Artrock

Värstingar ur vaxkabinettet: 1980-talets bästa album – del 1

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vilka var de egentligen? De bästa skivorna, som vi brukade kalla dem en gång i tiden, eller LP. I det vi kan kalla moderna musikgenrer, från det 1980-tal vars dominerande musikaliska trender i sommar högtidlighålls av Sveriges Television. Oavsett om de nu finns tillgängliga på CD eller nedladdningsbara från nätbutiker så handlar det här om sammanhållna album i sin helhet. (Varje era innehåller givetvis också en mängd enskilda sånger, låtar, stycken som definierar tiden för folk i allmänhet – eller mest för en mindre grupp. Men det är ett projekt i sig, som kanske presenteras senare…)

Resultatet bygger givetvis på ett moget övervägande av kvalitet och beständighet, med tonvikt på det som faktiskt influerade mig på allvar under den eran i viss kombination med sådant som jag upptäckt eller snarare uppskattat mer senare i livet. Och redan under decenniet ifråga hann mina preferenser ändras en del, så sammanställningen blev mer komplex än jag föreställde mig när minnenas karusell vevades igång häromveckan. Kontentan är dock att det här är de album från åren 1980-89 som betytt mest för mig själv fram till dags dato.

Reservation för vissa avgränsningar: Inga samlingsalbum med flera artister, eller så kallade Greatest Hits med enskilda artister har räknats med. Dessutom har utpräglade filmsoundtrack också valts bort i den här genomgången.

Aptitretare – här är några kandidater som aspirerade på en plats men inte klarade sig ända fram i gallringen: Talk Talk, Was (Not Was), Chris Rea, Don Henley, Ultravox, Kajagoogoo, Steps Ahead, Madonna, Jackson Browne, Eurythmics och Daniel Lanois. Den sistnämnde är dock direkt inblandad i några alster som faktiskt landade på listan, bara som en liten ledtråd.

NOT: Länkarna från skivtitlarna leder till AllMusic eller liknande informationskällor med mer kött på benen om de aktuella verken. Nedräkningen kan börja, i omvänd rangordning fram till den absoluta toppen. Här är nummer 30-21:

30. Gil Scott-Heron & Brian Jackson ”1980” (1980). Scott-Heron (1949-2011) har av en del historieskrivare fått äran för att ha uppfunnit rap-tekniken. Det var väl 1973 i så fall. På gymnasiet hörde jag honom själv för första gången på ett så kallat blandband (be äldre anhöriga förklara fenomenet om du född senare än cirka 1989) från en klasskompis. Mannen släppte ifrån sig en serie sånger med sociala kommentarer som främst igenkännliga faktor under sin mest aktiva period. Hela ”1980” har jag egentligen inte lyssnat på förrän de senaste åren och här finns några av hans fullträffar i en allmänt angelägen kavalkad från ”Shut ‘um Down” (i efterskalven från Harrisburg-haveriet), över den hoppfulla ”Willing” till ”Corners” med sin sofistikerat subtila basfigur och betraktelser över tidens gång, in i en ny era kännetecknad av många saker som fick varningslamporna att blinka för den evige rebellen. Det var varken första eller sista gången. Men nu har han tyvärr lämnat oss för gott.

29. Phil Collins ”Face Value” (1981). Sakta men säkert har det mesta han skapat på solokvist blivit allt mindre spännande. Men det visste ni redan. De första egna eskapaderna, och allra mest den allra första, de erbjuder en anslående amalgamation av suggestiva saker som supermegafonsuccén ”In the Air Tonight” och soulinfluerade stänkare. Och så socialrealistiska sorgliga visor som ”The Roof Is Leaking”. Denna solodebut, tillbliven i en skarv mellan ett par Genesis-album och avrundad med en dos Beatles-psykedelia i form av covern ”Tomorrow Never Knows” har åldrats med mer behag än det mesta han släppt ifrån sig på egen hand de senaste 15 åren.

