Talande titlar – eller?

Titlar. De har betydelse. Harrison Ford lär ha sagt att ”Döda poeters sällskap” var så svårsålt det gick att komma på filmtitelfronten. Enda steget neråt i kommersiellt hänseende skulle i så fall vara ”Döda poeters sällskap – på vintern”. Ford hade själv dessförinnan gjort några av sina bästa rollprestationer för regissören till sagda film, Peter Weir. För ni minns väl ”Vittne till mord” och ”Moskitkusten”?

Nu har tydligen en brittisk boksajt, The Bookseller, utlyst en tävling för kufiska boktitlar. Enligt Svenska Dagbladet finns en del verkliga guldkorn bland de nominerade alstren; som ”Den stora penispaniken i Singapore” och ”Hundra år av bottenskrapande i Bristolkanalen”. Vem kan motstå sådana charmoffensiver från utgivarna? Eller vad sägs om ”Herr Andohs dagbok från Penninerna: En japansk könsbestämmare av kycklingar i Hebden 1935 minns”, skriven av Koichi Ando, som tillbringade en tid i Yorkshire med att lära britterna röna ut rätt kön på just kycklingar. Det påminner mig i sin tur om ett par år i slutet på 1970-talet, då min familj bodde i ett sovsamhälle utanför Linköping och hade två japanska familjer som grannar. Anledningen till att dessa flyttat till Sverige var tydligen att fäderna hade just den uppgiften på något företag, men det förstod jag inte förrän långt senare. Fanns sådana jobb ens på kartan när man var i lågstadieåldern?

Apropå boktitlar som tar priset i ett eller annat avseende så anser tydligen arrangörerna av tävlingen att ”Cooking with Poo” är en riktig höjdare. Den är författad av thailändskan Saiyuud ”Poo” Diwong som är matlagningslärare. I hennes hemland betyder poo inte samma sak som på engelska, kan tilläggas. Så… den här lilla nyheten provocerar givetvis fram frågan om vad jag själv har för extraordinära titlar hemma i hyllorna? Eller åtminstone moderat munterhetsframkallande, medvetet eller inte. ”But I’m Swedish – och 58 andra nyfikna nedslag i exotiska miljöer såväl långt hemifrån som runt knuten” av Johan Tell, utgiven av Vagabonds förlag 1999 är ju nämnvärd, men troligen för självmedvetet roande för att platsa i en tävling som den ovan nämnda. Detsamma gäller väl romanen ”Ingen tobak inget halleluja” av Eric Lundqvist från 1956 (återutgiven 1984).

Till de mer mystifika titlarna jag hittar i mina gömmor torde höra ”Till de kvar lämnade”, som jag snappat upp i samband med någon loppmarknad i kyrkliga kretsar en gång i tiden. Det är en relativt rak översättning av originalets ”To Those Who Are Left”, publicerad av Hart R. Armstrong anno 1949. Den svenska upplagan är ett tunt häfte på cirka 50 sidor med chockorange omslag, och de lovande inledande fraserna ”Du har blivit kvarlämnad! Du undrar vad det är som har hänt!”. Utgångspunkten är att skriften ska kunna hittas på strategiskt åtkomliga platser av släktingar och vänner som inte fått följa med upp under det bortryckande, eller på engelska Rapture som ingår i en del teologiska tolkningar av kommande tidevarv. Det vill säga, de sant troende kommer att försvinna från jorden, medan resten blir kvar och får det ganska jobbigt. Hoppet är dock inte helt ute, för dem som inser att de hamnat i den ondes våld men att det finns en andra chans att nå himlen om man står emot trycket från den nya onda världsregeringen. Ungefär. Konceptet blev senare en succé, åtminstone i USA, genom romansviten ”Left Behind”. Böckerna har jag fram till nu inte ansett det mödan värt att läsa, men som frikyrkofostrad och filmfreak såg jag det för några år sedan som ett litet forskningsprojekt att se de tre filmer som byggts på böckerna. Jag var väl kort sagt lindrigt imponerad, men recensionerna finns i alla fall på russin.nu.

Schlagernedschlag 6: Eufori övertrumfade förundran, mysterier och mirakel

Det gick som det borde. Framburen av internationella jurygrupper och inte minst folkets röster blev Loreen svensk populärkulturell ambassadör till Azerbajdzjan 2012. Jag var orolig ett tag att ännu fler skulle falla för Dannys dansnummer, men han fick för andra året i rad nöja sig med andraplatsen i en svensk uttagning. Amen.

Slutresultatet, ihop med mina egna synpunkter på bidragen som kvalificerat sig så här långt:

(Betygskala från 5 = redan klassisk oförglömlig schlagdänga eller djärvt framåtskridande pionjärpop i sammanhanget, ner till 0 = Glöm och begrav, eller donera till kalkonmuseum!)

1. Loreen: ”Euphoria” (268 poäng). Favoriten infriade förväntningarna. Och ja, jag förstår varför. Det här är numret där alla delar i helheten samspelar och verkligen klaffar. Dramatik, dynamik och – drag, i en aningen aggressivare  uppdatering av Madonnas ”Frozen”. ****

2. Danny Saucedo: ”Amazing” (198 poäng). Jag var rädd. Att det här var vad en folkmajoritet helst ville ha. Själv kan jag inte se eller höra mycket som lyfter över mediokriteten i en överbefolkad genre. Den styltiga koreografin i epilepsiframkallande overaller har inte heller någon frälsande funktion. Hjärntvätta mig med det här i tre veckor enligt gammalkommunistiska eller Guantánamo-principer så kanske jag ändrar uppfattning. Men jag tvivlar. **

3. Ulrik Munther: ”Soldiers” (88 poäng). Har han hunnit bli vuxen sedan sist? OK, det hör inte hit. Eller är just det som drar. För mig är han fortfarande för ung för sin sång, men kan se en potential där han kommer ikapp i framtiden och kan leverera sitt material med den pondus som krävs. Då kanske han blivit för gammal för dem som faller pladask redan idag. **

