ett lika suggestivt som – ja, sakralt sätt. De skapar en koral känsla som motsvaras av de utforskande texterna.

Lyssna särskilt på ”Dust” som är ett utmärkt exempel på den kombinationen av egenskaper. Och lyssna likaledes intensivt på de dramatiska brassesensembleinslagen i ”Echoes”.

”Pinter” är i sammanhanget nästan chockerande pådrivande och tempostark, men bibehåller samma introverta och ändå inbjudande karaktär som resten. Överlag är det här en stilfull styrkedemonstration med en attraktiv inneboende mystik – och passion.

Mer om Hejira (gruppen alltså) finns på FaceBook och deras hemsida. 

 

 

 

Stolt och solid samling stycken från supergrupp – som kan ännu bättre

yemenity2010 skivrecension , , , , , ,

Snyggt arrangerade sviter, som dock kan kräva viss tillvänjning. Och ”Kaleidoscope” (InsideOut 2014) är överhuvudtaget ett album med tidlösa kvaliteter, om än inte Transatlantics definitiva höjdpunkt hittills. 

transatlantic-kaleidoscope2014De är ju redan legendarer. Var för sig, kanske främst genom sina respektive ‘vardagsband’ men även för vad de skapat tillsammans med ojämna mellanrum under drygt 15 år. Hur bra är de nu? En redan hyllad kreation (av instanser med inbyggd förförståelse för vad de försöker göra) som fortsätter på den inslagna vägen sedan tidigare. Det vill säga, vad som enligt genrebestämningen betyder framåt, utforskande, to boldly go where no one has… etc. Men även lika ofta leder bakåt till utgrävande, arkeologiskt inträngande i förflutna dagar. Även som öppet erkännande ‘fan’ av ProgRock-genren med dess många underavdelningar kan jag se ironin i att det för många utövare handlar överdrivet mycket om nostalgi.

Och grunden finns ju där lagd för några årtionden sedan. Frågan är vad man själv lägger till. Och Transatlantic brukar vara kapabla att addera en hel del. Inte minst på ”Bridge Across Forever” från 2001. Ett av 00-talets bästa album, kort sagt. Inramat av två utsvällande, sagolikt utsmyckade 20-plus-minutersepos och däremellan bland annat den minnesvärda, avskalade balladen (tillika titellåten) med sina hemsökande, mytiska, efter-livs-genomsyrade textrader som inte passerat sitt bäst före-datum än.

Som konstellation verkade de sedan ha splittrats för andra uppdrag. I första hand drummer boy Mike Portnoys stadiga gig i Dream Theater, basisten Pete Trewavas dito i Marillion, Roine Stolts nyckelposition som gitarrist och playmaker i Flower Kings och Agents Of Mercy. Samt sångaren, keyboardisten (med mera vid behov) Neal Morse som lämnat ledartröjan i Spock’s Beard för en solokarriär (vilket inneburit regelbundet samröre med Portnoy). Men för fem år sedan sammanstrålade de, slumpartat eller ej och spelade in ”The Whirlwind”, ett konceptuellt stycke med sammanvävd struktur och ännu en existentiell odyssé som klockade in kring 80-minutersstrecket. Musikaliskt kunde den möjligen ha platsat bekvämt i Morses egen katalog och om jag tolkat diverse intervjuer rätt så hade han lagt fundamentet själv först och sedan insett att gammal kärlek aldrig rostar. Ungefär.

Bra blev det i alla fall. Nya ”Kaleidoscope” ska mer vara frukten av en kollektiv session från scratch. Hörs det? Man kan inbilla sig det med facit i hand… Liksom på ”Bridge” börjar och slutar det på ett längre, omtumlande, organiskt stycke. En sådan där svit, ni vet. Och med de förutsättningarna är det efter deras respektive styrkor hela skivan blir bedömd. Och jag blir inte omedelbart hänförd. Övertygad. Imponerad. Ja. Men inte direkt akut helsåld och inlemmad i ett annat universum. Om man nu har rätt att förvänta sig det. ”Kaleidoscope” opererar mer med krav på tålmodighet. Den är bättre efter fjärde, femte genomlyssningen än den första.

