Manipulativa maktspel röd tråd i fjolårets bästa TV-serier

Episode 101TV. Det finns mer skräp än någonsin. Och samtidigt, en ännu inte sinande guldåder av dramatiska produktioner på en nivå och inte minst med en komplexitet som var väldigt sällsynt för bara ett tiotal år sedan. Dessutom finns fler möjligheter att ta igen sådant man tidigare missat via nya tjänster som Netflix. En röd tråd i de mest spännande serierna förefaller vara ett fokus på elakt maktspel och mästerligt manipulerande människor. Vad det nu säger om vår tid egentligen. Så till att börja med, det bästa av det i svenskt programutbud aktuellaste under fjolåret, med hänvisningar till de kanaler där jag själv tagit del av serien ifråga (samt länkar till mer fakta på IMDb samt i förekommande fall egna recensioner):

1. Homeland (SVT). Delade meningar finns om den tredje säsongen. Men just det här oförutsägbara draget; vad som skulle hända, var tyngdpunkten skulle hamna, svårigheten att välja sina sympatier… Jag var fängslad. Mer än av något annat i dramaväg, trots tuff konkurrens. Framförallt från…

2. Game of Thrones (SVT, HBO). Efter en aning förvirrande utveckling och möjliga överambitioner under andra säsongen, var den tredje så brutalt bra och farligt fascinerande att den riskerar påverka hela ens världsbild. Om jag nu inte redan hade en ganska realistisk sådan. Några halvanalytiska reflektioner om serien i stort har tidigare publicerats på den här bloggen. Brorsans recension av den tredje säsongen finns på russin.

3. Masters of Sex (HBO). Pionjärer har det inte lätt. Här sysslar de med sexualforskning. I USA. På 1950-talet. Med magnifik Michael Sheen som manisk medicinman i spetsen. En mer utförlig recension finns på russin.

4. Hunted (SVT). Vem kan man lita på? Ingen, antagligen. I den här brittiska spionhärvan tänjdes det ständigt på trovärdighetens gummiband, men elasticiteten imponerande ändå. Här fanns inte många döda punkter och spänningen höll i sig till de sista sekunderna. Om det blir fler än de här åtta avsnitten är såvitt jag vet fortfarande oklart. Några ytterligare kommentarer finns på russin här och här.

5. Boss (SVT). Det börjar kännas väldigt länge sedan den första säsongen visades i SVT, men det måste väl ha varit förra vintern. Och när den andra (och sista?) eventuellt kommer den vägen verkar inte helt klarlagt. Han är sjuk, mycket sjuk. Och skrämmande, mycket skrämmande – borgmästare Kane i Kelsey Grammers skepnad, med makt över liv och död (åtminstone andras dödar) i ett Chicago som får de politiska intrigerna i ”House of Cards” att framstå som nästintill småtrevliga upptåg. Det finns en recension på russin, inte av mig men av min bror.

6. House of Cards (Netflix). Men visst är Kevin Spacey en respektingivande figur som kongressman och kungamakare, charmerande även om hans moraliska skrupler är i stort sett frånvarande. Suggestivt och spännande. Även här är serien russin-recenserad av brorsan, som i det här fallet intar en mer reserverad hållning än jag själv…

newsroom3-hbo7. The Newsroom (HBO). Aaron Sorkins studie i arbetsplatsklimat och aktualitetsbevakning dras visserligen med lite för många inslag av distraherande dysfunktionella romans-på-jobbet-scener, men i stort är det ändå övergenomsnittligt intelligent – och underhållande – TV-dramatik. Min recension av andra säsongen finns på russin.

8. Strike Back (HBO). Ren ”guilty pleasure” tänkte jag först. Efter att ha plöjt igenom tre säsonger under ett par månader i höstas var jag framförallt imponerad av den rent fysiska kraften, farten och de långa intensiva jakt- och flyktsekvenserna. Det här är action med terrortema som helt enkelt är svårt att värja sig mot rent instinktivt. Min recension av tredje säsongen finns här.

9. Orange Is the New Black (Netflix). De är inte värsta värstingarna, som i ”Oz”. Men skildringen av ett fängelse med ett antal udda existenser bland de i det här fallet kvinnliga internerna är spännande utan påfallande många våldsutbrott eller överdoser av explicit bakom murarna-erotik. Allt frid och fröjd? Knappast. Men vad som kommer att hända och vari konflikterna uppstår är ofta svårt att sia om. Kompletterande kommentarer här.

10. Äkta människor (SVT). Svensk scifi – den finns. Och viljan är stark. Idéerna intressanta och agerandet i regel övertygande. Glöden falnar ibland, svårigheterna att hitta ett självklart centrum i berättelsen och verkligen engagera sig blottas ibland. Men. Det är svensk scifi som går att nämna i samma mening som ”Battlestar Galactica” och ”Dollhouse” (med liknande idébyggen) utan att det blir fullständigt genant.

