Progressive Rock

Sällsamt sagolik symfonirock med Anima Mundi

yemenity2010 skivrecension , ,

Episkt och ekvilibristiskt – i alla fall när det är som bäst. Det handlar om Kubas konstrockpionjärer Anima Mundi och deras senaste album ”The Lamplighter”. 

animamundi-pipa1-bildtext

Sagolikt. Stämningen är i alla fall ständigt impregnerad av något gammalmodigt episkt, som i   så många andra alster i genren. Vi talar alltså om symfonisk progressive rock och här är det symfoniska starkt markerat, med lån från, visst är det Griegs ”Peer Gynt”? Liksom partier med släktband till exempelvis ”The Lamb Lies Down on Broadway” med Genesis. Och en del annat. Förebilderna finns till stor del bland 1970-talets pionjärer på området, och då säkert inte bara den anglosaxiska floran av band utan troligen även den italienska (som jag själv blev introducerad i bara för några år sedan). Det ovanliga med Anima Mundi är kanske härkomsten. De är från Kuba.

Ibland uppstår en stelhet, ett slags manierat uttryckssätt som får musiken att stanna upp och tappa en del av sin lyster, men nu talar jag egentligen om undantagen. För kapaciteten finns där definitivt – och erfarenheten. Även om jag själv aldrig hade hört dem förrän i somras under en turné som bland annat nådde Lidköping, så har bandet flera år på nacken och har tydligen också genomgått ett antal medlemsbyten längs vägen. Den här senaste CD:n är strukturerad i två längre sviter, ”The Lamplighter” och ”Tales from Endless Star” med flera inbördes skiftande faser som man kan förvänta sig, samt en avslutande epilog med namnet… ”Epilogue”.

animamundi-diaz2013bildtextSkulle de tjäna på att sjunga på spanska för att hitta en ännu starkare egen identitet, som exempelvis Nexus? Marknaden är avgjort större med engelskan som bas, men det märks ibland (liksom med en del svenska band även i den här genren) i lyrik och frasering att det inte är bandmedlemmarnas, och mest uppenbart ledsångaren Emmanuel Pirko-Farraths första språk. Något som imponerar rakt av är däremot hur veteranen Roberto Diáz trakterar gitarr, med pondus, fylliga klanger och återkommande virtuosa men inte sjukligt självcentrerade solopartier (som kan vara en frestelse för många gitarrister…).

Trots en och annan transportsträcka är det här en skiva värd att sugas in i bit för bit och låta den växa, ungefär som styckena själva har en tendens att starta diskret och sedan svälla ut i storslagna rymdoperatiska kompositioner med spännande och varierad instrumentering. Soundet är överhuvudtaget väldigt rent och klart, kontrollerat och väl sammanfogat samtidigt som man oftast kan urskilja de enskilda källorna.

Nittiotalsnästet Del 5: Decenniets bästa album Nr 1-10

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nej, jag hörde inte allt som släpptes. Ja, jag kan ha glömt något viktigt. Men här är de: det som jag med mer än tio års perspektiv ser som 1990-talets mest värdefulla moderna musikaliska verk, alltså avdelningen album.

10. Genesis ”We Can’t Dance” (1991)genesis-wecant

Ja! Den är bra. Men jag inser att det krävs en del motiveringar för att rättfärdiga detta ställningstagande, inte minst inför den hårda kärnan 70-talsdyrkare som ser med förakt på allt som gruppen släppt efter Peter Gabriels och Steve Hacketts uttåg och reduceringen till en trio med Phil Collins som synbart självklar maestro vid taktpinnen. Så självklart är inte hans ledarskap om man lyssnar på medlemmarnas respektive soloutflykter från den berörda perioden. Man kan argumentera för att de forna banbrytarna här kommit långt från sina progressiva rötter och att Collins lurat kamraterna ut på kommersialismens kanaler in absurdum. Många hävdar i princip det. Och Collins själv såg sig häromåret föranlåten att i tidningen Prog deklarera ”jag är inte djävulen”. Men 1991 var de både relativt lättillgängliga, personliga och inte främmande för att sväva ut i tio-minuter-plus-kompositioner om exempelvis byggandet av rikstäckande järnvägsnät och dess mänskliga dimensioner för galärslavarna, det vill säga byggjobbarna. Vid sidan av hjärtekrossar-Motown-pastischer, Rolling Stones-riff med Python-humor (i det minst spännande spåret) och Tony Banks patenterat skruvade syntsolon. Personligen kopplar jag ihop skivan väldigt starkt med en period av intensiva studier i journalistik, en del resande även till andra kontinenter och en ganska turbulent tid överhuvudtaget när musik på gränsen till det patetiskt pretentiösa kunde ha rent medicinska effekter på allmäntillståndet.

u2-achtung9. U2 ”Achtung Baby” (1991)

Det var här de (enligt egen utsago, vill jag minnas) skulle riva ner Josuaträdet och ge sig själva en mer komplex framtoning. Och resultatet är kanske det mest genomgripande, omskakande de någonsin gjort. Snart sagt halva låtlistan har uppnått något liknande klassikerstatus och coverifierats av andra, ibland med bandets egen medverkan som i fallet ”One” tolkad av Mary J. Blige. Även om bandet alltid definierats utifrån sin status som rockmusiker – med betoning på rock, den riviga och rebelliska varianten – och det är en sådan attityd som genomsyrar ”Achtung” i högre grad än just den mer återhållna ”Joshua Tree”, så är det för min del balladerna som stiger allra högst och bränner sig mest obarmhärtigt fast. ”One” är redan nämnd. ”So Cruel” är ett sårat skri som samtidigt är väldigt vackert, liksom ”Love Is Blindness” (som för övrigt finns i en annan fantastisk version av Waldemar Bastos från hyllningsplattan ”In the Name of Love: Africa Celebrates U2”).

8. Mecano ”Aidalai” (1991)mecano-aidalai

Två spanska bröder och en kvinna att balansera mellan deras respektive egon. En märkligt eklektiskt skiva som nästan kunde ha passerat som helt profil- och formlös om det inte vore för att allt de gör ändå verkar ha en egen påfallande profilfullhet. Egentligen är det nästan löjligt hur mycket de försöker klämma in på en CD. Salsa, flamenco, syntpop med symfoniska ambitioner och andäktiga ballader. Solidaritet med aidsoffer och Dalai Lama manifesteras vid sidan av blomsterpoesi och metaforiska betraktelser över bondens roll i ett schackspel. Men det finns hela tiden en känsla för dramatik. Passion. Uppfinningsrikedom och upptäckaranda även i till synes enkla popstrukturer. Spaniens stolthet under en period, bröderna Cano och den svårefterhärmliga sångerskan Ana Torroja skapar magi med både små och ibland ganska yviga gester.

belcanto-musicbox7. Bel Canto ”Magic Box” (1996)

Det musikaliska mörkret låg ofta tätt över Nordaland, men ibland kunde ljuset uppenbara sig i väster. Om jag inte luras av mina minnesbilder medverkade norska Bel Canto en gång i samma familjeunderhållningsprogram i svensk TV som de under en tid folkkära wannabe-vikingarna Nordman. Jämförelsen kanske inte blir helt rättvis eftersom jag bestämt fått för mig att de sistnämndas sångare hade grava halsproblem vid tillfället, vilket gjorde klasskillnaden än mer uppenbar. På ”Magic Box” möts rytmiken och mystiken, stora delar av världen samlas i samma vardagsrum med Anneli Dreckers vibrerande stämma i centrum. Här samsas (och nu knycker jag några formuleringar från min egen recension i den ytterst sparsamt spridda tidskriften Folket Jublar i februari 1997) elastiskt och exotiskt tunggung med taggade technotakter, medan avslutande ”Kiss of Spring” får alla influenser att förenas i en astronomiskt stjärnklar fotosyntes på en fjälltopp mitt i universum. Själv bodde jag vid den här tiden i Norrbotten och om närheten till polcirkeln bidrog till skivans attraktionskraft är en bra fråga som jag tyvärr inte kan ge ett entydigt svar på. Men åren har faktiskt inte gett skivan några slitna sorgkanter, snarare en mognadens extra lyster.

