pop

Mogen Michael W. Smith håller stilen med ”Sovereign”

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Han låter sig lik. I grunden har mannen följt samma koncept i 30 år. Det finns något stabilt och trygghetsingivande i det, samtidigt som han naturligtvis kunde ta ut svängarna mer. Eller, kanske inte. Han har sitt koncept, som varieras med små utvikningar och periodvis inriktning på mer konsekventa lovsångsalbum eller instrumentala utfärder. Skolningen har han bevisligen, liksom rutinen och förmågan att kommunicera. Michael W. Smith har länge varit en av banérförarna och de ständigt pålitliga hörnpelarna på den amerikanska kristna musikscenen. Han är som han är, blir vid sin läst (eller sina utvalda läster) och levererar. Det kanske är 20 år sedan han var mer i stånd att bryta sig ur den fållan och lyckades nå utanför lägret med hits som ”Place in this World” och ”I Will Be Here for You”. Men han tycks ha bestämt sig för var han har sin egentliga hemvist.

Ganska omgående får vi prov på hans styrkor respektive svagheter. Inledande ”You Won’t Let Go” går ut diskret men respektingivande subtilt för att mynna ut i ett kraftfullt korus. Mogen radiopop – där vet han precis vad han sysslar med. Påföljande ”Heaven Come Down” är åtminstone delvis ett försök att låta mer tidsenlig och textmässigt proklamerande, pådyvlande och inte lika nyansrikt. Resten följer ett bekant mönster, som brukar fungera utan att direkt chockera. I regel ekar det tommare när han intar rollen som entusiastisk hejaklacksledare, men lyfter när han själv släpper fram mer melankoli och allvar, en ibland lätt sakral och storslagen profil utan att slå över i det där ovan nämnda fenomenet, alltså farligt nära ren cheerleading och ansträngd ungdomlighet.

Och har han lyssnat lite på U2 eller mer på andra som lyssnat på U2? Man kan skönja i alla fall indirekta influenser från irländarna. Men det kan man å andra sidan snart sagt överallt numera. Michaels egna kompositioner tjänar dock normalt sett på att plocka fram pianot i en framträdande position, snarare än gitarrdominerade arrangemang. ”Sovereign Over Us” är ett exempel på den mer praktfulla pompösa sidan av Smiths produktion, ett område han ibland också excellerar i och slår väl ut om man är mottaglig för det. Helheten: en ganska förutsägbar, men prydligt förpackad samling sånger som inte överglänser hans högsta höjder från förr, men utstrålar trygghet, kompetens och – ja, mognad.

Recenserat: Michael W. Smith ”Sovereign” (släppt i maj 2014 – här avlyssnat via Spotify)

Diskografi på AllMusic

Officiell hemsida

Recension på amerikanska magasinet CCM

Genomarbetat jubileumsalbum med Jars Of Clay

yemenity2010 skivrecension , , , , , ,

Jubileum. För en levande institution, skulle jag våga påstå. I alla fall för en ganska hängiven fanbase, av vilka jag föreställer mig att de flesta  finns i bandets hemland. Ja, USA. Men de har aldrig upplevts som ett exklusivt amerikanskt fenomen utan i flera avseenden som världsmedborgare.

Och nu har det gått två decennier sedan starten. Många håller troligen det allra första albumet som det bästa. Men det är det inte. Skulle jag själv välja två skivor att rekommendera först, blir det nog ”Much Afraid” (1997) och ”Who We Are Instead” (2003). Två sinsemellan soundmässigt väldigt skilda presentationer av samma kvartett.

Dags att återvända, återuppliva och åstadkomma något delvis nytt av gamla lagrar, uppenbarligen är lejonparten av kompositionerna hämtad från de tidigare album de hittills knåpat ihop och trogna följare lär känna igen det mesta. Sedan finns ett par nyskrivna saker. Den röda tråden är att de nya arrangemangen antar en konsekvent mer akustisk-orienterad prägel. Sladdarna är bevisligen inkopplade, men tonvikten ligger på att avelektronisera, rentav retroifiera och klä även ursprungligen synthesizer-impregnerade spår (de hade en kort sådan period) med mer trubadurfeeling, down-in-the-delta, jordnära kostym. Det behöver inte bli bättre för det, men här blir det ofta bra.

– Det här albumet tillägnas alla våra vänner, deklareras i CD-häftet. Urvalen har tillkommit åtminstone delvis genom omröstning i lyssnarkretsen för att markera ‘den speciella relationen med publiken’, ungefär. Kan det finnas något av samma tanke som drev Kate Bush att häromåret göra nya versioner av inspelningar hon inte var helt nöjd med från början? Det uttalas inte på något sätt här, utan är bara en fri spekulation från min sida. Det här är enkelt uttryckt alternativa tagningar, med annan betoning och oftast mer avskalade än originalen, på gott och ont.

Här finns flera sånger som är nära fullträffar från början och fungerar lika väl i den nya inramningen. Hur revolutionerande förändringarna är, varierar. Men ”God Will Lift Up Your Head” får en tämligen djärv makeover med taktbyten mellan vers och refräng. Andra har blivit lite råare, mer närgångna eller fördjupade. I enstaka fall undrar jag om gruppens mer (musikaliskt) konservativt sinnade beundrare haft för mycket att säga till om. Eller är det bara jag som ser exempelvis ”No One Loves Me Like You”, ”Silence” och ”Lovesong for a Savior” som mindre märkvärdiga och mer mediokert malande än en Greatest Hits-samling mår bra av? Låt vara att stråkarrangemanget i den sistnämnda är intagande och lyfter sången lite högre än jag trodde vara möjligt.