Bubblare: ”Continuum” (HBO). Tidsresor fram och åter är inget nytt och den här kanadensiska varianten med en tidlös, eller rättare sagt tidsbändande kamp mellan en grupp terrorister och en i ‘fel’ era strandad kvinnlig polis tar sin tid att hitta formen och göra karaktärerna riktigt tillgängliga. Men under andra säsongen har allting blivit betydligt mer komplicerat – och raffinerat än man kunde ana från början. Den tredje vändan ska vara på väg… ”Banshee” (HBO) är en riktig rövarhistoria på gott och ont, men definitivt inte trist.

Retroaktiva upptäckter via Netflix, HBO, DVD med mera: För de redan fastnaglade var det i år den definitivt avslutades – och hyllades rent hysteriskt. I vårt hushåll har vi hunnit en bit in i tredje säsongen av ”Breaking Bad”. Låt oss säga att jag förstår hypen. Idris Elba är snart överallt. Som plågad polis i London-baserade ”Luther” är han nästan löjligt lysande. Och serien är sylvass. ”The Tudors” fortsatte dissekera livet i kung Henry VII:s hov med bravur under den fjärde och sista säsongen. ”Boardwalk Empire” är en smula svårtillgänglig och saknar en del omedelbart intagande attraktionskraft men växer till sig under den första säsong  jag fortfarande befinner mig i. ”The Walking Dead” började jag följa på en kanal i mellanöstern när den startade, men sedan tappade jag kollen på var den egentligen visades. Den är dock värd att återstifta bekantskap med, exempelvis på Netflix. Där finns även flera omgångar av bikerdramat ”Sons of Anarchy” som jag hittills bara hunnit med ett par avsnitt av. Men de är lovande. Och visst var det under fjolåret som vi tog oss igenom sista vändan av 2000-talets (vid sidan av ”The Wire”) starkaste kriminaldrama ”The Shield”?

Bildmaterial: Lizzy Caplan i ”Masters of Sex” och Jeff Daniels i ”The Newsroom”. Båda från ©hbonordic.com.

Not: Detta är en uppdaterad och aningen reviderad version av en text tidigare publicerad på russin.nu.

Stora gester – sämre dynamik. Senkomna synpunkter på schlagerkvart nummer två

Snart dags för tredje deltävlingen. Efter en intensiv vecka har jag slutligen renskrivit noteringarna från förra helgens holmgång i Linköping, som inte innehöll några extrema överraskningar. Men jag är tacksam för att vi slapp se Refreshments rulla vidare till finalen. Det brukar alltid finnas utrymme för en rejäl nostalgitripp tillbaka till 1950-talet i det svenska festivalformatet, men årets kandidat fastnade i folkets vägtull på vägen mot Mekka. Eller finns det, hemska tanke, fler där den kom ifrån?

Våra kommentarer (inklusive en spontant uttänkt poängsättning från 0-10):

JEM ”Love Trigger”

Johan: Scenshowen är mer nyskapande än kompositionen. Techno typ tysk 80-talsretro med smittande entusiasm men ihåligt innehåll. Kan bli en en hit ändå… (5 poäng)

Emilia: Jag gillar kombinationen av röster (7 poäng).

The Refreshments ”Hallelujah”

Johan: 50-talsosande boogierock med alla tillbehör, visuellt och audiellt. Oförargligt och ganska menlöst. Det brukar finnas en sådan nostalgitripp varje år. Men vänta – får de vara sju personer på scenen? (4)

Emilia: Mycket färgglada. Jag gillar det för att det liknar 60-talet. (7)

Manda ”Glow”

Johan: Försöker sig på dramadisco med ambitioner att få hela världen att glöda. Men jag förblir ganska ljum. Violinister på styltor (?) imponerar mest. (4)

Emilia: Den var originell. Men något saknas. (7)

Panetoz ”Efter solsken”

Johan: Happy rap! Kostymer och koreografi som sticker ut. Lättviktare men charmig sak om att tro på sig själv. (6)

Emilia: Jag gillade rytmen, men den är på svenska. Det är problemet. (7)

Pink Pistols ”I Am Somebody”

Johan: Space age retro. Svart latex och robotiska rörelser. Medveten eller omedveten parodi? Inspirerad av serien ”Äkta människor”? Rockriff, men mekaniskt. (3)

Emilia: Väldigt alldaglig. Jag tyckte inte om den. (6)

Sanna Nielsen ”Undo”

Johan: Hon är veteran nu. Faktiskt. Ballad den här gången, med glidningar. Framstår i sällskapet som fullfjädrad internationell stjärna. Faktiskt. (8)

Emilia: Jag tror den går direkt till final. Bra sång. Den behöver inte så mycket show. Min favorit hittills. (10)

Little Great Things ”Set Yourself Free”

Johan: Unga killa med attityd och mycket frisyrgelé (några ton). Siktar på något liknande Nightwish eller The Rasmus. Rytmen är rätt. Tyngden OK. Saknas en del särprägel. (6)

Emilia: Jag gillar inte den här typen av musik. Rösten räckte inte till så han skrek mycket. Sången är starkare och mer aggressiv. (5)

Martin Stenmarck ”När änglarna går hem”

Johan: Veteran. Proffs. Tar plats. Drama. Arena anthem. Vill flyga iväg till höjder den inte riktigt klarar. Derivativt. Konceptet är kraftfullt men rätt konstruerat. (5)

Emilia: Den är på svenska, stackaren… En sång som passar bättre för radion. (7)

Generellt enligt Johan: Många siktade högt, mot stora känslor och publikfriande manövrer. Dynamiken i melodier och oväntade grepp var mer sällsynt.