6. Jars Of Clay ”Much Afraid” (1997)jarsofclay-much

Andra albumet, senare av bandet själva och en del beundrare betraktat som en avstickare, atypiskt och lite för ‘brittiskt’, elektroniskt och mindre jordnära än vad de både före och efter sysslade med. Men sångerna i sig håller än, produktionen är attraktiv och det skadar väl inte att vara influerad av britpop från 1980-talet som jag för att uppskatta helheten. Då är det svårt, om inte omöjligt, att motstå de akut inbjudande melodislingorna parade med distinkt elektrifierad rytmik i ”Overjoyed” och ”Fade to Grey” eller den stillsamma storheten i ”Hymn”.

spock-beware5. Spock’s Beard ”Beware of Darkness” (1996)

Pretentionerna var på väg tillbaka in i rocken… eller åtminstone höll den ett tag närmast utdöda Progressive Rock-genren på att få ett uppsving igen under mitten av 1990-talet. Om detta var jag nästan omedveten när det begav sig, men några år senare insåg jag en del av vad jag missat. Neal Morse med anhang skulle bli en av hörnpelarna, som ett av de ledande amerikanska banden i kategorin. Det här är fläskigt, kraftfullt och med ‘lagom’ episka ambitioner. Facinerande fasförskjutningar, tempoväxlingar och stämsång frodas i ”Thoughts” som osar både av Yes, Gentle Giant och en stark egen drivkraft.

4. Peter Gabriel ”Us” (1992)petergabriel-us

Han är inte musikaliskt överproduktiv numera och strängt taget gjorde han väl bara ett ‘riktigt’ album under hela 90-talet. Alltså detta. Allvarligt talat framstår ”Us” som mer genomgripande och påträngande nu för mig än när jag först stiftade bekantskap med den kring jul 1992 efter hemkomsten från några månader i Sydamerika. I en samling sånger osande av terapeutiska undertoner syns motpolerna kanske tydligast i den aggressionsluftande musikaliska roadmovien ”Digging in the Dirt” och å andra sidan hymnen ”Washing of the Water”; med ett mellanliggande spänningsfält där resten av bekännelserna ryms eller snarare trängs och slåss om uppmärksamheten. Än en gång samarbetar Gabriel med den genuint organiskt sinnade producenten Daniel Lanois och bjuder in gäströster som Sinead O’Connor liksom en varierad skara musiker som Brian Eno, Shankar och den i hans värld ständigt närvarande basfantomen Tony Levin. Förutom det psykologiska draget är Gabriels vid tiden tilltagande intresse för tonspråk från olika hörn av världen, inte minst mellanöstern och Afrika, alltmer påtagligt. Och verkar det för apart återstår alltid dansgolvsdängan ”Steam” för att lätta på trycket.

stevetaylor-squint3. Steve Taylor ”Squint” (1993)

Slutligen släppt efter flera års uppehåll och följd av ett evigt (?) sådant på skivmakarfronten… Om det här var det sista Taylor gjorde i fullformat som soloartist var det vad man brukar kalla en värdig sorti, även om jag knappast hoppades att det skulle sluta redan då. Senare visade han sig som väpnare åt Newsboys, producent och ett tag till och med skivbolagsdirektör. Numera är det främst som filmregissör Taylor sätter avtryck (senast med ”Blue Like Jazz”) men det har under en tid ryktats om opublicerade inspelningar på väg ut. Kanske… Ironin som vapen parat med ett grundläggande gravallvar var en kombination som troligen förvirrade och rentav skrämde bort många potentiella lyssnare under större delen av hans musikkarriär. På ”Squint” excellerar han i krockande temperament och dubbeltydigheter som flödar över bägarens rand. Minirockoperan ”Cash Cow” med sina metaforer kring Mose i öknen, ”Easy Listening” om svårigheten i att våga offra något för det man säger sig tro på och så inte minst ”Jesus Is for Losers” som inte är en hånfull satir utan snarare den mest bokstavliga bekännelse om bibehållen tro genom livets brottningskamp som Taylor satt på pränt. Annars är kopplingarna och blinkningarna till amerikansk populärkultur så intrikata att det för en utsocknes kan vara en mindre djungel att tränga in i. Men det har alltid varit värt att lyssna, lyssna om och följa med in i labyrinten.

2. Dream Theater ”Images and Words” (1992)dreamtheater-images

Den hårdaste kärnan av beundrare betraktar kanske inte detta som de newyorkska metallprogekvilibristernas ljusaste stund på jorden så här långt. Men det är en tidig provkarta på deras kvaliteter och för mindre metallorienterade lyssnare kanske den bästa introduktionen till bandets eget universum. Och allt är relativt; där det lyfter som högst är i de mer komplicerat strukturerade, episka styckena ”Take the Time”, ”Metropolis – Part 1” och ”Learning to Live”. Kontrasten mellan bandet i attack mode och de softare, ibland rent bitterljuva ‘lugna blå stunderna’ är bra tillfällen att studera sångaren James LaBries bredd, från primalskrien till de halvviskande meditativa passagerna i ”Surrounded”. Man kan också roa sig med att jämföra dåvarande keyboardisten Kevin Moores fingerfärdighet men relativa återhållsamhet med efterföljaren Jordan Rudess som utvecklat en mer utagerande profil i egen rätt. ”Images and Words” är en mäktig och mättad skapelse. Ofta rent magnifik, vilket jag själv blev varse på allvar drygt tio år senare under förberedelserna för en period av utlandsarbete.

1. Charlie Peacock ”Love Life” (1991)

Jag skaffade den i Chicago  i slutet av 1991, då jag praktiserade på en radiostation under mina studier som journalist på folkhögskola i Jönköping. Peacock stod verkligen för något fräschare, mer vidsynt och spännande både musikaliskt och lyriskt än majoriteten av sina kolleger i den genre där han verkade och var ett känt namn; CCM eller Contemporary Christian Music. Och fortfarande, cirka 20 år senare, framstår det här för mig som en milstolpe. En osedvanlig ‘range’ och dynamik manifesteras i både ord och ton. Dramatiskt stegrande gospel i ”Forgiveness”, Beatle-sk balladkonst med stråkar och stilfull livsbejakelse i ”There Was Love”. Latinosvänget med ekvilibristiska blåssektioner i ”I Would Go Crazy”. Och så den intensiva hyllningen till äktenskaplig intimitet i ”Kiss Me Like a Woman”. Relationer på flera plan är ett genomgående tema. Uppåt, sidledes, mellan vänner och inom familjen och så den inre renhållningsprocessen. Självrannsakan kablas ut explicit; mellan, under och över raderna hela vägen.

charliepeacock-lovelifePeacock släppte en handfull egna album under den berörda perioden och av dem är det här han som bäst åstadkommer musikens motsvarighet till totalfotboll. Artisteri och kreativ explosivitet i snart sagt varje sekund. Ingen skiva är någonsin fullkomlig; något är alltid överarrangerat eller för utdraget eller klichébefläckat i något avseende någonstans. Men här är allt sådant väldigt marginellt. Och för att hamra in det ännu en gång, här finns alltså originalet till ”In the Light”, senare plankad av DC Talk och tror jag, en del andra kolleger. Peacock är överhuvudtaget ett sant original. I varje fall var han det under den här eran.

Tidigare kapitel i artikelserien Nittiotalsnästet:

Decenniets bästa album Nr 11-20

Decenniets bästa album Nr 21-30

Fler album värda ett hedersomnämnande

Hedersomnämnanden utanför hetluften

Nittiotalsnästet Del 4: Decenniets bästa album Nr 11-20

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nummer 21-30 är avklarade. Nirvana, Madonna och Nordman var inte med. Och, kan jag avslöja, de finns inte med här heller. Nu närmar vi oss den verkliga gräddan av skivproduktion från 1900-talets sista årtionde.