Gruppen eftersträvar tidlös kvalitet, inte ‘instant gratification’. De två episka kompositionerna böljar fram och åter, har vissa grymt intagande, upplyftande partier flankerade av andra som kan tyckas tära på den där tålmodigheten jag talade om tidigare. Det kan ha ett samband med att jag kommit att uppfatta de flesta prog-combos ansatser till jazzflirt och jam session-liknande passager som transportsträckor. Nu inser jag efterhand att även dessa i det här fallet oftast leder fram till mer påflugna, klimaktiska musikaliska plot points och krävs för att bygga suggestionskraften. Oftast. Nu ser jag inte samma procentandel dribblande dödköttsmoment som jag inledningsvis gjorde.

De är givetvis hjältar fortfarande. Hur svulstigt det än kan låta. Morse är för övrigt fortfarande den dominerande rösten i helheten. Men han har fått mer sällskap. Stolt bryter in regelbundet som förr, men här finns ytterligare ett par gästspel av vokalister jag först inte kan identifiera, men på omslaget anges både Portnoy och Trewavas som sångare de också. På gott och ont, kanske bör tilläggas. Det finns anledningar till ingen av dem har just den detaljen som huvudsyssla.

Sedan finns här också en ny spartansk och existentiell serenad/ballad efter ”Bridge”-modell i ”Beyond the Sun” som är det närmaste en potentiell radioanpassad crossover-hit vi kan skönja i sällskapet. Men framförallt är det en mogen, vacker sång i sig själv. De versioner av ”Kaleidoscope” som innehåller extramaterial ger oss covers på bland annat Elton Johns ”Goodbye Yellow Brick Road” och Procol Harums ”Conquistador”, det mesta melodiskt och återblickande på ett ganska… ja, trevligt sätt. Varken mer eller mindre. Eller kanske lite mer. Men den lätt bisarra, monotona och mörkt sardoniska ”Indiscipline” (urspsrungligen av King Crimson) inser jag inte poängen med i samma utsträckning. Och jag brukar kunna attraheras av besk, eventuellt morbid humor.

Domslut: Ännu en solid samling stycken från mer än kompetenta kreatörer, men har du aldrig hört Transatlantic förut – starta med ”Bridge Across Forever”.

Relaterat: Bandets officiella hemsida. Fler synpunkter på ”Kaleidoscope” från forumet ProgArchives. Recension från AllMusic.

Värdig återkomst med välkomna åthävor för A.C.T.

yemenity2010 skivrecension , , ,

Det var några år sedan sist, men svenska artrockakrobaterna A.C.T. låter allt annat än åldrade när de nu återkommer med ”Circus Pandemonium” (Actworld, 2014). 

act-circus-2014Det finns introverta konstrockensembler, som utmanar sig att korsa bron, med bävan kliva in i deras tempel och visa dig värdig deras gunst. Och så finns det sådana som svenska A.C.T. Kan man kalla dem extremt extroverta? Utan att vara heltigenom transparenta och tillvända. Här kommer influenser och inspiration lika väl från Saga och Yes som It Bites. Toto. Och ABBA. Men det är väl de förstnämnda som lättast kan identifieras.

Nu har de hållit tyst i otäckt nära ett decennium. Senaste CD:n ”Silence” släpptes 2006. Slutet? Så verkade det. Men allt är möjligt i återföreningarnas tidevarv. Och när de nu vaknat till liv är det som om ingenting har hänt. Det menar jag mest som beröm. De har energin och ekvilibristiken. De har lekfullheten och den lurande melankolin ständigt till hands. Allt utom letargi, i princip.

Kan det bli för mycket av popkulturellt kaospiloteri? Eller är det för lättsmält för att kunna nämnas i de progressive-sammanhang de oftast kopplas ihop med? Antar att man kan svara ja på båda frågorna. Men det här är en av de mest välkomna återkomster jag stött på de senaste åren. Och för mig kom den till synes helt ut ur det blå. Utan förvarning. Men jag har väl missat i researchen någonstans…

Liksom på 2003 års ”Last Epic” rör det sig nu om ett sammanhängande konceptalbum. Livet på en cirkus, där harmonin i arbetsklimatet har sina brister. Någonstans (om jag nu tolkar lyriken rätt – jag är medveten om att jag fortfarande håller på att tränga in i detta lilla universum) finns en tyrannisk ledargestalt. Förtryckta freaks och slavdrivna undersåtar. Spekulation och publikmanipulation. Mycket drama. Och med gruppens Queen-ska känsla för teatraliska manövrer är stegen inte långa mellan dur och moll. Extas och misär. Eufori och misantropi. Men något händer hela tiden. Trampa vatten är inte ett alternativ.