Kvällens uppenbarelse var annars sjuåriga barnskådespelaren Sigrid som diskuterade genusfrågor med Nour el-Refai (som sägs ha skrivit manus till dialogen, eller?). Var hittade de den ungen – och hade hon hörsnäcka för hålla reda på de saftiga replikerna?

Just det, till final (för ordningens skull bör väl detta nämnas) gick Sanna Nielsen och Panetoz, med en andra chans för Martin Stenmarck och JEM.  Det betyder väl redan nu minst en fördubbling av antalet kvinnliga deltagare i finalen jämfört med fjolårets orgie i (generöst uttryckt) welterviktare med y-kromosomer, om jag räknar rätt i hastigheten…

Mer kött på benen om den moderna musikaliska motsvarigheten till Linköpings blodbad finns på SVT. 

Ny stjärna född i Malmö. Eller två?

Avklarad: deltävling 1 i årets schlagersåpa. Och resultatet i Malmö är förhoppningsvis en förvarning om att vi får en förbättring av fjolårets färglösa finalfält, framröstat av – ja, vilka var de egentligen därute i folkhavet? Yohio har nog rent krasst en bättre låt nu än då. Och Ellen Benediktsson (som jag aldrig hört talas om innan) är helt enkelt en ny stigande stjärna. Lite synd om Helena Paparizou ändå? Ja. Här är några nödtorftigt sorterade och redigerade kommentarer från vårt lilla hushåll under kvällen:

1. Yohio ”To the End” (direkt till final)

Johan: Bastant arenarock light, 80-talsdoftande. Förra årets genombrottsman tillbaka igen – hook, line and sinker. Borde fungera.

Emilia: Han har en chans att vinna, är populär bland unga tjejer.

2. Mahan Moin ”Aleo” (utslagen)

Johan: Hmmm… Är rösten personlig eller lite ‘off’? Dansgolvsorienterat nummer är dock genuint generiskt.

Emilia: Hon har energi och verkar originell.

3. Linus Svenning ”Bröder” (till andra chansen)

Johan: Bryskt genrebyte? Tragisk bakgrund till texten, men grabben har veteranen Fredrik Kempe i ryggen. Ballad med stora gester. Hjärtan blöder, stråkar glöder. Pampigt klimax. För mycket av allt eller precis vad folket vill ha?

Emilia: Sången var lite förutsägbar. Men den kan nå fram på grund av temat.

4. Elisa Lindström ”Casanova” (utslagen)

Johan: Dansbandsdundret från Töreboda. ”Casanova – en gudagåva”; ordagrant! Konceptet känns en aning daterat… Kvällens kortaste kjol hittills och visst finns ett häftplåster till refräng – om än alldeles för enkel sådan.

Emilia: Om man sjunger på sitt eget språk har man mindre chans att vinna i Europa. Den påminner om ”Material Girl” med Madonna, konceptet med en femme fatale. Hon har energi, men sjunger på svenska.

5. Alvaro Estrella ”Bedroom” (utslagen)

Johan: Dansgolv igen, modell nyare. Mycket falsettsång. Snyggt skval. Vad mer? Inte mycket.

Emilia: Influerad av Michael Jackson och en låt i stil med ”Get Lucky” (Daft Punk). Och lite Bruno Mars. Den fastnar.

6. Ellen Benediktsson ”Songbird” (direkt till final)

Johan: In i gitarrakustikens värld med beslöjade röster och intagande melankoli. Doftar 1960-talets chanteuser som… Joan Baez? En ung Marianne Faithfull? Med flera. Sticker ut. Kanske chanslös, men tilltalande.

Emilia: Jag tycker om den. Min favorit. Hon har en egen stil.

7. Sylvester Schlegel ”Bygdens son” (utslagen)

Johan: Tidigare The Ark-medlem går solo. Rösten är personlig, men på bristningsgränsen.

Emilia: Den är originell. Jag gillar pianofiguren, men sången är på svenska. Vad synd. Jag har inget emot språk, men om man vill vinna…

8. Helena Paparizou ”Survivor” (till andra chansen)

Emilia: Den har lite av samma upplägg som ”Euphoria”. Inte min favorit, men acceptabel.

Johan: Vinnare för Grekland en gång i tiden. Förhandsfavorit. Gör en Beyoncé-variant; storslagen entré och star quality. Inte särskilt nyskapande egentligen, men klarast identifierbara vinnarskallen i utbudet.

Som synes: alla förutsägelser slog inte in. Men de bästa bidragen är fortfarande med i leken.

