Minns i november med Neal Morse

Marken är inte direkt nybruten, men för musikern ifråga är det här ett steg åt sidan ut i alternativa omgivningar. Angelägen är han dock som alltid, Neal Morse, på ”Songs from November”. 

November. Värsta månaden på året, i alla fall på våra breddgrader. Lämpligt att lyssna på det här precis under denna nyligen avslutade månad – eller? Skivan släpptes något tidigare i höstas och markerar en avstickare ut i annorlunda terräng, eller kanske snarare mer av allfarvägar för Morse om man ser till hans tidigare output. Strängt taget har han varvat progressiva opus genomsyrade av höga pretentioner, excellerande playmanship och sammanhållna teman, med ganska regelbundna lovsångsalbum (som jag själv inte stiftat lika regelbunden bekantskap med). Det här är något annat. Inte så chockerande radikalt, men mer renodlat radiovänligt. Eller old school. Mer konventionellt, men ändå med tydlig personlig adress och överhuvudtaget ganska uppfriskande.

Melodierna gör mycket av jobbet. Här krånglar inte Morse till det med symfoniska svängningar och taktbyten i partitur och minut. Men det svänger ofta, som inledande förflydda ungdomsdagar-återblicken ”Whatever Days” med vad jag vill kalla Memphis-blås och lite allmänt blue-eyed soul-karaktär. ”Heaven Smiled” med sina robusta gospelkörinsatser av Regina McCrary och Alfreda McCrary-Lee är ett slags trosviss pamflett, men inte så explicit evangeliserande som Morse kan framstå annars. Överhuvudtaget är ”Songs from November” mer nedtonad både lyriskt och musikaliskt än vi vant oss vid. Men inte menlös. Vissa har gåvan. Att nästan alltid kännas angelägna oavsett genreval, berättarfokus eller ens eget stämningsläge. Neal har det, hävdar jag.

Det här är kanske ingen milstolpe enligt den standard man gärna sätter upp för en artist av den här kalibern, men det svänger alltså. Ofta. När kompositionerna inte gräver sig in med hemsökande harmonier och vaggande vemod, som i den Beatleska balladen ”Love Shot an Arrow” eller den rent bokstavligen dödsföraktande, eller – jag omformulerar det – dödskonfronterande , stillsamma ”My Time of Dying”. Är vi beredda på den dagen när den kommer? Verkar som om Morse kontemplerat tanken en del på sistone: ”I just pray that I’ll be ready / And leave no sorrow in my wake / I hope the Lord will take me quickly / And I’ve given more than I could take”.

Likaledes grunnar han uppenbarligen över hur mycket tid vi har att förfoga över och vad den används till. Tid att reflektera över tillvaron och prioritera familjen som i ”When Things Slow Down” och helyllehyllningen ”Daddy’s Daughter”. Det blir kanske en överdos av tankar som andra redan uttryckt, men de når ändå fram. Det låter inte så klyschigt som man kunde frukta, inte ens när steelguitar plockas fram och countrydoften fyller luftrummet i ”Flowers in a Vase”, som dock mynnar ut i ett stämsångsimpregnerat korus mer i Crosby, Stills & Nash-anda än standard-Nashville. Där Neal förresten bor numera. Det minst nödvändiga här är kanske den relativt sett närmast klämkäcka, aningen för Hillsong-influerade ”Song for the Free”. Trevlig, ja. Men inte så originell.

Samarbetspartners den här gången inkluderar faktiskt inte de annars allestädes närvarande Mike Portnoy och Randy George, men däremot trumslagaren Gabe Klein, stråkarrangören Chris Carmichael som lyckas med både det storslagna och det mer subtila på sin lott, och så Morse junior, sonen Wil på backupsång. Det vilar överhuvudtaget ett slags familjekänsla över hela projektet. Och mångsidigheten är fortfarande uppenbar. Beatles-influenserna är egentligen inte nya, inte heller rottrådarna tillbaka till inflytelserika singer-songwriters från kanske främst 1970-talets guldålder. Melankoliska ”Tell Me Annabelle” huserar i en för den här plattan egen liten division, liksom den mer agiterande, livsstilsifrågasättande ”Wear the Chains” som dyker upp näst sist, skakar om i svalboet och får det att hetta till mer än jag så dags förväntat mig av ”Songs from November”: ”Then the rains came and the blood flowed / While we tried to stake our claim / But when the smoke cleared / We lined up in droves to gladly wear the chains”. Det behövdes väl helt enkelt ett sådant spår också. Alldeles före den drivna, liksom inledningen soul-impregnerade finalen ”The Way of Love” som också den tillhör topparna här.

