Austen går igen i poztmodern omformattering

yemenity2010 bokrecension , , ,

Tydligen ligger han bakom idén till den halvaktuella filmen ”Abraham Lincoln – Vampire Hunter” också. Seth Grahame-Smith som först vann ryktbarhet 2009 när han remixade en roman av engelska nationalklenoden Jane Austen. Alldeles nyligen avslutade jag läsningen av ”Stolthet och fördom och zombier” som i princip och fullt öppet stulit hela stommen från superklassikern ”Stolthet och fördom”. Och lagt till en del. Titeln avslöjar det viktigaste. De odöda färdas längs vägarna i det brittiska 1800-talslandskapet. De ger sig på de levande och förhindrar att det vanliga societetslivet flyter friktionsfritt. Som om det skulle göra det annars heller…

Det kräver dock sina modiga män – och kvinnor – för att möta hotet och till exempel de ogifta systrarna Bennet är synnerligen stridsdugliga. Förutom de förväntade verbala kamperna adderas därmed ett lager skräck och ultravåld, men helheten är ändå svår att inte se i ett komiskt skimmer (och är säkerligen så avsedd). Det är i alla fall ofta mycket roligt. Som när en traditionell bal med de vanliga intrigerna avbryts av ovälkommet intrång från The Walking Dead och ”några av gästerna som hade oturen att befinna sig alltför nära fönstren festades upp omedelbart”. En som inte tappar fattningen är givetvis patriarken i det Bennetska hushållet som ger snabba instruktioner till döttrarna, vilka i sin tur tar fram dolkar, ställer upp i en österländskt designad stridsformation och återställer ordningen: ”Från rummets mitt började de så att unisont röra sig utåt, alla stötte en rakbladsvass dolk med ena handen medan den andra handen anspråkslöst vilade på höften” (från sidan 14 i den svenska softpärmsupplagan från Månpocket).

Ja, det riskerar att bli repetitivt och stanna vid en ”one trick pony”. Grahame-Smith gör vad han kan för att variera konceptet. Slänger in ninjor mitt i allt, låter japansktränade aristokrater racka ner på dem som likt systrarna Bennet drillats i Kina. Och det känns som om mycket av dialogen fortfarande är Austens. Jag säger ”känns” eftersom jag inte läst originalet. Däremot jämför jag obönhörligt med minnesbilderna av de två filmversioner jag tagit del av; en sofistikerat brittisk med Keira Knightley och en mer dansant Bollywood-crossover-variant med undersköna Aishwarya Rai (vilken jag recenserat på russin.nu). Därmed uppstår en del spontana inre gissningslekar om utvecklingen. Hur går det för rivalerna Wickham och Darcy i den här tolkningen? Vem gifter sig av praktiska skäl i stället för kärlek? Och vilka eventuella huvudpersoner kommer själva att duka under för det som i boken kallas farsoten och kräver en god kristen halshuggning för att inte leda till den drabbade in i ondskans tjänst?

Sällskapsnöjena inkluderar här inte bara kortspel, konversation och koreografiska övningar utan även sparring med japanska ninjor med livet som insats. Det är alltså en kul idé, genomförd med flera tvära kast mellan de konservativa konventionerna i ett klassamhälle (som samtidigt är så jämlikt att både män och kvinnor alltså kan anförtros att dela ut dödande sparkar och slag mot osaliga inkräktare) och slapstick med en stor dos bloddrypande inslag. Förordet av Johanna Koljonen är för övrigt redan det rätt underhållande i sig självt. Hon är också road, med några små reservationer och noterar det uppenbart postmodernistiska anslaget: ”Att kombinera Stolthet och fördom med zombier är självklart en rolig idé, en oundviklig följd av fri copyright och anarkistisk skaparlusta, ett uttryck för mashup-kulturen som blomstrar inte minst på internet. Men tack vare sin resonansbotten i pulptraditionen är den också en del av en kulturell revolt där relationerna mellan skräp och konst omförhandlas” skriver hon bland annat.

Så kommer det här också till en filmduk nära oss inom en snar framtid? Och med vilka i rollerna i så fall? Knightley skulle kunna vara aktuell igen, om det inte vore förvirrande med hennes medverkan efter hennes insats i en ‘seriös’ version av samma tema. Emily Blunt? Daniel Craig som Darcy och Helen Mirren som den stormrika men mindre sympatiska Catherine de Bourgh? Aaaahhh… visionen av den sista möjligheten fick mig verkligen att ana potentialen och känna en i sammanhanget behaglig blodsmak i munnen. Den som lever (i en eller annan betydelse) får se…

Folkkära artister i fallande regn under festival i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , ,

Ternheim. Frisk. Moraeus. Tre etablerade artister som arbetade hårt på trevnadsfaktorn under Lidköpings kultur- och porslinsfestival i helgen som passerade revy.

Kultur- och porslinsfestival. Hur krystat låter det? I Lidköping finns sedan länge ett speciellt förhållande till lerkärl efter den gamla Rörstrandsfabriken, det har även jag lärt mig som invandrare från öster om Vättern via diverse omvägar. Och helgen som gick rådde mer aktivitet än vanligt  i staden – inklusive kulturellt, med framförallt en hel del musik från scenen i Stadsträdgården. Själv begränsade jag dock mitt intag till tre akter ur utbudet. Livet är fullt av prioriteringar…

Niclas Frisk. Låter namnet bekant? Atomic Swing, Sweet Chariots, Perssons Pack med flera samrören har Ludvika-sonen på sitt samvete. Nu stod han med trio på scen och levererade ett akustiskt ljudande set med flera sånger som låter bekanta, men inte riktigt… ”Stone Me Into the Groove” och ”Smile…” var några lätt identifierbara saker som fått ny kostym, med nedskruvat BPM och långa utflykter med akustiska gitarrer. Fingerfärdig är han, om vi inte visste det innan. Och med ett personligt uttryck som inte försvagas utan snarare förstärks i den mer begränsade instrumenteringen.

Anna Ternheim, tidigare mest ett namn i raden av svenska artister med större genombrott på senare år för mig, men vilken genre hör hon egentligen hemma i? Personlighet finns i alla fall här också. Nerv. Låtar med viss spännvidd från countryinfluenser utan att förfalla till det alltför tillrättalagda och tillplattade den branschen är sprängfylld av, folkmusik av blandat ursprung, visor och mycket annat. Även här en sättning med betoning på det akustiska; gitarrer, cello, kontrabas och överhuvudtaget stränginstrument med ett och annat instick av piano i grunden.
– Vad tappra ni är. Ni ser väl förberedda ut, nästan som pilgrimer med era caper, kommenterade sångerskan när hon såg ut över publiken i den småregniga lördagkvällen där många av oss mycket riktigt sett till att ha med regnjackor med vidhängande huvor.