För övrigt: värdparet Anders Jansson och Nour el-Refai gick ut med en explosivitet som sällan skådats som om de tuggat i sig några stimulerande djungelväxter innan (åtminstone Anders). De utstrålade i alla fall en energi och allmänt respektlös avighet som jag vill hävda att tillställningen mår bra av. Fortsättning följer förhoppningsvis…

Bra betraktelser på burk – 2013 års bästa podcaster

Podcaster! Visst är det en av de kommunikationsteknologiska framstegens ljuvaste frukter just nu? Radioprogram, inte minst. De kan avlyssnas när som och var som helst. Mer eller mindre. Som idog P1-konsument det senaste decenniet har tillskottet i form av nedladdningsbara sändningar varit en – pretentiöst eller inte – välsignelse. Men är detta allt? Nej. Det här är de tio podcaster i varierande stilarter som jag värdesatt mest under det senaste året, med ett fåfängt försök till rangordning. Om inte annat för att få chansen att jämföra formkurvorna vid nästa års sammanställning…

1. ”A Cast of Kings”. Dagens TV-dramalandskap har gett efterdyningar i ett oräkneligt antal podcaster tillägnade händelseutvecklingen i olika uppmärksammade serier. Inte minst geniförklarade ”Game of Thrones” som här vällustigt synas i alla sömmar av amerikanska duon Dave Chen (som inte läst någon av de litterära förlagorna) och Joanna Robinson (som läst samtliga). Deras inbördes dynamik och varierade perspektiv skapar oväntat högt underhållningsvärde i sig själv.

2. ”The Bugle”. Andy Zaltzman och John Oliver (ja, den Oliver som huserat i ”The Daily Show” med Jon Stewart i flera år) gör en transatlantisk, men i grunden väldigt brittisk satirshow där världens konflikter och dess ledares tillkortakommanden förvandlas till rå men hjärtlig aktualitetskomik.

3. ”The Film Programme” från BBC analyserar aktuell film varje vecka under en halvtimme som oftast är internationell nog att vara angelägen även för filmentusiaster även utanför deras örike.

4. ”Late Night Live” handlar i det här fallet om aftonkoncept från australisk radio med en gammal räv vid namn Phillip Adams som med sin raspiga röst diskuterar politik, historia och kultur med inbjudna gäster som verkligen får breda ut sig. Pretentiöst? En smula. Precis sådana pretentioner som många andra saknar idag. Ett favoritexempel: två timslånga program ägnade åt det komplicerade förhållandet mellan Hitler och Hollywood under åren före andra världskriget.

5. ”Människan och maskinen”. Egentligen borde hela projektet falnat och självdött efter några få avsnitt. Men programledaren Eric Schüldt och den skriftlärde Per Johansson lyckades avverka en kombination av vetenskaps-, kultur- och religionshistoria från medeltiden och framåt i sammanlagt tio timmar som åtminstone skapade illusionen av att man blivit avsevärt mycket klokare och mer insiktsfull om tingens tillstånd under resans gång.

6. ”Freakonomics”. Steven och Steven (Dubner och Levitt), författare respektive ekonom gjorde sig ett namn med boken med samma namn. I radioshowen som leds av Dubner med diverse gästspel av både Levitt och ett otal andra distingerade gäster avhandlas ämnen som den nye påvens åsikter om den globaka kapitalismen, vem styr egentligen internet, motsägelsefulla sanningar om självmordsfrekvenser i olika delar av världen, vådan av att försöka förutse någonting överhuvudtaget… Och det vara bara några nedslag i det senaste halvårets utbud. Man behöver inte alltid instinktivt hålla med om alla slutsatser. Men oftast har man i alla fall nått några nya insikter.

7. ”Konflikt”: Ja, ett av P1:s flaggskepp där världens mer betydande pågående meningsmotsättningar och deras respektive orsak och verkan analyseras, fortsätter vara något av det bästa man kan hitta i radioväg. Mellanöstern (där de haft en tendens att fastna lite för ofta på senare år, men inte helt utan skäl), högerextremism i Europa, narkotikabekämpningens olika sidor och Sveriges svek mot Sydafrika efter apartheidtiden… Arkivet är en guldgruva. Och fylls på kontinuerligt.

8. ”Spanarna”. På tal om långkörare. Var det 25 år de fyllde i fjol? Ett kvartssekel i etern? Ja, jag kommer ihåg en del av tidiga sändningarna i P3:s ”Metropol” under sent 1980-tal. Och det fortsätter vara lättsamt men innehållsrikt under Ingvar Storms ciceronskap. Nu finns också en stadig stomme av regelbundet återkommande spanare som lärt sig hur man får konceptet att spraka (Göran Everdahl, Jessika Gedin, Per Naroskin med flera). Det här formatet passar inte alla typer av tänkare och tyckare, vilket kan bli uppenbart när en del i andra sammanhang erfarna men här oprövade förmågor gästspelat och famlat efter ett riktigt fäste som virtuosa framtidsförutsägare med glimten i ögat. Det är svårare än det låter.