Nu har jag dessutom lyckats med konststycket att säga något om samtliga sånger, vilket inte alltid är idealiskt i recensioner. Men nu råkade det bli så. ”Songs…” har en generell inriktning som kanske gör den mindre oumbärlig för den hårda kärnan av progfans han dragit till sig under åren, men den skvallrar om en bredd och dynamik som borde göra den attraktiv för en ny publik. Om den hittar hit.

 

Recenserat: Neal Morse ”Songs from November” (InsideOut Music, 2014)

Några tidigare recenserade Morse-album på den här sidan är ”Testimony 2” och ”Momentum”. Morse musicerar även med Transatlantic, som tidigare i år släppte ”Kaleidoscope”. 

Neals hemsida

Diskografi på AllMusic

Video till ”Heaven Smiled” på YouTube

”Songs of Innocence” – senkomna synpunkter

De kanske överraskade världen mer genom sättet de lanserade sin senaste sångsamling, än med sångerna i sig. Men även musikaliskt är U2:s ”Songs of Innocence” värd att ödsla några rader på. Alla andra har redan gjort det. Nu är det min tur:

Banbrytande? Fullständigt sinnesomvälvande? Regerar de rockvärlden i obestritt majestät och skapar magi med minsta gest? Nej, på alla de frågorna kan man skaka nekande på huvudet, men man behöver inte göra det med samma förakt som under hösten flera beslutsamma belackare samlat kraft till att göra. Inget av ovanstående är ett krav för min del. Inte längre. En enklare fråga, som jag nästan omedelbart kunde besvara med ”ja” var om de verkade mer energiska och målmedvetna än de gjort på kanske ett decennium och framförallt på närmast föregående album, ”No Line on the Horizon” för fem år sedan. Adjektiv som innerligt och inbjudande, stundtals suggestivt men kanske mest av allt melodiskt genomarbetat och emotionellt engagerande kommer spontant för mig.

Alla har en åsikt om den. Inte minst distributionsformen. Hoppsan! Ett nytt, snart sagt helt oannonserat album från en av planetens mest kända grupper, levererat i flermiljonupplaga via en av samma himlakropps mest kända och använda musiktjänster, i princip utan kostnad för de flesta konsumenter. En del kände sig rentav påtvingade produkten, vilket väckte en ström av kritiska kommentarer och rena sarkasmer på sina håll. Det blev plötsligt helt OK att utnämna de fyra irländarna till inte bara en av världens mest populära men enligt många alltför pompösa konstellationer – utan även en av de mest föraktade eller rent ut skrivet, hatade, på sina håll. Ja, jo, det är en folksport i sig i vissa kretsar. Jag har också mina favoritslagpåsar såväl i musikbranschen som i filmvärlden. Det kan kännas väldigt stimulerande i sig att racka ner på sådana, jag vet…

När det handlar om U2 har jag fortfarande stor respekt, och i mer än viss grad varm beundran kvar. De tillhör kanske inte de, säg, tio mest betydelsefulla artisterna för mig under alla tider, men de har betytt något. Ursprunligen går det nog tillbaka till deras genombrottstid under min ungdomstid under det senare tidiga 1980-talet, eller för att vara mer precis: 1983-84. Då hade jag nyligen uppmärksammats på det faktum att de öppet deklarerade sig som kristna (åtminstone tre av de fyra medlemmarna), något som också märktes i flera av texterna. (Don’t get me started on ”Sunday Bloody Sunday”, men… det är och förblir en självklar klassiker, en brinnande fackla, ett landmärke i musiklandskapet och… jag slutar där). Själv var jag i högstadieåldern, fostrad i frikyrkomiljö och på ständig jakt efter nya musikaliska husgudar som var spännande nog att inte sorteras in i det fortfarande ganska snäva frikyrkopopfacket och samtidigt tillräckligt ‘anständiga’ för att inte kunna stämplas som satanister av någon eldfängd predikant med yxan beredd bakom pulpeten. Har jag överdrivet en aning nu? Lite. Men inte så mycket som de fåkunniga kan frestas tro.

Sedan dess har bandet (och möjligen jag själv också i olika bemärkelser) genomgått många omväxlande faser, men i grunden är de fortfarande ett band med skönjbara visioner, ett band att respektera och ofta även beröras av. Under dryga 30 år har milstolpar som ”War” (1983), ”The Joshua Tree” (1987), ”Achtung Baby” (1991) och nästan-milstolpar som ”The Unforgettable Fire” (1984) eller ”How to Dismantle an Atomic Bomb” (2004) varvats med mer ojämna, men i stort sett alltid ändå fascinerande sångsamlingar som bidragit till att bygga vidare på kanon. Även en trevande, svårfångad giv som ”No Line on the Horizon” hade ju sin ”Moment of Surrender”, en transcendent, bokstavligen transframkallande modern gospelballad att ståta med. Och att Bono mellan varven alltmer kommit att ägna tiden åt resor världen runt för att uppvigla till kamp mot aids och u-länders skuldfällor är verkligen inget jag upplever behov av att raljera över. Snarare imponeras av.