Något för alla. En del vill verkligen åstadkomma det. Som Kalle Moraeus. En del artister säger så lite som möjligt på scen och vill helst låta musiken tala helt. Andra pratar nästan för mycket. Som Kalle Moraeus. En del artister har en dryg och världsfrånvänd framtoning. Andra verkar så genomsympatiska att man drar sig för att skriva något negativt om dem. Som Kalle Moraeus. Många människor svarar spontant ”allätare” på frågan om musiksmak. Mr Moraeus är något av en allfödare. Han är duktig, han är en underhållare, han vill alla väl och han kan – inte att förglömma – spela. Ett par olika instrument. Som bäst gör han och hans medmusikanter också svängiga, lekfulla och lättfastnande stycken som tränger ner i folkdjupen för att till synes aldrig kunna försvinna från dess medvetande.

Möjliga nackdelar: Monologerna kan vara lite för långa och detaljrika. Musiken pendlar vilt mellan schlager, funk, folk, dansband, rockabilly och jazz, visserligen med samma polerade finish men ändå; har han någon riktig musikalisk profil i grunden? Under söndagseftermiddagens festivalfinalframträdande inför en fullbelagd park (vilket måste betyda ett par tusen personer) hade han hörbara problem med rösten vilket begränsade omfånget i sånger som ”Beatrice” men han kämpade på det som den professionella multimusiker han ändå kan anses vara. Som sagt; svårt att tycka illa om. Men trevnadsfaktorn kan leda till överdoser.

Mer om artisterna på respektive hemsidor för Anna Ternheim och Kalle Moraeus samt Niclas Frisks FaceBook-sida.

Återförenade kungligheter och unga energitillskott i Slottsskogen

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

Efter ett längre uppehåll är de återförenade som organisk enhet i egen rätt: The Flower Kings. Och inte helt oväntat fick de finalpasset som dragplåster numero uno i årets upplaga av ”Slottsskogen Goes Progressive”.

Göteborgs Artrockförening hade flyttat tillbaka till utomhusscenen vid Björngårdsvillan, där det här konceptet tydligen inledde sin existens för tiotalet år sedan. Allt flöt inte felfritt, åtminstone inte under förberedelserna när bandet kämpade med något ljudproblem som för de flesta av oss vanliga dödliga knappast blev begripligt. Det ledde till en försening på nästan en halvtimme, men väntan var värd sitt pris. Så dags hade mörkret fallit över Göteborg och fler besökare strömmat till. Hur många? Jag vågar inte gissa exakt, men några hundra personer, drygt. Kallt. Ungefär.

Dessförinnan hade fyra andra svenska band visat upp fyra olika varianter på artrock, i alla fall om man ska vara generös i sin bedömning. Var går gränsen för vilken rock som anses ha tillräckligt mycket konstnärlighet och komplexitetsfaktor för att kvalificera sig i kategorin? Slutgiltigt facit saknas fortfarande.

Det började med Brother Ape. En aning…funky? Rytmiskt oerhört drivet på tre man hand, men även lite för ensidigt i längden, särskilt när sången bara når fram marginellt i ljudmixen och med en del snedseglande toner i omlopp. Publikkontakten, försöken att verkligen kommunicera med dem som kommit dit, var också på lågvarv. Kapabelt, oftast svängigt men svårt att bygga en relation till, i alla fall om man aldrig hört dem förut. Och jag ska redan nu erkänna att fyra av fem band på scenen i lördags var helt nya bekantskaper för mig.

Så ock alltså Skånska Mord som opererar mer i den blues- och grungeorienterade sfären. Ernst-Hugo Järegård var inte närvarande. Annars är det väl inte bara jag som associerar bandnamnet med miniserien från sent 1980-tal där en av våra mest välkända och möjligen folkkära aktörer gjorde mördarrollen i snart sagt alla rekonstruktioner av verkliga fall utom i Yngsjömordet. I stället stod nu fem stadiga skåningar på scen och levererade en hel del tyngd och stabil gitarrdominerad stenkrossrock. Ett behärskat primalskrik, om det kan föreställas.

Aftonens första riktiga charmoffensiv från scenen kom nog ändå från göteborgska Akribi med sitt intensiva utspel – i första hand representerat av den operainspirerade sångerskan Jessica Åhman – och en humoristisk framtoning mitt i alla pretentioner. För här handlar det om metallprog med möjliga influenser från såväl Dream Theater som Within Temptation och… vågar man dra till med Nina Hagen? För att inte glömma bort de instuckna orientaliska harmonierna och upprepade taktbyten. Oftast lekfullt, ibland till synes på väg att spricka men spännande.

My Brother The Wind, med medlemmar från Stockholm och Åmål och med meriter från band som Anekdoten, låter i vissa stycken inte helt väsensskilda från Ozric Tentacles. Med ett enkelt uttryck: flummigt. Eller med andra ordval meditativt, för att inte säga kontemplativt inriktade instrumentalister.
– Ta fram rökelsepinnarna, uppmanade kvällens konferencier vars namn jag tyvärr aldrig antecknade.
Väldigt skickligt, samspelt, med ett nästintill perfekt ljud och utsökt utförande rent tekniskt. OK, det tenderar att bli ensidigt och malande i perioder, men det har helt klart hypnotiska kvaliteter inbakade. Sanna mystiker? Tja, de inledde i alla fall med att visa sin sympati för de nyligen till fängelse dömda medlemmarna i ryska punkbandet Pussy Riot, så helt bortkopplade från verkligheten är de troligen inte. Bandets egen FaceBook-sida anger namn som Popol Vuh, King Crimson och Gong bland influenserna. Där definierar man också sig själva som ett ‘improvisationskollektiv’. Kan vara bra att veta.

De är alltså tillbaka. Efter drygt fem års uppehåll – som inneburit neddykningar i diverse sidoprojekt, ibland så djupa att just The Flower Kings fortsatta existens inte förefallit helt självklar. I somras kom dock ”Banks of Eden” som delvis uppenbarar en lite tyngre, mörkare sida av bandet. Åtminstone uppfattar många kritiker och kommentatorer det så. Allt är relativt. Själv har jag tillbringat en hel del tid med CD:n den sista månaden och är tilltalad, även om det knappast är det mest banbrytande eller harmoniskt hisnande de gjort någonsin.

På scen i Slottsskogen denna lördag den 18 augusti 2012 satsade de verkligen inte bara på att plugga sitt senaste hetaste alster utan rev snarare av en provkarta, en liten odyssé genom hela sin karriär som band. Förhållandevis kort inledning med ”Paradox Hotel”, följt av ”Last Minute on Earth” (som i själva verket varar i cirka tio minuter) och ”In the Eyes of the World” innan de verkliga mastodontpjäserna plockades fram ur garderoben. ”The Truth Will Set You Free” är om jag inte räknar fel i hastigheten den längsta sammanhängande svit de skapat, kring halvtimmen. Inte långt efter i längd kommer ”Numbers” från senaste skivan, här introducerad av bandet som ‘ett riktigt örhänge’. Som avrundning fick vi den inte heller helt schlagermässiga ”I Am the Sun”. Sammantaget; de har rutinen, de har ett rikt material att ösa ur och det svajar egentligen ingenstans, även om de själva kläckte ur sig kommentarer om ‘kaotiska’ förhållanden som kanske kan förklaras med just det längre uppehållet.

