Nostalgiprojektet fortsätter. Här är en recension, ursprungligen publicerad 24 augusti 2005 på numera avsomnade websidan Folket Jublar. Det handlar om Neal Morses album ”Testimony” (InsideOut Music 2003). Faktiskt (vilket framgår av inledningen) den allra första recensionen på den sidan när den hade sjösatts under en arbetsperiod i Ecuador. Så här tyckte jag då:

Nej, det är nog ingen ren tillfällighet att det här är den första skiva som recenseras på den här hemsidan. ”Testimony” är ett, just det, ett vittnesbörd, och en stark anledning till att inte tappa hoppet om kristen konstnärlig utövning i detta århundrade. På ett mer personligt plan är det en skiva som jag själv tryckt i CD-spelaren när jag varit på ett… mindre än översvallande gott humör, eller när den ofta alltför likriktade lovsångskulturen i de kyrkor vi vanligtvis frekventerar börjat påverka den högra hjärnhalvans molekylära struktur i en ohälsosam riktning.

Storord på en gång. Svulstigt? Några konsumentupplysningar är kanske på sin plats. Till att börja med: vem är egentligen Neal Morse? För vänner av så kallad Progressive Rock (även kallad symfonirock in Swedish) är han ett etablerat namn som sångare och multiinstrumentalist. För de flesta andra – inte alls. I flera år ledde han den amerikanska gruppen Spock’s Beard, samtidigt som han under en tid fyllde ut fritiden med Transatlantic, en kvartett med medlemmar från USA, Storbritannien och – Sverige (mer preciserat medlemmar i grupperna Dream Theater, Marillion och Flower Kings). Musikstilen i sig lägger sig ofta vinn om det storslagna, eller med ett annat redan använt adjektiv: det svulstiga. Långa sviter med upprepade taktbyten, tydliga influenser från gamla giganter i genren som Genesis, Yes eller Gentle Giant är standard. Dynamiken, uppfinningsrikedomen, de snygga parafraserna på redan existerande verk och så den rena hantverksskickligheten är något av det som genrens beundrare brukar framhålla. Andra ger upp efter en kvart eller tidigare.

För några år sedan kom Neal Morse ut ur det bildliga biktbåset och bekände sig som kristen. Dubbelalbumet ”Testimony” berättar om hur det gick till. Jag vet inte om jag någonsin hört en så ambitiöst anlagd skiva inom ramarna för det som rubriceras ”kristen musik”. Morse börjar berätta om hur hans liv såg ut när han som kämpande yrkesmusiker i Kalifornien siktade på en karriär som bara väntade runt hörnet (”I could feel it in my fingers when I’d play” som han retrospektivt mässar i ”California Nights”). Men att ständigt vakna upp i nya hotellrum och försörja sig på att framföra covers av andras hits ledde till mer och mer likgiltighet. Galghumoristiskt konstaterar han att ”If I played that terrible Eagles’ song one more time I thought I was gonna die” och syftar tveklöst på ”Hotel California”. Nåja, i noterna som följer med skivan gör han något av en avbön och försäkrar att han inte alls tycker att sången är så bedrövlig i sig, men vid tiden det handlar om – då han var helt enkelt dödstrött på den.

Skivan gör en resa i tid och rum, över berg och dalar, från Los Angeles till Nashville och det är betydligt mer intressant att höra det själv än att jag lägger ut texten i all oändlighet om hur förträffligt det låter. Men jag kan inte hålla mig ifrån några synpunkter till (som när en pastor förklarar att hans predikan egentligen är slut och det är dags för en summering som visar sig pågå ungefär lika länge som det han sagt innan). En sak som kanske inte borde förvåna men ändå är värd att nämna är att det rent musikaliskt bara blir bättre efterhand. När Morse berättar hur han börjar omvärdera sitt liv, halkar in på bönemöten och känner sig malplacerad, beskriver upplevelsen av den helige ande eller känslan av ånger och förkrosselse – då är han som bäst och mest engagerad. Varför vill jag betona det här? Kanske för att artister som blir omvända mitt i karriären ofta beskylls för att bli mindre fantasifulla och mer hämmade i sitt skapande. Eller kanske för att jag i min ungdom fick en överdos av fromma pocketböcker som var mest spännande fram till att… gängledaren/Hell’s Angels-medlemmen/den morddömde polismannen (kryssa i rätt alternativ eller lägg till ett valfritt) blir härligt frälst och lämnar alla brutaliteter bakom sig. Det genuint goda er ofta ut som en blek skugga av det onda, i varje fall i dramatiska sammanhang. Men Morse verkar inte lida av det problemet.

Framförallt fastnar jag för balladen ”I Am Willing” som är majestätiskt uppbyggd, känns djupt personlig och äkta på ett sätt jag sällan stött på, i alla fall inte när det gäller… nej, jag ska hålla mig ifrån fler pikar mot genomsnittsutbudet på skivbolag med evangeliserande ambitioner. Förhoppningsvis kommer fler recensioner framöver på den här sidan och jag vill inte skriva något jag får ångra sedan… Men det här är ändå en skiva som för mig går utanpå det mesta jag hört i mitt liv; i sina pretentioner, sitt konsekventa genomförande och sitt personliga tilltal. Musikaliskt har Morse inte tagit några dramatiska steg bort från det han gjorde förut (om det nu säger något) men han har lagt till mer Beatles-influenser och emellanåt rör vi oss i ett rent gospeluniversum. Sällskapet i studion består av bland andra batteristen Mike Portnoy (från Dream Theater och Transatlantic) som får påtagligt utrymme att briljera.

Vilka reaktioner andra får av det här ska naturligtvis inte jag försöka profetera om. För mig var förväntningarna uppskruvade i förväg och det är inte självklart att man blir helt såld första gången. Sångerna är sammanlänkade rakt igenom (frånsett den oundvikliga skarven mellan de två skivorna, då)och strukturen kan verka för kompakt eller svårgenomtränglig. Men är det en smal, svårbegriplig rockopera för en liten skara utvalda? Nej, det kan jag inte tycka. Däremot är det början på en solobana som inte lär vara snitslad efter givna mallar. Jo, Morse har redan hunnit med ett album till, på temat skapelsen och människans vandring utan Gud. Det låter väl som en given guldgruva inför nästa utgåva av ”Lokets favoriter”? Ska återkomma till den. Snart.