Förmodligen frekvent frågade följdfrågor: Finns bandet på FaceBook? Ja. Finns det något överskådligt på Progarchives? Ja.

Ny intagande installation av Dream Theater

yemenity2010 skivrecension , , ,

Övertygande och ofta överväldigande. Dream Theater verkar ha fått något av, enkelt uttryckt, en nytändning de sista åren. Senast manifesterat på det självbetitlade albumet från i höstas. 

dreamtheater2013coverHar allt börjat från början? Drömteatern presenterar drömteatern. Ingen annan, intrikat invecklad titel som ”Six Degrees of Inner Turbulence” eller ”A Dramatic Turn of Events”. Musiken är dock som vanligt inte ihopskramlad i en handvändning. Vi hör den patenterade hantverksskickligheten och det episka sinnelaget. Men också en faktiskt påtaglig hitkänsla – relativt sett – och stycken som snabbt utkristalliserar sig som egna skapelser med egna identiteter. Det här är andra skivan med Mike Mangini vid stockarna i stället för Mike Portnoy efter ”A Dramatic…” som redan den verkade indikera något märkbart nytt i dynamiken. Inte för att det nödvändigtvis var ett steg upp i ekvilibristik, men det verkar ha funnits en spänning inom bandet som nu kanske har lösts upp i och med att respektive parter hittat ny harmoni i samband med omstruktureringarna. Jag vet givetvis inte, men det är lätt att spekulera utifrån all den publicitet som genererats av förändringarna i Dream Theater på senare år.

”Dream Theater” är i alla fall riktigt bra. Som i, en av de mest konkret sammanhängande, genomarbetade och attraktiva samlingar kompositioner DT har åstadkommit i karriären som nu sträcker sig ett drygt kvartssekel bakåt i tiden. Alla deras styrkor, framavlade egenart och allmänna kreativitet kommer fram. Alla som följt dem kan känna igen sig i miljön, men igenkännandet innebär inte trötta upprepningar. Det är bekant och identifierbart men uppfriskande och livsbejakande. Med en punch.

Allt som fungerar och ofta rentav överväldigar med DT kan sägas sammanstråla i den avslutande sviten ”Illumination Theory” som täcker in den obligatoriska taggade metallproggen, ett parti stråkensemble som kunde ha ackompanjerat nyckelscener i något  mastodontepos av Spielberg eller Scorsese, samt ett väntat men stegrande storslaget klimax. För dem som tillhör fancluben är det en ny intagande installation. Borde vara åtminstone, men jag kan ju inte uttala för mig alla… För helt nytillkomna är en introduktion så god som någon. Eller snarare, en utmärkt inledning. Kanske bästa möjliga till vad bandet är ‘all about’. Och som ännu fler skulle kunna upptäcka.

Recenserat: Dream Theater ”Dream Theater” (Roadrunner, 2013)

Mer: Bandets officiella hemsida. Fler synpunkter från mer eller mindre entusiastiska lyssnare på ProgArchives. En mer odelat positiv recension från AllMusic.

Färre provokationer, fler bekännelser från Derek Webb

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Provokationerna är nedtonade, men spröda och samtidigt starka melodier lyfter Derek Webbs ”I Was Wrong, I’m Sorry & I Love You” (2013, Fair Trade Services).

 

derekwebb-iwaswrong2013”Although he works out of the thematically conservative Christian pop genre, singer/songwriter and guitarist Derek Webb has an agitator’s soul and a flair for the controversial, approaches he uses in his music to force careful thought on vitally important issues.” (Steve Leggett, i kortbiografin på AllMusic Guide).

En romantisk rebell. Sort of. Webb sticker ut åtminstone en aning i den amerikanska CCM*-världen. I och för sig krävs kanske inte så mycket för att skapa kontroverser där. Det kan räcka med att lägga in ett så kallat kraftuttryck i en sång, som han gjorde på förra plattan – men det är inte ens en låt som inkluderas i alla versioner av ”Stockholm Syndrome”, släppt 2009.