Och, om någon betvivlade det, så kan han fortfarande sjunga. Är det bara inbillning, eller låter han inte starkare och mer dynamisk, mer ärrad i skarvarna men samtidigt mer murbräckande än någonsin här på ”Songs of Innocence”? Helheten är tight, grabbarna kan varandra och vi talar om en organisk enhet här , förmodligen formad av decenniers drabbningar med varandra och världen. Även om de mer uppdrivna rocklåtarna kan sägas dominera, om än med liten marginal, så är det kanske bland de mer återhållna eller lågintensivt brinnande sångerna de riktiga höjdpunkterna hittas. Visst, jag rycks ohjälpligt med av inledande ”The Miracle (of Joey Ramone)”, liksom ”California” och ”Iris (Hold Me Close)”, men fastnar framförallt direkt – och med bibehållen effekt efter en längre tids bekantskap – för spår som den parallellt melankoliska och effektivt stegrande, agiterande ”Raised by Wolves” liksom de hemsökande harmonierna i ”Cedarwood Road” och ”Sleep Like a Baby Tonight”. Men kanske ännu mer av de sinnrika, nästan sakrala slingorna och korala klangerna i finalen ”Troubles”. Mörka skuggor tornar upp sig i världen och manifesterar sig genom ylande vargar i utkanterna av ljudspektrat, medan Bono växlar mellan hela skalan från megatonbas till – mer sällsynt, men dock – falsett.

The Edge hade en gång ett patenterat gitarrljud som sedan dess efterapats av så många att han själv knappast har tid att bry sig om att försöka hitta något fullständigt originellt att pionjära vidare med. Men hans strängaspel är en så integrerad del av U2-soundet att det upplevs som självklart. Som samfälld enhet har bandet behållit sin många gånger avundsvärda förmåga att inspirera utan att skönmåla verkligheten. Var det Bono som en gång sade ”pop säger att allting är OK. Rock säger att det inte är det”? Jag vet inte säkert. Man kan också ifrågasätta om definitionen är helgjuten, men den säger något om attityden hos den som sade det. Bono eller någon annan…

 

Relaterat: För drygt två år sedan fick jag för mig att utse 1980-talets bästa album, dit bland annat ”The Joshua Tree” räknades (14:e plats, för att vara exakt). Ett år senare gick jag igenom 1990-talet på samma sätt och placerade helt objektivt ”Achtung Baby” på plats nummer nio.

Tillägg: OK, här är i alla fall två källor som hävdar att Bono formulerat sig ungefär som följer: ”Popmusik säger ofta att allting är OK, medan rockmusik säger att det är inte OK, men du kan förändra det.” Verifierat av Goodreads och bloggen Soulful Alternative. Om inte annat.

Artiklar om bandets senaste album finns exempelvis på Time (men det krävs registrerad prenumeration för att läsa den i sin helhet. Artikeln publicerades i tidningens pappersupplaga i september). Recensioner finns inte oväntat ett otal, med närmast våldsamt varierande värderingar av kvaliteten. Länkar till flera svenska tidningars omdömen finns på Kritiker.se. Flera av dem är slående oimponerade, medan David Fricke på amerikanska Rolling Stone är rent lyrisk. Positivt hållna betraktelser hittar man även av Tripp Hudgins och Cathleen Falsani på Sojourners, medan Ryan Bray på Consequence of Sound gillar skivan med vissa reservationer. Apropå hat… OK, U2 klarade sig ifrån just den här listan på amerikanska Salon, men den är relaterad till ämnet. Creed, Nickelback och Dave Matthews Band hör tydligen hemma i kategorin, enligt artikelförfattaren Prachi Gupta.

Och angående aktivismen hos framförallt Bono: Ett anförande på Georgetown University 2012. Intervju i The Guardian 2013. Några TED Talks från 2006 och 2013.

 

 

 

Från frysboxen: Moon Safari ”Blomljud” (2008)

moonsafari-alingsas-47Sex år sedan, ungefär. Jag hade nyligen upptäckt de västerbottniska musikaliska ekvilibristerna och skrev min första – men inte sista – text om dem. Senaste återuppvärmda artikeln att serveras här handlar om Moon Safari och albumet ”Blomljud” från 2008:

Någonstans i Norrland, tror jag, finns en kvintett grabbar som vet hur man stämmer sina instrument och…sina stämmor. De har högst troligt lyssnat på både Genesis och The Real Group och de satsar både på synkoper och symfoniska utsvävningar. Gruppnamnet antyder intresse för science fiction – skivtiteln snarare något naturromantiskt drag. Och det är väl det senare som slår igenom mest på den här, andra albumofferten. För tre år sedan kom ”A doorway to summer”, men jag hade aldrig hört talas om dem förrän i våras. Men det är aldrig för sent att upptäcka nya saker, som Anthony Hopkins säger till en medpassagerare på flyget i thrillern ”Hannibal”.