28. Stevie Wonder ”Hotter than July” (1980). Underbarnets mest pionjäriska period var redan avklarad (förstod jag så småningom) men han var kapabel att glimtvis knåpa ihop ett album med nästan idel slagkraftiga sånger, som den hitorienterade men även socialt medvetna och långtifrån uddlösa ”Hotter than July” med den ironiska ”Cash In Your Face”, klatschiga ”Did I Hear You Say You Love Me” och hyllningen till Martin Luther King i ”Happy Birthday”.

27. Fish ”Vigil in a Wilderness of Mirrors” (1989). Efter uppbrottet från Marillion samlade den profilstarke sångaren ihop sina samhälleliga frustrationer liksom ett gäng instrumenttrakterande bekanta, höjde rösten ett steg till i ett solostycke med återkommande poetiskt bildspråk och kraftfulla arrangemang. Dov dramatik, en buk sprängfylld av indignation som  får utlopp i exempelvis ”The Company”, men även finstämd romantik som i ”Gentleman’s Excuse Me” och starkt manifesterade skuldkänslor som i ”Family Business”, en bekännelse från någon som inser vad som pågår i sin omgivning men inte agerar och ser sig som medskyldig till misären.

26. ABBA ”The Visitors” (1981). Björn & Benny utvecklades under en cirka tioårsperiod till några av världens pålitligaste leverantörer av smart, snyggt arrangerad och ibland rent genialisk pop. Att hålla den nivån under ett helt album var som för så många år, oftast en oöverstiglig utmaning. Närmast kom de troligen med sin sista ‘riktiga’ LP, där inledande titellåten är en riktig thriller (som Ulvaeus på senare år avslöjat vara en förtäckt hyllning till dåvarande demokratirörelser i östeuropa). Skilsmässoskildringen ”When All Is Said and Done” är musikaliskt så exakt och elegant strukturerad att det blir ett skolexempel på det ultimata utnyttjandet av det traditionstyngda treminuterspopformatet. Över hela skivan vilar något melankoliskt men samtidigt upplyftande som gör det till ett nästan idealiskt testamente för kvartetten som gled isär snarare än sprängdes kort efteråt.

25. Level 42 ”True Colours” (1984). Hånade på många håll, slagpåse för ett flertal oförstående kritiker när de var som störst. Brittiska funkambassadörerna med fingerfärdige basisten Mark King i spetsen, som efterhand drog över mer och mer in i konventionell pop men behöll sin instrumentella pondus och intrikata idéer, hade ofta svårt att hålla sig fokuserade över ett helt cirka-40-minuters-sjok som krävs i albumform. Men 1984 kom de ändå nära den eftersträvade ihållande spänningsnivån med höjdpunkter som kampsången ”The Chant Has Begun”, ”Kouyaté” med sina orientaliska harmonier och ”Hot Water” med ett av de vräkigaste brassriff som hörts på den här sidan världskriget.

24. Steve Winwood ”Talking Back to the Night” (1982). Han gjorde mycket bra under 1980-talet, underbarnet som växt upp sedan debuten i Spencer Davis Group som tonåring ett 20-tal år tidigare. Allra vassast och mest genomsyrad av hans speciella snille är nog, i strid på målsnöret med både ”Arc of a Diver” och ”Back in the High Life”, tredje soloutflykten med oförglömliga ”Valerie”, kontemplativt gungande titellåten och en uppsjö minnesvärda melodier överlag. Han spelade i stort sett alla instrument själv på gott och ont och alla klarar inte av klaviaturljuden á la -82 idag, men gör du det är det omöjligt att inte beröras av andäktigheten och allvaret.

23. Nik Kershaw ”Radio Musicola” (1986). Han slog igenom samtidigt som flera andra engelska popsnören och fastnade väl i folkdjupen (om han fastnade alls) i det facket, men Kershaw hade en speciell melodikänsla och ett snett leende som fick honom att stå ut från mängden om man var mer uppmärksam. Artistiskt strålade hans starkaste sidor samman i den eklektiska men också direkt älskvärda kavalkaden med fylliga, färgstarka arrangemang från den inledande titellåten till avslutande melankoliska balladen ”Violet to Blue” med kraftfull gospelkör i korus.