Allmänna iakttagelser: Alla artister har naturligtvis inte verbala och utåtriktade förmågor med sig i bagaget och just på den svenska artrockscenen vill jag generaliserande hävda att musikaliteten prioriteras så mycket högre än showmanship att det i sig bidrar till den ‘smala’ genomslagskraft genren anses ha. Men visst växer den! Eller? Själv tycker jag att publiken verkar bli mer och mer varierad, inte minst åldersmässigt under det handfull år jag i stort sett regelbundet besökt Slottsskogsproggen och även andra liknande evenemang. Det vill säga: medelåldern ligger inte självklart över 50 år längre. Band som Akribi med sin injektion av mer påtaglig ungdomlig energi bidrar säkert till den utvecklingen.

Mer om respektive band finns på hemsidorna för The Flower Kings, Akribi och Brother Ape. My Brother The Wind visar sig på FaceBook, liksom Skånska Mord. Förra årets inomhusversion av samma evenemang i Göteborg finns också dokumenterat här på Fair Slave Trade.

Romans, rytmik och reklamkupper från tre röster med rötter i Jemen

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Jemenitiska sångare – jo, jag har hört några sådana, främst som underhållare på bröllopsfester och jämförbara tillställningar under året jag arbetade i Taiz. Men sångerskor verkade betydligt mer sällsynta. Nyligen uppmärksammades dock tre av dem som faktiskt finns, i ett inlägg av Afrah Nasser, jemenitisk skribent som sedan ett drygt år bor i Sverige.

Balqees Ahmed Fathi är dotter till en jemenitisk sångare, Ahmed Fathi, tydligen stor där under 1990-talet. Själv har Balqees levt mest i Arabemiraten och har utsetts till stor talang av bland annat ett franskt modemagasin. Rana al-Haddad är också dotter till en känd sångare och har fått kontrakt med ett ledande saudiarabiskt musikförlag. Arwa i sin tur är tydligen inte bara popstjärna utan även TV-programledare, född i Kuwait av en jemenitisk far och egyptisk mor. Hon verkar också ha spenderat det mesta av sitt liv utanför Jemen.

Av några bifogade videoklipp att döma är Balqees lagd åt det romantiskt rytmiska pophållet och har mycket riktigt en hyfsad röst – dessutom stödd av en professionell produktion. Rana levererar ett opus som kunde vara sponsrat av det jemenistiska turistministeriet, med vackra vyer av bland annat gamla staden i Sana’a. Klippningen är dock i kantigaste laget och hela paketet gränsar verkligen till det svårsmält kitschiga – men inte utan charm. Hennes egen röst är även i det här fallet en styrka och musiken en något mer tydligt traditionell form av orientalisk pop, enkelt uttryckt. Arwa arbetar till synes mer i samma fåra som Balqees med betoning på romans och glamour. Ganska snyggt, men inte överdrivet originellt eller visionärt.

Enligt Nasser är ingen av de tre bosatt i Jemen, även om alla tre har rötter där. Vilket i sig kanske säger en del om möjligheten för sångerskor (med betoning på -skor) att slå igenom just i Jemen. Kultur och långa traditioner lägger hinder i vägen – jag har svårt att tolka intrycken från landet på något annat sätt. Jag lade en del tid under arbetet i Taiz på att röna ut vilken typ av musik som uppskattades mest, vad människor (främst yngre) lyssnade på, vad de kunde tolerera och vad som verkligen gick hem även om de aldrig hade hört det förut. Att presentera väl underbyggda slutsatser av de undersökningarna är fortfarande ett oavslutat projekt (men några reflektioner i ämnet finns i inlägget ”Music On My Mind – Part 1” från december 2010). De här tre tipsen är nya för mig och värdefulla i sammanhanget.

Källa: ”Let Me Present To You Three Dazzling Yemeni Singers” av Afrah Nasser / 15 juli 2012

Manliga trumslagare är en vanligare syn i jemenitiska festsammanhang än kvinnliga sångerskor. Här från ett bröllop i staden Taiz våren 2010, på väg ut i trafiken för en traditionell festkaravan.

Djupa skogar och djupröda hyllningar – artrockfestival i Lidköping 2012

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

Det börjar likna en tradition. Artrockfestival i Stadsträdgården för alla som orkar ta sig dit, utan kostnad eller några förpliktelser att stanna hela kvällen. I år var det tre västsvenska och två norska band som representerade den inte helt sammanfattningsvänliga genren i Lidköping torsdagen den 19 juli.

Med titlar som ”Psychedelic Rendez-vous” och ”In Search of Ignorance” samt en en långt ifrån lågprofilerad dos i detta sammanhang inte helt ovanliga 1970-talsinfluenser öppnade lokala stoltheterna Arts programmet. Långa sviter, taktbyten, gitarrsolon och inslag av jazz men oftast stycken av mer svävande symfonisk karaktär. Ibland utbrott av mer intensitet men i det stora hela en mer småtrevlig form av symfonisk progrock utan särskilt mycket uttryckligt scenspråk. Det är lätt att tycka sig känna igen flera gamla ikoner (säg Yes, Genesis etc) men lite svårare att säga exakt vad gruppen lagt till själv. Skickligt, en aning manierat men som sagt småtrevligt.

Hur definierar man annars Progressive Rock?
– Vad som helst, när som helst, av inget skäl alls, förklarade kvällens konferencier John Thelin med hänvisning till en av medbrottslingarna i sitt eget band Somewhere som från början var inbokade i programmet men tvingade tacka nej efter ett hastigt avhopp av basisten. Så här i början kvällen var det för övrigt bra tillströmning av publik i parken – några hundra personer – och vädret mer välvilligt än under fjolårets blöta sammankomst.

Glimmung (även de från Lidköping) tillägnade omgående sitt set den nyligen frånfallne Deep Purple-organisten Jon Lord och det kan också ge en fingervisning om repertoaren som innebar ett ganska tydligt stilbrott från föregående akt, med en rejäl giv 70-talistisk tung bluesrock som bas. Bra tryck, överhuvudtaget mer drag och auktoritet på scen. Dock mer testosteron än originalitet överlag, åtminstone under den första hälften av deras avdelning. Jag saknade en del variation och som helhet kändes det mer lämpat för en klubbkväll med tät atmosfär än som förmedlare av friluftsmys innan mörkret faller tidigt en sommarafton. Men de mer organiska, kreativa inslagen förstärktes efterhand ihop med en häftigt tilltagen dos Hammond-orgel, gärna i duell med brötiga gitarrkaskader. Slutintrycket blev mer av en kakofoni och kompakt krutdurk på gott och ont. Mest på gott.