Sedan dess kan noteras att det elektroniska, mer uppdaterade och ibland uttryckligt dansanta draget tonats ner. Liksom de ibland utmanande texterna med underliggande politisk dynamik (dock inte direkt partipolitisk). Nu är tilltalet främst personligt och ofta en smula bekännande, som i en bikt. Ta bara titellåten. Och det språket, den auran som omger sångerna den här gången, begränsas inte bara till lyriken utan matchas av sparsamt arrangerade stycken, väl bearbetade och utmejslade, ganska ofta bitterljuvt bedårande melodier.

Gitarrerna har en akustisk prägel, kompletterade av stundtals spikpianoaktiga klaviaturfigurer, en bitvis 1960-talsdoftande men ändå fräsch och smakfull kombination av musikaliska attribut. Hymnliknande stycken följs av aningen mer markerade rytmer och tydligare framåtrörelser. Den mer softade inriktningen är sympatisk, dock inte alltid bättre. Jag gillade verkligen ”Stockholm Syndrome”. Men det är svårt att att förneka skönheten och värmen som strålar ut ur exempelvis ”Nothing But Love” eller ”Everything Will Change”.

Sedan brister han ut i enstaka off the reservation-ögonblick, nästan plojartade nummer som den country & western-galopperande ”The Vow”, en småcharmig parentes. Det är i alla fall klart att Webb fortsätter odla sin egenart, sin egen art, undvika alltför breda vägar men att han knappast är extremt svårtillgänglig heller. Det finns egentligen ingenting direkt uppseendeväckande eller djupt provocerande på ”I Was Wrong…”. Men han har en karaktär och integritet som kan jämföras med CCM-kollegerna Jars Of Clay och kan rekommenderas  om inte annat till deras beundrare. Till vilka jag själv räknar mig.

 

* Christian Contemporary Music

 

Derek Webb syns och hörs bland annat via en officiell hemsida, tumblr, FaceBook och YouTube.

 

Melodifestival 2014 kapitel 3: Medelåldringarna massakrerade av menlösa barn

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Vad var det nu han upprepade ett par gånger under filmsviten ”Dödligt vapen”, konstapel Murtaugh (Danny Glover); ”I’m getting too old for this shit”. Efterhand började väl kollegan Riggs (Mel Gibson) hänga på. De hade svårt att hänga med, men det blev en del av deras signum. I schlagersammanhang rör det också på sig underifrån. Musikaliskt konservativ – jag? Nej, nej… Men att medelåldern på dem som röstade fram resultaten i gårdagens deltävling från Göteborg ligger någonstans mellan 12 och 19, 5 är väl ganska uppenbart, eller hur?

Vårt hushåll har i alla fall förevigat våra spontana synpunkter ännu en gång och inkluderat lika spontana betyg på en skala mellan noll och tio. Hur fåfängt företaget än är…

Outtrigger ”Echo”
Johan: I buren kan ingen höra lammen skrika… Apropå den Hannibal Lecterska inramningen. Tungt och tight. Terror jämfört med tävlingsnormen. En hel del rätt men aningen för ordinär komposition. (Poäng 7/10.)
Emilia: Aaaaahh… Den har mycket energi och är originell. Men det är inte en stil som jag gillar speciellt. (6/10.)

Eko ”Red”
Johan: Lite förvirrande med Eko mot Echo. Slår ett slag för Norrland. Och syntar à la 1982! Lätt operatiska inslag. En del personlighet går att urskilja. Saknar dock distinkta drag som gör en verklig vinnare. (6)
Emilia: Den var lite tråkig. Den hade en futuristisk stil, men berörde mig inte. (6)

Oscar Zia ”Yes We Can”
Johan: Så har farbror Kempe varit framme igen… Lotsar fram en ny stjärna som jag själv aldrig hört förut. Skräddarsytt för Saade-skvadronerna i folkdjupen. Själv är jag avvaktande. (3)
Emilia: Den har samma stil som Backstreet Boys och fastnar. Kanske kommer unga tjejer att gilla den. Ser ut som om killen dansar med sina kloner… (7)

Shirley Clamp ”Burning Alive”
Johan: Några schlagerveteraner inblandade. Shirley är sorgsnare än vanligt i dagens mogna ballad…som efterhand övergår i promenadtempodisco och förlorar en del profil. Fortfarande rätt snyggt. (6)
Emilia: Jag gillar låten och hennes raspiga röst. (8)