Stämsång, stämsång… det är nästan löjligt mycket av den varan på ”Blomljud”. Och löjligt bra. Emfasen på vokal koordination är det som mer än allt annat utmärker dem från till exempelvis de svenska kollegerna The Flower Kings och Kaipa. De skulle nog klara av en anständig coverversion av Yes gamla paradnummer som ”Leave it”. Gitarrer förekommer även i akustisk form och överhuvudtaget visar de indicier på mer än baskurser i harmonilära. Men det blir inga stilpoäng på kvällspressens nöjessidor av sådant.

Det är ofta både skenbart enkelt och lättillgängligt, men samtidigt storslaget, spänstigt och intrikat. Det är organisk musik och ytterst lite av skickligheten landar i någon uppvisningsmentalitet. Moon Safari vill ha en dramatisk effekt och lyckas ofta nå dit i sina längre låtar. Där kan de – som så många andra musikaliska sinnesfränder – lägga sig farligt nära Genesis cirka 1972, som i eposet ”The other half of the sky”, men det är helt OK som hyllningar. Har man skaffat sig en egen identitet behöver man inte skämmas för att lyfta på hatten åt ”de som gått före” (som katolikerna brukar säga om sina helgon).

franfrysbox-blogotyp1När Moon Safari tydligt återspeglar andra möjliga och troliga förebilder för en stund, är de egentligen bara på väg att ta ytterligare ett steg ut i grönskan och följa floden till dess mynning. Ja, det blir lite mycket blomstersrpåk här, men det känns som om stämningen kräver det…*

Från 70-talsretroprog till något slags avancerad frikyrkopop och en hel del däremellan. Ibland lite för polerat och väluppfostrat, men variationsrikedomen är såsom nästan våldsamt uppiggande när vi når crescendot i sviter som ”Methuselah´s children” eller ”The ghost of flowers past”. Kort sagt: kul! En injektion inte bara för svensk progressive rock utan för svensk musik överlag. Hur många svenskar som kommer att upptäcka det är en helt annan sak, men bandet är i alla fall inbokade på Slottsskogen goes progressive-festivalen i Göteborg i slutet av augusti. Det är också – som vi välformulerade nätmurvlar uttrycker det – kul.

* courtesy of Tyko Jonsson

Recenserat: ”Blomljud” med Moon Safari (Blomljud Records 2008). Ursprungligen publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar, 31 maj 2008. Konsertbilden ovan är som synes från ett senare tillfälle.

Transatlantic albumprisade på gala i London

Att Peter Gabriel skulle få ett hederspris som ”Prog God” var känt redan innan. Men fler artister i samma sägenomspunna – och inte alltid enkelt sammanfattade – musikgenre belönades i veckan på en gala i Londons undre värld, bokstavligen. Utmärkelsen årets album gick exempelvis till supergruppen Transatlantic för ”Kaleidoscope”, en skiva jag recenserade här i våras och uppskattade, samtidigt som jag ansåg att de kan göra, och har gjort, ännu bättre saker. ”Kaleidoscope” släpptes tidigt i våras någon gång, och den detaljen föranleder frågan om vilket tidsspann det rör sig om för nominerbara album, men uppenbarligen tillämpas något slags höst-till-vår-schema i stället för strikt årtalsbaserade utdelningar. Som Premier League i förhållande till Allsvenskan, alltså. Ungefär. Övrigt: Dream Theater blev årets artister, årets konserthändelse har tydligen gamle keyboardvirtuosen Rick Wakeman svarat för medan årets genombrott kom från Syd Arthur. Syd vem? Frågar jag mig yrvaket och antecknar att jag tydligen tillbringat för mycket tid på arbetet eller framför Netflix för att kunna kalla mig expert i ämnet aktuell Progressive Rock för närvarande.

Mer om priserna och galan finns på tidskriften Progs hemsida.

Relaterat: Kate Bush har ställt på sig en scen i höst, för första gången på 35 år. Den inte så lite sensationella händelsen har på senare tid föranlett ett antal artiklar om henne, inklusive omslagsfoton på snart sagt alla musikinriktade publikationer av rang. Häromdagen plockade jag upp senaste numret av Mojo, som ståtar med ett 20-sidors specialreportage om ett av vår tids verkliga musikgenier. Återkommer när jag hunnit läsa mer, ojalá…

I stort sett orelaterat övrigt: Några noteringar om morgondagens svenska riksdagsval, på min ackompanjerande blog Yemenity2010.