Då känner jag större akut entusiasm inför ”Jealous Kind”; inte så dramatiskt omstöpt men med minst lika mycket överdos av spiritual- och gospelkaraktär i dess mest genuina betydelse. Och den mörkare, nerviga nattvandringen i nyskrivna ”Ghost in the Moon”. Liksom ”Trouble Is” med sina twang-gitarrer, slamrande spikpianon och mullrande pukor, och den akustiskt nedtonade ”Fade to Grey”. Ja, som helhet är tilltaget motiverat. Jars Of Clay slår fast sin särart och visar att man kan åldras tillsammans som band med mer än pliktskyldig professionalitet i behåll.

Sedan kunde jag göra en önskelista på lysande låtar från bakkatalogen som lika gärna kunde ha hamnat här. Mitt eget subjektiva urval skulle ha fått mer betoning på klatschiga korus, krutrök och rock i ryggen – spontant slänger jag ur mig ”Overjoyed”, ”The Edge of Water”, ”Weapons” och ”Show You Love”. Men jag ska inte klaga. Originalen är ju redan tillgängliga hemma i hyllan.

Recenserat: ”20” av och med Jars Of Clay, dubbel-CD med 20 spår (Gray Matters, 2014)

Relaterat: Bandets hemsida. Stiftelsen Blood:Water Mission. Diskografi på AllMusic. Bandledaren Dan Haseltines blog. En betraktelse över bandets karriär på Christ and Pop Culture. Intervju med Haseltine i en podcast från Relevant Magazine. Min egen sammanställning av 1990-talets bästa album, inklusive ett av just Jars Of Clay. Recensioner av ”20” på JesusFreakHideOut, Christian Post samt The Christian Manifesto.

Minns i november med Neal Morse

yemenity2010 skivrecension , , , , ,

Marken är inte direkt nybruten, men för musikern ifråga är det här ett steg åt sidan ut i alternativa omgivningar. Angelägen är han dock som alltid, Neal Morse, på ”Songs from November”. 

November. Värsta månaden på året, i alla fall på våra breddgrader. Lämpligt att lyssna på det här precis under denna nyligen avslutade månad – eller? Skivan släpptes något tidigare i höstas och markerar en avstickare ut i annorlunda terräng, eller kanske snarare mer av allfarvägar för Morse om man ser till hans tidigare output. Strängt taget har han varvat progressiva opus genomsyrade av höga pretentioner, excellerande playmanship och sammanhållna teman, med ganska regelbundna lovsångsalbum (som jag själv inte stiftat lika regelbunden bekantskap med). Det här är något annat. Inte så chockerande radikalt, men mer renodlat radiovänligt. Eller old school. Mer konventionellt, men ändå med tydlig personlig adress och överhuvudtaget ganska uppfriskande.

Melodierna gör mycket av jobbet. Här krånglar inte Morse till det med symfoniska svängningar och taktbyten i partitur och minut. Men det svänger ofta, som inledande förflydda ungdomsdagar-återblicken ”Whatever Days” med vad jag vill kalla Memphis-blås och lite allmänt blue-eyed soul-karaktär. ”Heaven Smiled” med sina robusta gospelkörinsatser av Regina McCrary och Alfreda McCrary-Lee är ett slags trosviss pamflett, men inte så explicit evangeliserande som Morse kan framstå annars. Överhuvudtaget är ”Songs from November” mer nedtonad både lyriskt och musikaliskt än vi vant oss vid. Men inte menlös. Vissa har gåvan. Att nästan alltid kännas angelägna oavsett genreval, berättarfokus eller ens eget stämningsläge. Neal har det, hävdar jag.

Det här är kanske ingen milstolpe enligt den standard man gärna sätter upp för en artist av den här kalibern, men det svänger alltså. Ofta. När kompositionerna inte gräver sig in med hemsökande harmonier och vaggande vemod, som i den Beatleska balladen ”Love Shot an Arrow” eller den rent bokstavligen dödsföraktande, eller – jag omformulerar det – dödskonfronterande , stillsamma ”My Time of Dying”. Är vi beredda på den dagen när den kommer? Verkar som om Morse kontemplerat tanken en del på sistone: ”I just pray that I’ll be ready / And leave no sorrow in my wake / I hope the Lord will take me quickly / And I’ve given more than I could take”.

Likaledes grunnar han uppenbarligen över hur mycket tid vi har att förfoga över och vad den används till. Tid att reflektera över tillvaron och prioritera familjen som i ”When Things Slow Down” och helyllehyllningen ”Daddy’s Daughter”. Det blir kanske en överdos av tankar som andra redan uttryckt, men de når ändå fram. Det låter inte så klyschigt som man kunde frukta, inte ens när steelguitar plockas fram och countrydoften fyller luftrummet i ”Flowers in a Vase”, som dock mynnar ut i ett stämsångsimpregnerat korus mer i Crosby, Stills & Nash-anda än standard-Nashville. Där Neal förresten bor numera. Det minst nödvändiga här är kanske den relativt sett närmast klämkäcka, aningen för Hillsong-influerade ”Song for the Free”. Trevlig, ja. Men inte så originell.

Samarbetspartners den här gången inkluderar faktiskt inte de annars allestädes närvarande Mike Portnoy och Randy George, men däremot trumslagaren Gabe Klein, stråkarrangören Chris Carmichael som lyckas med både det storslagna och det mer subtila på sin lott, och så Morse junior, sonen Wil på backupsång. Det vilar överhuvudtaget ett slags familjekänsla över hela projektet. Och mångsidigheten är fortfarande uppenbar. Beatles-influenserna är egentligen inte nya, inte heller rottrådarna tillbaka till inflytelserika singer-songwriters från kanske främst 1970-talets guldålder. Melankoliska ”Tell Me Annabelle” huserar i en för den här plattan egen liten division, liksom den mer agiterande, livsstilsifrågasättande ”Wear the Chains” som dyker upp näst sist, skakar om i svalboet och får det att hetta till mer än jag så dags förväntat mig av ”Songs from November”: ”Then the rains came and the blood flowed / While we tried to stake our claim / But when the smoke cleared / We lined up in droves to gladly wear the chains”. Det behövdes väl helt enkelt ett sådant spår också. Alldeles före den drivna, liksom inledningen soul-impregnerade finalen ”The Way of Love” som också den tillhör topparna här.