9. ”Truthdig Radio”: Kontroverser är de inte rädda för på Truthdig som levererar nyhetsanalyser från alternativa synvinklar, i alla fall i ett amerikanskt perspektiv. De finns som nyhetsmagasin på nätet (vilket egentligen är deras huvudforum) men kompletterar med regelbundna radiosändningar från Los Angeles. De kan snöa in på ämnen och associationer som är alltför provinsiella, men ofta är de påfallande internationella. Ämnen som den amerikanska imperialismen, NSA:s avslöjade och flitigt omdiskuterade övervakningsprogram och president Obamas undfallande hållning mot konservativa krafter är ämnen som tenderat dyka upp flitigt det senaste året. Har de rätt i allt? Troligen inte, men de ventilerar viktiga frågor och framför argument som riskerar att komma bort i flödet.

10. ”Godmorgon världen”: Jodå, det sammanfattande söndagsmagasinet i (just det) P1 måste nog vara med på listan också, även om jag brukar försöka hinna höra det mesta av det i direktsändning. Såväl det seriösa (majoriteten) och satirinslaget ”Public Service” fyller en funktion i det svenska samhället idag. Men det är klart, när vikarier sätts in för just det sistnämnda segmentet är det inte alltid lika imponerande… Tyvärr.

Bubblare: ”Front Row Weekly”, aktuellt kulturmagasin från BBC. ”The Empire Podcast”, audiell följeslagare till det månatliga megamagasinet om film i pappersformat. ”Teologiska rummet”, ”Människor & tro”, ”Sommar” & ”Vinter” samt filmmagasinet ”Kino” – samtliga från Sveriges Radio P1.

Moon Safari, Dream Theater med flera – årets album 2013

animamundi-singer-artrock2013Hösten 2013 beslutade jag mig till slut för att återuppliva mitt sovande konto på en viss, välkänd streamingtjänst som inte använts på ett par år av olika anledningar. Tack vare det har jag vid lediga stunder kunnat bredda min helhetsbild av vad som egentligen släppts i år, dels av det som jag vanligtvis brukar hålla utkik efter – samt en del annat, som jag inte hade räknat med att upptäcka. Detta faktum, en del albumnedladdningar från andra inte helt okända källor samt faktiskt även ett par mer stenåldersaktiga CD-upphandlingar, ligger till grund för en anspråkslös sammanställning av musiklivet i gammalmodig albumform anno 2013 A.D.

Som lista är detta att betrakta som en pågående process, eftersom jag fortfarande utforskar flera av de nedan nämnda skivorna/sångsamlingarna närmare och någon riktig rangordning är jag fortfarande inte kapabel till. Dessutom bör nämnas att en del av dem släpptes redan 2012, bara för ordningens skull. Några har jag redan recenserat – andra kanske jag hinner återkomma till mer i detalj senare:

moonsafari120930CMoon Safari ”Himlabacken Vol. 1”. Västerbottens musikaliskt progressiva profeter fortsätter övertyga. Kanske inte lika banbrytande som ”Blomljud” för några år sedan, men ändå storslaget och stilfullt. Tidigare recenserad här.

Dream Theater ”Dream Theater”. Andra skivan efter omstuvningen bakom trummorna. Om ”A Dramatic Turn of Events” visade på en viss nytändning trots eller tack vare inre turbulens, så förstärker den senaste självbetitlade skivan intrycket av att de fortfarande är svårslagna på sitt territorium – och överhuvudtaget, svårslagna.

Muse ”The 2nd Law” (2012). Jag borde väl ha hittat dem tidigare, men bättre sent än aldrig. Storslagen rock med pretentioner och känsla för dramatik, någonstans mellan Pink Floyd, Pure Reason Revolution och Coldplay.

Jars Of Clay ”Inland”. De har hängt med ett tag, överhuvudtaget och i mitt liv. Sällan blir jag sensationellt överraskad eller översvallad numera eftersom jag kan konceptet, som de ändå lyckas variera en aning varje gång. Folktonen är kanske något mer markerad här än på senare år, men kombinationen av amerikansk rotrock, brittisk indie, ett uns electronica och en grundläggande gospelartad andäktighet märkbar i bakgrunden i högre eller mindre utsträckning är fortfarande något som gör världen till en litet bättre plats att leva i.

Anima Mundi ”The Lamplighter”. Det kan bli väl högdraget och bitvis stapplande engelska sänker helhetsintrycket en aning, men Kubas symfonirockande veteraner blev ändå en ny positiv bekantskap för mig vid konsertbesöket i Lidköping och med senaste skivan – recenserad här.

Lilly Goodman ”Amor favor gracia”. Hon är pålitlig, trots ett uppehåll på några år. Rösten är fortfarande som stöpt i en vaxljuskammare och bär upp även de mer banala partierna i hennes traditionellt arrangerade vuxenpop med inslag av mer typiska latinamerikanska genrer (som dock är nedtonade den här gången). Recenserad här.

Kaipa ”Vittjar” (2012). Svenska veteraner som framgångsrikt (åtminstone artistiskt) fortsätter kombinera symfoniska ambitioner med folkmusikaliska element och ettriga gitarrdrivna rytmer.

flowerkings-gbg2012BThe Flower Kings ”Desolation Rose”. Mer målmedvetet tematiska än på mycket länge, och med ett uttalat syfte att kommentera världsläget med parallellt pompös och rastlös energi. Det låter som alltid bra. Men jag håller fortfarande på att komma in i plattan på allvar.

