Passerande främlingar och andra pionjärer från förr

yemenity2010 reflektion , , , ,

Ett ungt U2 gästar Sveriges då tvåkanaliga licensfinansierade television, samma år som en sovjetisk ubåt går på grund i sydsvensk skärgård. Och så lanseras en utpräglad musikkanal med namnet MTV. Inledningen på gårdagens ”Eighties” (som krockade med en viss viktig fotbollsmatch, men finns på SVT Play den närmaste månaden) med fokus på 1981 . De musikaliska kreatörer som ville överleva i det nya medieklimatet var tvungna att skapa musikvideor vare sig de ville eller inte. Och många hakade på med stor entusiasm, enligt de nu mer åldrade stjärnor som passerar revy i programmet både i sin ungdoms blomning och nu med åtminstone mer kronologisk distans till fenomenet.

Ultravox, som jag under en period – just kring 1981 och framåt – lyssnade väldigt flitigt på, får äran för att ha ‘skapat den moderna popvideon’ 1980 med ”Passing Strangers” (regisserad av Russell Mulcahy som fortsatte med långfilmer), något bandets sångare Midge Ure småleende ser tillbaka på. Lika sofistikerade var inte Duran Duran, men de levde ändå högt på sina videor (och kontroverserna kring dem). För att inte tala om en Mr Michael Jackson. Madonna, Peter Gabriel, A-Ha – ja, det är bara att börja pricka av listan på ikoner som passerar revy i programmet. Liksom Kim Wilde som ser tillbaka på sin artistiska familj, turnerande med samme Jackson och i ett klipp klipper till, eller i varje fall örfilar Erik Blix i en sketchartad entré till ”Blix från klar himmel” anno 1992. Numera är hon tydligen trädgårdsarkitekt och programledare i egen rätt. Did not know that.

Apropå detta nyligen återigen aktuella decennium: Tidskriften Paste publicerar med jämna mellanrum (eller snarare, utan några mellanrum alls) sammanställningar över ‘best of’ i olika populärkulturella kategorier. I vintras var det dags just 1980-talets bästa album. Lämpligt nog de 80 bästa. Av dessa har jag själv faktiskt bara hört åtta i sin helhet. Till dem hör Leonard Cohens ”I’m Your Man”, ”East Side Story” med Squeeze, Dire Straits rekordsäljande ”Brothers in Arms”, Peter Gabriels ”So” (1986) och tidigare nämnda U2:s banbrytande ”The Joshua Tree” (1987).

Bekännelse: Jag har uppenbarligen inte dyrkat och detaljstuderat allt stilbildande och odödligt med Lou Reed, Run DMC, Nirvana, Steve Earle, Black Flag, The Smiths, Beastie Boys, The Jesus and Mary Chain och Violent Femmes. Och tydligen har jag totalt ignorerat genialiteten hos The Pixies, vars ”Doolittle” från 1989 enligt Paste är decenniets höjdpunkt. Namnen i sig var annars svåra att inte stöta på om och om igen om man växte upp med P3 i dess dåvarande tappning och regelbundet plöjde igenom recensioner i Expressen, Aftonbladet, Slitz (ja, en gång i tiden var det en ambitiös musiktidskrift) och till och med lokalpressen (som för mig vid den tiden innebar Östgöta Correspondenten).

Paste är knappast ensamma om vurmen för att lista sådana här saker. Och själv ser jag ett barnsligt nöje i det, när jag hinner. Så vilka album skulle jag själv nu sätta främst från det årtiondet, begränsat till en något kortare lista? Den är på gång! Några av Pastes kandidater är aktuella här med, men vilka? Fortsättning följer…

The Mourning After…

yemenity2010 nyhetskommentar , ,

Zlatan fick fel. Det blev stolpe ut – igen. Tydligen årets trend för det svenska landslag som under Erik Hamréns ledning genomgått en ansiktslyftning offensivt, men inte alltid täpper till bakåt… Men det där har mer vetande personer redan hunnit älta några varv offentligt, inte minst under de nattliga timmar som förflutit sedan ännu en svensk medaljdröm krossats. Om de flesta av oss nu hade en sådan. Möjligheten att avancera från det här gruppspelet fanns i alla fall, eftersom de två lag vi nu förlorat mot egentligen inte varit så mycket bättre. Just det, egentligen, igen. England är av tradition charm- och ganska fantasilöst men ibland effektivt och igår lyckades de tillräckligt med det senare för kamouflera de två andra svagheterna.

Att jag sedan Tipsextra-tiden har Manchester United som engelskt favoritlag och att det var Uniteds underbarn Danny Welbeck som avgjorde hör inte hit just nu. Igår representerade han fienden. Och fienden hade flyt. Om de fortsätter få stolpe-in-syndromet på sin sida och dessutom får fart på den tidigare avstängde men till nästa match tillgänglige Wayne Rooney igen så kan de gå oförskämt långt, på ren vilja och vinnarinstinkt. Men ta hem hela EM? Efter Frankrikes fasta framträdande mot Ukraina är det väl snarare de som kan hota Spanien och Tyskland om titeln, som styrkeläget ser ut just nu. Men sådana förhållanden brukar som bekant förändras med turneringars gång.