22. Anita Baker ”Rapture” (1986). Soul. Hon har det. Eller hade då i alla fall. Hon har en väldigt bestämd blick riktad mot betraktaren från omslagets baksida, något som i sig fick en del kritiker att vakna till och vara extra uppmärksamma enligt egen utsago. Med låtar som ”Same Ole Love” och ”Watch Your Step” var det inte svårt att hålla koncentrationen när man väl fångats in av honungsrösten och de snitsiga storslagna musikaliska scenlösningarna i det drama som kallas passion på platta.

21. Saga ”Worlds Apart” (1981). Jämnhet har aldrig varit de kanadensiska neoprog-fantomernas främsta signum. Det har gått upp och ner med kraftiga kantringar under 30 år. Med ”Worlds Apart” hamnade de på världskartan, brukar åtminstone annalerna ange i efterhand. På min egen personliga radar fastnade de väl tre-fyra år senare efter ihärdigt argumenterande från vänner och bekanta först på högstadiet och sedan gymnasiet. Och det här är definitivt ett av deras absolut jämnaste och vägvinnande album, med både rymd och djup, attack och andäktighet. Nyckelspår: ”On the Loose”, ”Framed” och ”Wind Him Up”.

COMING UP: NUMMER 20-11… Snart!

BONUS: Här är en av skivorna som hamnade strax utanför listan. Men vem handlar det om? Ur motiveringen som inte riktigt räckte ända fram:  ”Var han inte lite väl smörig? Med ett förflutet i någon pensionsfärdig stämsångscombo kallad The Imperials. Väldigt amerikansk, väldigt from, väldigt… väldigt bra röst faktiskt. Det märktes när materialet matchade den naturliga förmågan, och en viss livskris hade passerat om jag minns rätt från någon intervju way back when. Plötsligt hade både en reflekterande ton smugit sig in, ihop med en tidigare oanad råhet, om än i en produktion som i grunden inte avvek så mycket från den då dominerande västkustrockiga stilmarkören i frikyrkopopgenren med omnejd.”

Kraft och kreativitet före karisma – Karmakanic levererade i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

Musiken framförallt – det är vad som gäller när Karmakanic ställer sig på scen. Och det som kommer ur högtalarna, det är något av det mest kompetenta och kreativa som vi har i Sverige i just nu. I veckan lät de tonerna tala i Lidköping, i sällskap med unge gitarrekvilibristen Johan Randén. Fair Slave Trade-redaktören var där…

För uppvärmningen svarade alltså underbarnet, strängdomptören Johan Randén, numera några och 20 år, ackompanjerad av två mognare män; Bengan Andersson och Björn Milton på trummor respektive bas. Stilen? Ja, lite av samma fusionfunk som jag vill minnas dominerade hans repertoar på Slottsskogen Goes Progressive häromåret. Lite av ‘tillbaka till 1980-talet’-känsla, en tid när föreningen av jazz och funk var vanlig, inte minst i de frikyrkokretsar som påverkade mycket av mitt musikaliska intag på den tiden. Randén var rent logiskt inte fysiskt närvarande då, men hämtar åtminstone en skönjbar procent av sina influenser från en värld som befolkas eller har befolkats av akter som Weather Report, Yellowjackets, Koinonia, Michael Ruff med många flera. Jag nödgas medge att jag inte längre har lika intensiv inblick i vad som rör sig i den genren numera – om det rör sig. Rent nostalgiskt väcks något till liv av Randéns riff i kombination med ogenerad woodslapping från Milton och jag imponeras av det täta, sammangaddade sound som skapas av bara tre personer på en scen utan ytterligare extravaganser eller artificiell andning.

Däremot är inte kompositionerna i sig av den sort som fastnar automatiskt eller berör mig på djupet längre. De kan kräva mer tid än så här, eller så har jag passerat den mest mottagliga fasen och kan numera främst uppleva konceptet som trevligt och tilltalande men inte extremt engagerande. Randéns tekniska färdigheter och musikaliska mognad finns det dock ingen anledning att betvivla. Han kommer knappast att vara sysslolös i framtiden, vilken genre eller vilka samarbetspartners han än väljer att prioritera.