Panic Room ”Skin” (2012). Brittisk progressive rock med i sammanhanget lättillgänglig och utåtriktad profil, simultant framåtblickande och förankrade i folkmusikaliska fåror. Vackert melankoliskt och melodiskt, samtidigt respektingivande kraftfullt.

 

Ur högen med sådant som pockar på ännu mer uppmärksamhet:

Daft Punk ”Random Access Memories”; Comebacken som alla vill säga något vackert om. Med monsterhiten ”Get Lucky” i spetsen, ni vet. Fransk retrofunk/electronica/någotmersvårdefinierbart – men ganska tilltalande. Comeback gjorde också, än mer oväntat, Agnetha Fältskog med den ofta charmant ABBA-doftande men ibland lite för lättviktiga ”A”. It Bites ”Map of the Past” (2012) är ett tematiskt album med lätt melankolisk prägel, men också med gruppens tydliga karaktärstecken. Spock’s Beard känns igen de också, trots en del ommöbleringar i orkestern på ”Brief Nocturnes and Dreamless Sleep”. The Prog Collective – vilka är de egentligen? Jag måste bedriva lite mer djuplodande efterforskningar, men ”Epilogue” är åtminstone halvintressant. Steve Hackett söker sig bakåt med hjälp av en liten armada av gamla vänner i ”Genesis Revisited II” (2012).  India.Arie är alltid behaglig och en smula motsträvig samtidigt och ”Songversation” verkar fortsätta i den fina traditionen. Anoushka Shankar är dotter till Ravi och fortsätter en familjetradition med intrikata kompositioner framförda på sitar, senast på ”Traces of You”. Mavis Staples ”One True Vine” – här pratar vi om verkliga veteraner med verklig soul. Och Charlie Peacock, som jag tidigare hävdat låg bakom 1990-talets bästa album, lever upp igen med ”No Man’s Land”, lite äldre, laidback-are men fortfarande bra. Kommer någon ihåg Dan Reed Network, funkrockbaserad hitmaskin för 20-talet år sedan? Reed har en solokarriär mer i skymundan numera men har behållit sin personliga, raspiga röst och en bra melodikänsla nu ackompanjerad av en softare men absolut inte menlös inramning på ”Signal Fire”.

Och det var väl egentligen bara början på upptäcktsfärden. Jag kan blicka nostalgiskt tillbaka mot LP-skivans storhetstid ibland, men streaming har sina fördelar det också…

Från frysboxen: Uppbyggligt om uppbrott med India.Arie

Ännu en återuppvärmd åsiktsregistrering från det förflutna. ”Testimony, Vol 1: Life & Relationship” var tredje skivan av India.Arie och släpptes 2006 på Motown Records. Den här recensionen publicerades ursprungligen på numera nedlagda sidan Folket Jublar, 29 mars 2007.

india arie 2006Den här skivan kommer att göra världen till en bättre plats, enligt en amerikansk tidning (Daily Star) som citeras av en amerikansk websida (Christianity Today) vilken jag i min tur refererar till en smula här. Kan det här vara världshistoriens första ”inspirational break-up album”? frågade sig CT:s recensent för några månader sedan. Samme man beskriver Aries trosuppfattningar, som de framskymtar i intervjuer, som något åt det unitarianska hållet, alltså lite svävande. Det finns många sätt att lära känna Skaparen, menar hon – ungefär. Men Gud verkar alltid vara i närheten i hennes liv, om man får tro texterna på ”Voyage to India” (som jag upptäckte för något år sedan) och nu på ”Testimony” som mycket riktigt är en inspirerande skiva, trots att den kretsar kring ett brustet förhållande.

Genren definieras av CT som akustisk neo-soul och det duger väl lika bra som något jag skulle kunna formulera i ett sammansatt men slagkraftigt uttryck. Ingen skulle kunna kalla hennes tongångar för ‘bombastiska’ utan att ofrivilligt remitteras till en psykiater för utvärdering, men det är verkligen inte kraftlöst heller. Om man tycker att Norah Jones är lite för menlös, Tracy Chapman har för lite hitkapacitet men Alicia Keys för mycket av det senare, så… kanske det här landar perfekt. Första gången jag stötte på Aries namn var det i en duett med Stevie Wonder på hans hyllade återkomst ”A Time to Love” 2005.