State Of Drama ”All We Are”
Johan: Fjolårets överraskning. Lagomrockarna från byn utanför Borås har alltjämt grava ID-problem, även om de vill fylla hela hallen med sin ‘positiva energi’ och självkänsleboost. Bastant men beige. (4)
Emilia: Den fastnar och kanske kommer tjejerna att gilla den och rösta på den. (7)

Cajsa-Stina Åkerström ”En enkel sång”
Johan: She’s back! Men var hon någonsin där? Medger att jag aldrig riktigt sett storheten i hennes halvbeslöjade stämma och lagom intellektuella framtoning. Här är hon en fattigmans-Emmylou Harris med countrydoftande ballad som inte är osympatisk, men heller aldrig skjuter i höjden. (5)
Emilia: Det är den första sången där jag ser en möjlig vinnare. Jag gillar hennes stil och musik med akustisk gitarr. (8)

Ace Wilder ”Busy Doin’ Nothin’”
Johan: Alltså, är det i princip samma gäng som skrivit tre av kvällens bidrag? Och hur mycket slump är det? Troligen inte alls. De ska slå ut sig själva. Här är det en publikdompterande tjej med talang men som siktar på 300 olika uttryck samtidigt. (5)
Emilia: En blandning av så många stilar att man inte kan definiera en egen. Mellan 90-talet och Avril Lavigne och sedan dans, aggressivitet, sötma… (5)

dr. Alban och Jessica Folcker ”Around the World”
Johan: Together at last. Eller omöjlig kombination? Electroreggae med rap (givetvis) och wailing om vartannat. Ganska catchy. (6)
Emilia: Jag tycker om kombinationen av stilar, reggae med lite rock och hon har en bra kraftfull röst. Det fastnar och har energi. Även om de är olika, fungerar de bra ihop. (8)

För övrigt är vi överens om att Folcker faktiskt är slående lik en av våra gemensamma vänner. Och att fältet var svårförutsägbart. Jag skulle säga jämnare än något av de tidigare i år och överlag starkare. Pausinslagen med Björn Gustafsson och en OS-parodi i princip byggd på en kombination av Queen och gula trikåer var väl…ganska roliga. Utan att vara sensationella. En höjdpunkt var däremot katastroffilmen där Göteborg demolerades i jakten på kuvertet med resultaten, om jag förstod rätt. Hur mycket av budgeten brändes där?

Efter insikten om att ungdomarna Oscar Zia och Ace Wilder skickas direkt till finalen, medan Outtrigger och State Of Drama får ta vändan förbi vår lilla hemort vid Vänern om några veckor för att eventuellt komma längre än så, är det väl bara att hämta sig från det – i stora drag – konstnärliga förfallet i folksmaken och ladda om för mer av samma vara nästa vecka. Det kan väl ändå inte sluta med en ännu vekare final än förra året? Vad?

Mer om massakern i Göteborg från SVT

Stora gester – sämre dynamik. Senkomna synpunkter på schlagerkvart nummer två

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Snart dags för tredje deltävlingen. Efter en intensiv vecka har jag slutligen renskrivit noteringarna från förra helgens holmgång i Linköping, som inte innehöll några extrema överraskningar. Men jag är tacksam för att vi slapp se Refreshments rulla vidare till finalen. Det brukar alltid finnas utrymme för en rejäl nostalgitripp tillbaka till 1950-talet i det svenska festivalformatet, men årets kandidat fastnade i folkets vägtull på vägen mot Mekka. Eller finns det, hemska tanke, fler där den kom ifrån?

Våra kommentarer (inklusive en spontant uttänkt poängsättning från 0-10):

JEM ”Love Trigger”

Johan: Scenshowen är mer nyskapande än kompositionen. Techno typ tysk 80-talsretro med smittande entusiasm men ihåligt innehåll. Kan bli en en hit ändå… (5 poäng)

Emilia: Jag gillar kombinationen av röster (7 poäng).