Själva ska vi nog trots allt låta Hamrén försöka få mer ordning på sin vision för svenska landslaget. Firma Lars-Tommys första mästerskap år 2000 var ju heller ingen direkt succé. ‘Det är bara ett spel’ – ja, ni vet. Fotboll är ett spel. Men det är inte så bara. Idrott går ut på engagemang och nu är tid för sorg och sympati för fallna kämpar en stund. Särskilt för Olof Mellberg, som höll på att nästan egenhändigt välta de stolta men i eget straffområde synligt sårbara storbritannierna över ända med sitt ett-och-ett -halva mål. Synd, på många sätt. Även för att britterna nu kan spela på resultatet mot Ukraina. Visst hade det varit mycket roligare att se dem piskade att vinna mot hemmanationen, som fortfarande har hopp om avancemang men för detta måste slå hål på Cruel Britannia och inte släppa till som… Sverige.

Mer om matchen ur olika vinklar enligt Al Jazeera English, brittiska tyckare och matchstatistik på BBC. DN-krönikören Johan Esk hävdar att Hamrén har en framtid på posten och kollegan Mats Olsson på Expressen hyllar inställningen mot England i en ”märklig match” mellan ”två lag som sköt från höften”.

Attack of the eighties?

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Tre minuter av zlatanisk eufori, följt av sju minuters Shevchenko-chock. Nej, Sveriges EM-öppning mot värdnationen Ukraina blev ingen succé för oss i alla fall. Nu får vi istället hoppas på att övermodiga britter och fransoser kallt räknar med Sverige som just uträknade och lätta offer, varefter ett elakt markeringsspel och någon enstaka snabb kontring resulterar i ett oväntat ledningsmål som sedan bevakas med näbbar och klor och mot all sannolikhet håller i 90 minuter. Som för danskarna. Visst är det kul med knallar, även om Holland är ett uppenbart bättre lag än Danmark – egentligen. Men egentligen behöver inte betyda så mycket när det väl gäller. Och visst var Portugal värda minst en poäng mot Tyskland, i en match där två bra lag tog ut varandra alltför länge, innan det till slut tände till. Polen och Grekland är väl å andra sidan inte värda några poäng utom just mot varandra, av premiären att döma. Men polackerna gör i skrivande stund en tapper insats mot ryssarna, så jag kan ha fel… Italienarna har ryckt upp sig igen och ser ut att lyckas bättre än de senaste mästerskapen, att döma av den taggade insatsen och oavgjort mot Spanien.

För Sveriges del kan det här tråkigt nog bli en repris av EM 2000, då vi började med en förlust med just 2-1 mot just en av värdnationerna, Belgien, som verkligen inte var någon av de mer skräckinjagande motståndarna på papperet. Eller i verkligheten heller. Det stannade vid en poäng och utslagning efter gruppspelet. Men för att få ännu mer perspektiv kan vi ju gå tillbaka till 1980-talet, då Sverige aldrig kvalificerade sig till ett enda mästerskap. Vilket leder osökt in på…

….”The Eighties”. Den nya serien i SVT om 1980-talets musikaliska klimat verkar lovande, även om första avsnittet kunde tyckas lite begränsat i sitt fokuserande på Depeche Mode som representant för hela syntgenren, kontra hårdrocken – men visst fanns det roliga iakttagelser och inte minst att genrerna som först var som olja och vatten och skapade vi-eller-dem-känsla på framförallt skolgårdar runtom i landet, senare löpte samman i vissa fall. Decenniets musikaliska palett blev efterhand mer flexibel, spännande och eklektisk. Men pionjärerna som skapade konfrontationerna bidrog själva med nya grepp som sedan kunde mynna ut i andra intressanta kombinationer när klimatet så tillät. Vi som växte upp då kommer ihåg… och program som det här väcker även en del glömda minnen, eventuellt förträngda, till liv. En viss sociopolitisk kontextualisering förekommer också i programmet. Ronald Reagans intåg som president, Björn Borgs femte Wimbledon-titel och mordet på John Lennon fladdrade förbi i introduktionen som logiskt nog började med året 1980.

Depeche Mode var aldrig mina största favoriter i de årens populärmusikaliska utbud, som i radion framförallt filtrerades genom Kaj Kindvalls ”Poporama”-försorg (senare ”Tracks”). Ett tag hatade jag dem nästan, men jag kan se storheten i främst deras senare produktioner, sent 1980- och tidigt 1990-tal, lättare nu. Den utpräglat syntetiserade idiotpop som inledde programmet i fredags och innebar deras genombrott, den har åldrats betänkligt. Men tekniken var inte var den är nu, bör betänkas. Persondatorer? En del av de synthesizers som brukades av pionjärerna för 30 år sedan var väl inte ens polyfona. När man verkat i grundskolebranschen som jag gjort det senaste året, och möter svenska tonåringar varje vecka inser man om inte förr att dessa aldrig varit med om en verklighet utan datorer, utan internet. De orkar inte ens reagera nämnvärt chockerat över sakernas tillstånd i forntiden, när de blir upplysta om det.

– Vi använde datorer under en enskild lektion under hela min gymnasietid. Gul text på svart botten. Väldigt avancerat då. Nästan science fiction för oss.

– Oh. OK.

Och varför skulle de det? Det är ju helt enkelt för osannolikt. ”Try telling the kids today about these things and they won’t believe you” som slutrepliken lyder i Monty Python-sketchen ”Four Yorkshiremen”.

Min egen internetdebut tilldrog sig på en kortkurs för journalister när jag var 28 år. Om man inte räknar med den där gången under journalistutbildningen, någon gång våren 1992, då vi hade ämnet ‘databassökning’ och leddes in i en helt ny värld, som skulle dröja några år med att fullt manifestera sig… Men så dags hade i alla fall persondatorerna kommit in som ett element i tidningsbranschen. Däremot tror jag att vår kull på Södra Vätterbygdens folkhögskola (alltså tidigt 1990-tal) kan ha varit några av de sista i sitt slag att spela in radiointervjuer med kassetter (eller gigantiska Nagra-bandspelare) ute på fältet för att sedan redigera resultatet på rullband.