Karmakanic var nyligen aktuella med sin.. få se nu… fjärde CD, ”In a Perfect World”. Därifrån hämtades bland annat deras för kvällen inledande nummer ”When the World Is Caving In”, liksom senare i programmet, sviten ”1969”. Med åren har Jonas Reingolds vid-sidan-av-projekt hunnit bygga upp en repertoar med tydlig spännvidd, vilket tydligast kan illustreras med den (i en bättre värld?) hitmässiga ”Turn It Up” omedelbart följd av den experimentella danslektionen ”Do U Tango?”. Företrädesvis är det de längre och mer utsvävande övningarna som tar plats i programmet på Röda kvarn. Då är ”Send a Message from the Heart” visserligen extranummer, men det är å andra sidan ett cirka 20 minuter långt sådant, i sin tur uppföljt av en Genesis-cover som jag irriterande nog länge har svårt att placera – men visst är det ”Undertow” från 1978?

Medlemmarna har skiftat en smula genom åren och senaste nytillskottet är Morgan Ågren bakom trummorna. Relativt ny är väl även Nils Erikson på keyboard och backupsång. (Vilket i sig väcker en fråga jag inte tidigare reflekterat över: är det samme Nils som släppte skivorna  ”Spår” och ”Albert, tyfonen” under sent 1990-tal och sedan tycktes ha virvlat bort i världsalltet utan just… spår? Javisst, en vanlig enkel googling och grundläggande innantilläsning senare är det uppenbart att han inte varit så bortsprungen som jag förleddes att tro. Egna hemsidan vittnar om fler soloskivor samt körverk, filmmusik och andra skriverier.) Erikson håller sig i den här scenuppställningen ute på ena flanken medan hans kollega, tillika den likaledes flitigt arbetande klaviaturvirtuosen Lalle Larsson huserar på den motsatta.Utmärker sig gör även gitarristen Krister Jonsson som inte bara utövar egna små dueller med dystboxen utan även i stort svarar för nästan allt som kan kallas scenshow i sammanhanget. Nej, Karmakanic prioriterar inte precis det visuella uttrycket eller dramatiska utspel, vilket personifieras inte bara av den relativt lågprofilerade bandledaren (vilket jag i alla fall föreställer mig att han är) och basisten Reingold utan även av sångaren Göran Edman som är robust och rejäl men långtifrån lika utagerande och karismatisk som flera andra kolleger i jämförbara konstellationer (med Nad Sylvan i Agents of Mercy som ett för ändamålet pedagogiskt typexempel).

Spännvidd, ja. Den andäktiga balladen ”Eternal” får avsluta gruppens ordinarie set… före de redan nämnda bonusinslagen. Sedan jag såg dem förra gången strax norr om Göteborg i slutet av 2009 har Karmakanic frigjort sig mer från Flower Kings-trädet och mutat in ett eget revir, intensivt inriktade på det musikaliska uttrycket före allt annat. Som sagt inte det mest scenshowmässigt spännande Sverige har att erbjuda, men svårslagna på andra plan.

Second opinion från min fru Emilia:

– En intressant blandning och delvis genial, men ibland lämnar de för lite utrymme för tystnad vilket kan vara tröttande. Musik i allmänhet är en kombination av ljud och tystnad i harmoni. Men i stort var det bra.

BASFAKTA

Plats: Röda kvarn, före detta biograf i Lidköping, numera främst lokaler för vuxenutbildning

Tid: 2 maj 2012, kl. 18.30 – ca 21.30

Arrangörer: LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet

Publik: ett 100-tal; i princip fullsatt

Ljudet: i stort sett utmärkt, möjligen aningen för vasst i kanten – mest märkbart i slutskedet av konserten

För övrigt: Apropå The Flower Kings, där Jonas Reingold är en av de drivande medlemmarna, så har de faktiskt återupptagit samarbetet och arbetar på sitt tolfte album tillsammans, det första på fem år. Detta enligt marsnumret av den brittiska tidskriften Prog (formerly known as Classic Rock Presents Prog) som anger releasedatum till början av juni och utlovar en del turnerande efter det, både i Sverige och internationellt.