Konferencier Thelin började i den här vevan lansera kvällens quiz, bestående av löpsedlar inspirerade av texter från klassiska (eller åtminstone kultförklarade) artrock-alster. Tyvärr måste jag erkänna att jag, liksom antagligen många andra, hade väldigt svårt att dechiffrera fraserna och gav upp alla sådana ambitioner på ett tidigt stadium. Löpsedlarna i sig var dock riktigt roliga.

Två grabbar, två gitarrer. Frank Zappa-covers. Konceptet för duon Magnifznt från Säffle. Mitt grepp om legendarens oeuvre är ganska begränsat, insåg jag. Den mest udda fågeln i aftonens fält plockade fram både flamenco-känsla, 1950-talsliknande saker, pubtrubadurstuk och en hel del ekvilibristik – samt en liten homage till Jon Lord även de. Och ja, till slut kom faktiskt även ”Bobby Brown”.

Det verkliga ljuset kom västerifrån. Norska Wobbler var nog de som mest levererade Progressive Rock i sin verkliga betydelse; alltså influenser från forna förebilder parade med ett eget uttryck och tvära kast, inte bara nostalgi utan även med en inneboende spänning. Rytmik, dynamik och komplexitet som gör mig intresserad av att höra mer. Glömde jag nämna att jag inte hört något av de här banden förut överhuvudtaget?

Tibetansk strupsång, suggestiv stämning och Pink Floyd-sk pondus. Långa svävande stycken med mycket kraft, energi och läcker instrumentering. Dessutom coola hattar på flera håll. Är de amish eller hillbillies, Davy Crocketts polare i sällskap med en medeltida jungfru? Det handlar om Nordagust, dagens andra och sista norska band och sist ut allt som allt. Det började väldigt lovande och höll i stort sett i sig, med reservation för några överdrivet malande och mystiska nummer i det fallande nattmörkret inför en glesnande skara framför scenen. Spännande, när de inte förirrade sig för långt in i de djupa skogar de gärna refererade till mellan varven.

Artrock i Stadsträdgården arrangerades av LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet och Lidköpings kommun. Fjolårets evenemang recenserades även det här på Fair Slave Trade för ett år sedan. 

Ensamma hjärtan, intensiva infektioner och älskade hundar: 1980-talets bästa album – del 3

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , ,

Dire Straits, Prefab Sprout och U2 kvalificerade sig – men nådde inte de absolut mest svindlande höjderna (smygreferens till en sång med en av de aktuella artisterna i sammanhanget*).  20 titlar har hittills tagit sig in på min personliga lista över 1980-talets mest minnesvärda populärmusikaliska album. Tio återstår. De tio bästa. Här är de:

10. Bruce Cockburn ”World of Wonders” (1985). Kontroverser har aldrig skrämt Kanadas troligen kreativaste och mest produktive trubadur, som under en period reste flitigt i olika världsdelar. Inte minst Centralamerika; i akt och mening att samla inspiration, aggression och göda sin passion för en bättre och framförallt rättvisare värld. Här ger han sig på allt från Internationella valutafonden och Pinochet till korrupta ledare och orättvisor i allmänhet. Lyssna inte minst på ”Call It Democracy”, ”People See Through You” och ”Santiago Dawn”.

9. The The ”Infected” (1986). En av de mest glödande hyllningar jag någonsin läst var Expressens recension av ”Infected”. Skribenten (som hette Kristina Adolfsson, tror jag) hade lyssnat på den minst en gång om dagen i tre månader, vill jag minnas. Själv gillade jag titellåten och ett par andra spår som radiopluggades regelbundet men det dröjde ett tag innan jag skaffade skivan själv – på kassett. Jodå. För några år sedan kom den i jubileumsupplaga på CD och fick nytt liv för mig. Matt Johnson är arg här. På sitt eget England och inte minst på USA, vilket framkommer i flera texter som ”Heartland” och ”Sweet Bird of Truth”. Hur beskriva den musikaliska profilen enklast? Tjaaa… några nävar new wave, en skopa soul/R&B och en som helhet explosiv cocktail.

8. The Call ”Reconciled” (1986). Michael Been (1950-2010) hade passion. Och intelligens. Och en karakteristisk röst som förmedlade mycket av den där passionen jag därför tror mig veta fanns där… Ja, vad vet jag egentligen? Men av flera starka sångsamlingar de satte ihop är det här den bästa, med levande, vibrerande och pulserande pusselbitar som ”I Still Believe”, ”Blood Red (America)” och ”With or Without Reason”.

7. Genesis ”Genesis” (1983). De genomgick en omvandling från svulstiga svitskapare till hitmakare med en progressiv udd under skiftet 1970-80-tal. Det var inte smärtfritt. Jag mötte dem någonstans under vägen, då omedveten om det mesta som gjort dem djupt vördade fram till dess. Jag var trots allt uppfödd på gospel, frikyrkopop och ”Poporama”. Efter en tveksam inledning på decenniet släpptes två utmärkta poporienterade album med pompösa inslag av ett band som gradvis reducerats från kvintett till trio. Av dessa är ”Genesis” aningen jämnare än ”Invisible Touch”. Från den skrämmande suggestiva ”Mama” till den smygande ”It’s Gonna Get Better”.

6. Sting ”The Dream of the Blue Turtles” (1985). Han hånades ofta för sina pretentioner, som inte precis krympte med åren. Sting är lite speciell. Men mest på ett positivt sätt och hans första soloutflykt efter splittringen av The Police var en omedelbar personlig favorit, som överlevt med sina dåvarande säljargument nästan intakta. Nyckelspår: ”If You Love Somebody Set Them Free”, ”Russians” och ”Moon Over Bourbon Street”.

5. Simple Minds ”Once Upon a Time” (1985). Jag vet. Det kan inte bli mer mainstream, utifrån de premisser som gällde för gruppens tidiga fans. Men ”Sanctify Yourself” är en hetlevrad hymn för evigheten, ”Allt the Things She Said” glansfull galapop och helheten andas både hopp och hängivenhet. Efter det här dynamiska decenniet klarade Jim Kerr & Co tyvärr aldrig riktigt att nå samma höjder igen.

4. Yes ”90125” (1983). Förräderi för en gamla fans, har jag lärt mig i efterhand. Själv har jag ett fastnaglat minne av första gången jag hörde ”Owner of a Lonely Heart” på radio. Kan man göra så där med en gitarr? Det var Trevor Rabin som höll i den under denna period i gruppens turbulenta historia. Jon Andersons röst väcker starka reaktioner för och emot. Jag är för… Och kombinationen av sofistikerad stämsång och distinkt rytmik i ”Leave It” är evigt ung. Liksom dynamiken i den frontaloptimistiska arenahymnen ”It Can Happen”.