Ja, som Proust noterade kan enstaka syn-, hörsel- eller doftintryck leda tankarna långt tillbaka och öppna stängda dörrar där du minst anade det. Låt se vilka andra portar till det dunkla förflutna som kan slås upp på vid gavel om jag fortsätter följa ”The Eighties”. Man kan utan nämnvärd profetisk gåva förutsäga att namn som Twisted Sister, Prince, Duran Duran, Little Steven, Bob Geldof, Madonna och givetvis Michael Jackson lär vädras under de väntande veckorna. One down, nine to go…

Programmen kommer att finnas ute på SVT Play under en begränsad tid.

För övrigt… har en ny säsong av ”Pop och politik” inletts i P4. Jag får påminna mig själv om det, eftersom jag närmast slaviskt är inställd på P1 i princip året runt numera.

Citatet: ”Våra fans byts ut hela tiden. Den enda gruppen vi inte når är tonåringar, för tonåren är den enda tiden i livet då man tror att man är vuxen”. Leif Walter, drivande kraft i barnunderhållningsbandet Mora Träsk, intervjuad i tidskriften Filter /juni 2012 av Christopher Friman.

Och har ni sett den här samlingen klassiska fotografier från konflikter och andra världsomvälvande händelser?

Ja… det här gick ju bra. Allvarligt talat.

yemenity2010 reflektion , , , ,

 – Yeah, that went well.

Det är väl i avsnittet ”Trash” han säger det, alldeles i inledningen. Kapten Mal har blivit strandsatt i en öde öken och verkar inte alltför… väl ute. Klockan vrids tillbaka ett par dygn och vi får reda på vad som egentligen hänt innan. Det handlar om science fiction/western/medmera-serien ”Firefly”. Citatet bara kom för mig spontant efter att Sverige, alltså Loreen, faktiskt infriat alla högt ställda förväntningar. Och vunnit. I en stor stil som vi aldrig sett maken till. Rent numerärt. Norge, Tyskland och några länder till har väl tidigare erfarenheter av att rent matematiskt krossa allt motstånd i Schlager-EM.

Själv hade jag i alla fall inga som helst föraningar om att det skulle rusa iväg som det gjorde upp till 372 poäng, mer än 100 före tvåan, de ryska tanterna och trean Serbien. Just dessa två nationer hade jag tippat i topp (förment vis av tidigare bistra erfarenheter av överdriven optimism från svensk sida) med Serbien som etta, Ryssland tvåa samt Spanien och Ungern som outsidertips. De sista två levererarde inte riktigt när juryerna sade sitt, om man säger så. Spanjorskan Soler slutade väl på någon hedersam plats i mittenskiktet efter ett – det måste sägas – fantastiskt framträdande. Ungrarna försvann helt i mängden. Storbritannien och Norge kraschlandade hårdare än resten, vilket föranledde en hel del syrliga kommentarer från britter på twitter när röstningen rundades av.

Men jag har ingenting emot att ha fel i det här fallet. Eurovision Song Contest må vara en pseudohändelse eller uppblåst jippo, men det är för ganska många av oss ändå en kul tradition att följa. Och ibland håller helheten ändå förvånansvärt hög klass musikaliskt. Jag vill hävda att årets upplaga var över genomsnittet. Och högst av alla höjde sig den svenska representanten med ett nummer som analyserats flitigt, men som framförallt har ‘det’. Enkelt uttryckt.

Några av rapporterna efteråt från internationella medier: Spanska El País noterar bland annat Loreens träffar med människorättsaktivister i Azerbajdzjan. Libanesiska Daily Star verkade inte alltför imponerade av samma artists koreografi. The Local som regelbundet rapporterar om Sverige på engelska sammanfattar händelserna. BBC tvingas bokföra Engelbert Humperdincks bristande poängskörd, medan AlJazeera English fokuserar mer på de negativa sidorna kring arrangemanget där värdlandet sägs ha vräkt boende i området där evenemangshallen byggdes. Bland annat. Det fanns kanske fler vinklar än vanligt för dem som bevakade årets tillställning på plats. Vad blir viktigast nästa år?

Dags att sova. Eller kanske fortsätta läsa några sidor ur Peter Fröberg Idlings rafflande reportagebok ”Pol Pots leende”, om folkmordet i Kambodja på 1970-talet och en grupp svenska besökares oförmåga att uppfatta vad som egentligen pågick i landet under röda khmerernas styre. Men boken ger också en hel del bakgrund till vad som hänt innan dess, och då inte minst den enorma mängd bomber som fälldes av USA även över Kambodja i samband med Vietnamkriget. Fortsättning följer förhoppningsvis…

Babooshkas, balkanhumor och bombastiska ballader i Baku

yemenity2010 krönika , , , ,

Så långt, så gott. Visst var ‘vår’ Loreen (hon äger väl sig själv, men är i det här fallet representant för Sverige) värd en finalplats i den tävling som i år tagit plats i Azerbajdzjan – vilket i sig genererat en viktig debatt om demokrati och kulturutbyten. Var alla andra värda att komma så långt, alltså de som gjorde det, och vilka andra borde ha klarat sig bättre? Facit följer!

Efter några korta klipp under SVT:s schlagerjurys härjningar, glimtar åt videor på nätet och framförallt två semifinaler har jag nu hunnit bilda mig en uppfattning om fältet överlag.