Missa inte Moon Safari

yemenity2010 puff , , ,

Ibland är man inte så produktiv som man skulle vilja, av olika orsaker. Musik är det givetvis meningen att det ska bli mer av här, inte minst recensioner. På sistone har jag tilbringat en hel del tid kvalitetstid med Peter Gabriels nya orkesteralbum där han omtolkar sin sångskatt på ett riktigt inspirerande sätt, liksom Kate Bushs ”50 Words for Snow” som hyllats på alla håll. Medan jag samlar ihop mig till något mer uttömmande om dem (vilket kan dröja ett par veckor till eller så, med min nuvarande intellektuella produktionstakt – man måste arbeta för att betala hyran också) tar jag tillfället att påminna om ett av Sveriges bästa band på senare år: Moon Safari. Hittills har de släppt tre album, av vilka jag tidigare recenserat ”Blomljud” och ”Lover’s End” på annan ort, eller webbplats. Har ni inte hört dem – ta reda på om ni borde göra det. Symfonirock med framträdande stämsång – det är ett simpelt sätt att sammanfatta vad de står för. Men inte det enda…

Bush snackar snö med BBC

yemenity2010 musiknotis , , ,

Det gick fort. Efter flera års uppehåll kommer två skivor samma år – även om den första bestod av gamla kompositioner i nya skepnader. Artisten ifråga fattar knappt själv att hon arbetat så snabbt den här gången. John Wilson från BBC intervjuar Kate Bush om hennes nya album – som jag inte hört än, men det ska det snart bli ändring på förhoppningsvis. Snö är temat och därför var det lika bra att släppa CDn under vintertid, annars hade det fått vänta ett år till, förklarar sångerskan.

– Det är inte ett album med popsånger utan något mer moget…

Hon har samarbetat med skådespelaren (med mera) Stephen Fry den här gången. Han agerar uppenbarligen berättarröst någonstans. Och Sir Elton John är duettpartner vid ett tillfälle. Han kom till studion utan att ha hört sången han skulle medverka på och där han lägger rösten i den lägre delen av registret.

”Lake Tahoe” är en spökhistoria om en kalifornisk sjö med väldigt kallt vatten där en död kvinna visat sig komma upp ur djupet klädd i viktoriansk utstyrsel, enligt vissa uppgifter från människor som ska ha sett det hända… Vatten som något hotfullt kan vara en metafor för att drunkna i våra upptagna liv, kommenterar Bush också.

Att göra ”Director’s Cut” (som jag recenserat här) handlade om att avsluta en ‘cykel’ för att komma vidare med nästa fas, menar hon.

Samtalet handlar även om hur musikindustrin förändrats, eller förfaller? Kate Bush menar bland annat att albumet som konstform är utrotningshotat, i och med att många musikkonsumenter bara orienterar sig mot enskilda sånger som är tillgängliga via några knapptryck på nätet. Många i musikindustrin är deprimerade och världen de arbetar i är helt annorlunda. Själv ser hon sig inte riktigt som en del av den industrin, men det är ändå nödvändigt med viss promotion för att visa att man finns.

Hela intervjun i BBC finns här. Några som hunnit recensera skivan (och säga något intressant om den) är engelska The Guardian och amerikanska Chicago Tribune.

Själv har jag på senare tid lyssnat ganska intensivt på de senaste musikaliska livstecknen från svenska Karmakanic och amerikanska prog metal-ikonerna Dream Theater. Mer om dem snart, vågar jag nästan utlova.

Synliga sprickor och sprakande refränger med Rikard Sjöblom

yemenity2010 skivrecension , , ,

Spruckna relationer och spännande rock-eklekticism genomsyrar ”Lamentations” med svenska Gungfly (Progress Records, 2011).

 

Den här skivan har följt mig med oregelbunden frekvens under ett par månader, sedan jag såg Rikard Sjöblom et al på en utomhusscen i Lidköping insorterade under artrock-stämpel i somras. Är det det? Tjaaa… Mannen pendlar utan prut mellan 70-talsrocker och 50-talscrooner alternativt pastisch av en pastisch av en sådan (läs: Chris Isaak eller själsfrände). Lägg till moog-drillar, Beatles-riff och homager till alla och envar – öppet redovisade på hemsidan. Soundet orienterar sig dock mest mot ett ideal från mitten av just 1970-talet, enklast uttryckt, men utan att kännas fullständigt förlegat. Flower Power möter mer aggressiva tillstånd, parat med texter om skilsmässor, splittrade familjer, om att höra hemma i en grupp men ändå inte – och så vidare.