The Refreshments ”Hallelujah”

Johan: 50-talsosande boogierock med alla tillbehör, visuellt och audiellt. Oförargligt och ganska menlöst. Det brukar finnas en sådan nostalgitripp varje år. Men vänta – får de vara sju personer på scenen? (4)

Emilia: Mycket färgglada. Jag gillar det för att det liknar 60-talet. (7)

Manda ”Glow”

Johan: Försöker sig på dramadisco med ambitioner att få hela världen att glöda. Men jag förblir ganska ljum. Violinister på styltor (?) imponerar mest. (4)

Emilia: Den var originell. Men något saknas. (7)

Panetoz ”Efter solsken”

Johan: Happy rap! Kostymer och koreografi som sticker ut. Lättviktare men charmig sak om att tro på sig själv. (6)

Emilia: Jag gillade rytmen, men den är på svenska. Det är problemet. (7)

Pink Pistols ”I Am Somebody”

Johan: Space age retro. Svart latex och robotiska rörelser. Medveten eller omedveten parodi? Inspirerad av serien ”Äkta människor”? Rockriff, men mekaniskt. (3)

Emilia: Väldigt alldaglig. Jag tyckte inte om den. (6)

Sanna Nielsen ”Undo”

Johan: Hon är veteran nu. Faktiskt. Ballad den här gången, med glidningar. Framstår i sällskapet som fullfjädrad internationell stjärna. Faktiskt. (8)

Emilia: Jag tror den går direkt till final. Bra sång. Den behöver inte så mycket show. Min favorit hittills. (10)

Little Great Things ”Set Yourself Free”

Johan: Unga killa med attityd och mycket frisyrgelé (några ton). Siktar på något liknande Nightwish eller The Rasmus. Rytmen är rätt. Tyngden OK. Saknas en del särprägel. (6)

Emilia: Jag gillar inte den här typen av musik. Rösten räckte inte till så han skrek mycket. Sången är starkare och mer aggressiv. (5)

Martin Stenmarck ”När änglarna går hem”

Johan: Veteran. Proffs. Tar plats. Drama. Arena anthem. Vill flyga iväg till höjder den inte riktigt klarar. Derivativt. Konceptet är kraftfullt men rätt konstruerat. (5)

Emilia: Den är på svenska, stackaren… En sång som passar bättre för radion. (7)

Generellt enligt Johan: Många siktade högt, mot stora känslor och publikfriande manövrer. Dynamiken i melodier och oväntade grepp var mer sällsynt.

Kvällens uppenbarelse var annars sjuåriga barnskådespelaren Sigrid som diskuterade genusfrågor med Nour el-Refai (som sägs ha skrivit manus till dialogen, eller?). Var hittade de den ungen – och hade hon hörsnäcka för hålla reda på de saftiga replikerna?

Just det, till final (för ordningens skull bör väl detta nämnas) gick Sanna Nielsen och Panetoz, med en andra chans för Martin Stenmarck och JEM.  Det betyder väl redan nu minst en fördubbling av antalet kvinnliga deltagare i finalen jämfört med fjolårets orgie i (generöst uttryckt) welterviktare med y-kromosomer, om jag räknar rätt i hastigheten…

Mer kött på benen om den moderna musikaliska motsvarigheten till Linköpings blodbad finns på SVT. 

Ny stjärna född i Malmö. Eller två?

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Avklarad: deltävling 1 i årets schlagersåpa. Och resultatet i Malmö är förhoppningsvis en förvarning om att vi får en förbättring av fjolårets färglösa finalfält, framröstat av – ja, vilka var de egentligen därute i folkhavet? Yohio har nog rent krasst en bättre låt nu än då. Och Ellen Benediktsson (som jag aldrig hört talas om innan) är helt enkelt en ny stigande stjärna. Lite synd om Helena Paparizou ändå? Ja. Här är några nödtorftigt sorterade och redigerade kommentarer från vårt lilla hushåll under kvällen:

1. Yohio ”To the End” (direkt till final)

Johan: Bastant arenarock light, 80-talsdoftande. Förra årets genombrottsman tillbaka igen – hook, line and sinker. Borde fungera.

Emilia: Han har en chans att vinna, är populär bland unga tjejer.

2. Mahan Moin ”Aleo” (utslagen)

Johan: Hmmm… Är rösten personlig eller lite ‘off’? Dansgolvsorienterat nummer är dock genuint generiskt.

Emilia: Hon har energi och verkar originell.

3. Linus Svenning ”Bröder” (till andra chansen)

Johan: Bryskt genrebyte? Tragisk bakgrund till texten, men grabben har veteranen Fredrik Kempe i ryggen. Ballad med stora gester. Hjärtan blöder, stråkar glöder. Pampigt klimax. För mycket av allt eller precis vad folket vill ha?

Emilia: Sången var lite förutsägbar. Men den kan nå fram på grund av temat.