Norden först, kanske? Island bjuder på storvulen såpopera där vita nationalromantiska bergväggar tycks torna upp sig i fonden, men gesterna är nog större än substansen. Finland sjöng på svenska, något vi själva tydligen inte gjort i europeiska finalen på drygt 15 år. Nyromantiskt, melankoliskt och sympatiskt men en aning för repetitivt och jämntjockt. Var är trycket, dynamiken och passionen? Danmarks Soluna Samay satsar mer åt singer-songwriter-hållet och drömmer sig tillbaka till Alanis Morrissettes eller Joan Osbornes storhetstid. Norrmännen tränger in en orientalisk hook mellan varven i en annars ordinär tänkt dansgolvsvältare, tillräckligt catchy för att förleda åtminstone halva kontinenten, typ. Sverige: Loreen lät lite mer beslöjad än vanligt i semifinalen och sades senare ha varit på väg att glömma texten, men numret har fortfarande så mycket nerv och klass att en utebliven finalplats hade varit en mindre skandal.

Balkan: Med ett artistnamn som Rambo Amadeus kan man väl inte misslyckas? Jo, om man är för udda. Den satiriska electrofunkrapen ”Euro neuro” är mer radio- och videovänlig än ESC-mässig. Men jag gillar den. Så ock den ståtliga serbiska balladen med Zeljko Joksimovic. Fler bergsmassiv tornar upp sig i sinnet medan dramatiska violiner sticker in ett solo i den strama kompositionen. Makedonien manifesterar ännu mer av tävlingens tunga seriösa sida i år. Mer svartklätt på scen, mer moll, mer vibrato. Och fioler! Men försöken att rocka till anrättningen känns mer överflödig. Slovenien hade sänt en 16-åring och ännu en svällande ballad som bygger upp och bygger upp… men mot vad? Kroatien hamnar i samma kategori. Lång startsträcka följt av plötsliga tempohöjningar för att ingjuta mer spänning. Maja Sar från Bosnien-Hercegovina? Pianoballad. Kompetent men inte så uppseendeväckande.

Ballader fanns det för övrigt ganska gott om. Albaniens Rona Nishliu har en av de starkaste rösterna och definitivt ett eget anslag i en högtidlig hymn som jag långsamt håller på att lära mig uppskatta. Ett primalskrik i schlagernatten med med harmonik som snuddar vid det atonala eller åtminstone dissonanta. Rare bird, that one. Estlands Ott Lepland kan sjunga. Jag försöker identifiera exakt var hans ballad egentligen knyckts ifrån, men det finns väl flera kandidater, samtidigt som frasen ”kola nu” kan väcka härligt morbida associationer i processen. Belgarna skickade en 17-åring och ett nummer där sofistikation och elegans eftersträvas men inte riktigt uppnås. Åtminstone på en stor scen pyser luften snabbt ur ballongen.

Porren påverkar alltmer av samhällets ideal, enligt ett reportage i P1 häromdagen. Aftonbladet sammanfattar Rumäniens bidrag som ”dragspel och porrlook”. För mig går bara det mesta av det in genom ena örat och ut genom… ja, ni vet. Lettlands Anmary refererade flitigt till Irland och försökte låta lagom irländsk. Närmast mobbad i svenska medier, tror jag, men min egen nostalgiklocka ringer en smula av det 80-talistiska, naivt melodiska popstuket med tydlig basgång.  Ingen finalplats, dock. De ryska tanterna Buranovskie Babushki är svåra att värja sig mot, rent spontant. Bombastisk etnopop och äldreboende på utflykt i ett och samma paket. Svårbeskrivligt, eventuellt unikt, rätt kul. Och så en bakugn på scen! Om det diskuterats mycket kring värdlandets mindre demokratiska statsskick, så vittnar en uppsjö rapporter senaste åren om en olycklig utveckling i Ungern, med ett starkt högervridet parti på väg att urholka demokratin. Och där skulle nästa års tävling kunna hamna, om inte annat för att ”Sound of our hearts” med gruppen Compact Disco faktiskt är så bra. Samtidigt bastant och drömsk modern pop med hitpotential, överraskande övertygande.

Övrigt öster om forna järnridån: Moldavien svarar för mer av en varietéshow med Colin Farrells okände lillebror vid mikrofonen. Hm. Georgiens skämtare varvade sex och religion med 70-talsdisco och en hel del annat. Hatad av många. Jag har sett värre hybrider. Ögonbindeln; det bestående intrycket av Litauens Donny Montell. Scenskräck? Aha, det skulle föreställa symbolik om kärlekens blindhet. Mer 70-tal, men svag puls i ett av de mer menlösa fåren i skocken. Slovakien drog till med tungmetaller och smattrande gitarr/bas-kombinationer, men även en del falska toner i omlopp. Övertändning? Bulgariens bidrag med Sofi Marinova lät inledningsvis ekon av de legendariska damkörerna (som bland annat kunnat höras ihop med Kate Bush) fylla salongen, men sedan utvecklades allt till mer ordinär electrodisco. Inte helt under isen, men lämnade inga större avtryck. Vitryssarna drog till med ett pompöst pojkbandsepos kallat ”We are the heroes”: envetet, energiskt och enerverande i ungefär lika doser. Ukrainas Gaitana är en av de mer karismatiska scenpersonligheterna i år och levererar ett fluffigt disconummer helt utan moderation. Härlig charmoffensiv eller chockerande overkill?