3. Steve Taylor ”I Predict 1990” (1987). Han spelade i Sverige på Scandinavium i mars 1988 med den här kontroversiella skivan i bagaget. Jag har den signerad. Inte många kristna artister har vågat göra någonting liknande varken förr eller senare. Ta bara titlar som ”I Blew Up the Clinic Real Good”  och ”Jung and the Restless” och alla satiriska dubbeltydigheter som döljer sig bakom dem. Legendarisk, om än bara för en mycket begränsad sektion av den musikkonsumerande allmänheten.

2. Kate Bush ”Hounds of Love” (1985). När kom jag över min inledande Bushofobi? Någon gång i den här vevan, men kanske inte på allvar förrän med tidigare nämnda ”The Sensual World”. Den här skivan hörde jag inte i sin helhet förrän flera år senare, men framstår med eftertankens storstilade perspektiv som hennes största stund i karriären, punkten där hennes inledande fas med mer tyngd och aggressivitet inbakad i det mystiska och ofta undanglidande, fungerar som bäst. ”Running Up that Hill”, ”The Big Sky”, ”Cloudbusting”… Det svänger, det skakar och smeker och har inte åldrats nämnvärt.

1. Peter Gabriel ”So” (1986).
Omedelbart identifierbar storhet på alla plan. När den släpptes höll jag i princip på att upptäcka Gabriel, utan att ha satt mig in i allt som han tidigare gjort med Genesis eller på egen hand. Det kom senare. Och ”So” står absolut fortfarande upp som en genuin milstolpe i den rätt röriga tonala terräng som åren 1980-1989 utgjorde. Både artistiskt och akut minnesframkallande. Och just det, den där Daniel Lanois satt i producentstolen här också. Nyckelspår: ”In Your Eyes”, ”Don’t Give Up”, ”Sledgehammer”. Eller vänta nu, jag kunde lika gärna utse…

BONUS: Ännu en artist och ett album som hamnade utanför de 30: Men vem?

Jag brydde mig inte överhövan förrän den etablerade singer/songwritern som slagit igenom under decenniet före, läste in sig på amerikansk utrikespolitik, började grubbla över Vietnam och Centralamerika och attackerade föremålen för sina frustrationer med en nyvaknad frenesi. Titellåten med sina latinamerikanska ljudlandskap och oerhört tidsfångande textrader (”They sell us the president the same way, the sell us our clothes and our cars…” är bara ett litet fragment) är Magnum Opus…

NOT: Mina övriga 1980-talsfavoriter har tidigare presenterats i två kapitel: nummer 30-21 samt 20-11.

*”Wuthering Heights” var den första stora singelsuccén för Kate Bush, redan i slutet av 1970-talet.

Sensuella världar och smältande vax: 1980-talets bästa album – del 2

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , ,

Saga, Steve Winwood och Anita Baker var några som kravlade sig in på topp 30. Indirekt provocerad av SVT:s nostalgiorgie ”Eighties” har jag dykt ner i det förflutna och destillerat fram vad jag anser vara de bästa populärmusikaliska album som släpptes mellan 1980 och 1989 (undantaget samlingsskivor och filmmusik). Nu fortsätter kavalkaden med placeringarna 20-11:

20. Amy Grant ”Lead Me On” (1988). Frikyrkopop. Snyggt och prydligt förpackad. En ung talang som gjorde en nischbransch bekväm  och harmonisk till sinnes. Sedan följde en liten revolt. Tillräckligt mycket för att skapa ett album som än idag bryter av mot majoriteten av den aktuella nischens utbud, så väl som hennes övriga katalog. Inte överdrivet spetsigt egentligen, men spänstigt, levande, personligt och transcendent. Minns framförallt den lånade ”What About the Love”, pianoballaden ”If These Walls Could Speak” och titellåten.

19. Fredá ”Tusen eldar” (1988). Gnosjö, Småland. Därifrån kom en av periodens mest uppmärksammade svenska grupper med sedermera soloflygande Uno Svenningsson i spetsen. I slutskedet av 80-talet hade de avverkat två album och några medlemsrockader innan solen stod i zenit på deras tredje LP. Här uppfyllde de sin potential och skapade nästan tidlös musikmagi i sånger som ”Jag vill se dig lycklig”, ”Det måste gå” och ”Dansar i natten”.

18. Prefab Sprout ”From Langley Park to Memphis” (1988). ”Hot dog, jumping frog, Albuquerque”. Meningslöst nonsens som allra meningsfullast i en sorgesam historia om popstjärna på fallrepet (”The King of Rock’n Roll”). Från en på sin tid lavinartat geniförklarad platta från ett brittiskt band med betoning på kristallklar, nästan korkat begåvad pop – ett band på toppen av sin formkurva. Och med titlar som ”The Venus of the Soup Kitchen” kan det aldrig slå helt fel i historiens granskande ljus heller.

17. Kate Bush ”The Sensual World” (1989). Till att börja med : slutet. En av de mest genomträngande, sagolikt osannolika sånger som någonsin skrivits: ”This Woman’s Work”. Innan dess har vi hört bulgariska damkörer sätta sin speciella prägel på ett par andra nummer. Kate själv är mognare och mindre excentrisk än under de tidiga åren men sällan eller aldrig stillastående och inställsam.

16. Dire Straits ”Love Over Gold” (1982). ”Brothers in Arms” var den kommersiella knallen, men tre år tidigare hade de avvikit som mest från sitt inbyggda koncept och släppt en LP med för dem osedvanligt långa och komplexa kompositioner. Chief among them: inledande ”Telegraph Road” som fortfarande, 30 år senare, är en gigant ur nästan vilken konstnärlig vinkel som helst. 14 minuters odyssé genom en liten stads historia, dess uppgång och neddykning i samma intighet den föddes ur. Humorn är inte det mest accentuerade med sångerna, utom undantagsvis i den satiriska ”Industrial Disease” med de odödliga raderna ”Two men say they’re Jesus / One of them must be wrong…”.

15. Steve Taylor ”Meltdown” (1984). Han hade presenterats som ett stjärnskott i Svenska Journalens musikbilaga Puls, en ära som förmodligen inte framstår så åtråvärd eller ens nämnvärd för dem som inte var med under dåtidens IT-begränsade medieklimat och inser hur information och nya insikter nådde fram, särskilt vad gällde smalare musikgenrer. Jag fick skivan i födelsedagspresent. En ny era hade inletts. Kristen rock med ett eget språk och egna idéer existerade! Framförallt var Taylor en vågad herre rent lyriskt. Ingenting tycktes tabu men det fanns alltid en tanke bakom. Han tacklade kristen kommersialism och rasism, sopade till Sovjetunionen för dess behandling av Polen och närmade sig diverse etiska dilemman utan skyddsnät. Eureka! Lyssna på: ”Over My Dead Body”, ”Baby Doe”, ”Guilty By Association” – och resten!

