Vilka var de egentligen? De bästa skivorna, som vi brukade kalla dem en gång i tiden, eller LP. I det vi kan kalla moderna musikgenrer, från det 1980-tal vars dominerande musikaliska trender i sommar högtidlighålls av Sveriges Television. Oavsett om de nu finns tillgängliga på CD eller nedladdningsbara från nätbutiker så handlar det här om sammanhållna album i sin helhet. (Varje era innehåller givetvis också en mängd enskilda sånger, låtar, stycken som definierar tiden för folk i allmänhet – eller mest för en mindre grupp. Men det är ett projekt i sig, som kanske presenteras senare…)

Resultatet bygger givetvis på ett moget övervägande av kvalitet och beständighet, med tonvikt på det som faktiskt influerade mig på allvar under den eran i viss kombination med sådant som jag upptäckt eller snarare uppskattat mer senare i livet. Och redan under decenniet ifråga hann mina preferenser ändras en del, så sammanställningen blev mer komplex än jag föreställde mig när minnenas karusell vevades igång häromveckan. Kontentan är dock att det här är de album från åren 1980-89 som betytt mest för mig själv fram till dags dato.

Reservation för vissa avgränsningar: Inga samlingsalbum med flera artister, eller så kallade Greatest Hits med enskilda artister har räknats med. Dessutom har utpräglade filmsoundtrack också valts bort i den här genomgången.

Aptitretare – här är några kandidater som aspirerade på en plats men inte klarade sig ända fram i gallringen: Talk Talk, Was (Not Was), Chris Rea, Don Henley, Ultravox, Kajagoogoo, Steps Ahead, Madonna, Jackson Browne, Eurythmics och Daniel Lanois. Den sistnämnde är dock direkt inblandad i några alster som faktiskt landade på listan, bara som en liten ledtråd.

NOT: Länkarna från skivtitlarna leder till AllMusic eller liknande informationskällor med mer kött på benen om de aktuella verken. Nedräkningen kan börja, i omvänd rangordning fram till den absoluta toppen. Här är nummer 30-21:

30. Gil Scott-Heron & Brian Jackson ”1980” (1980). Scott-Heron (1949-2011) har av en del historieskrivare fått äran för att ha uppfunnit rap-tekniken. Det var väl 1973 i så fall. På gymnasiet hörde jag honom själv för första gången på ett så kallat blandband (be äldre anhöriga förklara fenomenet om du född senare än cirka 1989) från en klasskompis. Mannen släppte ifrån sig en serie sånger med sociala kommentarer som främst igenkännliga faktor under sin mest aktiva period. Hela ”1980” har jag egentligen inte lyssnat på förrän de senaste åren och här finns några av hans fullträffar i en allmänt angelägen kavalkad från ”Shut ‘um Down” (i efterskalven från Harrisburg-haveriet), över den hoppfulla ”Willing” till ”Corners” med sin sofistikerat subtila basfigur och betraktelser över tidens gång, in i en ny era kännetecknad av många saker som fick varningslamporna att blinka för den evige rebellen. Det var varken första eller sista gången. Men nu har han tyvärr lämnat oss för gott.

29. Phil Collins ”Face Value” (1981). Sakta men säkert har det mesta han skapat på solokvist blivit allt mindre spännande. Men det visste ni redan. De första egna eskapaderna, och allra mest den allra första, de erbjuder en anslående amalgamation av suggestiva saker som supermegafonsuccén ”In the Air Tonight” och soulinfluerade stänkare. Och så socialrealistiska sorgliga visor som ”The Roof Is Leaking”. Denna solodebut, tillbliven i en skarv mellan ett par Genesis-album och avrundad med en dos Beatles-psykedelia i form av covern ”Tomorrow Never Knows” har åldrats med mer behag än det mesta han släppt ifrån sig på egen hand de senaste 15 åren.

28. Stevie Wonder ”Hotter than July” (1980). Underbarnets mest pionjäriska period var redan avklarad (förstod jag så småningom) men han var kapabel att glimtvis knåpa ihop ett album med nästan idel slagkraftiga sånger, som den hitorienterade men även socialt medvetna och långtifrån uddlösa ”Hotter than July” med den ironiska ”Cash In Your Face”, klatschiga ”Did I Hear You Say You Love Me” och hyllningen till Martin Luther King i ”Happy Birthday”.

27. Fish ”Vigil in a Wilderness of Mirrors” (1989). Efter uppbrottet från Marillion samlade den profilstarke sångaren ihop sina samhälleliga frustrationer liksom ett gäng instrumenttrakterande bekanta, höjde rösten ett steg till i ett solostycke med återkommande poetiskt bildspråk och kraftfulla arrangemang. Dov dramatik, en buk sprängfylld av indignation som  får utlopp i exempelvis ”The Company”, men även finstämd romantik som i ”Gentleman’s Excuse Me” och starkt manifesterade skuldkänslor som i ”Family Business”, en bekännelse från någon som inser vad som pågår i sin omgivning men inte agerar och ser sig som medskyldig till misären.