Alpländerna åkte ut innan finalen. Schweiz ansträngde sig att åstadkomma brittiskinfluerad arenapop med många tighta läderbyxor på scen. Men slutintrycket var ändå mest – ansträngt. Österrikarna drog oss alla rakt ner i källaren (om man får använda sådana uttryck om just Österrike efter senare års avslöjanden) med technorap på tyska i något slags neovulgokryptomasochistisk anda. San Marinos hyllning till sociala nätverk kalkonstämplades av enig expertis. Rytmiskt var det faktiskt ganska vitalt, men resten… Struktur, sånginsats, lyrik. Allt haltade. Israel svarade däremot för en del annorlunda ackordvändningar och gott humör i sin hippie-era-pastisch som kunde varit värd ett bättre öde. Turkiet är däremot numera i regel antingen en favorit eller en dark horse (till skillnad från det glada 1980-talet när de oftast blev helt missförstådda). Årets bidrag är såväl semietniskt som svängigt och lekfullt – på gränsen till clowneri som gör mig kluven, medan Malta lyckades ta sig till final med ett av flera svenskproducerade standardepos, i det här fallet utan en enda egen idé, fras eller ton. Nästan osannolikt ointressant även under omständigheterna.

Grekerna var väl förr eller senare tvungna att använda titeln ”Aphrodisiac”. Finanskrisen kan ha varit orsaken till den sparsamma klädseln på scen, eller så var de i vanlig ordning ute efter att sälja in landet som turistmål (som om det skulle behövas). Och cyprioterna gjorde något liknande i sitt nonsensnummer med inbakad medelhavsmytologi samt hopplös engelsk intonation och frasering. Underligt nog stor favorit hos… många. Apropå nonsens. De totalvrickade tvillingarna Jedward är tillbaka. Med samma låt, eller snarare en sämre kopia, framförd med vacklande vokalkoordination. Men Irland kunde knappast ändå missa finalen. Det kunde däremot Hollands fjäderprydda donna med sitt yviga lantligt doftande skillingtryck och vaga Sinead O’Connor-vibraton i fåfäng förening. Portugals Filipa Sousa hamnade också utanför hetluften på lördag, men landet fortsätter stolt en tradition som förmodligen den minst trendkänsliga tävlanden. De har en tendens att låta påtagligt portugisiska, vare sig det är ett vinnande koncept eller inte (det vill säga, nästan aldrig). Mer svartklätt, bitterljuvt och traditionellt.

Då återstår alltså de direktkvalificerade Fem Stora samt värdlandet. I de fallen får tillgängliga promotionvideor på nätet ensamma vara ledstjärnan. Ingen falsksång eller felsteg på scen att racka ner på alltså. Eller?

Musiken dör, enligt azerbajdzjanska Sabina Babayeva i en elegant uppenbarelse på de flesta plan. Det låter verkligen inte illa, men inte heller helt originellt. En klassisk schlagerdiva i stram ballad med vagt skönjbar orientalisk touch i marginalen. Franska Anggun har inte så lite av samma framtoning, men tempot har dragits upp. Europop i en anda som fransmännen har lyckats ganska väl med tidigare, kanske inte alltid just i den här tävlingen, men i andra sammanhang. Jag måste medge mig vara ganska svag för ”Echo”. Om den inte stendör på scen. Ungefär detsamma gäller för italienska Nina Zilli som flirtar intensivt med beundrare av orkestrerad 60- och 70-talspop och i förbifarten försöker väcka diskreta Amy Winehouse-vibbar. Liksom Spaniens svällande powerballad ”Quédate conmigo” med Pastora Soler (som ryktades ha ombetts att inte vinna på grund av den ekonomiska krisen i Spanien, vilket senare dementerades). Och så Den Gamle, Engelbert Humperdinck himself, uppjagad ur gömmorna av ett good ol’ Britain som vill garantera sig mot performatoriska debaclen av ungdomliga spolingar som kommer in i fel tonart och aldrig hittar rätt igen (vilket har hänt förut). Och visst har han karaktär.

Tyskland då? De har ju genomgått en mätbar metamorfos efter många år av misslyckanden och total tondövhet och klarar numera att skicka in riktigt anständiga bidrag. Som ”Standing still” av Roman Lob. Var har jag hört den här snarast britpop-orienterade, aningen Coldplay-doftande midtempohymnen förut? Antagligen i flera former, men som sagt; fullt anständigt.

Relaterat: Hur mycket ska artister förväntas ta ansvar när de konfronteras med situationer som den i årets värdland? Och ska större krav ställas på dem än idrottsstjärnor i liknande sammanhang? Bra frågor av Hanna Fahl i Dagens Nyheter häromdagen.

BETYGEN, LAND FÖR LAND – FINALISTER KURSIVERADE:

**** Frankrike, Spanien, Sverige, Serbien, Ungern

*** Azerbajdzjan, Italien, Storbritannien, Montenegro, Tyskland, Danmark, Lettland, Ryssland, Estland, Israel, Albanien, Portugal

** Island, Finland, Makedonien, Kroatien, Rumänien, Moldavien, Georgien, Slovakien, Turkiet, Bulgarien, Ukraina, Schweiz, Grekland, Holland, Belgien, Slovenien, Bosnien, Norge

* Litauen, Malta, Österrike, San Marino, Cypern, Irland, Vitryssland

En panel med viss pondus – men bort med Björkman

yemenity2010 reflektion , ,

Så var det dags igen. Schlagerhonchon Christer Björkman har samlat ihop ett gäng av sina närmaste… njae, kanske inte vänkretsen rakt över, men man kan väl som med så mycket annat i sammanhanget anta att han haft fria händer att kombinera sin egen panel för att tycka till om årets kandidater i Eurovision Song Contest. Och nej, han har fortfarande inte bortrationaliserat sig själv som programledare. Självinsikt i det fallet är väl inte hans mest framträdande drag. Ej heller den möjliga reflektionen över att han de facto är så organisatoriskt insyltad i arrangemanget att det skulle vara ett dilemma – förutom att det vore ganska enkelt att plocka fram en handfull namn på personer som mer ledigt, professionellt och kanske rentav karismatiskt skulle kunna fylla hans kostym vid pulpeten.