20. Francis Dunnery ”Fearless” (1994)francisdunnery1994

Efter avhoppet från It Bites 1990 tog sig sångaren/kompositören/multiinstrumentalisten Dunnerys karriär en avsevärt mindre komplex och konstrockinriktad väg genom terrängen. Trodde jag i alla fall. Jag har inte följt den särskilt omsorgsfullt, men inser via snabba efterforskningar att han kommit att idka samröre med folk som Robert Plant, Lauryn Hill och Santana sedan dess. Och att han kandiderade till posten som sångare i Genesis efter Phil Collins avsked 1996 (vilket inte blev fallet). Förmodligen finns det en hel del värt att leta upp. ”Fearless” är dock en farligt nära klockren samling power pop i egen rätt, eller i varje fall pop med både power och potential för en bred publik. Pulserande basgångar, gitarrer pendlande mellan funkiga figurer och metallmangel. Lyriken och stämningen överlag också pendlande mellan det glättigt humoristiska och det rent hjärtskärande bitterljuva. Idag är det väl främst ”American Life in the Summertime” som skulle få minnesklockorna att ringa för genomsnittliga radiolyssnare från tiden som var, men även ”Everyone’s a Star” och ”What’s He Gonna Say” förtjänar fler ärevarv än de förlänats i det allmänna medvetandet.

davematthews-before19. Dave Matthews Band ”Before These Crowded Streets” (1998)

Under en period var umgänget med den här skivan (och i viss mån ett par andra de gjorde) intensivt. Sedan vet jag inte var exemplaret tog vägen. Tyvärr. Men en uppdaterad lyssning visar att det här håller bra fortfarande. Kraften, ja nästan urkraften, och den malande tyngden kan knäcka ben – när det inte svänger frenetiskt på ett mer lättsamt sätt. Aningen. Banalt blir det aldrig. Men ofta rättframt reflekterande och kontemplativt mitt i den råa ohyvlade utlevelsen. Visst gjorde de sig ett namn som ett av världens främsta liveband ett tag? Praktexempel på deras kvaliteter finns inte minst i ”The Last Stop”, ”The Stone” och den hypnotiskt innerliga finalen ”Spoon”.

18. Afro Celt Sound System ”Volume 2 – Release” (1999)afrocelt-release

Suggestiva, rytmiska, seansliknande sessioner sammansatta av en skara experimentella britter och irländare med regelbundna partners in crime från olika delar av Afrika. Främst västra delen av kontinenten om jag förstått rätt. De har väl hållit samman konceptet under snart två decennier nu, även om skivsläppen blivit allt glesare. Vi lever i en stor värld, det påminns man om när combon slår ihop sina skallar och utforskar det organiserade ljudets olika rum och skrymslen, från mörka källarutrymmen och fuktdrypande djungelområden till urbana betongbarriärer och öppna landskap med stekande sol.

deepforest-boheme17. Deep Forest ”Boheme” (1995)

Två fransoser med förkärlek för att plocka in vokalister från världens alla hörn och snart sagt alla språk representerade (utom engelska, av princip tror jag). Eric Mouquet och Michael Sanchez lägger an en syntetisk, väldigt studioproducerad grundplåt som ändå har ett organiskt liv och lyfter högre med hjälp av de flitiga gästspelen från varierande världsdelar, även om ”Boheme” har ett mer europeiskt fokus än exempelvis uppföljaren ”Comparsa” tre år senare. Här finns exempelvis omedelbara klassikern ”Marta’s Song” med ungerska Marta Sebestyen och hyperenergiskt pulserande ”While the Earth Sleeps” med Peter Gabriel.

16. Margaret Becker ”Simple House” (1991)margaretbecker-simple

Hon var åtminstone då en pionjär i amerikansk CCM (Christian Contemporary Music) främst för sitt personliga anslag och viljan att gå djupare än de flesta kolleger i det lyriska avseendet. Det kändes nästan alltid som om hon faktiskt menade det hon sjöng och att det var självupplevt. Som bäst och jämnast var hon nog här, med influenser från såväl Kate Bush som AOR och en nästan ständig inneboende spänning i spår som ”Look Me in the Eye”, ”Scatter These Thieves” och ”I Will Not Lay Down”, nedsänkta i en dynamisk ljudbild med hjälp av den vid den här tiden närmast arbetsnarkomaniske kollegan Charlie Peacock.

yes-talk199415. Yes ”Talk” (1994)

För de tidigare trogna fans som tröttnade redan ett decennium tidigare i och med ”90125” är det här troligen ännu ett bevis på bandets dekadens under den Trevor Rabin-dominerade gitarrkrigföringen i stället för Steve Howes eviga dribblande. Och de mer listorienterade ambitionerna i vissa stycken. Själv tycker jag fortfarande att det är är en riktigt tung, tilltalande pryl mitt i en period som definitivt var ojämn och ibland oinspirerad. Medlemsbytena var legio mellan varje uppdykande och en kortare tid med två parallella uppsättningar av bandet hade just passerat. ”Talk” har en korthuggen titel, förhållandevis korta låtar med vissa undantag och en kraftfull, konkret inriktning snarare än de mest utstuderade universalutflykterna – läs: motpolen till ”Tales of Topographic Oceans”. Men det är trots allt Yes det handlar om, bara som en konsumentupplysning.

14. The Flower Kings ”Back in the World of Adventures” (1995)flowerkings-adventures

I mitten av 90-talet samlade de ihop sig, ett gäng svenska virtuoser med förkärlek för det storslagna och influenser från 1970-talets progressiva, ofta symfoniskt inspirerade era och inledde processen att skapa sin egen variant – vilket de sedan fortsatt göra med både konstnärlig och sett i sitt sammanhang även relativt kommersiell framgång. Det här är ett tidigt exempel på hur de snabbt hittade sin egen identitet, visade hur man fyller ett ljudrum och inte skäms för att bre ut sig. Eller att mitt i allt dra till med en nästan dansant ådra som i ”My Cosmic Lover”. Strikt uttryckt är det här den första skivan under The Flower Kings-etiketten, efter Roine Stolts närmast föregående soloalbum ”The Flower King” med delvis samma sättning – och sound. Fängslande är det i alla fall. Och en föraning om vad mer som skulle komma, som jag själv började upptäcka en dryg handfull år senare.

ofrahaza-kirya13. Ofra Haza ”Kirya” (1992)

Hon försvann alldeles för tidigt, redan 2000 i sviter av aids. Innan dess hade hon släppt ifrån sig flera idag legendariska inspelningar med djupa spår både av sin israeliska nationalitet och sina jemenitiska rötter. Heltigenom jämna och fungerande album var inte riktigt lika vanliga, men på ”Kirya” (händelsevis släppt samma år som mitt hittills enda besök i hennes hemland inträffade) med Don Was i producentstolen, stämde det mesta. Det doftar, brinner och drar in dig i sitt inbjudande töcken och borde kanske främst avlyssnas med tänd rökelse och abstrakt orientalisk konst på väggarna. ”Daw da hiya” är en dramatisk skildring av tvångsäktenskap och brott med traditioner, med narrativa passager av Iggy Pop och en av de rytmiskt mest medryckande på plattan, tillsammans med ”Horashoot”. Den hymnlika skönheten som egentligen finns ständigt närvarande, manifesteras starkast i ”Mystery, Fate and Love” och ”Don’t Forsake Me”.