Nu har jag dessutom lyckats med konststycket att säga något om samtliga sånger, vilket inte alltid är idealiskt i recensioner. Men nu råkade det bli så. ”Songs…” har en generell inriktning som kanske gör den mindre oumbärlig för den hårda kärnan av progfans han dragit till sig under åren, men den skvallrar om en bredd och dynamik som borde göra den attraktiv för en ny publik. Om den hittar hit.

 

Recenserat: Neal Morse ”Songs from November” (InsideOut Music, 2014)

Några tidigare recenserade Morse-album på den här sidan är ”Testimony 2” och ”Momentum”. Morse musicerar även med Transatlantic, som tidigare i år släppte ”Kaleidoscope”. 

Neals hemsida

Diskografi på AllMusic

Video till ”Heaven Smiled” på YouTube

Pop och politik fortsätter förenas

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Världsmedborgaren Keys träder fram på den senaste singeln. Keys, alltså hon med Alicia i förnamn och en dryg handfull hyllade album i bagaget. Ja, jag kallar det fortfarande för album. Något ska det ju heta…

Bagdad, Gaza, Nigeria, Harlem… Konfliktområden som vi borde prata om. För alla är här för varandra, poängterar artisten. Just det. Och med hjälp av sina oförändrat flexibla röstresurser och ett till synes löjligt enkelt men likafullt effektivt pianoriff ovanpå lagom bombastiska trumvirvlar vill hon övertyga alla som vill höra om att det är dags att engagera sig för en bättre värld. Budskapspop finns fortfarande – tro inget annat.

Just nu håller jag på och plöjer igenom en bok i det ämnet, av Sveriges radio-profilen Anna Charlotta Gunnarsson, vars programserie ”Pop och politik” avhandlat hur artister i olika epoker tagit ställning mer eller mindre explicit i varierande samhällsfrågor. Nationellt och internationellt. Den relativt nyutkomna boken heter ”Popmusik rimmar på politik – Kamp och protester” (bokförlaget Atlas 2014). Recension? Kan bli en när jag tagit mig igenom de sista kapitlen. Hittills har epoker, fenomen och levande eller avsomnade legendarer  av högst varierande art som James Brown, 80-talistisk naziestetik, 60-talets Vietnamrörelses inverkan på det kulturella klimatet, Kraftwerk, diverse rättighets- och royaltystölder, U2, M. I. A, Nenas 99 luftballonger och en hel del annat betats av, liksom en del betydligt mindre kända men fascinerande människoöden i musikbranschen. Språket växlar mellan snillrikt och i svagare stunder lite slappt, men i det stora hela är det spännande. Underhållande. Och med flera nya insikter jag inte hade förut. Liksom påminnelser om att exempelvis 1980-talets musikvärld ofta var mycket mer politisk än många idag vill minnas. Eller så var dessa många inte tillräckligt uppmärksamma när det begav sig…

Just det, Keys nya kampanj för en bättre värld, kallad We Are Here, har en egen hemsida med programförklaringar och uppmaningar att delta aktivt. Låten med samma namn finns (som så mycket annat) ute på YouTube och Spotify.

Relaterat: Jag brukar lägga de flesta rena bokrecensioner på den här sidan, men nyligen publicerade jag en sådan på parallellbloggen Yemenity2010, främst för den berörda bokens tydliga koppling till Jemen (där just den bloggen föddes). Det handlar om ”The Woman Who Fell From the Sky” av Jennifer Steil.

Färre provokationer, fler bekännelser från Derek Webb

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Provokationerna är nedtonade, men spröda och samtidigt starka melodier lyfter Derek Webbs ”I Was Wrong, I’m Sorry & I Love You” (2013, Fair Trade Services).

 

derekwebb-iwaswrong2013”Although he works out of the thematically conservative Christian pop genre, singer/songwriter and guitarist Derek Webb has an agitator’s soul and a flair for the controversial, approaches he uses in his music to force careful thought on vitally important issues.” (Steve Leggett, i kortbiografin på AllMusic Guide).

En romantisk rebell. Sort of. Webb sticker ut åtminstone en aning i den amerikanska CCM*-världen. I och för sig krävs kanske inte så mycket för att skapa kontroverser där. Det kan räcka med att lägga in ett så kallat kraftuttryck i en sång, som han gjorde på förra plattan – men det är inte ens en låt som inkluderas i alla versioner av ”Stockholm Syndrome”, släppt 2009.

Sedan dess kan noteras att det elektroniska, mer uppdaterade och ibland uttryckligt dansanta draget tonats ner. Liksom de ibland utmanande texterna med underliggande politisk dynamik (dock inte direkt partipolitisk). Nu är tilltalet främst personligt och ofta en smula bekännande, som i en bikt. Ta bara titellåten. Och det språket, den auran som omger sångerna den här gången, begränsas inte bara till lyriken utan matchas av sparsamt arrangerade stycken, väl bearbetade och utmejslade, ganska ofta bitterljuvt bedårande melodier.

Gitarrerna har en akustisk prägel, kompletterade av stundtals spikpianoaktiga klaviaturfigurer, en bitvis 1960-talsdoftande men ändå fräsch och smakfull kombination av musikaliska attribut. Hymnliknande stycken följs av aningen mer markerade rytmer och tydligare framåtrörelser. Den mer softade inriktningen är sympatisk, dock inte alltid bättre. Jag gillade verkligen ”Stockholm Syndrome”. Men det är svårt att att förneka skönheten och värmen som strålar ut ur exempelvis ”Nothing But Love” eller ”Everything Will Change”.