Årets sällskap i studion är dock långtifrån det mest bortkomna anhanget vi sett uttala sig om andra artisters möjligheter (för de flesta av dem brukar ju själva vara artister). Jag skulle här kunna dra upp andra tidigare kolleger i programmet och ställa dem vid skampålen, men… Visst skulle det behövas någon mer journalistiskt skolad panelmedlem för att variera perspektiven – och bidra med mer hälsosam distans. Nu är årets positiva överraskning faktiskt Måns Zelmerlöw. Entusiastisk och med ett batteri av åsikter över hela skalan, levererade med viss verbalitet. Lena Philipsson har med ålderns rätt mer rutin och tillbakalutad hållning, verkar inte anstränga sig så mycket för att spontana fälla sina domar med en lagom dos humor och musikalisk analys. Men som en del av de övriga finstilt noterat, hon har verkat lite trött och alltför lätt avfärdande ibland. Rutin har Thomas Lundin också, finlandssvensken som nästan alltid har en väl genomtänkt formulering om varför han tycker som han gör, och dessutom absolut inte är rädd för att avvika från mängden. Överhuvudtaget har det väl varit lite mer av munhuggning mellan de här ‘experterna’ i år än tidigare, eller sviker mig minnet?

Lisette Pagler har inte bara personifierat robotar (eller hubotar) i SVT-dramat ”Äkta människor”, utan bedriver tydligen en karriär inom musikalvärlden, vilket jag nödgas erkänna ha gått mig förbi under lång tid. Hon har definitivt en osökt TV-mässighet, det vill säga utstrålning och märkbart vänskapligt förhållande till både kamera och mikrofon. Hon håller sig till korta snärtiga argument, men frågan är om hon skulle kunna hålla låda och utveckla sig mer om behovet uppstod? Hur långt leder analysförmågan? Mindre imponerad har jag oväntat nog varit av Gina Dirawi, som gjorde ett sådant slående professionellt intryck i programledarrollen under den svenska seriemordsuttagningen. Då fanns ett inarbetat manus och säkerheten var markant, men nu verkar hon inte ha bemödat sig om att tänka efter lika intensivt innan sändning och resultatet är i regel aningen komiska, men halvfärdiga fraser och mycket luft mellan näringsämnena i paketet. Kanske passar hon även i det här formatet bättre som… programledare?

Om låtarna? Ja, där har jag hittills inte varit tillräckligt väl fokuserad men spontant tror jag mig ha lagt märke till bland andra Spanien, Montenegro, Ukraina och i viss mån Turkiet. Vidare hoppas jag patriotiskt nog på att Sverige lyckas när vi nu skickat en rejäl artist med något liknande ett eget uttryck igen (nej, hon har inte skrivit sitt eget bidrag men får det att framstå som om hon gjort det). Lika spontant undrar jag hur exempelvis Litauen tror sig klara en finalplats med blindbockslek och övervintrad 70-talsdisco. Bara för att ta ett exempel ur gråa mus-högen, som inte är obetydlig.

Kraft och kreativitet före karisma – Karmakanic levererade i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

Musiken framförallt – det är vad som gäller när Karmakanic ställer sig på scen. Och det som kommer ur högtalarna, det är något av det mest kompetenta och kreativa som vi har i Sverige i just nu. I veckan lät de tonerna tala i Lidköping, i sällskap med unge gitarrekvilibristen Johan Randén. Fair Slave Trade-redaktören var där…

För uppvärmningen svarade alltså underbarnet, strängdomptören Johan Randén, numera några och 20 år, ackompanjerad av två mognare män; Bengan Andersson och Björn Milton på trummor respektive bas. Stilen? Ja, lite av samma fusionfunk som jag vill minnas dominerade hans repertoar på Slottsskogen Goes Progressive häromåret. Lite av ‘tillbaka till 1980-talet’-känsla, en tid när föreningen av jazz och funk var vanlig, inte minst i de frikyrkokretsar som påverkade mycket av mitt musikaliska intag på den tiden. Randén var rent logiskt inte fysiskt närvarande då, men hämtar åtminstone en skönjbar procent av sina influenser från en värld som befolkas eller har befolkats av akter som Weather Report, Yellowjackets, Koinonia, Michael Ruff med många flera. Jag nödgas medge att jag inte längre har lika intensiv inblick i vad som rör sig i den genren numera – om det rör sig. Rent nostalgiskt väcks något till liv av Randéns riff i kombination med ogenerad woodslapping från Milton och jag imponeras av det täta, sammangaddade sound som skapas av bara tre personer på en scen utan ytterligare extravaganser eller artificiell andning.

Däremot är inte kompositionerna i sig av den sort som fastnar automatiskt eller berör mig på djupet längre. De kan kräva mer tid än så här, eller så har jag passerat den mest mottagliga fasen och kan numera främst uppleva konceptet som trevligt och tilltalande men inte extremt engagerande. Randéns tekniska färdigheter och musikaliska mognad finns det dock ingen anledning att betvivla. Han kommer knappast att vara sysslolös i framtiden, vilken genre eller vilka samarbetspartners han än väljer att prioritera.