14. U2 ”The Joshua Tree” (1987). De är ju givna. Omöjliga att ignorera. Men vilket enskilt album var egentligen bäst från den här tiden? ”War” och ”The Unforgettable Fire” kan definitivt konkurrera. Men jag stannar ändå vid det mest ‘konventionella’, kritiker- och publiksanktionerade valet för att representera deras första decennium på den här listan. De grävde sig fram genom delvis nya gropar, behjälpta av den stigande producentstjärnan Daniel Lanois, sökte och fann en delvis ny publik både med kraft, sofistikation och diskretion. ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For” symboliserar den lättillgängliga men långvariga karaktären, ”Bullet the Blue Sky” kraften och ”Mothers of the Disappeared” den finstilta poesin med glödande insida.

13. Robbie Robertson ”Robbie Robertson” (1987). Producenten Daniel Lanois satte som sagt sin prägel på mycket som var bra under sent 1980-tal, som Peter Gabriel och U2. Tillsammans med Robertson, en gång i tiden ledare för The Band (som jag nästan aldrig lyssnat på) skapades ännu en nervig, organisk ljudbild som grund för en räcka påträngande, ibland rent hemsökande sånger om inte minst amerikanska öden och äventyr i samhällets marginaler. ”Showdown at Big Sky” och ”Sonny Got Caught in the Moonlight” brinner fortfarande lika starkt.

12. It Bites ”Once Around the World” (1988). Halvgalna britter med katolsk internatskolefostran eller snarlikt, pompösa anspråk parade med skruvad humor och instuckna fraser på latin. Ekvilibristiska övningar och raka refränger alternerar och avlöser varandra som prelater på peptalkskonferens, liksom existentiella grubblerier och beskrivningar av vad som tilldrar sig i leksaksaffären när personalen gått hem för dagen. Bandet upplöstes några år senare, men återförenades i mitten av 00-talet minus gamle sångaren Francis Dunnery. Andra albumet, som det rör sig om här, är stundtals oförlikneligt, ofta oförutsägbart och når sitt klimax i avslutande 15-minuterssviten, tillika titellåten.

11. Peter Gabriel ”Peter Gabriel” (1980). När den släpptes hade jag knappt kommit förbi Boney M– och Baccara-stadiet (närmast obligatoriskt för den tidens mellanstadieelever) för att börja sondera mer solida saker. Gabriel upptäckte jag på allvar i samband med ”So” 1986 och en ny värld öppnade sig bakåt i historiken. ‘Trean’ med det där smältande ansiktet på omslaget (framställt med hjälp av ett fortfarande fuktigt polaroidfoto, har jag hört någonstans) är ofta dyster och disharmonisk, men nästan alltid angelägen in extremis. ”Family Snapshot”, ”I Don’t Remember”, ”Biko”… Klassiker.

CIRKELN SLUTS, SNART… MED TOPP TIO.

 

BONUS: Vilka handlar det här om? Ännu en aspirant på topp 30, som föll på målsnöret:  ”Aviga, avantgardistiska, avtändande till max för sina värsta belackare, men lika ofta höjda till skyarna för sina intelligenta spelvändningar såväl verbalt som harmoniskt och inte minst arrangemangsmässigt. Synthesizern var ytterst framträdande i ljudbilden, men i grunden hade GG (sångarens initialer, red anm.) et al mer gemensamt med amerikanska soul/R&B-akter än de flesta brittiska så kallade syntgrupper. Vilket kanske symtomatiseras tydligast av Miles Davis cover på…”. Ja, vilken låt var det? Och vad hette bandet?

Värstingar ur vaxkabinettet: 1980-talets bästa album – del 1

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vilka var de egentligen? De bästa skivorna, som vi brukade kalla dem en gång i tiden, eller LP. I det vi kan kalla moderna musikgenrer, från det 1980-tal vars dominerande musikaliska trender i sommar högtidlighålls av Sveriges Television. Oavsett om de nu finns tillgängliga på CD eller nedladdningsbara från nätbutiker så handlar det här om sammanhållna album i sin helhet. (Varje era innehåller givetvis också en mängd enskilda sånger, låtar, stycken som definierar tiden för folk i allmänhet – eller mest för en mindre grupp. Men det är ett projekt i sig, som kanske presenteras senare…)

Resultatet bygger givetvis på ett moget övervägande av kvalitet och beständighet, med tonvikt på det som faktiskt influerade mig på allvar under den eran i viss kombination med sådant som jag upptäckt eller snarare uppskattat mer senare i livet. Och redan under decenniet ifråga hann mina preferenser ändras en del, så sammanställningen blev mer komplex än jag föreställde mig när minnenas karusell vevades igång häromveckan. Kontentan är dock att det här är de album från åren 1980-89 som betytt mest för mig själv fram till dags dato.

Reservation för vissa avgränsningar: Inga samlingsalbum med flera artister, eller så kallade Greatest Hits med enskilda artister har räknats med. Dessutom har utpräglade filmsoundtrack också valts bort i den här genomgången.

Aptitretare – här är några kandidater som aspirerade på en plats men inte klarade sig ända fram i gallringen: Talk Talk, Was (Not Was), Chris Rea, Don Henley, Ultravox, Kajagoogoo, Steps Ahead, Madonna, Jackson Browne, Eurythmics och Daniel Lanois. Den sistnämnde är dock direkt inblandad i några alster som faktiskt landade på listan, bara som en liten ledtråd.

NOT: Länkarna från skivtitlarna leder till AllMusic eller liknande informationskällor med mer kött på benen om de aktuella verken. Nedräkningen kan börja, i omvänd rangordning fram till den absoluta toppen. Här är nummer 30-21:

30. Gil Scott-Heron & Brian Jackson ”1980” (1980). Scott-Heron (1949-2011) har av en del historieskrivare fått äran för att ha uppfunnit rap-tekniken. Det var väl 1973 i så fall. På gymnasiet hörde jag honom själv för första gången på ett så kallat blandband (be äldre anhöriga förklara fenomenet om du född senare än cirka 1989) från en klasskompis. Mannen släppte ifrån sig en serie sånger med sociala kommentarer som främst igenkännliga faktor under sin mest aktiva period. Hela ”1980” har jag egentligen inte lyssnat på förrän de senaste åren och här finns några av hans fullträffar i en allmänt angelägen kavalkad från ”Shut ‘um Down” (i efterskalven från Harrisburg-haveriet), över den hoppfulla ”Willing” till ”Corners” med sin sofistikerat subtila basfigur och betraktelser över tidens gång, in i en ny era kännetecknad av många saker som fick varningslamporna att blinka för den evige rebellen. Det var varken första eller sista gången. Men nu har han tyvärr lämnat oss för gott.

29. Phil Collins ”Face Value” (1981). Sakta men säkert har det mesta han skapat på solokvist blivit allt mindre spännande. Men det visste ni redan. De första egna eskapaderna, och allra mest den allra första, de erbjuder en anslående amalgamation av suggestiva saker som supermegafonsuccén ”In the Air Tonight” och soulinfluerade stänkare. Och så socialrealistiska sorgliga visor som ”The Roof Is Leaking”. Denna solodebut, tillbliven i en skarv mellan ett par Genesis-album och avrundad med en dos Beatles-psykedelia i form av covern ”Tomorrow Never Knows” har åldrats med mer behag än det mesta han släppt ifrån sig på egen hand de senaste 15 åren.