Sedan brister han ut i enstaka off the reservation-ögonblick, nästan plojartade nummer som den country & western-galopperande ”The Vow”, en småcharmig parentes. Det är i alla fall klart att Webb fortsätter odla sin egenart, sin egen art, undvika alltför breda vägar men att han knappast är extremt svårtillgänglig heller. Det finns egentligen ingenting direkt uppseendeväckande eller djupt provocerande på ”I Was Wrong…”. Men han har en karaktär och integritet som kan jämföras med CCM-kollegerna Jars Of Clay och kan rekommenderas  om inte annat till deras beundrare. Till vilka jag själv räknar mig.

 

* Christian Contemporary Music

 

Derek Webb syns och hörs bland annat via en officiell hemsida, tumblr, FaceBook och YouTube.

 

Det blir en dam i år – finstilta förutsägelser om finalfältet i kväll

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Sanna. Eller Helena. Eller Ace. Eller… Jag har mina egna subjektiva synpunkter på finalfältet som avrundar årets melodifestivalföljetong. Och en viss rutinerad realism att kontra med. Det blir troligen i alla fall damerna som dominerar. Det mesta talar för det. Men inte allt…

Slips eller inte slips – det är frågan. Senare i eftermiddag ska jag och min fru på något så osannolikt som en disputationsmiddag. Anledningen är en avhandling av en bekant, om ett ämne jag inte på något vis behärskar. Men det kanske inte är ett krav i sammanhanget. Det kan bli kul ändå. Sannolikt är också att vi kanske inte hinner se aftonens melodifestivalfinal i direktsändning, åtminstone inte från början. Men med dagens tekniker, så… Ja, ni vet. Här är i alla fall mina aktuella synpunkter på bidragen som nått så här långt, inklusive betygsättning på den klassiska skalan 0-5:

Anton Ewald ”Natural”
Nej, jag är inte målgruppen. Och hela konceptet med prioritet på väl koordinerad koreografi före allt annat (inte minst den ädla sägenomsusade sångkonsten) har fått alltför stort utrymme i de här sammanhangen på senare år. Detta sagt, gospeltouchen på slutet ger ett lite oväntat lyft – men inte tillräckligt. För lite, för sent. Betyg: **

Ellen Benediktson ”Songbird”
Hon kom, sjöng, var något av en uppenbarelse från ingenstans i första kvartsfinalen. Här har vi en artist som definitivt borde ha framtiden för sig. Melodiskt och musikaliskt överhuvudtaget osar det oskuldsfullt, trubaduristiskt 1960-tal som egentligen inte bryter någon ny mark. Men det är ganska trevligt, helt enkelt. Betyg: ***

Alcazar ”Blame it on the Disco”
Efter entré i en diaboliskt enorm discokula följer i princip en varsamt justerad version av ”Stay the Night” som de ställde upp med någon gång mellan 9/11 och det officiella amerikanska trupptillbakadragandet från det forna Babylonien. Jag minns inte exakt och struntar i sådana banala saker som research just nu. Catchy! Kan man i alla fall konstatera. Och imponeras av deras professionalitet och rutin. De vet vad de gör, även om de kanske gjort det några gånger fler än vad som verkligen är fullständigt fräscht. Betyg: ***

Oscar Zia ”Yes We Can”
Sponsrad av amerikanska demokratiska partiets Sverige-avdelning? Spekulationerna fortsätter. I alla fall i den här spalten. Annars slåss knappt byxmyndige Oscar med några år äldre Anton om gunsten hos det förmodligen inflytelserika xx-kromosom-sub-16-år-segmentet som aldrig bör underskattas. Frågan är vem som stjäl flest röster från vem. Betyg: **

Linus Svenning ”Bröder”
Ja, hur är det egentligen? Det mest äkta och personliga inslaget på år och dag, eller en saftig spekulation signerad superschlagermaestron Fredrik Kempe? Linus når i alla fall fram i bruset och låten byggs successivt och effektivt upp mot ett rätt kraftfullt klimax. Farlig outsider, fortfarande. Betyg: ***

Helena Paparizou ”Survivor”
På tal om proffs. Och rutin. Och en 1990-talsprofil som för vissa av oss är tilltalande och väcker nostalgiska vibrationer utan att vara daterad. För mig får vi gärna skicka Helena över sundet till København i maj, med reservationen att jag länge hade svårt att minnas exakt hur refrängen egentligen låter. Titeln och hela paketet med sina uppenbara Destiny’s Child-blinkningar satte vissa hinder i vägen. Men stilfullt är det. Alltihop. Nu lär det nog ändå bli någon annan som får åka. Betyg: ****

YOHIO ”To the End”
Ung, men ändå nästan vuxen sin kostym som lånat en hel del från arenarockgiganter från 1980-talet och framåt. Harmonierna är snyggt sammansatta och fastnar kanske inte omedelbart, men äter sig in i medvetandet efter ett par exponeringar. Någon extra dimension saknas för den fullständiga nirvanan, men det är som helhet en stark trea. Betyg: ***

Sanna Nielsen ”Undo”
Jag har alltid haft svårt att helt frigöra mig från bilden av Sanna som en hjälpligt popifierad dansbandsdonna med aspirationer på en mer substantiell karriärbana. Då hade hon ändå den behagliga balladen ”Empty Room” med i tävlingen häromåret. Men mer mogen, publikdompterande  och vinnarskallig än så här har hon knappast varit förut. Inte heller utrustad med en så massivt genomarbetad och genomträngande låt. Allvarligt talat, här är den mest värdiga vinnarkandidaten 2014. Betyg: ****