Hon har en själfull (som man säger när andra kombinationer av adjektiv blir för
invecklade) röst, wailar en hel del men utan att förlora fokus på melodierna och verkar tänka tematiskt om sina album så att de känns som sammanhängande helheter och inte bara en samling osorterade sånger som råkat brännas in i samma plast för att uppfylla ett kontrakt. Jag som trots allt lyssnar mycket på musik med tendenser till övermaga storslagenhet, brukar behöva tid för att uppfatta mer än bara behagligt bakgrundsbrus i den här sortens följsamma gung, men India.Arie kliver förr eller senare över den tröskeln och in i vardagsrummet (eller var det nu råkar vara) med krav på mer uppmärksamhet. Helt otvunget stuvar hon in en låt av Don Henley och får den att passa in perfekt bland sina egna kompositioner. Det är inte underligt att hon valde ”The Heart of the Matter”, eftersom texten beskriver svallvågorna av ett kraschat förhållande och hur man går vidare så kärnfullt som man bara kan göra det om man själv varit med om ett smärtsamt uppbrott (vilket jag förutsätter att Henley också har). På ”Testimony” finns ett flöde, ett narrativ som går från melankoliska ”These Eyes” men gradvis blir mer ljust, optimistiskt och framåtblickande. Hitsingeln ”I Am Not my Hair” (framförd ihop med någon yngling som kallar sig Akon) bryter av mest från mönstret, men är så medryckande att jag kan förlåta snedsteget…

franfrysbox-blogotyp1Vissa filmer bör man se ända till slutet, det vill säga även eftertexterna eftersom de saktmodiga belönas med en extra sketch eller annat infall. En del CD-skivor ska heller inte stängas av när sista utannonserade spåret klingat ut. Det här är en sådan skiva. Efter att den snärtiga upbeat-låten ”I Choose” med sina Wonder-vibbar skenbart avslutat allt, följer någon minuts tystnad före en ballad som av allt att döma heter ”This Too Shall Pass” och bygger på något slags senapskornsprincip. Den börjar diskret men växer mot ett stadiumcrescendo av klassiskt snitt och är kanske rentav det konstnärliga klimaxet på ”Testimony”. Värdig final på ett personligt vittnesbörd i smakfull musikalisk inramning, värt att ge en chans nästan vilka preferenser man än vanligtvis tror sig ha.

Bra biofilm helt utan julstämning

Julstämning råder och vad alla helst vill ha en påminnelse om är naturligtvis… någon av alla de oförrätter som riktats av människor mot andra människor genom historien. Oavsett om slaveri är det mest attraktiva temat bland julhelgens aktuella filmer på svenska biografer är ”12 Years a Slave” en av årets bästa filmer, åtminstone av dem jag själv hunnit se (vilket givetvis som vanligt är alldeles för få). Berättelsen ska ha verklighetsbakgrund och utgår från Mr Solomon Northup, en fri svart man från delstaten New York, som kidnappas och tvingas tillbringa tolv år som allt annat än fri och självständig samhällsmedborgare i sydligare stater. Det är tufft, och filmen är inte ämnad att skapa översvallande känslor av vällust eller varmt ombonat julmys. Bara för att vara övertydlig. Men se den ändå när skinkan och lutfisken (som jag själv brukar undvika helt och hållet) fastnat i halsen och de samlade sinnena kräver större utmaningar för att inte förtäras av leda och lättjefulla stillestånd som kan övergå i livshotande letargi. Mer utvecklade resonemang om filmen som helhet har jag publicerat på russin.nu.

 

Taylor tar ton igen?

Han har finansierat åtminstone en film den vägen. Via Kickstarter, där entusiaster kan stödja diverse projekt ekonomiskt. Många bäckar små… Steve Taylor var under 1980- och 90-talen en av mina, ja jag får nog använda ordet musikaliska och artistiska hjältar. Det har gått 20 år sedan hans senaste kompletta studioalbum. Nu annonserar han planer på ett nytt, efter en del uppdykanden på scen på sista tiden som jag sett strödda rapporter om men varit på fel sida Atlanten för att kunna se själv. Och nu är det alltså crowdsourcing – eller kallas det crowdfunding? – som kan vara vägen framåt igen. Lysande idé eller luftslott? Jag hoppas på det förstnämnda. Läs mer på, just det, Kickstarter.

Från frysboxen: Storslaget omvändelseopus av Neal Morse

Nostalgiprojektet fortsätter. Här är en recension, ursprungligen publicerad 24 augusti 2005 på numera avsomnade websidan Folket Jublar. Det handlar om Neal Morses album ”Testimony” (InsideOut Music 2003). Faktiskt (vilket framgår av inledningen) den allra första recensionen på den sidan när den hade sjösatts under en arbetsperiod i Ecuador. Så här tyckte jag då:

franfrysbox-blogotyp1Nej, det är nog ingen ren tillfällighet att det här är den första skiva som recenseras på den här hemsidan. ”Testimony” är ett, just det, ett vittnesbörd, och en stark anledning till att inte tappa hoppet om kristen konstnärlig utövning i detta århundrade. På ett mer personligt plan är det en skiva som jag själv tryckt i CD-spelaren när jag varit på ett… mindre än översvallande gott humör, eller när den ofta alltför likriktade lovsångskulturen i de kyrkor vi vanligtvis frekventerar börjat påverka den högra hjärnhalvans molekylära struktur i en ohälsosam riktning.