Peter Gabriel prisas för sin progressiva gärning

Klart grabben ska ha ett pris. Eller gubben, borde man kanske säga. Men kan Peter Gabriel någonsin kategoriseras som ‘gubbe’? Han åldras, han som alla andra. Och numera producerar han knappast musik i samma takt som han en gång gjorde. Eller var han någonsin särskilt snabb, när man tänker efter? Det var ju inte det som var huvudargumentet för hans upphöjning till statusen legendar i sin egen livstid, vilken inofficiellt instiftades redan någon gång under 1970- eller 1980-talet – beroende på vem man frågar. Själva började jag på allvar lyssna på honom 1986, när jag själv gick på gymnasiet och Gabriel just släppt ifrån sig ”So”. Men mycket hade hänt innan dess, hade jag förmånen att uppdaga efterhand. Och mycket fortsatte att hända.

Nu har han tilldelats tidningen Prog Magazines minst sagt förpliktande specialutmärkelse Prog God Award 2014. Eller strikt uttryckt, det har offentliggjorts att han kommer att få det priset vid en ceremoni den 11 september.

– Få personer i musikvärlden uppfyller kriterierna för en Progressive Music-utmärkelse bättre än Peter Gabriel, hälsar tidskriftens redaktör Jerry Ewing i ett uttalande.

Sångare, låtskrivare, scenkonstnär, skivbolagsdirektör, människorättsaktivist och festivalgrundare är en del av paketet när det handlar om den före detta Genesis-frontmannen. Det är nu 40 år sedan han och bandet släppte klassikern ”The Lamb Lies Down on Broadway”, vilken följdes av Gabriels uttåg och starten på en solokarriär som i princip fortfarande pågår. Även om det som sagt går längre mellan de konkreta skivsläppen medan han sysslar med någon av alla de andra nämnda sakerna ovan. Eller möjligen tar en paus då och då, vad vet jag?

Mer om priset och motiveringen finns på Prog Magazines websida. Översikter över hans musikaliska bana finns på exempelvis Progarchives och Allmusic.

Attraktivt massiv mystik med Hejira

Musiken kan väcka många associationer. Men den har definitivt något eget – och spännande. Det handlar om Londongruppen Hejira och deras ”Prayer Before Birth” från 2013.

hejira-prayer2013Hejira – nej, det är inte bara ett album med Joni Mitchell. Eller ett uttryck för hur en större grupp människor lämnar ett fientligt område och söker sig till något säkrare och mer välkomnande. Här handlar det om en multinationell kvartett med London som bas. Tre killar och en tjej, med rötter i Etiopien, Chile, Tyskland och Ungern.

Musiken är meditativ, med – i brist på bättre, mer precisa adjektiv som undflyr mig för tillfället – mystiska kvaliteter. Knappast uppskruvat tempo, men definitivt inte spänningslöst.

Långsamt utan att vara laid-back. Varsamt brinnande intensitet, en atmosfär som kan påminna om David Sylvians utflykter efter tiden med Japan för ett par decennier sedan, eller kanske något Robert Fripp-aktigt. Eller som en reporter på engelska The Guardian beskriver dem, ”som Talk Talk jammande med Fairport Convention, under överinseende av Radiohead”. Tja, varför inte? De kan även påminna om Crippled Black Phoenix i portioner – om det säger något överhuvudtaget, med de dova och samtidigt dynamiska mullrande ljudlandskapen när de är sina mer uppumpade faser, som i ”Powercut”.

Sångerna pågår ofta fem minuter eller mer och uppnår efterhand en hemsökande kvalitet, som ”Time” med sin mantraliknande uppbyggnad och väl avvägda klimatiska kraftfullhet mitt i det subtilt stämningsladdade och aldrig överarrangerade. Instrumenteringen bygger gärna på vandrande gitarrslingor med diskret upp- och nedstigande trumfigurer och minimalistiska klaviaturklanger i bakgrunden. Vokalt matchar de ofta sina kontrasterande röster mot varandra på ett lika suggestivt som – ja, sakralt sätt. De skapar en koral känsla som motsvaras av de utforskande texterna.

Lyssna särskilt på ”Dust” som är ett utmärkt exempel på den kombinationen av egenskaper. Och lyssna likaledes intensivt på de dramatiska brassesensembleinslagen i ”Echoes”.

”Pinter” är i sammanhanget nästan chockerande pådrivande och tempostark, men bibehåller samma introverta och ändå inbjudande karaktär som resten. Överlag är det här en stilfull styrkedemonstration med en attraktiv inneboende mystik – och passion.

