Talande titlar – eller?

Titlar. De har betydelse. Harrison Ford lär ha sagt att ”Döda poeters sällskap” var så svårsålt det gick att komma på filmtitelfronten. Enda steget neråt i kommersiellt hänseende skulle i så fall vara ”Döda poeters sällskap – på vintern”. Ford hade själv dessförinnan gjort några av sina bästa rollprestationer för regissören till sagda film, Peter Weir. För ni minns väl ”Vittne till mord” och ”Moskitkusten”?

Nu har tydligen en brittisk boksajt, The Bookseller, utlyst en tävling för kufiska boktitlar. Enligt Svenska Dagbladet finns en del verkliga guldkorn bland de nominerade alstren; som ”Den stora penispaniken i Singapore” och ”Hundra år av bottenskrapande i Bristolkanalen”. Vem kan motstå sådana charmoffensiver från utgivarna? Eller vad sägs om ”Herr Andohs dagbok från Penninerna: En japansk könsbestämmare av kycklingar i Hebden 1935 minns”, skriven av Koichi Ando, som tillbringade en tid i Yorkshire med att lära britterna röna ut rätt kön på just kycklingar. Det påminner mig i sin tur om ett par år i slutet på 1970-talet, då min familj bodde i ett sovsamhälle utanför Linköping och hade två japanska familjer som grannar. Anledningen till att dessa flyttat till Sverige var tydligen att fäderna hade just den uppgiften på något företag, men det förstod jag inte förrän långt senare. Fanns sådana jobb ens på kartan när man var i lågstadieåldern?

Apropå boktitlar som tar priset i ett eller annat avseende så anser tydligen arrangörerna av tävlingen att ”Cooking with Poo” är en riktig höjdare. Den är författad av thailändskan SaiyuudPooDiwong som är matlagningslärare. I hennes hemland betyder poo inte samma sak som på engelska, kan tilläggas. Så… den här lilla nyheten provocerar givetvis fram frågan om vad jag själv har för extraordinära titlar hemma i hyllorna? Eller åtminstone moderat munterhetsframkallande, medvetet eller inte. ”But I’m Swedish – och 58 andra nyfikna nedslag i exotiska miljöer såväl långt hemifrån som runt knuten” av Johan Tell, utgiven av Vagabonds förlag 1999 är ju nämnvärd, men troligen för självmedvetet roande för att platsa i en tävling som den ovan nämnda. Detsamma gäller väl romanen ”Ingen tobak inget halleluja” av Eric Lundqvist från 1956 (återutgiven 1984).

Till de mer mystifika titlarna jag hittar i mina gömmor torde höra ”Till de kvar lämnade”, som jag snappat upp i samband med någon loppmarknad i kyrkliga kretsar en gång i tiden. Det är en relativt rak översättning av originalets ”To Those Who Are Left”, publicerad av Hart R. Armstrong anno 1949. Den svenska upplagan är ett tunt häfte på cirka 50 sidor med chockorange omslag, och de lovande inledande fraserna ”Du har blivit kvarlämnad! Du undrar vad det är som har hänt!”. Utgångspunkten är att skriften ska kunna hittas på strategiskt åtkomliga platser av släktingar och vänner som inte fått följa med upp under det bortryckande, eller på engelska Rapture som ingår i en del teologiska tolkningar av kommande tidevarv. Det vill säga, de sant troende kommer att försvinna från jorden, medan resten blir kvar och får det ganska jobbigt. Hoppet är dock inte helt ute, för dem som inser att de hamnat i den ondes våld men att det finns en andra chans att nå himlen om man står emot trycket från den nya onda världsregeringen. Ungefär. Konceptet blev senare en succé, åtminstone i USA, genom romansviten ”Left Behind”. Böckerna har jag fram till nu inte ansett det mödan värt att läsa, men som frikyrkofostrad och filmfreak såg jag det för några år sedan som ett litet forskningsprojekt att se de tre filmer som byggts på böckerna. Jag var väl kort sagt lindrigt imponerad, men recensionerna finns i alla fall på russin.nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s