4. David Lindgren: ”Shout it out” (88 poäng). Det finns fortfarande ett slags ungdomlig energi som jag uppskattar hos outsidern Lindgren, en spoling som tog risken att slåss på samma planhalva som lågoddsaren Danny. Själv föredrar jag i den duellen Lindgrens tappning av en genre som annars strängt taget inte är min ‘bag’. ***

5. Molly Sandén: ”Why am I crying?” (77 poäng). Inte precis nyskapande heller, men en brustenhetsimpregnerad ballad som är behagligare än genomsnittet. Min enda invändning är att den håller sig i ett väldigt traditionellt spår och kan sakna den fräschör som krävs för att ett svenskt bidrag ska ha en chans vid Svarta havets strand 2012. Ändå – hon fick förvånansvärt få poäng av folket. ****

6. Top Cats: ”Baby doll” (68 poäng). Jo, jag visste att brylkrämsrocken lever och frodas ute i skogarna väster och norr om Vänern, och förstår att de kan fylla en kvot även i ett sådant här finalfält. De har åtminstone kul själva. Men… **

7. Dead By April: ”Mystery” (52 poäng) ”Lena som barnrumpor men tuffa som lapplisor” enligt (för övrigt utmärkta) programledaren Gina Dirawi. Tja, hur tuffa är de egentligen? Och hur mycket egen identitet kan skönjas i den här genrehybriden som i slutändan slussar in sig i något slags fattigmans-Evanescence-fålla?  **

8. Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: ”Jag reser mig igen” (43 poäng). Hur kom jag ända hit? Undrade han säkert, mannen med de till synes tusen inre såren, vilket i detta sammanhang ger honom en tyngd som bara blev mer av en tillgång ju längre resan gick. Låten är inte banbrytande, men utspelet har nerv. Just det, nerv. 4 real (som sedermera försvunne Manic Street Preachers-gitarristen Richey Edwards karvade in i armen inför en förstummad journalist 1991). ***(*)

9. Lisa Miskovsky: ”Why start a fire?” (39 poäng). Det är ju så snyggt. Stilfullt. Och sympatiskt. Men kanske för fluffigt och eteriskt för att bära hela vägen ut i Europa (och slå an även där). Såväl sången i sig som scenshowen var ändå en av mina personliga favoriter i fältet, även om man kan sätta frågetecken för den 80-talistiska trumloopen i skarvarna mellan det generellt så sobra och moget stiliserade arrangemanget. Eller är det den ultimata grädden på moset? ***(*)

10. Björn Ranelid feat. Sara Li: ”Mirakel” (25 poäng). Den har ju en förmåga att fastna. Så någonting måste de ha gjort rätt. Och Ranelid som typ behöver vi mer av i Sverige, en man som inte ber om ursäkt för något – inte ens när han borde. Här är det ju uppenbart att han i grunden är ganska omusikalisk och det förvånar närmast att han lyckas tajma sina fraseringar med inramningen. Tonspråket bärs helt upp av partnern in crime, Sara Li som i alla fall tar sitt ansvar för det som räddas kan. Nu återstår bara frågan; förlåter författaren folket för det vacklande stödet i finalen? **

Tips till dem som vill grotta ner sig i geomusikaliska analyser…  Sammanställning av poängen, med detaljer kring de internationella jurygruppernas värderingar.

Vad gäller mellanakterna hade jag hoppats att någon skulle ta sitt ansvar och göra det givna och rättfärdiga. Alltså en bluegrassversion av Eric Saades fjolårsvinnare ”Popular” i pausen. Nu blev det någon form av musikalvariant i stället. Det får väl duga till vardags.

För övrigt kan jag rekommendera reportaget i SVT:s ”Uppdrag granskning” kring Christer Björkman och hans makt över tävlingen – vilken inte precis framstod som mindre efter än före inslaget, även om farbror Björkman försöker verka ovetande om vilken ställning han faktiskt har. Och har vi vanliga dödliga inte insett det förr, så kan vi glömma det där med att försöka få med en låt utan ett etablerat bolag i ryggen eller omfattande kontaktnät som inkluderar personer med Björkmans öra. Eller är så profilerad och ‘rätt’ för konceptet att redaktionen själva ringer upp och bjuder in till hovet. Själv har jag inte skickat in något bidrag sedan jag gick på gymnasiet 1987 (och det var inte ens färdigskrivet). Men någon gång ska man ju göra ett nytt försök. Eller alltså inte…

Tillräckligt mycket tur – eller?

– Hon verkar smart.

Jag minns att jag tänkte något i den stilen, i övergången mellan ‘steg två’ och den slutliga uppgörelsen mellan oss tre som överlevt till sista drabbningen i fredagsfinalen av ”Vem vet mest?” som sändes nu i kväll. Malin Bünsow från Västervik var hyfsat allmänbildad och tog hem veckopokalen till slut med tio poängs marginal. Naturligtvis är det en smula snöpligt när man skänker bort initativet genom att lämna över en fråga som sedan visar sig vara väldigt enkel, till en som sedan inte lättvindigt släpper ifrån sig bollen… Men det är en del av spelet. Fredagsfältet var inte oväntat hårdare och den, ska vi kalla det kompetitiva, atmosfären var mer påtaglig i studion än under torsdagens kvalomgång.

Annars går en del ritualer i repris. Le på beställning till introduktionsbild – en liten utmaning i sig, som alla tävlande måste gå igenom. En minut gäller det att hålla ut, eller är det bara 30 sekunder och känns som det dubbla? Den rappkäftade programledaren Rickard Olsson driver gärna lite lätt med deltagarna. Vi uppmuntras på förhand av värdinnorna i TV-huset att försöka ge igen, men det kan vara svårt att vara så kvick som krävs när stämningen tätnar och tävlingsinstinkten tar över – för den kommer. Tro inget annat…

Förresten var en tämligen etablerad bloggare med i startfältet, även om jag inte kopplade ihop det förrän idag. Leonel Marjavaara skriver regelbundet för Dagens Nyheter under rubriken ”Leonels guldkorn”.