28. Stevie Wonder ”Hotter than July” (1980). Underbarnets mest pionjäriska period var redan avklarad (förstod jag så småningom) men han var kapabel att glimtvis knåpa ihop ett album med nästan idel slagkraftiga sånger, som den hitorienterade men även socialt medvetna och långtifrån uddlösa ”Hotter than July” med den ironiska ”Cash In Your Face”, klatschiga ”Did I Hear You Say You Love Me” och hyllningen till Martin Luther King i ”Happy Birthday”.

27. Fish ”Vigil in a Wilderness of Mirrors” (1989). Efter uppbrottet från Marillion samlade den profilstarke sångaren ihop sina samhälleliga frustrationer liksom ett gäng instrumenttrakterande bekanta, höjde rösten ett steg till i ett solostycke med återkommande poetiskt bildspråk och kraftfulla arrangemang. Dov dramatik, en buk sprängfylld av indignation som  får utlopp i exempelvis ”The Company”, men även finstämd romantik som i ”Gentleman’s Excuse Me” och starkt manifesterade skuldkänslor som i ”Family Business”, en bekännelse från någon som inser vad som pågår i sin omgivning men inte agerar och ser sig som medskyldig till misären.

26. ABBA ”The Visitors” (1981). Björn & Benny utvecklades under en cirka tioårsperiod till några av världens pålitligaste leverantörer av smart, snyggt arrangerad och ibland rent genialisk pop. Att hålla den nivån under ett helt album var som för så många år, oftast en oöverstiglig utmaning. Närmast kom de troligen med sin sista ‘riktiga’ LP, där inledande titellåten är en riktig thriller (som Ulvaeus på senare år avslöjat vara en förtäckt hyllning till dåvarande demokratirörelser i östeuropa). Skilsmässoskildringen ”When All Is Said and Done” är musikaliskt så exakt och elegant strukturerad att det blir ett skolexempel på det ultimata utnyttjandet av det traditionstyngda treminuterspopformatet. Över hela skivan vilar något melankoliskt men samtidigt upplyftande som gör det till ett nästan idealiskt testamente för kvartetten som gled isär snarare än sprängdes kort efteråt.

25. Level 42 ”True Colours” (1984). Hånade på många håll, slagpåse för ett flertal oförstående kritiker när de var som störst. Brittiska funkambassadörerna med fingerfärdige basisten Mark King i spetsen, som efterhand drog över mer och mer in i konventionell pop men behöll sin instrumentella pondus och intrikata idéer, hade ofta svårt att hålla sig fokuserade över ett helt cirka-40-minuters-sjok som krävs i albumform. Men 1984 kom de ändå nära den eftersträvade ihållande spänningsnivån med höjdpunkter som kampsången ”The Chant Has Begun”, ”Kouyaté” med sina orientaliska harmonier och ”Hot Water” med ett av de vräkigaste brassriff som hörts på den här sidan världskriget.

24. Steve Winwood ”Talking Back to the Night” (1982). Han gjorde mycket bra under 1980-talet, underbarnet som växt upp sedan debuten i Spencer Davis Group som tonåring ett 20-tal år tidigare. Allra vassast och mest genomsyrad av hans speciella snille är nog, i strid på målsnöret med både ”Arc of a Diver” och ”Back in the High Life”, tredje soloutflykten med oförglömliga ”Valerie”, kontemplativt gungande titellåten och en uppsjö minnesvärda melodier överlag. Han spelade i stort sett alla instrument själv på gott och ont och alla klarar inte av klaviaturljuden á la -82 idag, men gör du det är det omöjligt att inte beröras av andäktigheten och allvaret.

23. Nik Kershaw ”Radio Musicola” (1986). Han slog igenom samtidigt som flera andra engelska popsnören och fastnade väl i folkdjupen (om han fastnade alls) i det facket, men Kershaw hade en speciell melodikänsla och ett snett leende som fick honom att stå ut från mängden om man var mer uppmärksam. Artistiskt strålade hans starkaste sidor samman i den eklektiska men också direkt älskvärda kavalkaden med fylliga, färgstarka arrangemang från den inledande titellåten till avslutande melankoliska balladen ”Violet to Blue” med kraftfull gospelkör i korus.

22. Anita Baker ”Rapture” (1986). Soul. Hon har det. Eller hade då i alla fall. Hon har en väldigt bestämd blick riktad mot betraktaren från omslagets baksida, något som i sig fick en del kritiker att vakna till och vara extra uppmärksamma enligt egen utsago. Med låtar som ”Same Ole Love” och ”Watch Your Step” var det inte svårt att hålla koncentrationen när man väl fångats in av honungsrösten och de snitsiga storslagna musikaliska scenlösningarna i det drama som kallas passion på platta.

21. Saga ”Worlds Apart” (1981). Jämnhet har aldrig varit de kanadensiska neoprog-fantomernas främsta signum. Det har gått upp och ner med kraftiga kantringar under 30 år. Med ”Worlds Apart” hamnade de på världskartan, brukar åtminstone annalerna ange i efterhand. På min egen personliga radar fastnade de väl tre-fyra år senare efter ihärdigt argumenterande från vänner och bekanta först på högstadiet och sedan gymnasiet. Och det här är definitivt ett av deras absolut jämnaste och vägvinnande album, med både rymd och djup, attack och andäktighet. Nyckelspår: ”On the Loose”, ”Framed” och ”Wind Him Up”.

COMING UP: NUMMER 20-11… Snart!

BONUS: Här är en av skivorna som hamnade strax utanför listan. Men vem handlar det om? Ur motiveringen som inte riktigt räckte ända fram:  ”Var han inte lite väl smörig? Med ett förflutet i någon pensionsfärdig stämsångscombo kallad The Imperials. Väldigt amerikansk, väldigt from, väldigt… väldigt bra röst faktiskt. Det märktes när materialet matchade den naturliga förmågan, och en viss livskris hade passerat om jag minns rätt från någon intervju way back when. Plötsligt hade både en reflekterande ton smugit sig in, ihop med en tidigare oanad råhet, om än i en produktion som i grunden inte avvek så mycket från den då dominerande västkustrockiga stilmarkören i frikyrkopopgenren med omnejd.”

Kultur är till för att korsbefruktas

yemenity2010 reflektion , , , , ,

– Ta kulturen och gör vad du vill med den!

Ungefär så uttryckte sig tydligen euroschlagervinnaren Loreen i en intervju nyligen, citerad i diverse medier i samband med kommentarer från en ledande sverigedemokrat angående om hennes vinnande bidrag i Baku kunde kallas ‘svenskt’ eller inte. Tradition och innovation – visst bör de kunna förenas. Och visst är det vad som kännetecknar mycket av all stor konst och kreativitet i världshistorien överhuvudtaget. Sverigedemokraternas syn på kultur är väl som så mycket annat i deras ideologiska bagage snäv och begränsande och inte värd att ödsla så många kilobitar nätutrymme på.