12. Iona – ”Beyond These Shores” (1993)iona-beyondthese

I den kontemporära musikaliska keltokratin  har väl aldrig Iona uppnått celebritetsstatus rent kommersiellt, men de har hängivna fans här och var. Och vad kan vara mer spännande än ett par skopor irisk folkton, parat med återkommande men inte övervällande symfoniska ambitioner och sammanhängande berättelser om sjöfarande munkar som korsade Atlanten cirka tusen år före Columbus? Titlar som ”Edge of the World” och ”Bird of Heaven” ger en föraning om vilken sorts poetisk och narrativ inriktning som genomsyrar just denna resa. Musikaliskt kan man tänka sig ett Clannad med lite mer kraft eller en Enya med mer värme och variation. Joanne Hoggs röst är ett vapen att räkna med (och hon har senare samarbetat med Moya Brennan från just Clannad i andra sammanhang). Basist i bandet var för övrigt vid den här tiden Nick Beggs med ett förflutet i Kajagoogoo. Bara som kompletterande basfakta…

nilserikson-spar11. Nils Erikson ”Spår” (1996)

Det hade varit lönlöst för skånske Nils att försöka förneka ett intag av Peter Gabriel närmande överdos när den här solodebuten släpptes. Å andra sidan kan man i princip aldrig få för mycket Gabriel rent psykosomatisk-medicinskt. Nils lyckades dessutom omvandla inspirationen till ett eget koncept som stack ut på svensk mark – och fortfarande gör det. Numera är han även medlem i Karmakanic och utflykterna på egen hand mer sällsynta, åtminstone i den tappning han visade prov på med sin både introverta och hitmässiga samling från 1996. Mest genomslag fick de radiovänliga ”Somliga tror på stenar” och ”Silver i ditt hår” men det här är häpnadsväckande bra nästan hela vägen. Något år senare kom uppföljaren ”Albert, tyfonen” som åtminstone delvis nådde samma höjder, men inte riktigt med samma stringens.

Nittiotalsnästet Del 3: Decenniets bästa album Nr 21-30

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , ,

Slut på preludierna… Det är dags att börja avtäcka mina 30 favoritalbum från 1990-talet. Av det som till slut kvalade in dominerar sådant som jag upptäckte och fastnade för redan under decenniet som exempelvis Henrik Schyffert gjort en ansträngning för att ‘reclaima’. Men en del dök upp i blickfånget senare. Sammantaget rör det sig om de album som tillkom under den tioårsperioden som påverkat mig mest och som jag helst återvänder till idag. Undantagna är filmmusikalbum (som i bästa fall kommer att få sin egen lilla lista som ett maskformigt bihang) och samlingsalbum med flera artister eller greatest hits-album med en och samma upphovspersoner. Här börjar den officiella nedräkningen mot toppen:

crowdedhouse-together30. Crowded House ”Together Alone” (1993)

Nästan omedelbara klassiker. Nya Zealands stoltheter svarade för en serie sådana i låtform under ett antal år, men det är kanske det sammantagna intrycket, totaliteten av deras oeuvre som fört dem till Hall of Fame för många beundrare världen över. Men kombinationen av det omväxlande akustiska och aggressiva soundet med gitarrer i ledande roller, vid sidan av de kärva genomträngande rösterna och den ständigt inneboende existentiella smärtan, eller vad det nu egentligen är, den firar triumfer inte minst i ”In My Command”, ”Nails in My Feet” och ”Private Universe”.

29. Jimmy A ”Entertaining Angels” (1991)JimmyA-EntertainingAngels

Vapendragare med en Mr Charlie Peacock (som, spoiler eller inte, kommer att dyka upp igen högre upp på listan) och vetskapen om det gör det lätt att leta och upptäcka likheterna i musikalisk och lyrisk filosofi. Peacock är också en av gästerna på gitarristen Jimmy Abeggs, såvitt jag kunnat hitta, enda solo-CD. Han har hållit sig igång som musiker, fotograf och designer sedan dess. ”If I Give In” – där har vi en nästintill fullkomlig, drömsk och magiskt realistisk skapelse som ger hela skivan ett existensberättigande. Resten är inte heller direkt rävgift; en organisk helhet, levande och inspirerande i stort sett rakt igenom, även där några av melodibyggena är kan verka för introverta för att bryta igenom bruset på den breda vägen.

28. Arrested Development ”Zingalamaduni” (1994)

Jag bekänner mig ofta till något slags musikalisk maximalism och står för det – more is more, liksom. Det finns inget ädelt självändamål i det enkla, avskalade och ‘nakna’ i musikens värld. Men vissa former av arrested-devel-zingalamanduniminimalism fungerar även för mig. Bandet med samma namn som en numera kultförklarad och nyligen återupplivad TV-show slog igenom som ett ‘snällare’, mindre provocerande hiphop-alternativ till de stora stygga grabbarna, eller, för att riktigt generalisera så kan sagan inledas ungefär så. Bildat av bland andra en man vid namn Speech, levererade de påtagligt ofta aktuella sociala kommentarer till takter som inramades av ‘lagom’ mycket utanpåverk och effektfulla instick. Bandet ska ha haft karaktären av ett kollektiv och det vilar en stark – eller inbillar jag mig bara? – ande av kooperativt skapande över deras andra riktiga album efter debuten två år tidigare. Det kan vara en aning monotont ibland, men det svänger obönhörligt, med nummer som ”United Minds” och ”In the Sunshine” i spetsen. Gruppen blev i första vändan ganska kortlivad, men återförenades i början av 2000-talet.

27. The Blessing ”Prince of the Deep Water” (1991)blessing-prince

Ännu ett projekt som inte blev överdrivet långlivat. Brittiskt bluesinspirerat men framåtsiktande band med fyllig ljudbild, rosslig men resursstark sångare och en i sina bästa stunder klockren kombination av energi och melankoli.  De grottar ner sig då och då i alltför standardiserad bluesrock med överdrivet naughty lyrik, men det är ändå vid sällsynta tillfällen. Först ut: omedelbara hiten ”Highway 5” med en hyperverbaliserad refräng där storyn drivs framåt, medan verserna mer skildrar ett status quo i poetiska former. Begripligt? Bra är det. ”Back from Managua” är en tung ödesmättad historia med globalpolitiska undertoner. Vad mer kunde ha blivit om de hållit ihop?

glasshammer-evermore26. Glass Hammer ”On to Evermore” (1998)

Amerikanskt progressive rock-band som gärna hämtar inspiration från episka sammanhang, skapar vackra ståtliga drömvärldar och intagande sviter. I sin genre några av de mer lättillgängliga exemplen om man klarar av de svulstiga pretentionerna. Kan jämföras med Kansas och Yes, framförallt. Nyckelspår: ”Arianna” och ”Junkyard Angel”. Jag upptäckte dem när decenniet redan var över, bit för bit och har först de sista åren riktigt insett deras storhet, även om de kan vara för produktiva för sitt eget bästa.

25. The  Call ”Red Moon” (1990)

”Perhaps the most underrated band ever” lyder devisen på den officiella hemsidan. Det finns väl fler som konkurrerar om den titeln, men visst förtjänar The Call att uppmärksammas med jämna mellanrum för att en gång ha existerat och skapat svårförglömliga stycken, inte minst under sin mest aktiva period fram till… ja, den här skivan. Deras kännetecken, bluestonad sydstatsrock parad med en distinkt new call-redmoonwave-känsla (eller hur man nu egentligen ska fånga dem genremässigt) är kvar. Liksom de socialt, politiskt och religiöst färgade texterna med en känsla av direkt tilltal filtrerat genom Michael Beens gryniga röst, en röst som alltid förefaller komma ur någon som levt mer än de flesta. Det är fortfarande vemodigt och inspirerande i samma andetag, som i ”You Were There” och ”What’s Happened to You”. Gruppen splittrades strax efter det här för att sedan återförenas i olika omgångar, nu senast för några konserter utan Been som avled 2010, men med hans son Robert Levon Been som ersättare.

rickwakeman-prayers24. Rick Wakeman ”Prayers” (1993)

Detta, mina vänner, är en sällsynt fågel. Gamle Yes-keyboardekvilibristen Wakeman slår sig ihop med körer, gästsolister och en och annan recitationsvillig biskop för en typ av psalmskiva utifrån eget huvud och egna visioner. Svårt att omedelbart hitta referenser till och självklart jämföra med, men det skapar en mycket speciell atmosfär. Sakral och stilfull historia. Och som sagt väldigt, väldigt sällsam.