4. Elisa Lindström ”Casanova” (utslagen)

Johan: Dansbandsdundret från Töreboda. ”Casanova – en gudagåva”; ordagrant! Konceptet känns en aning daterat… Kvällens kortaste kjol hittills och visst finns ett häftplåster till refräng – om än alldeles för enkel sådan.

Emilia: Om man sjunger på sitt eget språk har man mindre chans att vinna i Europa. Den påminner om ”Material Girl” med Madonna, konceptet med en femme fatale. Hon har energi, men sjunger på svenska.

5. Alvaro Estrella ”Bedroom” (utslagen)

Johan: Dansgolv igen, modell nyare. Mycket falsettsång. Snyggt skval. Vad mer? Inte mycket.

Emilia: Influerad av Michael Jackson och en låt i stil med ”Get Lucky” (Daft Punk). Och lite Bruno Mars. Den fastnar.

6. Ellen Benediktsson ”Songbird” (direkt till final)

Johan: In i gitarrakustikens värld med beslöjade röster och intagande melankoli. Doftar 1960-talets chanteuser som… Joan Baez? En ung Marianne Faithfull? Med flera. Sticker ut. Kanske chanslös, men tilltalande.

Emilia: Jag tycker om den. Min favorit. Hon har en egen stil.

7. Sylvester Schlegel ”Bygdens son” (utslagen)

Johan: Tidigare The Ark-medlem går solo. Rösten är personlig, men på bristningsgränsen.

Emilia: Den är originell. Jag gillar pianofiguren, men sången är på svenska. Vad synd. Jag har inget emot språk, men om man vill vinna…

8. Helena Paparizou ”Survivor” (till andra chansen)

Emilia: Den har lite av samma upplägg som ”Euphoria”. Inte min favorit, men acceptabel.

Johan: Vinnare för Grekland en gång i tiden. Förhandsfavorit. Gör en Beyoncé-variant; storslagen entré och star quality. Inte särskilt nyskapande egentligen, men klarast identifierbara vinnarskallen i utbudet.

Som synes: alla förutsägelser slog inte in. Men de bästa bidragen är fortfarande med i leken.

För övrigt: värdparet Anders Jansson och Nour el-Refai gick ut med en explosivitet som sällan skådats som om de tuggat i sig några stimulerande djungelväxter innan (åtminstone Anders). De utstrålade i alla fall en energi och allmänt respektlös avighet som jag vill hävda att tillställningen mår bra av. Fortsättning följer förhoppningsvis…

Moon Safari, Dream Theater med flera – årets album 2013

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , ,

animamundi-singer-artrock2013Hösten 2013 beslutade jag mig till slut för att återuppliva mitt sovande konto på en viss, välkänd streamingtjänst som inte använts på ett par år av olika anledningar. Tack vare det har jag vid lediga stunder kunnat bredda min helhetsbild av vad som egentligen släppts i år, dels av det som jag vanligtvis brukar hålla utkik efter – samt en del annat, som jag inte hade räknat med att upptäcka. Detta faktum, en del albumnedladdningar från andra inte helt okända källor samt faktiskt även ett par mer stenåldersaktiga CD-upphandlingar, ligger till grund för en anspråkslös sammanställning av musiklivet i gammalmodig albumform anno 2013 A.D.

Som lista är detta att betrakta som en pågående process, eftersom jag fortfarande utforskar flera av de nedan nämnda skivorna/sångsamlingarna närmare och någon riktig rangordning är jag fortfarande inte kapabel till. Dessutom bör nämnas att en del av dem släpptes redan 2012, bara för ordningens skull. Några har jag redan recenserat – andra kanske jag hinner återkomma till mer i detalj senare:

moonsafari120930CMoon Safari ”Himlabacken Vol. 1”. Västerbottens musikaliskt progressiva profeter fortsätter övertyga. Kanske inte lika banbrytande som ”Blomljud” för några år sedan, men ändå storslaget och stilfullt. Tidigare recenserad här.

Dream Theater ”Dream Theater”. Andra skivan efter omstuvningen bakom trummorna. Om ”A Dramatic Turn of Events” visade på en viss nytändning trots eller tack vare inre turbulens, så förstärker den senaste självbetitlade skivan intrycket av att de fortfarande är svårslagna på sitt territorium – och överhuvudtaget, svårslagna.