Panetoz ”Efter solsken”
Vi hade i alla fall tur med vädret. Solen skiner. Säger de från scenen. Och det är en rejäl positive thinking-chock som levereras, vilket jag i sig inte invänder mot. Men i årets konkurrens stannar den dansanta kvintetten vid en putslustig parentes. Betyg: **

Ace Wilder ”Busy Doin’ Nothin’”
Är det ett skämt, eller? Det var min första spontana reaktion på bidraget, som nu ryktas ha mer momentum än alla andra, med jordskredsseger i streaming-sammanhang och så vidare. Hon är strax över 30, men spelar rollen som arbetsskygg tonåring eller generöst bedömt ung vuxen med en slående entusiasm och fingertoppskänsla. Sagt av en 40-plus-medborgare, men visst känner vi alla igen typen? Som tydligen är så tidstypisk att ‘skämtet’ seglat upp som en av favoriterna. Sakta men obevekligt har också den monotona men maniskt envetna refrängen trängt in i mitt medvetande och jag utesluter inte heller en knall. Om det nu längre skulle räknas som en sådan. Om hon vann. Betyg: ***

That’s all for now, folks. Vem hamnar överst i rubrikerna imorgon – eller rättare sagt redan minuterna efter sändningens slut? Själv sträcker jag mig inte längre än att det blir varannan damernas, det vill säga en kvinnlig artist högst upp i år efter den nästan totala manliga dominansen i fjolårets final. Med reservation för möjliga framstötar från Yohio på vänsterflanken.

SVT:s samlade förhandsfakta om finalfältet

Stora gester – sämre dynamik. Senkomna synpunkter på schlagerkvart nummer två

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Snart dags för tredje deltävlingen. Efter en intensiv vecka har jag slutligen renskrivit noteringarna från förra helgens holmgång i Linköping, som inte innehöll några extrema överraskningar. Men jag är tacksam för att vi slapp se Refreshments rulla vidare till finalen. Det brukar alltid finnas utrymme för en rejäl nostalgitripp tillbaka till 1950-talet i det svenska festivalformatet, men årets kandidat fastnade i folkets vägtull på vägen mot Mekka. Eller finns det, hemska tanke, fler där den kom ifrån?

Våra kommentarer (inklusive en spontant uttänkt poängsättning från 0-10):

JEM ”Love Trigger”

Johan: Scenshowen är mer nyskapande än kompositionen. Techno typ tysk 80-talsretro med smittande entusiasm men ihåligt innehåll. Kan bli en en hit ändå… (5 poäng)

Emilia: Jag gillar kombinationen av röster (7 poäng).

The Refreshments ”Hallelujah”

Johan: 50-talsosande boogierock med alla tillbehör, visuellt och audiellt. Oförargligt och ganska menlöst. Det brukar finnas en sådan nostalgitripp varje år. Men vänta – får de vara sju personer på scenen? (4)

Emilia: Mycket färgglada. Jag gillar det för att det liknar 60-talet. (7)

Manda ”Glow”

Johan: Försöker sig på dramadisco med ambitioner att få hela världen att glöda. Men jag förblir ganska ljum. Violinister på styltor (?) imponerar mest. (4)

Emilia: Den var originell. Men något saknas. (7)

Panetoz ”Efter solsken”

Johan: Happy rap! Kostymer och koreografi som sticker ut. Lättviktare men charmig sak om att tro på sig själv. (6)

Emilia: Jag gillade rytmen, men den är på svenska. Det är problemet. (7)

Pink Pistols ”I Am Somebody”

Johan: Space age retro. Svart latex och robotiska rörelser. Medveten eller omedveten parodi? Inspirerad av serien ”Äkta människor”? Rockriff, men mekaniskt. (3)

Emilia: Väldigt alldaglig. Jag tyckte inte om den. (6)

Sanna Nielsen ”Undo”

Johan: Hon är veteran nu. Faktiskt. Ballad den här gången, med glidningar. Framstår i sällskapet som fullfjädrad internationell stjärna. Faktiskt. (8)

Emilia: Jag tror den går direkt till final. Bra sång. Den behöver inte så mycket show. Min favorit hittills. (10)

Little Great Things ”Set Yourself Free”

Johan: Unga killa med attityd och mycket frisyrgelé (några ton). Siktar på något liknande Nightwish eller The Rasmus. Rytmen är rätt. Tyngden OK. Saknas en del särprägel. (6)

Emilia: Jag gillar inte den här typen av musik. Rösten räckte inte till så han skrek mycket. Sången är starkare och mer aggressiv. (5)

Martin Stenmarck ”När änglarna går hem”

Johan: Veteran. Proffs. Tar plats. Drama. Arena anthem. Vill flyga iväg till höjder den inte riktigt klarar. Derivativt. Konceptet är kraftfullt men rätt konstruerat. (5)

Emilia: Den är på svenska, stackaren… En sång som passar bättre för radion. (7)

Generellt enligt Johan: Många siktade högt, mot stora känslor och publikfriande manövrer. Dynamiken i melodier och oväntade grepp var mer sällsynt.

Kvällens uppenbarelse var annars sjuåriga barnskådespelaren Sigrid som diskuterade genusfrågor med Nour el-Refai (som sägs ha skrivit manus till dialogen, eller?). Var hittade de den ungen – och hade hon hörsnäcka för hålla reda på de saftiga replikerna?

Just det, till final (för ordningens skull bör väl detta nämnas) gick Sanna Nielsen och Panetoz, med en andra chans för Martin Stenmarck och JEM.  Det betyder väl redan nu minst en fördubbling av antalet kvinnliga deltagare i finalen jämfört med fjolårets orgie i (generöst uttryckt) welterviktare med y-kromosomer, om jag räknar rätt i hastigheten…

Mer kött på benen om den moderna musikaliska motsvarigheten till Linköpings blodbad finns på SVT. 