Karmakanic var nyligen aktuella med sin.. få se nu… fjärde CD, ”In a Perfect World”. Därifrån hämtades bland annat deras för kvällen inledande nummer ”When the World Is Caving In”, liksom senare i programmet, sviten ”1969”. Med åren har Jonas Reingolds vid-sidan-av-projekt hunnit bygga upp en repertoar med tydlig spännvidd, vilket tydligast kan illustreras med den (i en bättre värld?) hitmässiga ”Turn It Up” omedelbart följd av den experimentella danslektionen ”Do U Tango?”. Företrädesvis är det de längre och mer utsvävande övningarna som tar plats i programmet på Röda kvarn. Då är ”Send a Message from the Heart” visserligen extranummer, men det är å andra sidan ett cirka 20 minuter långt sådant, i sin tur uppföljt av en Genesis-cover som jag irriterande nog länge har svårt att placera – men visst är det ”Undertow” från 1978?

Medlemmarna har skiftat en smula genom åren och senaste nytillskottet är Morgan Ågren bakom trummorna. Relativt ny är väl även Nils Erikson på keyboard och backupsång. (Vilket i sig väcker en fråga jag inte tidigare reflekterat över: är det samme Nils som släppte skivorna  ”Spår” och ”Albert, tyfonen” under sent 1990-tal och sedan tycktes ha virvlat bort i världsalltet utan just… spår? Javisst, en vanlig enkel googling och grundläggande innantilläsning senare är det uppenbart att han inte varit så bortsprungen som jag förleddes att tro. Egna hemsidan vittnar om fler soloskivor samt körverk, filmmusik och andra skriverier.) Erikson håller sig i den här scenuppställningen ute på ena flanken medan hans kollega, tillika den likaledes flitigt arbetande klaviaturvirtuosen Lalle Larsson huserar på den motsatta.Utmärker sig gör även gitarristen Krister Jonsson som inte bara utövar egna små dueller med dystboxen utan även i stort svarar för nästan allt som kan kallas scenshow i sammanhanget. Nej, Karmakanic prioriterar inte precis det visuella uttrycket eller dramatiska utspel, vilket personifieras inte bara av den relativt lågprofilerade bandledaren (vilket jag i alla fall föreställer mig att han är) och basisten Reingold utan även av sångaren Göran Edman som är robust och rejäl men långtifrån lika utagerande och karismatisk som flera andra kolleger i jämförbara konstellationer (med Nad Sylvan i Agents of Mercy som ett för ändamålet pedagogiskt typexempel).

Spännvidd, ja. Den andäktiga balladen ”Eternal” får avsluta gruppens ordinarie set… före de redan nämnda bonusinslagen. Sedan jag såg dem förra gången strax norr om Göteborg i slutet av 2009 har Karmakanic frigjort sig mer från Flower Kings-trädet och mutat in ett eget revir, intensivt inriktade på det musikaliska uttrycket före allt annat. Som sagt inte det mest scenshowmässigt spännande Sverige har att erbjuda, men svårslagna på andra plan.

Second opinion från min fru Emilia:

– En intressant blandning och delvis genial, men ibland lämnar de för lite utrymme för tystnad vilket kan vara tröttande. Musik i allmänhet är en kombination av ljud och tystnad i harmoni. Men i stort var det bra.

BASFAKTA

Plats: Röda kvarn, före detta biograf i Lidköping, numera främst lokaler för vuxenutbildning

Tid: 2 maj 2012, kl. 18.30 – ca 21.30

Arrangörer: LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet

Publik: ett 100-tal; i princip fullsatt

Ljudet: i stort sett utmärkt, möjligen aningen för vasst i kanten – mest märkbart i slutskedet av konserten

För övrigt: Apropå The Flower Kings, där Jonas Reingold är en av de drivande medlemmarna, så har de faktiskt återupptagit samarbetet och arbetar på sitt tolfte album tillsammans, det första på fem år. Detta enligt marsnumret av den brittiska tidskriften Prog (formerly known as Classic Rock Presents Prog) som anger releasedatum till början av juni och utlovar en del turnerande efter det, både i Sverige och internationellt.

Grymma greker, världsomspännande virusattacker och norsk nagelbitare på DVD i april

yemenity2010 puff , , , ,

Så mycket om musik har jag inte hunnit skriva om den senaste månaden, mellan alla lektionsplaneringar, korrigeringar och sådant som hör skolan till när man av någon anledning hamnat i undervisningsbranschen (där jag huserar åtminstone fram till mitten av juni – efter det är allt öppet). Däremot har jag hunnit se och skriva på russin.nu om en del hyggligt aktuella filmer på DVD. Steven Soderbergh är sällan ointressant. Vi talar alltså om regissören bakom ”Traffic” (2000), ”Sex, lögner och videoband” (1989) och dubbeldramat om Che Guevara i två ambitiösa filmkapitel för fyra år sedan. Nu är han aktuell på DVD med ”Contagion”, om ett virus på väg att slå ut stora delar av civilisationen så som vi känner den. Gwyneth Paltrow hostar illa och blir inte bättre, Matt Damon håller sig oförklarligt frisk medan Laurence Fishburne med flera skarpa hjärnor letar lösningar i sina laboratorier. En av regissörens höjdpunkter i karriären, hävdar jag.