Muse ”The 2nd Law” (2012). Jag borde väl ha hittat dem tidigare, men bättre sent än aldrig. Storslagen rock med pretentioner och känsla för dramatik, någonstans mellan Pink Floyd, Pure Reason Revolution och Coldplay.

Jars Of Clay ”Inland”. De har hängt med ett tag, överhuvudtaget och i mitt liv. Sällan blir jag sensationellt överraskad eller översvallad numera eftersom jag kan konceptet, som de ändå lyckas variera en aning varje gång. Folktonen är kanske något mer markerad här än på senare år, men kombinationen av amerikansk rotrock, brittisk indie, ett uns electronica och en grundläggande gospelartad andäktighet märkbar i bakgrunden i högre eller mindre utsträckning är fortfarande något som gör världen till en litet bättre plats att leva i.

Anima Mundi ”The Lamplighter”. Det kan bli väl högdraget och bitvis stapplande engelska sänker helhetsintrycket en aning, men Kubas symfonirockande veteraner blev ändå en ny positiv bekantskap för mig vid konsertbesöket i Lidköping och med senaste skivan – recenserad här.

Lilly Goodman ”Amor favor gracia”. Hon är pålitlig, trots ett uppehåll på några år. Rösten är fortfarande som stöpt i en vaxljuskammare och bär upp även de mer banala partierna i hennes traditionellt arrangerade vuxenpop med inslag av mer typiska latinamerikanska genrer (som dock är nedtonade den här gången). Recenserad här.

Kaipa ”Vittjar” (2012). Svenska veteraner som framgångsrikt (åtminstone artistiskt) fortsätter kombinera symfoniska ambitioner med folkmusikaliska element och ettriga gitarrdrivna rytmer.

flowerkings-gbg2012BThe Flower Kings ”Desolation Rose”. Mer målmedvetet tematiska än på mycket länge, och med ett uttalat syfte att kommentera världsläget med parallellt pompös och rastlös energi. Det låter som alltid bra. Men jag håller fortfarande på att komma in i plattan på allvar.

Panic Room ”Skin” (2012). Brittisk progressive rock med i sammanhanget lättillgänglig och utåtriktad profil, simultant framåtblickande och förankrade i folkmusikaliska fåror. Vackert melankoliskt och melodiskt, samtidigt respektingivande kraftfullt.

 

Ur högen med sådant som pockar på ännu mer uppmärksamhet:

Daft Punk ”Random Access Memories”; Comebacken som alla vill säga något vackert om. Med monsterhiten ”Get Lucky” i spetsen, ni vet. Fransk retrofunk/electronica/någotmersvårdefinierbart – men ganska tilltalande. Comeback gjorde också, än mer oväntat, Agnetha Fältskog med den ofta charmant ABBA-doftande men ibland lite för lättviktiga ”A”. It Bites ”Map of the Past” (2012) är ett tematiskt album med lätt melankolisk prägel, men också med gruppens tydliga karaktärstecken. Spock’s Beard känns igen de också, trots en del ommöbleringar i orkestern på ”Brief Nocturnes and Dreamless Sleep”. The Prog Collective – vilka är de egentligen? Jag måste bedriva lite mer djuplodande efterforskningar, men ”Epilogue” är åtminstone halvintressant. Steve Hackett söker sig bakåt med hjälp av en liten armada av gamla vänner i ”Genesis Revisited II” (2012).  India.Arie är alltid behaglig och en smula motsträvig samtidigt och ”Songversation” verkar fortsätta i den fina traditionen. Anoushka Shankar är dotter till Ravi och fortsätter en familjetradition med intrikata kompositioner framförda på sitar, senast på ”Traces of You”. Mavis Staples ”One True Vine” – här pratar vi om verkliga veteraner med verklig soul. Och Charlie Peacock, som jag tidigare hävdat låg bakom 1990-talets bästa album, lever upp igen med ”No Man’s Land”, lite äldre, laidback-are men fortfarande bra. Kommer någon ihåg Dan Reed Network, funkrockbaserad hitmaskin för 20-talet år sedan? Reed har en solokarriär mer i skymundan numera men har behållit sin personliga, raspiga röst och en bra melodikänsla nu ackompanjerad av en softare men absolut inte menlös inramning på ”Signal Fire”.

Och det var väl egentligen bara början på upptäcktsfärden. Jag kan blicka nostalgiskt tillbaka mot LP-skivans storhetstid ibland, men streaming har sina fördelar det också…