Skunk Anansie. Tur att ledtråden med det stinkande djuret var med, men sedan väcktes minnesbilderna till liv av bandet med den minst sagt iögonenfallande sångerskan. Att de faktiskt gjort comeback de senaste åren hade helt gått mig förbi. Och nej, franska nutida författare är tydligen inte mitt expertområde. Men jag kommer ihåg Zola och Balzac från gymnasietiden om inte annat. Har man en gång läst ”Den stora gruvstrejken” är den svår att glömma, hur gärna man än skulle vilja…

 

Ja, vad vet jag egentligen?

Timing, taktik och tur. Tre användbara ingredienser i en frågesport som SVT:s ”Vem vet mest?”. Nu har jag själv varit med för första gången och holmgången ifråga sändes för en dryg timme sedan. Programmet i sig spelades in tidigare i vintras och upplevelsen som helhet var till största delen angenäm. Ett par värdinnor tog emot och guidade runt oss deltagare, indelade i olika grupper i TV-huset i Göteborg, en vinterdag när stormen ven och staden klimatmässigt visade sin minst välkomnande sida. Inne var det betydligt varmare; särskilt i själva inspelningsstudion – men långtifrån så olidligt hett som det antagligen var i TV-mediets yngre dagar med mer primitiv belysningsteknik.

Lampor är ju ett bärande inslag i själva programmet och dess tävlingsmoment också. Så hur länge lyckades jag hålla dem tända? Mitt första delmål var att klara av de två första frågorna och inte hamna utanför leken när den väl börjar hetta till (för att fortsätta med temperatur-tematiken). Och det lyckades. Bättre än jag räknat med till slut, trots en riktig genomklappning när det bara handlade om att slå in en straffspark: ”När dog Hitler?” Svaret var på väg ut, när hjärnan plötsligt kortslöt sig under attack från en konspiratorisk ande som förkunnade något i stil med ‘men dog han verkligen? Det kanske bara var en dimridå?’. Jag kommer inte ihåg exakt. Sådana ögonblick av begreppsförvirring är sällan helt glasklara i minnet efteråt heller. Men det är ju betryggande när man kan reparera dylika fadäser med hjälp av något så banalt som one hit wonders från 1980-talet. För så kategoriserar man väl enklast Kim Carnes och hennes ”Bette Davis Eyes” från 1981?

För övrigt har jag numera sett ett par avsnitt av den – för övrigt ganska roliga – komediserien ”Big Bang Theory” och lärt mig att den besynnerlige men ändå på något sätt älskvärde huvudpersonen heter Sheldon och ingenting annat (jag gissade i programmet aningslöst på Charlie). Och ännu mer för övrigt har jag begått debut i konsten att se ett TV-program (inkluderande mig själv, dessutom) tillsammans med en annan person som kopplat upp sig via Skype från ett annat hörn av världen. Det handlar om min mexikanska fästmö Emilia som ännu rör sig på sina fädernes marker men dyker upp i Skandinavien om inte alltför lång tid.

– Du har väl gått ner i vikt sedan inspelningen, kommenterade hon vällovligt och jag hoppas det stämmer, men det kan vara önsketänkande.

Som av en händelse kryssade jag sedan planlöst fram mellan kanalerna till en som råkade visa just Sheldon med vänner i aktion, med den konkreta utmaningen att montera ihop vad som verkar vara en IKEA-möbel. De fick i alla fall in några pikar mot Sverige i processen…

Bonus: I samband med denna den internationella kvinnodagen lanserar Amnesty International en kampanj för mindre av diskriminering och mer av jämlikhet i Jemen, ett land som brukar rankas lågt i det senare avseendet och där jag arbetade under ett år för inte så länge sedan (se exempelvis inlägg på det berörda temat här).

 


Schlagernedschlag 5: Flinck flaxar vidare till Globen

Det kunde ha varit värre, som huvudpersonen Ingmar upprepar mantramässigt i ”Mitt liv som hund”. Den osannolike överlevaren Thorsten Flinck står allt stadigare på scen i denna för honom ovanliga roll och plöjde sig genom årets uppsamlingsheat i Nyköping. Sällskap till Globen får han av de  i mina ögon mer osannolika folkfavoriterna, kitschkandidaterna Top Cats.

Önskelista skriven strax före sändning: Andreas Johnson och Thorsten Flinck till Globen, efter två röstningsvändor vardera. Åtminstone utifrån mina minnesbilder från tidigare deltävlingar. Just det, två mogna män. Men jag fruktar att det i stället blir Dynazty och Sean Banan, beroende på medelåldern hos de som orkar lyfta luren. Antikviteterna Engberg & Sjögren (som ju värderades av en representant för Antikrundan förra veckan) skulle kunna överraska, om pensionärerna vaknat från sina dvalor och bjuder upp ungdomarna till kamp.

Tjejerna brukar annars gå vidare från extravändan Andra chansen enligt SVT:s egen statistik… Men nu har de bästa bidragen med kvinnliga artister redan kvalificerat sig för finalen, eller hur? Och trenden höll inte i sig i år.

Först ut var pudelrockarna Dynazty, absolut inte värst i aftonens fält, men visst lever de överhövan uppenbart kvar i 1980-talets Okej-sanktionerade ideal och har inte lagt till något nytt någonstans. Å andra sidan är deras motståndare Top Cats inte precis ambassadörer för musikaliskt pionjärtänkande heller. Så frågan var bara vilket årtionde som för tillfället är hetast. Tydligen 50-talet. Jag är lite överraskad, men Värmlands mobilisationsförmåga ska nog inte underskattas.