23. Toni Childs ”The Woman’s Boat” (1994)

Kommersiellt genombrott i mindre skala i slutet av 1980-talet med med den medryckande singeln ”Don’t tonichilds-womansboatWalk Away”. Men det meditativa, vagt mystiska draget dominerade redan från början och accentuerades inte minst på den här temaplattan. Om processen från födelse till död, livscykeln inklusive utmaningarna vid olika faser i existensen. Låter det löftesrikt eller pretentiöst och svårsmält? Det krävs en del tid för att penetrera och passar inte för varje sinnestillstånd (eller varje lyssnare). Frågan är dock om det inte låter bättre nu med lite perspektiv än jag tyckte för halvtannat decennium sedan. Om det beror på mig eller skivan kan diskuteras. Gabriel-ska drag, suggestiva rytmer och betraktelser insvepta i ett töcken av något svårbestämt… Fängslande flum.

adamagain-dig22. Adam Again ”Dig” (1992)

Vad? Aldrig hört talas om dem? Enkelt uttryckt ett indie-band med kristna förtecken som släppte det egensinniga rhythm & blues-influerade och samtidigt kontemplativa albumet ”Ten Songs” under sent 1980-tal. Här är de lite råare, ruffigare och mer utpräglat rockifierade. Men samma sorts speciella och uppbyggliga melankoli genomsyrar upplevelsen. Gene Eugene (1961-2000) ledde combon genom träskmarker och torrlagda fält. Livet är inte lätt, men värt att plöja igenom ändå. Titellåten kanske fångar deras storhet bäst genom sin inledande bräcklighet som växer till ett kraftfullt crescendo.

21. Chagall Guevara ”Chagall Guevara” (1991)chagall-guevara-1991

Möjligen världens bästa gruppnamn någonsin (i konkurrens med Manic Street Preachers och några till); en kortlivad men kaxig konstellation med Steve Taylor och Dave Perkins i fronten. Tillsammans gjorde de på sitt enda album under detta illustra namn gitarrbaserad new wave-rock med lika brittiska som amerikanska influenser (de var faktiskt hemmahörande i Nashville, men låt inte det avskräcka). Omväxlande underfundigt och drastiskt, frejdigt färgsprakande bildspråk och filosofiska berättelser med referenser till allt från ”Ringaren i Notre Dame” till Herr Escher, mannen bakom ett antal omöjliga grafiska figurer som ni säkert sett någon gång.

Nästa kapitel: Nummer 11-20…

Konstrock från Kuba huvudattraktion vid festival i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , , ,

Karibisk karisma och massiv metallprogfunk lyfte livsandarna när Lidköpings Artrocksällskap återigen släppte lös de progressiva musikandarna i Stadsträdgården.

animamundi-singer-artrock2013 

Vi hade i alla fall tur med vädret… Det har inte precis blivit ett mantra under de senaste årens Artrock-aftnar i Stadsträdgården. Musiken har i vissa fall ensam fått svara för välmåendet hos publiken, även om fjolårets festival inte ruinerades av rent ösregn om jag ska tro mina egna noteringar från tillställningen. Förutsättningarna igår var dock mätbart bättre från start och det behagliga klimatet höll i sig, medan fyra band avverkade sina respektive repertoarer. Affischnamnet framför andra den här gången kom från den karibiska övärlden – ett historiskt faktum i sig. Kubanska Anima Mundi avslutade kvällen inför en samling entusiaster som definitivt inte behövde trängas om utrymmet. Ja, det är så det brukar vara i sammanhanget. Sammantaget bör väl några hundra personer kommit och gått under programmets gång, men det är sällan mest späckat när de tyngsta elefanterna tar ton – tyvärr.

Men vad hände innan dess?

De kan sin progrockhistoria, men någonstans saknas en gnista och egenart. Nu ska jag villigt erkänna att jag själv missade mycket av framträdandet från lokala stoltheterna Arts, som för andra året i följde inledde övningarna. Det låter fortfarande ganska tilltalande i allmänhet, men efter omständigheterna också en aning för konventionellt.

Pymlico-artrock-Lidk2013Dynamiskt och skickligt framfört i stora stycken, men även här flackar mitt engagemang under en del av alla fåtöljprogpassager. Norska Pymlico representerar en relativt varierad kompott av fusion, folkton och fullfjädrad symfonirock som stundtals svänger och är hyfsat spännande. Vad de egentligen har för grundläggande vision och identitet är även här svårare att urskilja. Helt instrumentala band kräver mer specifika drag för att frigöra sig från mängden. Ljudet är ofta kristallklart men publikkontakten är starkt begränsad.

– Er det noen her som liker Genesis?

Ja, när de ger sig i kast med en sömlöst sammansatt kavalkad av pionjärernas klassiska kompositioner som ”Watcher of the Skies”, ”Behind the Lines”, ”Firth of Fifth” och ”Dance in a Volcano” då är det som mest tempostarkt och rakt av svåremotståndligt. Samtidigt avslöjar det kanske omedvetet gruppens egen största svaghet: låtskrivandet.

misth-maria-artrock2013Meriter från Melodifestivalen innebär inte automatiskt stående ovationer hos den här målgruppen, men Maria Rådsten har just det, som solist respektive medlem i One More Time under det glada 1990-talet. Hon har också uppenbarligen en röst som lika lätt lånar sig till något avsevärt mer explosivt och metallprogressivt när Stockholms-formationen Misth byggde upp ett mer konstant tryck än de tidigare akterna. Sedan skadar det inte att de också bjuder på mer skönjbar scenutstrålning och publikflirt. Musikaliskt handlar det om tvära kast, tuggande gitarriff och ibland rent operamässig vokalakrobatik som i den här kombinationen omväxlande kan föra tankarna till såväl Evanescence, After Forever och Within Temptation som svenska Akribi. Stenhuggeri möter suggestivt seansskapande som definitivt ger mersmak.

Så även de jämförelsevis mer städade symfonirockarna från Kuba; Anima Mundi. Trots att de startade i slutet av 1990-talet har jag faktiskt aldrig hört dem tidigare. Men städat behöver inte betyda platt och profillöst. Tvärtom är det här ett sofistikerat sällskap som omedelbart omsätter sitt kunnande i en speciell atmosfär. Tydliga trådar tillbaka i musikhistorien får en extra dimension av något som är svårare att sätta fingret på men kanske just har att göra med ursprunget i en annan miljö än de flesta kolleger i artrock-branschen fostrats fram i.misth-gitarrist-artrock2013

Långa sviter med avancerade strukturer och dramatisk uppbyggnad kompletteras med solon på säckpipa och klarinett förutom de Yes-doftande gitarrutflykterna. Tyvärr brister vid några tillfällen koordinationen mellan sången och resten av paketet, det låter inte hundraprocentigt klockrent hela vägen; men annars är det en märklig matta som vävs med svepande syntar, raffinerad rytmik, välbalanserad ljudbild och kompositioner som helt klart inte fuskats fram i all hast. När det är som bäst är det en mäktig, nästan andäktig upplevelse på gränsen till pur magi. De andra skönhetsfelen får väl ses som olycksfall i arbetet.

animamundi-diaz-artrock2013

Nittiotalsnästet Del 2: Fler album värda ett hedersomnämnande

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , ,

Sällsynta rariteter. Klassikerstämplade storsäljare. Veteraners verk. Drabbande debuter. Samtliga släpptes mellan 1990 och 1999 och jag uppskattar dem alla. Samtliga aspirerade på en plats bland decenniets 30 bästa album, men konkurrensen var hård…

A.C.T. ”Today’s Report” (1998)ACT-todaysreport

Storhetsvansinne kan börja tidigt. Det vilar inget ödmjukt, sparsmakat eller behärskat över debutskivan från svenska symfoniprogrockarna A.C.T. som särskilt vid det här stadiet lånat väldigt mycket från kanadensiska Saga. Fläskigt och vräkigt, för att inte säga påfallande pompöst många gånger med oförskämt extroverta och hitmässiga melodislingor instoppade i en orgiastisk studie i taktbyten och självmedvetna uppvisningar i instrumental skicklighet. Och ja, jag säger det mesta av det här som beröm. Uttrycken skulle bli mer förfinade och få en progressivt personligare prägel efterhand, det vill säga bli ännu bättre under det följande decenniet, då jag upptäckte dem lite slumpartat. Men det ÄR lovande och läckert arrangerat redan här, oftast i alla fall. Nyckelspår: ”Waltz with Mother Nature”,  ”Welcome” och sviten ”Personalities”.