26. ABBA ”The Visitors” (1981). Björn & Benny utvecklades under en cirka tioårsperiod till några av världens pålitligaste leverantörer av smart, snyggt arrangerad och ibland rent genialisk pop. Att hålla den nivån under ett helt album var som för så många år, oftast en oöverstiglig utmaning. Närmast kom de troligen med sin sista ‘riktiga’ LP, där inledande titellåten är en riktig thriller (som Ulvaeus på senare år avslöjat vara en förtäckt hyllning till dåvarande demokratirörelser i östeuropa). Skilsmässoskildringen ”When All Is Said and Done” är musikaliskt så exakt och elegant strukturerad att det blir ett skolexempel på det ultimata utnyttjandet av det traditionstyngda treminuterspopformatet. Över hela skivan vilar något melankoliskt men samtidigt upplyftande som gör det till ett nästan idealiskt testamente för kvartetten som gled isär snarare än sprängdes kort efteråt.

25. Level 42 ”True Colours” (1984). Hånade på många håll, slagpåse för ett flertal oförstående kritiker när de var som störst. Brittiska funkambassadörerna med fingerfärdige basisten Mark King i spetsen, som efterhand drog över mer och mer in i konventionell pop men behöll sin instrumentella pondus och intrikata idéer, hade ofta svårt att hålla sig fokuserade över ett helt cirka-40-minuters-sjok som krävs i albumform. Men 1984 kom de ändå nära den eftersträvade ihållande spänningsnivån med höjdpunkter som kampsången ”The Chant Has Begun”, ”Kouyaté” med sina orientaliska harmonier och ”Hot Water” med ett av de vräkigaste brassriff som hörts på den här sidan världskriget.

24. Steve Winwood ”Talking Back to the Night” (1982). Han gjorde mycket bra under 1980-talet, underbarnet som växt upp sedan debuten i Spencer Davis Group som tonåring ett 20-tal år tidigare. Allra vassast och mest genomsyrad av hans speciella snille är nog, i strid på målsnöret med både ”Arc of a Diver” och ”Back in the High Life”, tredje soloutflykten med oförglömliga ”Valerie”, kontemplativt gungande titellåten och en uppsjö minnesvärda melodier överlag. Han spelade i stort sett alla instrument själv på gott och ont och alla klarar inte av klaviaturljuden á la -82 idag, men gör du det är det omöjligt att inte beröras av andäktigheten och allvaret.

23. Nik Kershaw ”Radio Musicola” (1986). Han slog igenom samtidigt som flera andra engelska popsnören och fastnade väl i folkdjupen (om han fastnade alls) i det facket, men Kershaw hade en speciell melodikänsla och ett snett leende som fick honom att stå ut från mängden om man var mer uppmärksam. Artistiskt strålade hans starkaste sidor samman i den eklektiska men också direkt älskvärda kavalkaden med fylliga, färgstarka arrangemang från den inledande titellåten till avslutande melankoliska balladen ”Violet to Blue” med kraftfull gospelkör i korus.

22. Anita Baker ”Rapture” (1986). Soul. Hon har det. Eller hade då i alla fall. Hon har en väldigt bestämd blick riktad mot betraktaren från omslagets baksida, något som i sig fick en del kritiker att vakna till och vara extra uppmärksamma enligt egen utsago. Med låtar som ”Same Ole Love” och ”Watch Your Step” var det inte svårt att hålla koncentrationen när man väl fångats in av honungsrösten och de snitsiga storslagna musikaliska scenlösningarna i det drama som kallas passion på platta.

21. Saga ”Worlds Apart” (1981). Jämnhet har aldrig varit de kanadensiska neoprog-fantomernas främsta signum. Det har gått upp och ner med kraftiga kantringar under 30 år. Med ”Worlds Apart” hamnade de på världskartan, brukar åtminstone annalerna ange i efterhand. På min egen personliga radar fastnade de väl tre-fyra år senare efter ihärdigt argumenterande från vänner och bekanta först på högstadiet och sedan gymnasiet. Och det här är definitivt ett av deras absolut jämnaste och vägvinnande album, med både rymd och djup, attack och andäktighet. Nyckelspår: ”On the Loose”, ”Framed” och ”Wind Him Up”.

COMING UP: NUMMER 20-11… Snart!

BONUS: Här är en av skivorna som hamnade strax utanför listan. Men vem handlar det om? Ur motiveringen som inte riktigt räckte ända fram:  ”Var han inte lite väl smörig? Med ett förflutet i någon pensionsfärdig stämsångscombo kallad The Imperials. Väldigt amerikansk, väldigt from, väldigt… väldigt bra röst faktiskt. Det märktes när materialet matchade den naturliga förmågan, och en viss livskris hade passerat om jag minns rätt från någon intervju way back when. Plötsligt hade både en reflekterande ton smugit sig in, ihop med en tidigare oanad råhet, om än i en produktion som i grunden inte avvek så mycket från den då dominerande västkustrockiga stilmarkören i frikyrkopopgenren med omnejd.”