Andreas Johnson för väl i ärlighetens namn baneret för 60-talet, med viss uppdatering i inramningen. Och nu råkar jag vara mer välvilligt inställd till det konceptet. Etnopop; så ska tydligen Timoteijs bidrag kategoriseras, enligt programledare Sarah Dawn Finer. Av den genomskinligt lättviktigare varianten, som riskerar ge genren ett dåligt namn, inskjuter jag. Samtidigt som jag påminns om att refrängen är farligt snabbfästande… och det tog tydligen TV-publiken fasta på också.

Thorsten Flincks bidrag har fortfarande något genuint över sig som inte liknar så mycket annat i årets utbud. Överhettat Jacques Brel-ianskt, möjligen, men mannen går genom rutan. Kunde ni däremot se framför er den avlägsna möjligheten att Lotta Engberg och Christer Sjögren med sin taffliga tolkning av tongångar med storhetstid cirka Sexdagarskriget skulle ta sig ända till Baku? Vad skulle det göra med vårt nationella anseende? Jan Eliassons nya toppjobb i FN kunde rentav vara i fara. Cirka 20.49 var den risken undanröjd. Thorsten röstades vidare till nästa runda.

Men man kan naturligtvis aldrig slappna av helt och hållet. Två av årets minst upplyftande bidrag stod mot varandra och något av dem torde nödvändigtvis överleva en stund till. Sean Banan kontra Youngblood, som dock verkat få bättre ordning på stämmorna den här gången (vilket även noterades av Malena Ernman på twitter). Inte för att det hjälpte mot det motståndsmosande monstret Sean. Och plötsligt insåg nog många av oss medborgare behovet att mobilisera: Flinck vs Banan. Kan kontrasterna i tävlingen illustreras tydligare? Tack och lov blev det Thorsten. Då får jag väl leva med att något så obsolet som renodlad rockabilly klarade sig genom sållningen och har ett liv även i detta årtusende.

Schlagernedschlag 4: Miskovsky lyste upp mediokert Malmö-fält

Den sista deltävlingen från Malmö hade jag inte möjlighet att se i direktsändning. Däremot i efterhand via SVT Play. Som vanligt ömsom vin och vatten i utbudet, men åtminstone med en välförtjänt finalplats för en rutinerad outsider.

Charlotte Perrelli: ”The girl”. Inte helt oväntad betoning på glitter och glam och rejäl muskeldisco (signerad hovleverantören i sammanhanget, Fredrik Kempe) där Perrellis bevisat kraftfulla röstresurser kan komma bäst till sin rätt. Inte mycket nytt under solen egentligen men ändå godtagbart catchy och effektivt i sin genre. Men vilken låt exakt är det som det påmminer om så starkt? Jag vet, rätt meningslös syssla det där med spårning eftersom alla möjliga melodislingor i rimlighetens namn redan använts av fler än en låtmakare i världshistorien. Men vänta nu, inledande (och återkommande) keyboardriffet är i alla fall från ABBAs ”Mamma Mia”.

OPA!: ”Allting blir bra igen”. Grekofolk, typ. Theodorakis arvtagare – och så vidare. Stilpoäng för avvikelse från huvudstråket, men frågan är för hur mycket mer. Ja, det har sin charm och allsångspotential med viss inarbetning och några rundor i pubträsket, kan jag tänka mig. Men här är det mest kuriosa. Och en aning kantstött sådan.

Dynazty: ”Land of broken dreams”. 80-talets pudelrock återuppstånden. Och efter första versen har de flesta lyriska konventionerna i den genren – läs: klyschorna – klämts in till takterna av lika patenterade pudelrockriff. Korus har hook, men det liksom allt annat är direkt lånat från säg, Europe, Malmsteen, Treat… eller kanske Twisted Sister med mindre humor.

Lotta Engberg & Christer Sjögren: ”Don’t let me down”. Aaaah, min gamla favoritslagpåse – farbror Sjögren alltså, som levererat ett av tävlingens och kanske hela 2000-talets värsta svenska musikaliska missfoster med ”I love Europe” (2008). Nu sammangaddad med en annan schlagerdiva med varierad slagkraft i schlagerhistorien. Och tillsammans gör de, lite oväntat måste jag säga, 70-talistisk Finlandskryssningsdisco med stråkar i överflöd och en allmänt övernostalgisk hållning som säkert har sin stadiga publik, men går överstyr på ett tidigt stadium och inte ens kan provocera mig att ta fram samma storslägga som jag hade hoppats på. Det framkallar mest ett avfärdande småleende, och de framför sitt lätt berusade bidrag med gott humör om inte annat. Men är det så välbetänkt av de här två att sjunga på engelska?

Hanna Lindblad: ”Goosebumps”. Tillbaka rakt in in i de desperata extremtidsenlighetsförsökens land igen – om koreografi och klädsel är det bättre att jag säger så lite som möjligt. Jag vill helst säga så lite som möjligt överhuvudtaget, fram till refrängen som kopplar ett överraskande grepp på det hala underlaget och kanske kan resultera i en P3-, eller reklamradiostyrd hit så småningom. För att inte tala om i förskolor och lågstadier landet runt. Men jag är mätt efter tre minuter och klarar mig utan återbesök i den här bregottfabriken.

Axel Algmark: ”Kyss mig”. Naivistiska 60-talsskolan med adderade Håkan Hellström– och Broder Daniel-komplex. Energin flödar över liksom överhettad entusiasm, men även en skönjbar självdistans som tillsammans framkallar ett ändå ganska sympatiskt inslag, tyvärr också med stämpeln ‘chanslös’ inristad i pannan redan från scratch. I alla fall i detta forum. Eller?

Lisa Miskovsky: ”Why start a fire”. När detta skrivs har jag redan råkat läsa mig till vilka som gick vidare till finalen. Hade jag annars gissat att det här skulle räcka dit? Vet ej. Jag har dock fått för mig att jag gillar Miskovsky, även om jag inte lyssnat överhövan på henne förut. Och hon har en professionalitet och mognad som sätter standarden direkt. Visuellt väldigt vitt nummer, där sångerskan flankeras av två dansöser med vajande tyger som går väl i fas med den lätt pompösa pådrivande popschlagern (något i linje med Christian Walz bidrag i fjol, min personliga favorit i tävlingen då). Avrundning med ett uns av bulgariska damkörer ekande i bakgrunden. Hmmm… skrällvarning även i finalen?