Moon Safari, Dream Theater med flera – årets album 2013

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , ,

animamundi-singer-artrock2013Hösten 2013 beslutade jag mig till slut för att återuppliva mitt sovande konto på en viss, välkänd streamingtjänst som inte använts på ett par år av olika anledningar. Tack vare det har jag vid lediga stunder kunnat bredda min helhetsbild av vad som egentligen släppts i år, dels av det som jag vanligtvis brukar hålla utkik efter – samt en del annat, som jag inte hade räknat med att upptäcka. Detta faktum, en del albumnedladdningar från andra inte helt okända källor samt faktiskt även ett par mer stenåldersaktiga CD-upphandlingar, ligger till grund för en anspråkslös sammanställning av musiklivet i gammalmodig albumform anno 2013 A.D.

Som lista är detta att betrakta som en pågående process, eftersom jag fortfarande utforskar flera av de nedan nämnda skivorna/sångsamlingarna närmare och någon riktig rangordning är jag fortfarande inte kapabel till. Dessutom bör nämnas att en del av dem släpptes redan 2012, bara för ordningens skull. Några har jag redan recenserat – andra kanske jag hinner återkomma till mer i detalj senare:

moonsafari120930CMoon Safari ”Himlabacken Vol. 1”. Västerbottens musikaliskt progressiva profeter fortsätter övertyga. Kanske inte lika banbrytande som ”Blomljud” för några år sedan, men ändå storslaget och stilfullt. Tidigare recenserad här.

Dream Theater ”Dream Theater”. Andra skivan efter omstuvningen bakom trummorna. Om ”A Dramatic Turn of Events” visade på en viss nytändning trots eller tack vare inre turbulens, så förstärker den senaste självbetitlade skivan intrycket av att de fortfarande är svårslagna på sitt territorium – och överhuvudtaget, svårslagna.

Muse ”The 2nd Law” (2012). Jag borde väl ha hittat dem tidigare, men bättre sent än aldrig. Storslagen rock med pretentioner och känsla för dramatik, någonstans mellan Pink Floyd, Pure Reason Revolution och Coldplay.

Jars Of Clay ”Inland”. De har hängt med ett tag, överhuvudtaget och i mitt liv. Sällan blir jag sensationellt överraskad eller översvallad numera eftersom jag kan konceptet, som de ändå lyckas variera en aning varje gång. Folktonen är kanske något mer markerad här än på senare år, men kombinationen av amerikansk rotrock, brittisk indie, ett uns electronica och en grundläggande gospelartad andäktighet märkbar i bakgrunden i högre eller mindre utsträckning är fortfarande något som gör världen till en litet bättre plats att leva i.

Anima Mundi ”The Lamplighter”. Det kan bli väl högdraget och bitvis stapplande engelska sänker helhetsintrycket en aning, men Kubas symfonirockande veteraner blev ändå en ny positiv bekantskap för mig vid konsertbesöket i Lidköping och med senaste skivan – recenserad här.

Lilly Goodman ”Amor favor gracia”. Hon är pålitlig, trots ett uppehåll på några år. Rösten är fortfarande som stöpt i en vaxljuskammare och bär upp även de mer banala partierna i hennes traditionellt arrangerade vuxenpop med inslag av mer typiska latinamerikanska genrer (som dock är nedtonade den här gången). Recenserad här.

Kaipa ”Vittjar” (2012). Svenska veteraner som framgångsrikt (åtminstone artistiskt) fortsätter kombinera symfoniska ambitioner med folkmusikaliska element och ettriga gitarrdrivna rytmer.

flowerkings-gbg2012BThe Flower Kings ”Desolation Rose”. Mer målmedvetet tematiska än på mycket länge, och med ett uttalat syfte att kommentera världsläget med parallellt pompös och rastlös energi. Det låter som alltid bra. Men jag håller fortfarande på att komma in i plattan på allvar.

Panic Room ”Skin” (2012). Brittisk progressive rock med i sammanhanget lättillgänglig och utåtriktad profil, simultant framåtblickande och förankrade i folkmusikaliska fåror. Vackert melankoliskt och melodiskt, samtidigt respektingivande kraftfullt.

 

Ur högen med sådant som pockar på ännu mer uppmärksamhet:

Daft Punk ”Random Access Memories”; Comebacken som alla vill säga något vackert om. Med monsterhiten ”Get Lucky” i spetsen, ni vet. Fransk retrofunk/electronica/någotmersvårdefinierbart – men ganska tilltalande. Comeback gjorde också, än mer oväntat, Agnetha Fältskog med den ofta charmant ABBA-doftande men ibland lite för lättviktiga ”A”. It Bites ”Map of the Past” (2012) är ett tematiskt album med lätt melankolisk prägel, men också med gruppens tydliga karaktärstecken. Spock’s Beard känns igen de också, trots en del ommöbleringar i orkestern på ”Brief Nocturnes and Dreamless Sleep”. The Prog Collective – vilka är de egentligen? Jag måste bedriva lite mer djuplodande efterforskningar, men ”Epilogue” är åtminstone halvintressant. Steve Hackett söker sig bakåt med hjälp av en liten armada av gamla vänner i ”Genesis Revisited II” (2012).  India.Arie är alltid behaglig och en smula motsträvig samtidigt och ”Songversation” verkar fortsätta i den fina traditionen. Anoushka Shankar är dotter till Ravi och fortsätter en familjetradition med intrikata kompositioner framförda på sitar, senast på ”Traces of You”. Mavis Staples ”One True Vine” – här pratar vi om verkliga veteraner med verklig soul. Och Charlie Peacock, som jag tidigare hävdat låg bakom 1990-talets bästa album, lever upp igen med ”No Man’s Land”, lite äldre, laidback-are men fortfarande bra. Kommer någon ihåg Dan Reed Network, funkrockbaserad hitmaskin för 20-talet år sedan? Reed har en solokarriär mer i skymundan numera men har behållit sin personliga, raspiga röst och en bra melodikänsla nu ackompanjerad av en softare men absolut inte menlös inramning på ”Signal Fire”.