Crumbächer-Duke ”Worlds Away” (1990)

crumbacher-duke-worldsGruppen Crumbächer satsade (som jag minns det) framförallt på synthesizerbaserad, ibland starkt scifi-påverkad pop med symfoniska drag och missionerande ambitioner. Ledaren Stephen Crumbächer gjorde med Christopher Duke en avstickare med mer varierat sound och apokalyptiska inslag bredvid romantiska slagdängor och kort sagt en provkarta på dåtidens musiklandskap. Inte klockrent hela vägen, men melodikänslan gör den här i mängden bortblåsta skivan förvånansvärt fungerande fortfarande. Knockoutrefränger som ”No Kind of Magic” och ”Hooks” rostar inte så lätt. En föga känd, ofta påfallande trevlig och ibland respektingivande robust liten raritet.

DC Talk ”Jesus Freak” (1995)DCtalk-jesusfreak

De började som någon form av hiphop-enhet men utvecklades och fick en mer rock-orienterad, gitarrbaserad prägel. Höjdpunkten inträffade nog här, där de effektivt blandade sina influenser och inbördes talanger i ett musikaliskt brandtal på för det de trodde på rent existentiellt och det sound, den framtoning de föredrog. Tonen slås an med emfas direkt i ”So Help Me God” och avslutas i samma anda med den både melodiska och massiva ”Mind’s Eye”. En detalj är att deras version av Charlie Peacocks ”In the Light” fått sådant fäste på sina håll att många tror att de faktiskt gjort originalet.

laurynhill-miseducationLauryn Hill ”The Miseducation of Lauryn Hill”(1998)

Hyllad som världens frälsarinna med solodebuten efter tiden i Fugees. Sedan har hon hållit sig ifrån rampljuset nästan konstant i ett decennium, eller åtminstone visat sig väldigt sparsamt. Mystiken tätnar… Här är hon i högform och mina egna invändningar har mer att göra med personliga preferenser där vissa dominerande hiphop- och reggaerytmer i mina öron gör att en viss monotoni smyger sig in efter ett tag. Annars: rösten är fantastisk, med ett påträngande patos och engagemang. Stämningen är intim och personlig. Texterna bildar en odyssé genom ett liv och en värld i ständiga födslovåndor. Titellåten, en pianobaserad ballad mot slutet är kanske min personliga höjdpunkt, samtidigt som jag rycks obönhörligt med av ”Everything Is Everything” och det dolda coverspåret ”Can’t Take My Eyes Off You”.

Iona ”Journey into the Morn” (1995)

Pompöst, pretentiöst, pampigt. Mytiskt betingad irisk extravagans med drag av Clannads finstämda folklore och mer utpräglad symfonirock. Ofta som bäst när de vågar dra ut på kompositionerna, utvecklaiona-journey dem och understryka både sin egen instrumentala skicklighet samtidigt som den andliga, reflekterande lyriken lockar till kontemplation. I stycken som ”Encircling” och ”Heaven’s Bright Sun” rycker de loss de flesta säkerhetsspärrar och kastar ut sig själva oss i rymden, när de inte ägnar sig åt chockerande intrikata taktbyten som i ”Bi-se-mo-shuil Part 2”. Ibland sänks intrycket av möjliga eftergifter åt amerikansk from popradio eller vad det nu kan vara där de anar en utökad marknad, men i stort sett en skiva som står starkt även flera år senare.

liquidtension-vol2Liquid Tension Experiment ”Liquid Tension Experiment 2” (1999)

Ett opretentiöst litet sidoprojekt för medlemmar i Dream Theater i samröre med basisten Tony Levin ledde till två ytterst komplexa, instrumentalt orienterade album i slutet av decenniet. Det svänger, sprakar och slår ibland kokheta gnistor i en dos progressivt metallmangel med jazzinfluenser följda av rent sakrala andningspauser med akustisk prägel och psalmliknande finlemmade harmonier. Allt kröns av ”When the Water Breaks”, en knappt 17 minuter lång orgie med extra allt.

Manic Street Preachers ”This Is My Truth Tell Me Yours” (1998)manicstreet-thisis

Gitarristen, den där som karvade sig i själv i armarna under intervjuer och sedan försvann spårlöst. Det är den del av berättelsen om de walesiska powerpoparna med storslagna drömmar och ett ofta, som i det här fallet, stort och mäktigt ljudlandskap att bära fram dem med. Det här är egentligen den enda av deras skivor jag på allvar lyssnat på. Vad det nu kan bero på. Livet är fullt av svåra prioriteringar. Men det är en oftast storslagen (där har vi det igen…) upplevelse, som i de två inledande spåren ”The Everlasting” och hitsingeln med den inte så lättrabblade titeln ”If You Tolerate This Then Your Children Will Be Next”. Precis det mesta av materialet är inte den uppsluppna glädjen det mest framträdande draget. Allt är mer eller mindre mollstämt och melankoliskt. Men ändå magnifikt hoppingivande någonstans bland de mörka molnen.

Maria McKee ”You Gotta Sin to Get Saved” (1993)

maria-mckee-you-gottaDet börjar så bra. Ex-Lone Justice-Maria vevar igång med ”I’m Gonna Soothe You” och skingrar alla befaranden att hennes tidigare solodebut på egen hand skulle varit en lyckträff. Andra storslagna ögonblick är balladen ”I Forgive You” med det mäktiga klättrandet mot klimax och en kombination av sargad kärlek och svidande strupe som kan definiera innerlighet. Eller en stänkare med sorgband som ”The Way Young Lovers Do”. Så är hon som bäst, McKee. Inte riktigt lika underkuvande utmattande bra när hon letar runt i den mer countryorienterade, avskalade jorden som hon i och för sig sällan avlägsnar sig helt ifrån. Och det finns en del sådana små bagateller även här, mellan de bestämt framförda och berörande brännheta bekännelserna.

The Prayer Chain ”Mercury” (1995)

En väldigt speciell, svårbeskrivlig sak i sitt slag. Eller i alla slag? Ett kristet amerikanskt independentband som gick sina egna vägar och som jag själv visste väldigt lite om när, som jag minns det, expediten i en skivhandel i Örebro tipsade om att de kunde vara något. Enligt Wikipedia så beror det där splittrade soundet på olika idéer inom bandet och det kan vara fullständigt sant. En tekniker påstås prayerchain-mercuryha sagt att ‘du kan höra bandet spricka på den här skivan’. Recensenten på nästan allomfattande musiksajten AllMusic liknar upplevelsen vid en skräckfilm. Bara egensinnigheten och de djärva kombinationerna av slammer och sakrala toner, vedhuggande och vacker melankoli gör den till ett av 1990-talets nästan-unikum. Möjliga själsfränder med The Choir, om det säger något. En något bredare men samtidigt trubbigare och vanskligare referens kan vara Nirvana… på någon form av nedåttjack. Inte för alla individer, inte heller för alla humör. Men speciellt. Med massivt meditativa höjdpunkter som ”Manta Rae” och ”Bendy Line”.

Prefab Sprout ”Andromeda Heights” (1997)

Eleganter. Sofistikerade, nästan intill överdrift ibland. Men ofta geniala och oemotståndliga, synbart naiva romantiker med en del dolda insikter mellan tinningarna. Knappt ett decennium efter klassikern ”From Langley Park to Memphis” var de nu aningen softare och mer slipade på gott och ont, kanske med prefab-sprout-andromedaålderns rätt. Men med en nästan lika imponerande koncentrerad sångskatt i bagaget. ”We were quoted out of context – it was great” mässar de förtjust i inledande ”Electric Guitars” som ska vara en hyllning till Beatles. Och sedan ångar det på med de orkestrerade 60-talsosande ”Prisoner of the Past”, charmoffensiver som ”Life’s a Miracle” och tvetydiga deklarationer som att kärleken är den femte ryttaren i apokalypsen – med samma övertygande tonfall som samtidigt gör klart att det mesta ordnar sig ändå till slut. Eller åtminstone fram till det bittra slutet. Resan dit är värd att företa sig ändå.