Bra bildsinne brukar Tarsem Singh ha, men han regisserar inte långfilmer i särskilt rask takt. Efter fascinerande ”The Cell” och ”The Fall” har han nu tagit sig an den grekiska mytologin i ”Immortals”. Snyggt men inte så mycket mer, är min dom i det fallet. Högspänning uppstår däremot i norska ”Huvudjägarna” där en ytligt sett självsäker chefsrekryterare som inledningsvis inte väcker särskilt mycket sympati tvingas visa nya sidor av sin personlighet för att överleva i kampen mot en psykopatisk ex-militär han råkat reta upp genom sin fritidssyssla som taveltjuv. Ofta osannolikt, men ett medvetet tillspetsat scenario utan plats för tristess får åtminstone mig att hålla koncentrationen uppe hela vägen ut.

För övrigt har jag försökt följa flödet kring en existentialistiskt orienterad amerikansk lågbudgetfilm med titeln ”Blue Like Jazz”, byggd på en bok av Donald Miller och regisserad av före detta rockmusikern Steve Taylor. Nyligen premiär i USA, tyvärr inte särskilt trolig att ankomma i någon form till Sverige under den närmaste tiden, men förr eller senare ska väl tillfället att se den öppna sig. Tillsvidare finns basfakta på IMDb och spridda kommenterar från bland andra Huffington Post, Christianity Today, en meriterande plats på Paste Magazines lista över 30 filmpremiärer de ser fram emot mest under året, liksom en officiell hemsida. To Be Continued…

Lasses laxfilm landar i Sverige

yemenity2010 reflektion , , , ,

Boken har uppnått en form av kultstatus och nu har filmen kommit hit, i regi av vår egen Lasse Hallström. Om filmens kvaliteter kan jag själv inte säga så mycket än. Andra har tyckt till, exempelvis levande legendaren Roger Ebert, som tycker att Hallström satsat för mycket på det hjärtevärmande romantiska och tonat ner förlagans mer excentriska drag. Fredrik Sahlin på SVT:s Kulturnyheterna är inte heller överdrivet imponerad; ”…nästan två timmar av patenterat och friktionsfritt Lasse Hallström-mys…”. Expressens Bernt Eklund kallar det dock regissörens ”roligaste film på länge”.

Vi talar om ”Laxfiske i Jemen”, en fiktiv historia om en jemenitisk schejk som kommer med snilleblixten (?) att starta sportfiskeverksamhet i sitt ökänt vattenbristlidande hemland. För några år sedan, under mitt projektarbete i just det landet, läste jag boken och skrev några rader om den på folketjublar.se. Bland annat: ”Paul Torday använder en intressant narrativ teknik där utvecklingen återges genom dagboksinlägg, e-mailutväxlingar, utskottsförhör, polisprotokoll och diverse andra källor. Tidsperspektiven skiftar oavbrutet från ett till synes nuläge till återblickar. Ett pussel, som avslöjar obehagliga sanningar bit för bit på ett underhållande sätt, men inte lägger alla proverbiala kort på bordet förrän i finalen… Stora ämnen tacklas i förbifarten. Torday är satirisk, inte särskilt optimistisk angående politikens uppbyggliga egenskaper, men han smyger in gliringarna i en intrig där vanliga mänskliga svagheter – och styrkor – exponeras lika obarmhärtigt.”

Mer fakta om filmen skrev jag ner för lite över ett år sedan i mitt andra bloggforum yemenity2010, strax efter hemkomsten till Sverige; till stor del byggt på ett reportage i en engelskspråkig jemenitisk tidskrift:  ”Enligt Yemen Today planeras världspremiären till januari 2012 och bör vara ”… a must-see for anyone susceptible to the charms found exclusively in Yemen”. Inspelningarna sker dock i Storbritannien och, som så många gånger förr när mellanöstern är spelplats på film, Marocko. Britterna har en historia i Jemen eftersom man koloniserade den sydöstra delen av området under 1800-talet och använde Aden som en viktig hamn i sitt imperium. Sydjemen genomgick senare en marxistisk period och flera konflikter med den nordvästra delen av Jemen som tidigare ingått i det ottomanska imperiet. 1990 förenades de två regionerna till nuvarande Jemen, en enhet som dock fortfarande är bräcklig på sina håll.”

Just det, och det var innan den arabiska våren nådde landet och ledde till ett än mer ostadigt politiskt klimat. Angående själva filmen skrev jag att ”Och jag ser givetvis fram emot filmen, när den nu blir klar om något år eller så. Jag såg inte riktigt Ewan McGregor framför mig som fiskeriexperten Alfred Jones vid läsningen av boken, men det är inte så många rena filmstjärnor som har den naturliga gråhet Alfred verkar utstråla…”

Jo, det finns en del fascinerande natur i Jemen, men bristen på vatten är ett av landets största problem. Så hur smart är idén med sportfiske i det landet? Förmodligen bara en möjlig tanke i fiktionens värld, eller? Bilden är från sydvästra delen av landet, februari 2010.

Spektakulärt spel för societeten i ny stor succé på bio

yemenity2010 puff ,

Ungdomar som tvingas ut i skogen för att slåss på liv och död till dess bara en av dem återstår och vinner ära och berömmelse, men kanske har förlorat en del av sin själ i processen. Allt sänds direkt i TV och sponsras av societeten i ett samhälle som genomsyras av skriande klassklyftor i en framtid som inte specificeras kronologiskt, men kanske inte är tänkt att ligga så långt fram i tiden… Låter det som helt nya idéer? Det kanske de inte är heller, men de fogas ihop framgångsrikt och fängslande i en av årets, vågar jag väl påstå, hittills största kassakor på bio: ”The Hunger Games”. I rollerna syns bland andra Jennifer Lawrence, Lenny Kravitz, Woody Harrelson och Donald Sutherland. Min egen recension har precis publicerats på russin.nu.