Och det var väl egentligen bara början på upptäcktsfärden. Jag kan blicka nostalgiskt tillbaka mot LP-skivans storhetstid ibland, men streaming har sina fördelar det också…

Nittiotalsnästet Del 2: Fler album värda ett hedersomnämnande

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , ,

Sällsynta rariteter. Klassikerstämplade storsäljare. Veteraners verk. Drabbande debuter. Samtliga släpptes mellan 1990 och 1999 och jag uppskattar dem alla. Samtliga aspirerade på en plats bland decenniets 30 bästa album, men konkurrensen var hård…

A.C.T. ”Today’s Report” (1998)ACT-todaysreport

Storhetsvansinne kan börja tidigt. Det vilar inget ödmjukt, sparsmakat eller behärskat över debutskivan från svenska symfoniprogrockarna A.C.T. som särskilt vid det här stadiet lånat väldigt mycket från kanadensiska Saga. Fläskigt och vräkigt, för att inte säga påfallande pompöst många gånger med oförskämt extroverta och hitmässiga melodislingor instoppade i en orgiastisk studie i taktbyten och självmedvetna uppvisningar i instrumental skicklighet. Och ja, jag säger det mesta av det här som beröm. Uttrycken skulle bli mer förfinade och få en progressivt personligare prägel efterhand, det vill säga bli ännu bättre under det följande decenniet, då jag upptäckte dem lite slumpartat. Men det ÄR lovande och läckert arrangerat redan här, oftast i alla fall. Nyckelspår: ”Waltz with Mother Nature”,  ”Welcome” och sviten ”Personalities”.

Crumbächer-Duke ”Worlds Away” (1990)

crumbacher-duke-worldsGruppen Crumbächer satsade (som jag minns det) framförallt på synthesizerbaserad, ibland starkt scifi-påverkad pop med symfoniska drag och missionerande ambitioner. Ledaren Stephen Crumbächer gjorde med Christopher Duke en avstickare med mer varierat sound och apokalyptiska inslag bredvid romantiska slagdängor och kort sagt en provkarta på dåtidens musiklandskap. Inte klockrent hela vägen, men melodikänslan gör den här i mängden bortblåsta skivan förvånansvärt fungerande fortfarande. Knockoutrefränger som ”No Kind of Magic” och ”Hooks” rostar inte så lätt. En föga känd, ofta påfallande trevlig och ibland respektingivande robust liten raritet.

DC Talk ”Jesus Freak” (1995)DCtalk-jesusfreak

De började som någon form av hiphop-enhet men utvecklades och fick en mer rock-orienterad, gitarrbaserad prägel. Höjdpunkten inträffade nog här, där de effektivt blandade sina influenser och inbördes talanger i ett musikaliskt brandtal på för det de trodde på rent existentiellt och det sound, den framtoning de föredrog. Tonen slås an med emfas direkt i ”So Help Me God” och avslutas i samma anda med den både melodiska och massiva ”Mind’s Eye”. En detalj är att deras version av Charlie Peacocks ”In the Light” fått sådant fäste på sina håll att många tror att de faktiskt gjort originalet.

laurynhill-miseducationLauryn Hill ”The Miseducation of Lauryn Hill”(1998)

Hyllad som världens frälsarinna med solodebuten efter tiden i Fugees. Sedan har hon hållit sig ifrån rampljuset nästan konstant i ett decennium, eller åtminstone visat sig väldigt sparsamt. Mystiken tätnar… Här är hon i högform och mina egna invändningar har mer att göra med personliga preferenser där vissa dominerande hiphop- och reggaerytmer i mina öron gör att en viss monotoni smyger sig in efter ett tag. Annars: rösten är fantastisk, med ett påträngande patos och engagemang. Stämningen är intim och personlig. Texterna bildar en odyssé genom ett liv och en värld i ständiga födslovåndor. Titellåten, en pianobaserad ballad mot slutet är kanske min personliga höjdpunkt, samtidigt som jag rycks obönhörligt med av ”Everything Is Everything” och det dolda coverspåret ”Can’t Take My Eyes Off You”.

Iona ”Journey into the Morn” (1995)

Pompöst, pretentiöst, pampigt. Mytiskt betingad irisk extravagans med drag av Clannads finstämda folklore och mer utpräglad symfonirock. Ofta som bäst när de vågar dra ut på kompositionerna, utvecklaiona-journey dem och understryka både sin egen instrumentala skicklighet samtidigt som den andliga, reflekterande lyriken lockar till kontemplation. I stycken som ”Encircling” och ”Heaven’s Bright Sun” rycker de loss de flesta säkerhetsspärrar och kastar ut sig själva oss i rymden, när de inte ägnar sig åt chockerande intrikata taktbyten som i ”Bi-se-mo-shuil Part 2”. Ibland sänks intrycket av möjliga eftergifter åt amerikansk from popradio eller vad det nu kan vara där de anar en utökad marknad, men i stort sett en skiva som står starkt även flera år senare.

liquidtension-vol2Liquid Tension Experiment ”Liquid Tension Experiment 2” (1999)

Ett opretentiöst litet sidoprojekt för medlemmar i Dream Theater i samröre med basisten Tony Levin ledde till två ytterst komplexa, instrumentalt orienterade album i slutet av decenniet. Det svänger, sprakar och slår ibland kokheta gnistor i en dos progressivt metallmangel med jazzinfluenser följda av rent sakrala andningspauser med akustisk prägel och psalmliknande finlemmade harmonier. Allt kröns av ”When the Water Breaks”, en knappt 17 minuter lång orgie med extra allt.

