Cockburn krigar vidare

66 år har han hunnit bli. Och karriären började för drygt 40 år sedan. Själv upptäckte jag honom någon gång i mitten av 1980-talet när jag gick på gymnasiet. Och det är framförallt hans bedrifter från den perioden som gjort intryck på mig, även om han fortsatt och släppte sitt senaste album så sent som förra året. Det jag själv senast hörde hette ”Life Short Call Now” från 2006 och jag har recenserat det i ett annat forum. Det handlar om Bruce Cockburn.

Vad jag jag inte visste fram till nu är att han har förärats ett eget frimärke i hemlandet Kanada. Det är ett av de fakta som framkommer i en färsk intervju med Christianity Today.

– Hur har jag lyckats hålla på så här länge? frågar han sig själv där.

Förutom att producera musik med allt annat än innehållslösa texter har han rest mycket under åren, vilket i sin tur inspirerat till många av dessa texter. Just under 80-talet var det uppenbart att han tillbringat mycket tid i Latinamerika och nu berättar han om ett besök i Afghanistan. Han säger sig vara skeptisk mot krigsinsatsen där (vilket inte är oväntat med vetskap om hans tidigare sånger med krigstema) men upplevde ändå mycket sympati för de kanadensiska soldater som verkade i området.

Cockburn är kristen sedan tidigt 1970-tal, men har aldrig riktigt passat inom de snäva ramar som kan råda inom främst den amerikanska CCM-scenen (alltså Contemporary Christian Music) och har med jämna mellanrum kritiserats för att använda exempelvis grövre språk än de flesta i den genren. Det kan räcka med ett ”dogshit” i en text för att väcka anstöt, vilket dock inte bekymrar honom så mycket.

– Det viktiga är att erkänna att det finns en andlig sida av livet, och den behöver uppmärksammas. Det finns en verklig skillnad mellan materialism och en känsla av att kosmos är en djupare plats än så. Om det finns något djupare, vad kräver det i så fall av oss? Jag vet inte svaret. Jag jobbar fortfarande på det och det kanske är därför människor är beredda att lyssna på det jag sjunger om, menar Cockburn i intervjun som gjorts av Daniel Lumpkin.

Tio personliga Cockburn-favoriter: ”If I Had a Rocket Launcher” (1984), ”Santiago Dawn” (1985), ”People See Through You” (1985), ”Gospel of Bondage” (1989), ”Lords of the Starfields” (1976), ”Creation Dream” (1979), ”See You Tomorrow” (2006), ”A Dream Like Mine” (1991), ”Maybe the Poet” (1984) och ”Don’t Feel Your Touch” (1989).

Listan skulle kunna kompletteras eller ändras radikalt med lite betänketid (och framförallt om jag hängt med mer i produktionen under 2000-talet) men framförallt de tre-fyra första är oumbärliga för alla som vill stifta närmare bekantskap med ett långvarigt och levande musikaliskt konstnärskap.

Diskografi kan hittas på Allmusic

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s