Mer om Hejira (gruppen alltså) finns på FaceBook och deras hemsida. 

 

 

 

Stolt och solid samling stycken från supergrupp – som kan ännu bättre

Snyggt arrangerade sviter, som dock kan kräva viss tillvänjning. Och ”Kaleidoscope” (InsideOut 2014) är överhuvudtaget ett album med tidlösa kvaliteter, om än inte Transatlantics definitiva höjdpunkt hittills. 

transatlantic-kaleidoscope2014De är ju redan legendarer. Var för sig, kanske främst genom sina respektive ‘vardagsband’ men även för vad de skapat tillsammans med ojämna mellanrum under drygt 15 år. Hur bra är de nu? En redan hyllad kreation (av instanser med inbyggd förförståelse för vad de försöker göra) som fortsätter på den inslagna vägen sedan tidigare. Det vill säga, vad som enligt genrebestämningen betyder framåt, utforskande, to boldly go where no one has… etc. Men även lika ofta leder bakåt till utgrävande, arkeologiskt inträngande i förflutna dagar. Även som öppet erkännande ‘fan’ av ProgRock-genren med dess många underavdelningar kan jag se ironin i att det för många utövare handlar överdrivet mycket om nostalgi.

Och grunden finns ju där lagd för några årtionden sedan. Frågan är vad man själv lägger till. Och Transatlantic brukar vara kapabla att addera en hel del. Inte minst på ”Bridge Across Forever” från 2001. Ett av 00-talets bästa album, kort sagt. Inramat av två utsvällande, sagolikt utsmyckade 20-plus-minutersepos och däremellan bland annat den minnesvärda, avskalade balladen (tillika titellåten) med sina hemsökande, mytiska, efter-livs-genomsyrade textrader som inte passerat sitt bäst före-datum än.

Som konstellation verkade de sedan ha splittrats för andra uppdrag. I första hand drummer boy Mike Portnoys stadiga gig i Dream Theater, basisten Pete Trewavas dito i Marillion, Roine Stolts nyckelposition som gitarrist och playmaker i Flower Kings och Agents Of Mercy. Samt sångaren, keyboardisten (med mera vid behov) Neal Morse som lämnat ledartröjan i Spock’s Beard för en solokarriär (vilket inneburit regelbundet samröre med Portnoy). Men för fem år sedan sammanstrålade de, slumpartat eller ej och spelade in ”The Whirlwind”, ett konceptuellt stycke med sammanvävd struktur och ännu en existentiell odyssé som klockade in kring 80-minutersstrecket. Musikaliskt kunde den möjligen ha platsat bekvämt i Morses egen katalog och om jag tolkat diverse intervjuer rätt så hade han lagt fundamentet själv först och sedan insett att gammal kärlek aldrig rostar. Ungefär.

Bra blev det i alla fall. Nya ”Kaleidoscope” ska mer vara frukten av en kollektiv session från scratch. Hörs det? Man kan inbilla sig det med facit i hand… Liksom på ”Bridge” börjar och slutar det på ett längre, omtumlande, organiskt stycke. En sådan där svit, ni vet. Och med de förutsättningarna är det efter deras respektive styrkor hela skivan blir bedömd. Och jag blir inte omedelbart hänförd. Övertygad. Imponerad. Ja. Men inte direkt akut helsåld och inlemmad i ett annat universum. Om man nu har rätt att förvänta sig det. ”Kaleidoscope” opererar mer med krav på tålmodighet. Den är bättre efter fjärde, femte genomlyssningen än den första.

Gruppen eftersträvar tidlös kvalitet, inte ‘instant gratification’. De två episka kompositionerna böljar fram och åter, har vissa grymt intagande, upplyftande partier flankerade av andra som kan tyckas tära på den där tålmodigheten jag talade om tidigare. Det kan ha ett samband med att jag kommit att uppfatta de flesta prog-combos ansatser till jazzflirt och jam session-liknande passager som transportsträckor. Nu inser jag efterhand att även dessa i det här fallet oftast leder fram till mer påflugna, klimaktiska musikaliska plot points och krävs för att bygga suggestionskraften. Oftast. Nu ser jag inte samma procentandel dribblande dödköttsmoment som jag inledningsvis gjorde.

De är givetvis hjältar fortfarande. Hur svulstigt det än kan låta. Morse är för övrigt fortfarande den dominerande rösten i helheten. Men han har fått mer sällskap. Stolt bryter in regelbundet som förr, men här finns ytterligare ett par gästspel av vokalister jag först inte kan identifiera, men på omslaget anges både Portnoy och Trewavas som sångare de också. På gott och ont, kanske bör tilläggas. Det finns anledningar till ingen av dem har just den detaljen som huvudsyssla.