Danny Saucedo: ”Amazing”. Favorit, antar jag. Liksom förra året. Jag var förberedd på att det inte heller nu skulle överrumpla mig på det konstnärliga planet. Det gör det inte heller. Vad tillför det här till musikhistorien? Ahaaaa, det var aldrig meningen att det skulle finnas några sådana pretentioner… Långsiktigt tänkande, alltså. Men horder av hängivna fans räcker ändå för att kvalificera sig till Globen och kanske längre än så. Är det nerverna som orsakar de många svajiga tonträffarna? Jag hatar inte det här, men hittar heller ingen nerv (i positiv betydelse) eller ens riktig hitpotential av det slag som krävs. Men det är jag det.

Slutsatserna av den här genomgången är att jag själv skulle ha skickat Miskovsky och med viss tvekan Perrelli (trots närmast horribla estetiska felval vad gäller utstyrseln) till finalfältet, med Algmark som outsider. Men det här var knappast den mest imponerande kvartsfinalen i år. Den verkliga utgången blev Saucedo och Miskovsky till final, med pudelrockarna Dynazty till andra chansen ihop med de gamla elefanterna Sjögren & Engberg. Jag tvivlar verkligen på att någon av de sistnämnda tar sig till Globen den vägen, men har bevisligen haft fel förr…

Schlagernedschlag 3: Ranelids rap lyckades i Leksand

Kitschfaktor eller strikt kvalitetshänsyn? Exakt vad som skapade en finalist av författaren Björn Ranelid i ett musikaliskt sammanhang kan diskuteras. Men en aning kul är det. Annars kom de bästa bidragen i Leksand från Molly Sandén och Andreas Johnson.

Hela startfältet, kommenterat i kronologisk ordning under tävlingens gång, med begränsad betänketid:

Youngblood: ”Youngblood”. Bara jag som tänker på Rob Lowe och hockeyslagsmål? I alla fall innan låten börjar. Då blir det snarare parodi på Alcazar eller Backstreet Boys som gäller. Falska toner i omlopp lika generöst som spekulativa finansiella transaktioner på världens börser under 2000-talet. Är det egentligen en självklar P3-hit som massakreras, eller misslyckat på alla plan? Jag lutar instinktivt åt det senare.

Maria BenHajji: ”I mina drömmar”. Snygg. Sångerska i alla fall. Vad händer sedan? Efter introt? Oj, det blev aldrig något sådant. Vokalinsatsen startar i samma hundradel som pianoanslaget, om jag inte missade något. Bräcklig, känslig ballad med en inneboende potential som inte tillvaratas fullt ut. Och då menar jag redan på låtskrivarstadiet. Tusentals stearinljus på scenen skapar sakral stämning i någon mån, men även om helheten är ungefär dubbelt så bra som närmast föregående bidrag så tvivlar jag på avancemang.

Mattias Andréasson: ”Förlåt mig”. Flickidol, säger de. OK. Skrivit låten själv. Sytt kläderna? Framgår inte. Följer bekant formulär med föregivet minimalt inledningsarr – och hör och häpna, en svordom inbakad! Mer explosivt i korus och genomförandet är färdigare, mognare än föregångarna i kvällens fält. Det har ändå punch, relativt sett. Även om det strikt uttryckt inte är ”min bag”.

Love Generation: ”Just a little bit”. I fjol var de favorittippade med en skapelse av producenten RedOne som firat framgångar världen över. Tyvärr lät resultatet som något en sådan grabb skriver ihop under en kafferast. Han är tillbaka, bakom kulisserna. Tjejerna är på. Scenen alltså. Men visst var de fyra förut? Nu uppenbarar sig en trio i zebrafärgade fodral. Tight, samövat med markerad puls i botten, men också – precis som sist – en markant brist på personlighet och ännu en låt som bara känns halvfärdig. Men för all del, jag kan ha fel. Särskilt om hur långt det leder.

Carolina Wallin Pérez: ”Sanningen”. Jag tillhör inte den breda publiken. I så fall hade jag redan innan klockan 20.32 denna lördagkväll vetat om att Carolina slagit igenom hos den med sina tolkningar av Kent-låtar. Omedelbart avviker framträdandet från huvudfåran med en mer medveten nervighet och transparens. För att inte tala om den framhävda melankolin. Dark horse!

Andreas Johnson: ”Lovelight”. Jag har redan varnat för att veteranernas överlevnad hotas i årets uttagning (vilket väl var fallet redan förra året, eller?). Men Johnson brukar väl stå stark, trots en besvikelse häromåret i duett med Carola. Refrängen på den här britpopen med 60-talsekon är inte precis ett under av originalitet, men ändå väldigt igenkännligt Johnson-sk och i det här sammanhanget betyder det nästan per automatik en status som aspirant på övre halvan av tabellen, särskilt i kombination med den stadiga scennärvaron. Borde helt enkelt inte kunna försvinna redan nu.

Molly Sandén: ”Why am I crying”. Back to ballads. Avskalat och rätt elegant. ”I am not that fragile” sjunger hon, men skörheten i rösten är en av styrkorna. Helheten påminner om mycket, exempelvis om Jaci Velasquez ”Lay it down” som jag tvivlar på att Molly eller hennes medbrottslingar hört eller ens hört talas om. Men det här är bra.

Björn Ranelid featuring Sara Li: ”Mirakel”. Och så är det dags för något som i någon mening bara kan bli legendariskt, men.. ja, i vilken mening? Ranelid, helt unik. Beundrad av många och ett rött skynke för ganska många andra. Så nu ser han sig alltså som rappare och hyllare av kärleken som väsen, ovanpå en tidsenlig (tja) technomatta. Sara Li står för sången, vilket författaren vist nog avstår från. Kan det tas på allvar? Spelar det någon roll? Det är ju helt klart i något avseende, helt unikt. Som Ranelid själv skulle ha sagt, och antagligen redan gjort.