Men jag kom också i sammanhanget att tänka på musikern Ale Möller som för några år sedan var så kallad artist-in-residence på konserthuset i Vara på västgötaslätten. Eller med ett annat enklare uttryck: husmusiker, med regelbundna framträdanden i en lokal som dragit till sig ett brett utbud av svenska och internationella artister ur olika genrer sedan invigningen i mitten av 00-talet. Möllers musikaliska utgångspunkt kan sägas vara folkmusik. Men vad är det egentligen?

– Folkmusik lanseras alltid med ett nationellt begrepp, förklarade Möller inför en så kallad mångkulturkonferens hösten 2007, som jag bevakade i egenskap av lokalreporter för Nya Lidköpings-tidningen.

Själv hade husmusikern kommit fram till att genren alltför ofta missbrukats genom att bygga upp murar i stället för att riva ner dem. Den angreppsmetoden kunde vara värd att vända på:

– Den mesta kulturen i världen har skapats under ett ideologiskt tryck och med en process av exkludering. Vad händer om man vänder på det och använder inkludering som metod?

Även om han knappast kan kallas ensam om uppslaget att blanda influenser från olika håll för att åstadkomma någonting nytt och spännande, så var hans dåvarande band ändå ett levande exempel på just den här eklektiska och inkluderande inriktningen. Skåningen Möller hade skramlat ihop musiker från snart sagt alla världsdelar, även om de flesta nu hade Sverige som bas. Sångaren Mamadou Sen kom från Senegal, sångerskan Maria Stellas från Grekland, percussionisten Rafael Sida Huizar från Mexiko och bakom kontrabasen stod kanadensaren Sebastien Dubé. Och det lät därefter… Det vill säga som en ”crash course i musikalisk globalisering i praktiken”. Det var åtminstone så jag beskrev upplevelsen för snart fem år sedan.

Och för att riktigt hamra in poängen; att medvetet avgränsa sig av ren princip kan bevisligen fungera kommersiellt och ibland vara nödvändigt för att inte skapa en helt ostrukturerad röra, men i musikaliska och andra konstnärliga sammanhang är det ändå snarare en dygd att vara så öppen som möjligt i det långa loppet. Att fånga upp inslag från diverse typer av exempelvis folkmusik och låta dem krocka med andra element för att sedan göra något obestridligt eget är en utmaning, men det är ändå ganska många som försökt och lyckats skapa en spännande syntes.

Kompletterande tips på sådana artister att forska vidare kring: Afro Celt Sound System, Aterciopelados, Natacha Atlas, Khadja Nin, Iona, Deep Forest, Weather Report och givetvisligen Peter Gabriel. För att nämna några av alla som jag hoppas återkomma till i de här spalterna i framtiden…

Källa: ”En husmusiker och hans band – Ale Möller med vänner gjorde starkt avtryck” av Johan Lindahl / Nya Lidköpings-tidningen 19 september 2007 (Nej, jag valde inte rubriken själv, eftersom någon säkert undrade…)

Not: Ale Möller har en sida på MySpace, dock inte så helgjutet färskt uppdaterad. 

Ridleys rättfärdiga rike Revisited

yemenity2010 reflektion , , , ,

Svärd svingas, ärofyllda slag utkämpas, motståndare på liv och död uppnår mitt i allt en paradoxal respekt för varandra… Vi har sett det några gånger i filmhistorien. Seklerna från 1000-talet och en bit framåt är en av de perioder som lämpar sig extra väl för den sortens skildringar, uppenbarligen. 2005 gjorde Ridley Scott sin inbrytning i den medeltida mytologin med ”Kingdom of Heaven”. Den mottogs ganska väl, men knappast som ett mästerverk (och i USA blev den publikfiasko, enligt någon statistik jag sett, men däremot mer välbesökt i resten av världen). Numera snurrar den ändå med regelbundna mellanrum på olika TV-kanaler. Det vill säga, den ”korta” versionen som ändå passerar tvåtimmarsstrecket med god marginal.

Det finns en längre också. Och det är en den som verkligen visar vad regissören egentligen ville åstadkomma, att döma av hans egen introduktion till den ambitiösa utgåvan med fyra skivor och nästan parodiskt generöst extramaterial. Häromdagen såg jag om den. Själva filmen löper i den här versionen ungefär trekvart längre än den som de flesta sett och landar på strax över tre timmar. Och det här är ett av de fall där det verkligen kan vara värt att veta vilken den ursprungliga visionen var och där epitetet ”Director’s Cut” gör skäl för sitt namn. Orlando Bloom har inte samma naturliga pondus som Russell Crowe i ”Gladiator” (som jag händelsevis också återbesökt nyligen). Men han kommer bättre till sin rätt med mer narrativt kött på benen; så ock Eva ”Casino Royale” Green. Relationen mellan deras respektive rollfigurer, smeden Balian som får en oanat viktig roll i striderna mellan kristna och muslimska styrkor under 1100-talet, och drottning Sibylla av Jerusalem, fördjupas. Det finns element som inte alls berörs i den kortare klippningen men är med här – men jag tänker inte avslöja dem här och nu.

Har ni läst Jan Guillous Arn-trilogi (eller sett filmatiseringarna av dem) kan det finnas en adderad utmaning i att jämföra de båda tolkningarna av de makter som slogs om mellanöstern, liksom de enskilda individer som hade mest inflytande över utvecklingen. Att den muslimske härföraren Saladin mer eller mindre var en hedersknyffel, om än hårdhänt i sin rättsutövning, verkar de överens om. Däremot har Guillou och Scotts manusförfattare William Monahan väldigt skilda uppfattningar om tempelriddarordens rättskaffenhet. Fler resonemang om det och annat finns i recensionerna av ”Kingdom of Heaven” (korta versionen respektive ”Director’s Cut”) liksom ”Arn – Tempelriddaren” och ”Arn – Riket vid vägens slut” av mig och mina kolleger på russin.nu.

Fler synpunkter på bioversionen av Ridley Scotts epos: Roger Ebert poängterade vid premiären kopplingarna till dagens religiöst-politiska klimat och de vidhängande frågorna kring tolerans och extremism. Peter Travers från tidningen Rolling Stone berörde dilemmat med att skapa ett ”blodigt spektakel och samtidigt predika ‘ge freden en chans’”. Jeffrey Overstreet på Looking Closer tyckte att Scotts behandling av de religiösa frågorna var ytlig och otillfredsställande.

Om Director’s Cut: James Berardinelli framhåller  att den längre versionen ”förvandlar en övertygande men frustrerande film till ett epos som tar andan ur dig”. Preston Jones på DVD Talk är inne på samma linje och bidrar med fler detaljer om innehållet på DVD-utgåvan för dem som är intresserade.