Sedan finns här också en ny spartansk och existentiell serenad/ballad efter ”Bridge”-modell i ”Beyond the Sun” som är det närmaste en potentiell radioanpassad crossover-hit vi kan skönja i sällskapet. Men framförallt är det en mogen, vacker sång i sig själv. De versioner av ”Kaleidoscope” som innehåller extramaterial ger oss covers på bland annat Elton Johns ”Goodbye Yellow Brick Road” och Procol Harums ”Conquistador”, det mesta melodiskt och återblickande på ett ganska… ja, trevligt sätt. Varken mer eller mindre. Eller kanske lite mer. Men den lätt bisarra, monotona och mörkt sardoniska ”Indiscipline” (urspsrungligen av King Crimson) inser jag inte poängen med i samma utsträckning. Och jag brukar kunna attraheras av besk, eventuellt morbid humor.

Domslut: Ännu en solid samling stycken från mer än kompetenta kreatörer, men har du aldrig hört Transatlantic förut – starta med ”Bridge Across Forever”.

Relaterat: Bandets officiella hemsida. Fler synpunkter på ”Kaleidoscope” från forumet ProgArchives. Recension från AllMusic.

Värdig återkomst med välkomna åthävor för A.C.T.

Det var några år sedan sist, men svenska artrockakrobaterna A.C.T. låter allt annat än åldrade när de nu återkommer med ”Circus Pandemonium” (Actworld, 2014). 

act-circus-2014Det finns introverta konstrockensembler, som utmanar sig att korsa bron, med bävan kliva in i deras tempel och visa dig värdig deras gunst. Och så finns det sådana som svenska A.C.T. Kan man kalla dem extremt extroverta? Utan att vara heltigenom transparenta och tillvända. Här kommer influenser och inspiration lika väl från Saga och Yes som It Bites. Toto. Och ABBA. Men det är väl de förstnämnda som lättast kan identifieras.

Nu har de hållit tyst i otäckt nära ett decennium. Senaste CD:n ”Silence” släpptes 2006. Slutet? Så verkade det. Men allt är möjligt i återföreningarnas tidevarv. Och när de nu vaknat till liv är det som om ingenting har hänt. Det menar jag mest som beröm. De har energin och ekvilibristiken. De har lekfullheten och den lurande melankolin ständigt till hands. Allt utom letargi, i princip.

Kan det bli för mycket av popkulturellt kaospiloteri? Eller är det för lättsmält för att kunna nämnas i de progressive-sammanhang de oftast kopplas ihop med? Antar att man kan svara ja på båda frågorna. Men det här är en av de mest välkomna återkomster jag stött på de senaste åren. Och för mig kom den till synes helt ut ur det blå. Utan förvarning. Men jag har väl missat i researchen någonstans…

Liksom på 2003 års ”Last Epic” rör det sig nu om ett sammanhängande konceptalbum. Livet på en cirkus, där harmonin i arbetsklimatet har sina brister. Någonstans (om jag nu tolkar lyriken rätt – jag är medveten om att jag fortfarande håller på att tränga in i detta lilla universum) finns en tyrannisk ledargestalt. Förtryckta freaks och slavdrivna undersåtar. Spekulation och publikmanipulation. Mycket drama. Och med gruppens Queen-ska känsla för teatraliska manövrer är stegen inte långa mellan dur och moll. Extas och misär. Eufori och misantropi. Men något händer hela tiden. Trampa vatten är inte ett alternativ.

Förmodligen frekvent frågade följdfrågor: Finns bandet på FaceBook? Ja. Finns det något överskådligt på Progarchives? Ja.

Ny intagande installation av Dream Theater

Övertygande och ofta överväldigande. Dream Theater verkar ha fått något av, enkelt uttryckt, en nytändning de sista åren. Senast manifesterat på det självbetitlade albumet från i höstas. 

dreamtheater2013coverHar allt börjat från början? Drömteatern presenterar drömteatern. Ingen annan, intrikat invecklad titel som ”Six Degrees of Inner Turbulence” eller ”A Dramatic Turn of Events”. Musiken är dock som vanligt inte ihopskramlad i en handvändning. Vi hör den patenterade hantverksskickligheten och det episka sinnelaget. Men också en faktiskt påtaglig hitkänsla – relativt sett – och stycken som snabbt utkristalliserar sig som egna skapelser med egna identiteter. Det här är andra skivan med Mike Mangini vid stockarna i stället för Mike Portnoy efter ”A Dramatic…” som redan den verkade indikera något märkbart nytt i dynamiken. Inte för att det nödvändigtvis var ett steg upp i ekvilibristik, men det verkar ha funnits en spänning inom bandet som nu kanske har lösts upp i och med att respektive parter hittat ny harmoni i samband med omstruktureringarna. Jag vet givetvis inte, men det är lätt att spekulera utifrån all den publicitet som genererats av förändringarna i Dream Theater på senare år.