Nästa kapitel: Nummer 21-30 på listan. Jodå, snart börjar det på allvar.

Första delen av följetongen finns här. 

Svulst och spänst – mitt musikår 2012 i sammandrag

yemenity2010 krönika , , , , , , , , , , , , , ,

Vilka album har jag hört mest på egentligen under året, av det som var någotsånär nytt? Av ekonomiska och andra skäl lyckas jag, som så många andra, naturligtvis inte nagelfara alla gamla trotjänare eller allt nytt och okänt som verkar lovande… Men de här tio står nog ut mest ur smeten, utan direkt rangordning men med sporadiska länkar till de recensioner jag i vissa fall författat förut.

moonsafari120930C

Neal Morse ”Momentum” (2012) En klippa som alltid, trots att så mycket känns igen för den vane lyssnaren. Som det finns alldeles för få av i världen. Ännu ett fängslande musikaliskt epos, kan man lite nonchalant sammanfatta. Men nonchalans hör inte hemma i Neals värld. Den står ständigt i brand.

Peter Gabriel ”New Blood” (2011) Först plankade han andras låtar med orkesterinramning. Sedan plankade han sig själv med liknande instrumentell inriktning. Och det svänger fortfarande; flera sånger får nya dimensioner och nytt liv.

Kate Bush ”50 Words for Snow” (2011) Det tog mig ett tag att verkligen fängslas av den här meditativa sångsamlingen, släppt i slutet av 2011. Men Kate är alltid Kate och här ryms mycket…rymd och en befriande brist på anpassning till några rådande ideal eller den allmänna publicitetstörsten, som hon aldrig egentligen eftersökt.

Alicia Keys ”Girl on Fire” (2012) Rakt av: det är inte hennes bästa album. Men det har åtminstone en handfull fullträffar till soulbaserade sånger ändå. Och varken rösten eller fingerfärdigheten vid tangenterna verkar ha tappat i styrka.

Flying Colors ”Flying Colors” (2012) En kvintett meriterade musiker tussas ihop och leker sig fram till en trevlig men absolut inte tandlös stund på jorden.

Laleh ”Sjung” (2012) En eklektisk popmystiker vi har lite för få av i Sverige. Tack vare en av mina systrar som är en inbiten Laleh-ist, har jag till slut börjat beta av katalogen. Och sakta men säkert har jag börjat inse var hennes omvittnade storhet ligger utan att riktigt kunna förklara den.

The Flower Kings ”Banks of Eden” (2012) Tillbaka efter en handfull års satsande på sidoprojekt, är tyngden och perfektionismen intakta till största delen.

Dream Theater ”A Dramatic Turn of Events” (2011) har jag kanske tillbringat allra mest tid med, från förra vintern och framåt. Efter en del inre schismer och omstuvningar kom The Mothers of nästan all metalprogrock tillbaka med ett av sina troligen bästa album i karriären.

Crippled Black Phoenix ”Mankind (The Crafty Ape)” (2012). Humöret bestämmer en del. Och tålamodstillståndet för tillfället. Är man rätt inställd för att sugas in i det här ytterst egensinniga musikkollektivets virvlar så är det fascinerande. Mytskapande. Magiskt. Men ibland alltför motsträvigt, när en ohelig allians mellan Pink Floyd och 16 Horsepower, enkelt uttryckt, konvergerar till mänsklighetens fromma. Om det är rätt adjektiv. Döm själva.

flowerkings-gbg2012A

Konserter jag minns mest från året som passerade (med länkar till mina tidigare recensioner):

Moon Safari i Alingsås, 30 september: Västerbottens mest okända virtuoser visade vad de är mäktiga.

The Flower Kings i Göteborg, 18 augusti: Svällande sviter på rad när svulstälskande svenska veteraner återförenades.

Karmakanic i Lidköping 2 maj: Fler fascinerande och imponerande utsvävningar från ett långlivat hobbyprojekt.

Ingen rast, ingen ro för Neal Morse och hans musikaliska medbrottslingar

yemenity2010 skivrecension , , ,

Titeln ljuger inte. Om någon håller ångan uppe så är det den oförbätterligt produktive Neal Morse, vars senaste soloalbum ”Momentum” släpptes tidigare i höst på InsideOut Records.

Hur hinner han med? Det har jag undrat ibland. Tidigare i år kom supergruppen Flying Colors med Neal Morse som en av medlemmarna med sin debut-CD och innan dess har återkommande engagemang med Transatlantic och andra samarbeten fyllt det som eventuellt funnits kvar att fylla i den här sångaren/låtskrivaren/gitarristen/keyboardistens kalender.

I CD-häftet förklarar han i alla händelser att han kände sig sysslolös i början av detta ödesmättade år 2012, slöade i soffan och slog på TV:n där en pastor från Hillsong Church i Australien lade ut texten över ämnet ”Momentum” (något som på svenska kan översättas med ‘rörelsemängd’ eller helt enkelt ‘fart’ utan att uppnå riktigt rätt klang i sammanhanget). En av pastorns poänger var fritt översatt  att ‘när Gud satt dig i rörelse, sluta inte vad du håller på med utan fortsätt framåt…’. Klockan fem nästa morgon skrev Morse det som skulle bli titellåten här.

Redan efter de första riffen framgår att det inte är någon radikalt ny musikalisk inriktning som väntar, inget som river upp den gamla grunden och bygger upp något helt nytt. Morse har funnit sin stil, sitt kall och fortsätter i samma anda som han gjort nu på solokvist i snart ett decennium efter uppbrottet från Spock’s Beard. Och vi är några som vant oss vid att gilla vad vi hör, ibland med enstaka reservationer, men framförallt med en upparbetad och genomgripande respekt för en artist som följer sin vision och skaffat sig en nisch som både progressiv kompositör och kraftfull predikant me en personlig historia att berätta. Möjligtvis är han på lite mer hit-humör än vanligt när han öppnar med titellåten som har en precis, medryckande och i sammanhanget omedelbar kvalitet.

Det delvis Gentle Giant-inspirerade ”Thoughts”-konceptet har han återkommit till några gånger under åren, främst under tiden i Spock’s Beard. Nu är det dags för ”Thoughts Part 5” som nästan slår nytt rekord i tempoväxlingar och intrikata harmoniskiften i förhållande till de tidigare kapitlen i serien, eller hur man nu ska definiera temat; här återanvänds en och annan fras ytterst explicit – och fogas ihop med de nykomponerade slingorna. Som så mycket annat på skivan låter det verkligen inte obekant, men det är sofistikerat, snyggt och svängigt.

”Freak” ger ett prov på delvis oprövad musikalisk mark, i relativ enkelhet med ett stramt men ändå smittande stråkarrangemang som grund. Lyriskt är det en pamflett i samma anda som exempelvis ”Outside Looking In” och andra tidigare sånger där Morse utforskar utanförskap från olika vinklar. Det blir ett eget litet femminutersdrama med en talande upplösning som kanske inte ens ska avslöjas här för att ge maximal effekt. Det är i alla fall en pärla, som sagt förhållandevis enkel till sin struktur men genialt uttrycksfull.

La pièce de résistance denna gång är halvtimmeslånga sviten ”World Without End” som också osar av det förflutna och eskapader som burit upp föregångarna till album. Inga chockerande nya drag här heller, men det är stadigt, kraftfullt uppbyggt och med narrativ nerv mitt i en målande musikalisk matta med flera faser och traditionella temposkiftningar.

Vilka är medbrottslingarna? Mike Portnoy och Randy George på trummor respektive bas är i stort sett obligatoriska. I övrigt återvänder bland annat gitarristen Paul Gilbert och sonen Wil Morse för punktinsatser. Nyaste namnet är väl brasilianske Adson Sodré som river av några gitarrsolon i just ”World Without End”. Notera förresten att specialutgåvan av skivan innehåller en DVD med dokumentation av albumets tillkomst, ungefär. Jag har inte sett den. Än.