Efterbörden: Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer fick ännu en gång klara sig utan Helena Bergström som programledare på scen. De begick en kulturell välgärning genom att påminna om Jan Guillous förflutna som vampyr i videon under den svenska schlageruttagningen år… 1986 om jag minns rätt. Och det gör jag ju oftast. Bergström medverkade i förinspelade sketcher, bland annat med Margaret Thatcher-frisyr och kommentarer som skräddarsytts för att avväpna all tänkbar kritik som kan, och brukar luftas, när festivalsäsongen är igång. Men med lite perspektiv kommer kanske den här schlagerserien att framstå som mer av Dirawis breda publika genombrott än någon annans.

Ut direkt: Benhajji, Carolina och – lite oväntat – Love Generation. Själv var jag omedelbart, strax efter klockan 21, chockad över att Youngblood överlevde första sållningen. Förhoppningar då: Andreas och Molly till Globen…

…och med facit i hand slog alltså halva önskningen in. Andreas till Andra chansen ihop med flamsvalparna som troligen inte ens var födda när Rob Lowe pucklade på sin nemesis efter slutsignalen i en match där motståndarna bekräftade alla våra dåvarande värsta svenska fördomar om transatlantisk hockeykultur. Tragiskt. Att de kom så långt alltså. Ranelids finalplats är mer av en putslustig parentes. Eller har han en rejäl chans att vinna alltihop? Näeee…

Lehane låter gamla hjältar leva upp igen

Dennis Lehane återvänder till sina gamla hjältar, och ett tidigare fall, i den oavbrutet rafflande och dessutom tankeväckande ”En mörk välsignelse” (Bonniers 2010)

”Närmare femtusen års civilisation, tvåtusentrehundra år sedan biblioteket i Alexandria, över hundra år sedan flygplanet uppfanns och tillgång till lövtunna datorer för att nå hela jordklotets intellektuella rikedom, men att döma av flickorna i rummet var det enda framsteg vi hade gjort sedan elden att förvandla typ till ett omniord, som var lika användbart som verb, substantiv, bestämd artikel eller som en hel mening om nöden så krävde.” (Privatdetektiv Patrick Kenzie grubblar över den lingvistiska utvecklingen på sidan 137).

De är tillbaka, om än möjligen bara för ännu ett par hundra sidor. Ni får väl själva se vad ni tror efter att Lehane (en av världens nu levande bästa författare, alla kategorier) återuppväcker deckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro ur slummern – eller vad de nu egentligen sysslat med sedan vi såg dem sist. Då hette boken på svenska ”Svart nåd” och var, intressant nog, den första i serien att översättas till svenska. Jag vill minnas att jag fick den i present och slukade den, fängslad av författarens förmåga att både bruka brutalt våld men ändå inte själv helt uppslukas av behovet att exponera just brutalitet. Det verkade alltid finnas ett syfte med det, och berättelsen tog ett otal vändor innan den landade i ett både överraskande, motsägelsefullt och tillfredsställande slut.

Överraskad  och uppslukad har jag fortsatt bli av de tidigare böckerna i serien, som efterhand kom att släppas även på svenska. Men då jag haft chansen att jämföra, så är Lehane att föredra på engelska. Det är något med hans mest eleganta formuleringar som inte riktigt lånar sig till svenska, men visst är han fullt läsbar även på vårt språk och översättningen av ”En mörk välsignelse” (som nästan är en bättre titel än originalets ”Moonlight Mile”) har jag inga direkta invändningar mot. Den flyter på, i en överhuvudtaget lättläst, mycket driven och kanske nödvändig hopknytning av ett tidigare fall som frustrerat både huvudpersonerna och säkert många läsare. I ”Gone, Baby, Gone” från 1998 letade duon/paret (det varierar) efter en försvunnen flicka och tvingades till ett svårt beslut som de aldrig helt kunnat släppa. Och jag försöker nu verkligen att inte avslöja för mycket om handlingen i den boken och vari det verkliga dilemmat bestod, men den då fyraåriga flickan Amanda är nu i övre tonåren – och återigen försvunnen.

Patrick och Angela lever numera ihop och har själva en dotter. Patrick försörjer sig med fall som egentligen ligger under hans värdighet, men de betalar åtminstone hyran, medan Angela i princip har pensionerat sig från det hårda livet på gatan och blivit mer av hemmafru efter bästa förmåga. Nu ser de chansen att i någon mån göra bot för synder de inte är fullständigt säkra på att ha begått, men inte heller har helt rent samvete över. Frågan som väcks är inte bara var Amanda har tagit vägen, utan även vem hon har blivit. Och svaren fascinerar ju mer de tränger in i mysteriet, på vägen konfronterande Amandas mor (aldrig porträtterad som en idealisk sådan), lärare och rektorer, socialarbetare och andra som kommit i kontakt med tjejen. Och som grädde på moset, en grupp ryska gangsters. Allt det här skulle kunnat bli en klichéspäckad kanonad av konflikter och undre-världen-utflykt utan större litterärt värde. Men Lehane lyckas som vanligt göra något eget av förutsättningarna som han själv skapat.

Han känner sitt Boston – inbillar jag mig, jag som bara tillbringat några dagar där för 20 år sedan. Han glömmer inte heller bort att sätta kriminalitet och våld i ett socialt perspektiv (något som exempelvis den annars mycket skickliga men troligen överproduktiva Patricia Cornwell har svårare med) och äger förmågan att ge framträdande roller inte bara åt extrema och skarpt markerade personligheter med nästan övernaturliga förmågor, utan även åt högst medelmåttiga, ibland rent korkade och tack och lov även en del normala, anständiga och till synes ansvarstagande individer längs vägen. Till de mer minnesvärda hör som vanligt Bubba, en storväxt och halvt psykotisk herre som Patrick anlitar när han behöver mer muskelkraft med sig. Men Bubba måste brukas med begränsningar och få klara anvisningar om var gränserna går. Förhoppningsvis förstår han dem. Men han har samtidigt oanade softa sidor någonstans och en lojalitet som gör att han faktiskt även kan användas som barnvakt.