Manic Street Preachers ”This Is My Truth Tell Me Yours” (1998)manicstreet-thisis

Gitarristen, den där som karvade sig i själv i armarna under intervjuer och sedan försvann spårlöst. Det är den del av berättelsen om de walesiska powerpoparna med storslagna drömmar och ett ofta, som i det här fallet, stort och mäktigt ljudlandskap att bära fram dem med. Det här är egentligen den enda av deras skivor jag på allvar lyssnat på. Vad det nu kan bero på. Livet är fullt av svåra prioriteringar. Men det är en oftast storslagen (där har vi det igen…) upplevelse, som i de två inledande spåren ”The Everlasting” och hitsingeln med den inte så lättrabblade titeln ”If You Tolerate This Then Your Children Will Be Next”. Precis det mesta av materialet är inte den uppsluppna glädjen det mest framträdande draget. Allt är mer eller mindre mollstämt och melankoliskt. Men ändå magnifikt hoppingivande någonstans bland de mörka molnen.

Maria McKee ”You Gotta Sin to Get Saved” (1993)

maria-mckee-you-gottaDet börjar så bra. Ex-Lone Justice-Maria vevar igång med ”I’m Gonna Soothe You” och skingrar alla befaranden att hennes tidigare solodebut på egen hand skulle varit en lyckträff. Andra storslagna ögonblick är balladen ”I Forgive You” med det mäktiga klättrandet mot klimax och en kombination av sargad kärlek och svidande strupe som kan definiera innerlighet. Eller en stänkare med sorgband som ”The Way Young Lovers Do”. Så är hon som bäst, McKee. Inte riktigt lika underkuvande utmattande bra när hon letar runt i den mer countryorienterade, avskalade jorden som hon i och för sig sällan avlägsnar sig helt ifrån. Och det finns en del sådana små bagateller även här, mellan de bestämt framförda och berörande brännheta bekännelserna.

The Prayer Chain ”Mercury” (1995)

En väldigt speciell, svårbeskrivlig sak i sitt slag. Eller i alla slag? Ett kristet amerikanskt independentband som gick sina egna vägar och som jag själv visste väldigt lite om när, som jag minns det, expediten i en skivhandel i Örebro tipsade om att de kunde vara något. Enligt Wikipedia så beror det där splittrade soundet på olika idéer inom bandet och det kan vara fullständigt sant. En tekniker påstås prayerchain-mercuryha sagt att ‘du kan höra bandet spricka på den här skivan’. Recensenten på nästan allomfattande musiksajten AllMusic liknar upplevelsen vid en skräckfilm. Bara egensinnigheten och de djärva kombinationerna av slammer och sakrala toner, vedhuggande och vacker melankoli gör den till ett av 1990-talets nästan-unikum. Möjliga själsfränder med The Choir, om det säger något. En något bredare men samtidigt trubbigare och vanskligare referens kan vara Nirvana… på någon form av nedåttjack. Inte för alla individer, inte heller för alla humör. Men speciellt. Med massivt meditativa höjdpunkter som ”Manta Rae” och ”Bendy Line”.

Prefab Sprout ”Andromeda Heights” (1997)

Eleganter. Sofistikerade, nästan intill överdrift ibland. Men ofta geniala och oemotståndliga, synbart naiva romantiker med en del dolda insikter mellan tinningarna. Knappt ett decennium efter klassikern ”From Langley Park to Memphis” var de nu aningen softare och mer slipade på gott och ont, kanske med prefab-sprout-andromedaålderns rätt. Men med en nästan lika imponerande koncentrerad sångskatt i bagaget. ”We were quoted out of context – it was great” mässar de förtjust i inledande ”Electric Guitars” som ska vara en hyllning till Beatles. Och sedan ångar det på med de orkestrerade 60-talsosande ”Prisoner of the Past”, charmoffensiver som ”Life’s a Miracle” och tvetydiga deklarationer som att kärleken är den femte ryttaren i apokalypsen – med samma övertygande tonfall som samtidigt gör klart att det mesta ordnar sig ändå till slut. Eller åtminstone fram till det bittra slutet. Resan dit är värd att företa sig ändå.

Nästa kapitel: Nummer 21-30 på listan. Jodå, snart börjar det på allvar.

Första delen av följetongen finns här. 

Andra chansen: Finn fem rätt i folkviljan!

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Fler unga hungriga grabbar till schlagerfinal. Det var givetvis helt fel, rent objektivt. Men alla förstår inte sitt eget bästa. Framförallt inte svensk musikpublik. 

Man ska inte lämna över ansvaret till andra att göra det rätta. Då får man helt enkelt skylla sig själv. Det borde ha varit Eric Gadd och Caroline af Ugglas, med duon Segerstedt & Damli samt Behrang Miri som helt acceptabla alternativ, som skickats vidare till finalen i det där nya skrytbygget i Solna. Men… Nu överlät jag dessa beslut åt andra och så gick det som det gick. Jag är något mer välvilligt inställd till Robin Stjernberg än Anton Ewald, men det är helt klart en annan generation (och smaksektor) som haft det avgörande inflytandet här. What the heck, världen fortsätter snurra ett tag till ändå. Troligen. Sista ordet till min fru Emilia:

– Jag ville att duon (Segerstedt & Damli) skulle gå vidare. Men ungdomen har makten…

 

Kalla fakta om andra chansen? Se SVTs egen festivalbevakning.