Storord på en gång. Svulstigt? Några konsumentupplysningar är kanske på sin plats. Till att börja med: vem är egentligen Neal Morse? För vänner av så kallad Progressive Rock (även kallad symfonirock in Swedish) är han ett etablerat namn som sångare och multiinstrumentalist. För de flesta andra – inte alls. I flera år ledde han den amerikanska gruppen Spock’s Beard, samtidigt som han under en tid fyllde ut fritiden med Transatlantic, en kvartett med medlemmar från USA, Storbritannien och – Sverige (mer preciserat medlemmar i grupperna Dream Theater, Marillion och Flower Kings). Musikstilen i sig lägger sig ofta vinn om det storslagna, eller med ett annat redan använt adjektiv: det svulstiga. Långa sviter med upprepade taktbyten, tydliga influenser från gamla giganter i genren som Genesis, Yes eller Gentle Giant är standard. Dynamiken, uppfinningsrikedomen, de snygga parafraserna på redan existerande verk och så den rena hantverksskickligheten är något av det som genrens beundrare brukar framhålla. Andra ger upp efter en kvart eller tidigare.

För några år sedan kom Neal Morse ut ur det bildliga biktbåset och bekände sig som kristen. Dubbelalbumet ”Testimony” berättar om hur det gick till. Jag vet inte om jag någonsin hört en så ambitiöst anlagd skiva inom ramarna för det som rubriceras ”kristen musik”. Morse börjar berätta om hur hans liv såg ut när han som kämpande yrkesmusiker i Kalifornien siktade på en karriär som bara väntade runt hörnet (”I could feel it in my fingers when I’d play” som han retrospektivt mässar i ”California Nights”). Men att ständigt vakna upp i nya hotellrum och försörja sig på att framföra covers av andras hits ledde till mer och mer likgiltighet. Galghumoristiskt konstaterar han att ”If I played that terrible Eagles’ song one more time I thought I was gonna die” och syftar tveklöst på ”Hotel California”. Nåja, i noterna som följer med skivan gör han något av en avbön och försäkrar att han inte alls tycker att sången är så bedrövlig i sig, men vid tiden det handlar om – då han var helt enkelt dödstrött på den.

Skivan gör en resa i tid och rum, över berg och dalar, från Los Angeles till Nashville och det är betydligt mer intressant att höra det själv än att jag lägger ut texten i all oändlighet om hur förträffligt det låter. Men jag kan inte hålla mig ifrån några synpunkter till (som när en pastor förklarar att hans predikan egentligen är slut och det är dags för en summering som visar sig pågå ungefär lika länge som det han sagt innan). En sak som kanske inte borde förvåna men ändå är värd att nämna är att det rent musikaliskt bara blir bättre efterhand. När Morse berättar hur han börjar omvärdera sitt liv, halkar in på bönemöten och känner sig malplacerad, beskriver upplevelsen av den helige ande eller känslan av ånger och förkrosselse – då är han som bäst och mest engagerad. Varför vill jag betona det här? Kanske för att artister som blir omvända mitt i karriären ofta beskylls för att bli mindre fantasifulla och mer hämmade i sitt skapande. Eller kanske för att jag i min ungdom fick en överdos av fromma pocketböcker som var mest spännande fram till att… gängledaren/Hell’s Angels-medlemmen/den morddömde polismannen (kryssa i rätt alternativ eller lägg till ett valfritt) blir härligt frälst och lämnar alla brutaliteter bakom sig. Det genuint goda er ofta ut som en blek skugga av det onda, i varje fall i dramatiska sammanhang. Men Morse verkar inte lida av det problemet.

Framförallt fastnar jag för balladen ”I Am Willing” som är majestätiskt uppbyggd, känns djupt personlig och äkta på ett sätt jag sällan stött på, i alla fall inte när det gäller… nej, jag ska hålla mig ifrån fler pikar mot genomsnittsutbudet på skivbolag med evangeliserande ambitioner. Förhoppningsvis kommer fler recensioner framöver på den här sidan och jag vill inte skriva något jag får ångra sedan… Men det här är ändå en skiva som för mig går utanpå det mesta jag hört i mitt liv; i sina pretentioner, sitt konsekventa genomförande och sitt personliga tilltal. Musikaliskt har Morse inte tagit några dramatiska steg bort från det han gjorde förut (om det nu säger något) men han har lagt till mer Beatles-influenser och emellanåt rör vi oss i ett rent gospeluniversum. Sällskapet i studion består av bland andra batteristen Mike Portnoy (från Dream Theater och Transatlantic) som får påtagligt utrymme att briljera.

Testimony (Neal Morse album)
Testimony (Neal Morse album) (Photo credit: Wikipedia)

Vilka reaktioner andra får av det här ska naturligtvis inte jag försöka profetera om. För mig var förväntningarna uppskruvade i förväg och det är inte självklart att man blir helt såld första gången. Sångerna är sammanlänkade rakt igenom (frånsett den oundvikliga skarven mellan de två skivorna, då)och strukturen kan verka för kompakt eller svårgenomtränglig. Men är det en smal, svårbegriplig rockopera för en liten skara utvalda? Nej, det kan jag inte tycka. Däremot är det början på en solobana som inte lär vara snitslad efter givna mallar. Jo, Morse har redan hunnit med ett album till, på temat skapelsen och människans vandring utan Gud. Det låter väl som en given guldgruva inför nästa utgåva av ”Lokets favoriter”? Ska återkomma till den. Snart.