Speciella och uttrycksfulla är även de ryska torpederna vars roll i sammanhanget medvetet presenteras som oklar och som fortsätter vara motsägelsefull ända fram till finalen. Och så inte minst Amanda, som utvecklats till en brådmogen och mycket målmedveten ung kvinna med en egen agenda, eller vad det nu egentligen är fråga om. Ja, där har vi väl de viktigaste hörnpelarna i handlingen, som i övrigt kanske ska lämnas mer åt läsaren att utforska. Sedan kan jag fråga mig själv varför jag inte vill avslöja för mycket om upplösningen av föregångaren ”Gone, Baby, Gone” eftersom det blir ganska uppenbart bara av att läsa baksidestexten på uppföljaren. Och om du lyckas undvika den, så framgår det snart av själva boken. Vad jag vill säga med detta är väl att det är en fördel att läsa böckerna i rätt ordning för att greppa helheten och få en bättre bild av vilka vi möter.

Och ta gärna hela serien i ett svep om ni har tid, med början i ”En drink före kriget” och framåt. De är hårdsmälta men Lehane har som sagt kapaciteten att motivera de förekommande grymheterna med förklaringar som har att göra både med det omgivande samhället och människans egna innebonde mörka drifter. Förutom serien om Kenzie/Gennaro är han känd för ”Rött regn” (eller ”Mystic River” som även blev film i regi av Clint Eastwood), ”Patient 67” (”Shutter Island”, dito av Martin Scorsese) och ”Ett land i gryningen”  (”The Given Day”). Den sistnämnda har jag inte lyckats ta mig igenom trots ett par försök att komma igång på allvar och undrar om det beror på en överdos baseboll i inledningen eller ren lättja. Den spänner över ett nästan överdimensionerat galleri karaktärer i Boston under början av 1900-talet. Men någon gång ska jag avsluta det projektet också och förhoppningsvis kunna utropa ännu ett mästerverk av en i sanning stor nutida skriftställare.

Relaterade konsumentupplysningar: På russin.nu har vi hittills recenserat tre filmer byggda på Lehanes böcker: alltså de redan nämnda ”Mystic River”, ”Shutter Island” samt ”Gone, Baby, Gone” i regi av Ben Affleck.

Cockburn krigar vidare

66 år har han hunnit bli. Och karriären började för drygt 40 år sedan. Själv upptäckte jag honom någon gång i mitten av 1980-talet när jag gick på gymnasiet. Och det är framförallt hans bedrifter från den perioden som gjort intryck på mig, även om han fortsatt och släppte sitt senaste album så sent som förra året. Det jag själv senast hörde hette ”Life Short Call Now” från 2006 och jag har recenserat det i ett annat forum. Det handlar om Bruce Cockburn.

Vad jag jag inte visste fram till nu är att han har förärats ett eget frimärke i hemlandet Kanada. Det är ett av de fakta som framkommer i en färsk intervju med Christianity Today.

– Hur har jag lyckats hålla på så här länge? frågar han sig själv där.

Förutom att producera musik med allt annat än innehållslösa texter har han rest mycket under åren, vilket i sin tur inspirerat till många av dessa texter. Just under 80-talet var det uppenbart att han tillbringat mycket tid i Latinamerika och nu berättar han om ett besök i Afghanistan. Han säger sig vara skeptisk mot krigsinsatsen där (vilket inte är oväntat med vetskap om hans tidigare sånger med krigstema) men upplevde ändå mycket sympati för de kanadensiska soldater som verkade i området.

Cockburn är kristen sedan tidigt 1970-tal, men har aldrig riktigt passat inom de snäva ramar som kan råda inom främst den amerikanska CCM-scenen (alltså Contemporary Christian Music) och har med jämna mellanrum kritiserats för att använda exempelvis grövre språk än de flesta i den genren. Det kan räcka med ett ”dogshit” i en text för att väcka anstöt, vilket dock inte bekymrar honom så mycket.

– Det viktiga är att erkänna att det finns en andlig sida av livet, och den behöver uppmärksammas. Det finns en verklig skillnad mellan materialism och en känsla av att kosmos är en djupare plats än så. Om det finns något djupare, vad kräver det i så fall av oss? Jag vet inte svaret. Jag jobbar fortfarande på det och det kanske är därför människor är beredda att lyssna på det jag sjunger om, menar Cockburn i intervjun som gjorts av Daniel Lumpkin.

Tio personliga Cockburn-favoriter: ”If I Had a Rocket Launcher” (1984), ”Santiago Dawn” (1985), ”People See Through You” (1985), ”Gospel of Bondage” (1989), ”Lords of the Starfields” (1976), ”Creation Dream” (1979), ”See You Tomorrow” (2006), ”A Dream Like Mine” (1991), ”Maybe the Poet” (1984) och ”Don’t Feel Your Touch” (1989).

Listan skulle kunna kompletteras eller ändras radikalt med lite betänketid (och framförallt om jag hängt med mer i produktionen under 2000-talet) men framförallt de tre-fyra första är oumbärliga för alla som vill stifta närmare bekantskap med ett långvarigt och levande musikaliskt konstnärskap.

Diskografi kan hittas på Allmusic. 

Whitney – en krossad ikon

Ännu en 80-talsikon har gått ur tiden alldeles för tidigt. Eller var det väntat? Sorgligt är det i alla fall, med tanke på vilken förmåga som fanns och hur bra det en gång började. Whitney Houston har alltså hittats död på ett hotell vid 48 års ålder. Det hade varit nästan omöjligt att föreställa sig ett drygt kvartssekel tillbaka när hon verkligen var en av de mest firade stjärnor världen sett.