Just det; i början av nästa år turnerar Morse med band i Europa och besöker bland annat Stockholm med svenska The Flower Kings som förband. Tyvärr lär jag väl inte ta mig dit, men det kan bli en tidig konserthöjdpunkt på 2013 för dem som lyckas göra det…

Mer om Neal Morse och denna senaste artistiska utflykt finns på hans officiella hemsida, beundrarsajten nealmorsefans, liksom Progarchives och AllMusic.

Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås

yemenity2010 konsertrecension , , , ,

Man kan frestas att kalla dem Västerbottens bäst bevarade virtuoshemlighet. Sex fortfarande ganska unga spolingar från Bergsbyn och Skelleftehamn men uttryckligen inte från Ursviken, om jag hängde med i definitionerna när de introducerade sig för en drygt hundrahövdad publik i den täta, trånga men faktiskt inte fullbelagda konsertlokalen i det som i Alingsås tydligen går under namnet  Fabriken. Bandet i sig är annars troligen inte okända för de flesta som tagit sig dit söndagkvällen 30 september 2012. Sedan debuten 2005 har de byggt upp ett rykte som ovanligt begåvade positivprogrockare med sinne för symfoniska strukturer, stilfull stämsång och med en lekfull inställning som sammantaget skapat ett eget, identifierbart sound.

Men vi kanske ska nämna något om uppvärmningen också, lokala stoltheterna Wonderland som lånat ungefär lika mycket av Saga som av Marillion och andra neoproggare från de senaste decennierna snarare än 1970-talets ikoner på området. Definitivt inte oskickliga, men de mest melodiska och bäst fungerande numren varvas med alltför ordinära exempel på standardackord och –fraser och i stort har de inte lagt till så fruktansvärt påtagligt mycket eget. Publikkontakten är dock avspänd och sympatisk och premiären för en tidigare aldrig framförd längre svit i 20-minutersklassen visar på ett bredare register med drag av folkton och djärvare utflykter än i det övriga materialet.

Försenade efter en Europaturné som avslutades just i Alingsås dröjde förberedelserna för Moon Safari  en dryg timme innan de väl kom igång. Men ja, det var värt väntan. De blandade och gav från sina tre album samt den nysläppta mastodontkompositionen ”Lover’s End Part 3” som ska vara en hyllning till deras hemtrakter. I stort sett fullt flöde i två timmar med bedårande melodier, raffinerade rytmväxlingar och publikfrieri parallellt med komplexa partier. Om de lade till en avancerad koreografi skulle någon amerikansk talangjaktsjury vara tvungen att ta fram epitet som quintuple threat eller likvärdigt. Men man kan väl inte bemästra allt. De har också blivit tightare och säkrare på scen sedan jag såg dem i Slottsskogen i Göteborg 2008, samma år som de släppte den nästan osannolikt starka ”Blomljud”.

– Nu är man både knäckt och upprymd. De som inte var här får skylla sig själva, som en entusiastisk röst ur publiken deklarerade efteråt.

Bakom arrangemanget stod för övrigt ARA, relativt nystartad artrockförening i Alingsås.

Mina recensioner av ”Blomljud” och ”Lover’s End” kan hittas på min numera inte så flitigt uppdaterade hemsida Folket Jublar. Moon Safari har som så många andra en egen liten hörna på FaceBook.

Fem fullfjädrade musiker förenas med flygande färger

yemenity2010 skivrecension , , , , , , , , ,

Knappast helt originellt, men nästan konstant tilltalande vuxenrock levereras av supergruppen Flying Colors på det självbetitlade album de släppte tidigare i år.

Now that’s what I call gubbrock. Skulle man kunna säga spontant. Det hjälper om gubbarna heter saker som Neal Morse och Mike Portnoy. Där den ene är, där är påfallande ofta den andre, skulle man också kunna tillägga om just de två. Nu har någon fått snilledraget att tussa ihop inte bara dem återigen, utan ytterligare tre meriterade musiker och se vad det leder till.

Innehållet skvallrar om en rad olika influenser och ger ett slags provkarta på vad de sammansvurna är kapabla till. Inte minst imponeras jag av stämsången som sticks in här och var, inte för att den skulle vara så överjordiskt skicklig att man häpnar. Det handlar mer om att de lyckas spränga in så mycket nerv och känsla där som lyfter hela konceptet högre än det skulle ha gjort med hjälp av bara deras instrumentella virtuositet (vilken är betydande). ”Blue Ocean” och ”Kayla” ger utmärkta exempel på just det där lilla extra. Progressive Rock har medlemmarna sammantaget några kiloton erfarenhet av, men det är egentligen inte det som dominerar här. Frågan är vad det enklast definieras som. AOR? Bredbent storstilad och stolt amerikansk radiorock av den lite äldre skolan, med tydliga rottrådar nedsänkta i 1970-talet. Men de begraver sig ändå inte i alltför uppenbar nostalgi.

Resultatet har något jag nästan vågar kalla tidlös dragningskraft, utan att landa bland blivande klassiker eller tillhöra det allra bästa de här personerna varit inblandade i totalt sett. Då uttalar jag mig främst om multitalangen Neal Morse som jag slaviskt följt i flera år som soloartist respektive komponent i Transatlantic och tidigare Spock’s Beard. Här har han lämnat över ledsången till Casey McPherson som för mig tidigare varit ett blankt blad. Gruppen Alpha Rev är tydligen hans vanliga hemvist. Men han har en personlig röst som vinner på att slåss om utrymmet i stämmorna med övriga medbrottslingar, för att tänja sig fram till sitt starkaste möjliga uttryck. Steve Morse (såvitt jag vet inte släkt med Neal) är en etablerad ekvilibristisk och egensinnig gitarrhjälte i egen rätt, även om jag själv lyssnat ganska sparsamt på honom. Här får han stort utrymme att forma soundet och ge det en spets, ett eget liv i ett tämligen välbefolkat universum. Bakom trummorna huserar alltså Mike Portnoy, tidigare i Dream Theater och sedan flera år stadig samarbetspartner med Neal Morse. Kvar att nämna: basisten Dave Larue från Dixie Dregs.

Överhuvudtaget är grundidéerna sällan totalt originella eller det allmänna intrycket chockerande konventionsbrytande. Men det låter bra, fylligt, med komplett kontroll över uttrycken utan att förlora spänning och spänst. Att i varje fall Neal Morse och Portnoy är gamla Beatles-beundrare är känt och här är det framförallt den rent trallvänliga ”Love Is What I’m Waiting For” som fyller den pastisch-kvoten. Bitterljuva balladen ”Everything Changes” har också den en fästande hook, liksom oväntade (eller kanske i det är sällskapet mer väntade) tvära kast och tempoväxlingar. I samma fåra rör sig ”Better than Walking Away”, dock med mer komprimerat omfång och genomgående finstämd karaktär. Funkinslagen i ”Forever in a Daze” bryter av mot huvudfåran, i den mån man kan identifiera en sådan. En del explicit dramatik genereras i den metallinfluerade ”All Falls Down”, kryddad med ett blodfyllt bildspråk som hämtat från en mastodontisk medeltidsroman; ”Red knights coming to Rome / Blood in the streets / Kingdoms die overthrown…”. Tja, ren ploj eller med några mer ambitiösa undertexter? Jag vet faktiskt inte. Det känns mest som en lekfull parentes för att testa så många genrer som möjligt.

Annars kommer det mest pretentiösa och påtagligt progrockiga till sist i tolvminutersverket ”Infinite Fire” där de samlade krafterna och kapaciteten utnyttjas som mest. Inte minst Steve Morse får sväva ut och briljera med strängaspelet. Annars låter det strukturellt och och musikaliskt inte alltför väsensfrämmande från supergruppen Transatlantic. För övrigt anges hela bandet som gemensamma kompositörer till samtliga spår. Teamwork. Det understryks – och helheten låter som ett sådant också.

Just recenserat: Flying Colors ”Flying Colors” (Mascot Label Group, 2012)

Mer om konstellationen finns att hämta på Progarchives, AllMusic och deras egen officiella FaceBook-sida.