”Dream Theater” är i alla fall riktigt bra. Som i, en av de mest konkret sammanhängande, genomarbetade och attraktiva samlingar kompositioner DT har åstadkommit i karriären som nu sträcker sig ett drygt kvartssekel bakåt i tiden. Alla deras styrkor, framavlade egenart och allmänna kreativitet kommer fram. Alla som följt dem kan känna igen sig i miljön, men igenkännandet innebär inte trötta upprepningar. Det är bekant och identifierbart men uppfriskande och livsbejakande. Med en punch.

Allt som fungerar och ofta rentav överväldigar med DT kan sägas sammanstråla i den avslutande sviten ”Illumination Theory” som täcker in den obligatoriska taggade metallproggen, ett parti stråkensemble som kunde ha ackompanjerat nyckelscener i något  mastodontepos av Spielberg eller Scorsese, samt ett väntat men stegrande storslaget klimax. För dem som tillhör fancluben är det en ny intagande installation. Borde vara åtminstone, men jag kan ju inte uttala för mig alla… För helt nytillkomna är en introduktion så god som någon. Eller snarare, en utmärkt inledning. Kanske bästa möjliga till vad bandet är ‘all about’. Och som ännu fler skulle kunna upptäcka.

Recenserat: Dream Theater ”Dream Theater” (Roadrunner, 2013)

Mer: Bandets officiella hemsida. Fler synpunkter från mer eller mindre entusiastiska lyssnare på ProgArchives. En mer odelat positiv recension från AllMusic.

Färre provokationer, fler bekännelser från Derek Webb

Provokationerna är nedtonade, men spröda och samtidigt starka melodier lyfter Derek Webbs ”I Was Wrong, I’m Sorry & I Love You” (2013, Fair Trade Services).

 

derekwebb-iwaswrong2013”Although he works out of the thematically conservative Christian pop genre, singer/songwriter and guitarist Derek Webb has an agitator’s soul and a flair for the controversial, approaches he uses in his music to force careful thought on vitally important issues.” (Steve Leggett, i kortbiografin på AllMusic Guide).

En romantisk rebell. Sort of. Webb sticker ut åtminstone en aning i den amerikanska CCM*-världen. I och för sig krävs kanske inte så mycket för att skapa kontroverser där. Det kan räcka med att lägga in ett så kallat kraftuttryck i en sång, som han gjorde på förra plattan – men det är inte ens en låt som inkluderas i alla versioner av ”Stockholm Syndrome”, släppt 2009.

Sedan dess kan noteras att det elektroniska, mer uppdaterade och ibland uttryckligt dansanta draget tonats ner. Liksom de ibland utmanande texterna med underliggande politisk dynamik (dock inte direkt partipolitisk). Nu är tilltalet främst personligt och ofta en smula bekännande, som i en bikt. Ta bara titellåten. Och det språket, den auran som omger sångerna den här gången, begränsas inte bara till lyriken utan matchas av sparsamt arrangerade stycken, väl bearbetade och utmejslade, ganska ofta bitterljuvt bedårande melodier.

Gitarrerna har en akustisk prägel, kompletterade av stundtals spikpianoaktiga klaviaturfigurer, en bitvis 1960-talsdoftande men ändå fräsch och smakfull kombination av musikaliska attribut. Hymnliknande stycken följs av aningen mer markerade rytmer och tydligare framåtrörelser. Den mer softade inriktningen är sympatisk, dock inte alltid bättre. Jag gillade verkligen ”Stockholm Syndrome”. Men det är svårt att att förneka skönheten och värmen som strålar ut ur exempelvis ”Nothing But Love” eller ”Everything Will Change”.

Sedan brister han ut i enstaka off the reservation-ögonblick, nästan plojartade nummer som den country & western-galopperande ”The Vow”, en småcharmig parentes. Det är i alla fall klart att Webb fortsätter odla sin egenart, sin egen art, undvika alltför breda vägar men att han knappast är extremt svårtillgänglig heller. Det finns egentligen ingenting direkt uppseendeväckande eller djupt provocerande på ”I Was Wrong…”. Men han har en karaktär och integritet som kan jämföras med CCM-kollegerna Jars Of Clay och kan rekommenderas  om inte annat till deras beundrare. Till vilka jag själv räknar mig.

 

* Christian Contemporary Music

 

Derek Webb syns och hörs bland annat via en officiell hemsida, tumblr, FaceBook och YouTube.