En gång i tiden var allt enklare. 1980-talet. Mer svart och vitt, kallt krig mellan öst och väst, klarare riktlinjer mellan skurkar och hjältar i TV-serierna. Och artister som antingen var välartade och goda föredömen samtidigt som de radade upp hits – till skillnad från dem som också radade upp hits, men troligen levde ett okontrollerat, vilt och självförbrännande liv vid sidan av scenen (och ibland även på). Och för mig själv, som uppväxt i frikyrkan, var det inte svårt att få välmenande förmaningar om vilka som var någotsånär ‘godkända’ och vilka man skulle akta sig för att konsumera i större mängd. Det kunde ju finnas dolda baklängesbudskap på skivorna också…

Exempel: Michael Jackson kontra Prince. En betecknades visserligen som mycket egensinnig och socialt tillbakadragen men medlemskapet i Jehovas vittnen visade ändå på något slags grund att stå på, om än sektliknande. Det fanns gränser för vad han kunde tänkas ta sig till och artisteriet var av det slag som når alla åldrar, imponerar och säljer skivor i mängd; kort sagt brett. Långt ifrån lika provocerande som Prince Roger Nelson, själva personifieringen av synden med sexuella undertoner och utmanande formuleringar i snart sagt varje låt. Ni som inte var med då, inser kanske inte hur kontroversiell han faktiskt framstod. ”Controversy” var till och med en av hans låttitlar.

Jackson gick senare mer och mer in ett mystiskt sagoland med ständiga rykten om plastikoperationer, pedofili och…ja, ni vet. För några år sedan tog det slut. Han är död, även om vi inte vet exakt varför det slutligen hände och ärendet fortsatt vara en rättssak. Men hälsan var uppenbart bräcklig under flera år. Prince å andra sidan fortsatte producera, vara arbetsnarkoman, försvinna i perioder från offentligheten för att sedan komma tillbaka och inte bara verka vid ganska sunda vätskor utan även vara nybliven medlem i – Jehovas vittnen. Om det nu är en fördel, artistiskt sett. Han lever i alla fall. Och verkar.

Bland kvinnor var två artister större än alla andra i mitten av samma decennium; Madonna och Whitney Houston. En provocerade och retade i omgångar upp alla som kunde retas upp med sina respektlösa sammanblandningar av sex och religion, samt en föregivet frigjord livsstil som hon sannolikt inte var ensam om i musikvärlden, men kanske skyltade med mer än de flesta. Houston var den ‘fina familjeflickan’ som möjligen hade en lite för snävt skuren baddräkt på baksidan av omslaget till debutskivan 1985. Annars stod hon för ‘det goda’, nästan oskuldsfulla och hennes lyrik handlade om ”jag tror att barnen är vår framtid” eller ”hur ska jag veta om han älskar mig?” snarare än konkurrentens tvetydiga ”vi lever i en materiell värld och jag är en materiell flicka” och ”som en oskuld… rör för för första gången”.

Ni vet vad som hände. I stora drag. Houston gifte sig med ‘fel’ grabb, drogs in i en destruktiv livvstil, gick in i en mörk tunnel och hittade till synes aldrig riktigt ut igen. Madonna gifte (och skilde) sig, men framstod ändå allt mer som en traditionell mamma i sitt privatliv när hon inte fortsatte att veva ut succéer i ojämn, men ändå imponerande takt. Nyligen skrev DN:s krönikor Fredrik Strage om det imponerande i att hon lyckats hålla igång så länge. Hon verka ha kontroll över både liv och karriär, trots eller tack vare engagemanget i den judiska mystiska religionsformen kabbalah. Whitney Houston rapporterades idag ha dött i ett badkar i Beverly Hills (se Huffington Post, Al Jazeera eller Dagens nyheter). Orsaken är inte fastställd, men det framstår ändå som mindre oväntat än man skulle vilja att det var, efter den havererade återkomsten häromåret. Det är synd, verkligen synd, med tanke på den oerhörda begåvning och inte minst fantastiska röst hon en gång hade. Varför gick det som det gick? Ja, vem vet någonting om vad som rör sig inne i andra människor egentligen?

Världen framstår överhuvudtaget som mer komplicerad numera. Inte bara för att man själv är en aning äldre, lurar jag mig att tro i alla fall. Och vilka musikaliska ikoner vi har i en viss era, liksom hur de överlever eller går under i processen, det är naturligtvis banala, världsliga saker jämfört med de stora avgörande frågorna om finanskrascher, budgetbalans och varje medborgares personliga ansvar att vara lönsam. Eller… är det?

En dryg handfull Whitney-verk värda att minnas (med eller utan arrangemang som vittnar om en bestämd eras ideal och inte alltid åldrats lika värdigt): ”How Will I Know” (1985), ”Saving All My Love for You” (1985), ”So Emotional” (1987), ”All the Man that I Need” (1990), ”My Love Is Your Love” (1998), ”Where Do Broken Hearts Go” (1987), ”One  Moment in Time” (1988). Blev det sju? Ja, men det är ju något magiskt med den siffran.

Relaterat: Ett antal musiker diskuterar i Paste Magazine sina kroniska sjukdomar och hur det påverkar dem. MS, manodepression, nedsatt njurfunktion, magsjukdomar som Crohns…

För övrigt, apropå gårdagens andra svenska schlagerdelfinal som jag skrev om tidigare, har Billy Butt ännu en gång vaknat ur sin dvala och tagit fram stridsyxan, nu mot den riktiga schlagerns svanesång i ett inlägg på Newsmill. Ungdomarna bestämmer när de något äldre inte tar sitt ansvar och röstar fram ‘rätt’ kandidater hävdar han. I sak har han väl rätt. Men ska vi sörja över det i så fall? Som ordstävet lyder: besluten fattas av dem som är på plats och gör sig hörda.