Stundtals är det fläsksvålat påstridigt  och ett inbjudande ös som sedan samsas med nedtonade genreflirtar. Som konsument är det här något av en humörhistoria, i alla fall för mig. Ibland kan jag ta in allt utan förbehåll; andra dagar känns det inte lika spontant angeläget, utan att jag direkt kan identifiera vad jag för tillfället vänder mig emot. Sjöblom kan för delar av den tänkta publiken vara bekant från bandet Beardfish, som jag själv inte blivit riktigt fascinerad av så här långt. Också utan att omgående kunna förklara varför. Men andra CD:n under Gungfly-etiketten är för det mesta, det ska klargöras, en positiv bekantskap med påfallande klar egen profil mitt i all musikalisk eklekticism.

”In This House” är en vräkig historia och en av höjdpunkterna. ”White Light” är också en omedelbar hitkandidat med brandröksrefräng. ”And She Drives Me…” står för den andra sidan av myntet, en ballad med piano och hammondorgel med bitterljuv stämning och en text om besvärliga relationer. Som ofta i den här sångsamlingen, som andas viss terapeutisk tematik. Jag vet inte vad som är självupplevt respektive helt uppdiktat eller lånat från andras erfarenheter, eller om den frågan är viktig för upplevelsen jag förväntas få.

”We Will Never Leave” är ett mer episkt stycke, närmare tio minuter långt, med såväl suggestivt stillsamma passager som uppskruvade strofer med ylande gitarrer och vibrerande baskaggar. I skön förening med, hör och häpna, skildringar av hemfrid eller bristen på sådan. ”You killed a part of me right here…” är en demonstrativt tydlig textrad om skador som uppstår vid separationer och kraschade kommunikationer människor emellan. De ödesmättade pianoinsticken och alternerande faserna med tempoökningar och stegrad dramatik gör sviten till det som mest liknar renodlad progressive rock.

Not: Två av medmusikerna heter Petter och Rasmus Diamant, vilket jag bara tyckte var värt att nämna. Sjöblom själv envisas med att göra sitt eget namn i stort sett osynligt inom konvolutets ramar men spelar troligen en hel del av de närvarande instrumenten på egen hand.

Not 2: En konsert-DVD inspelad i Gävle följer med paketet.

Fler synpunkter angående skivan finns på Progarchives.

Inget återuppväckt Genesis – om Gabriel får råda

yemenity2010 musiknotis , , , ,

Nej, en återförening av Genesis är inte så trolig. Men det kommer väl knappast som en överraskning. Tidningen Rolling Stone tog i alla fall tillfället i akt att fråga Peter Gabriel för säkerhets skull.

Sade jag att intervjuer med Peter Gabriel är sällsynta? Nu har det dykt upp ett par på kort tid, vilket givetvis kan ha med hans kommande orkesteralbum att göra. Men med jämna mellanrum uppstår ändå frågeställningen om han kommer att slå sig ihop med sina gamla vapenbröder i Genesis igen, om så bara för en avskedsturné eller tillfällig comeback. Och svaret brukar vara som för ABBA, det vill säga: nej, det är inte aktuellt. Åtminstone inte om Gabriel får bestämma.

– De klarade sig bättre utan mig i vilket fall som helst, konstaterar Gabriel som lämnade bandet 1974 och säkert har rätt, åtminstone kommersiellt.

Numera dras Phil Collins med en del hälsoproblem, inte minst med ryggen och har svårt att ens hålla ett par trumpinnar. Det anger Gabriel som ett skäl att inte skramla ihop grabbarna igen. Och även om det finns en kader av gamla progfans därute i vimlet som gärna ser en återuppståndelse, tycker den musikaliske auteuren att det är bättre att leva i nuet än hänga kvar i det förflutna. På senare år har ett band kallat The Musical Box återskapat Genesis scenshower från tidigt 1970-tal i detalj. Jag vill minnas att jag såg dem i Göteborg för några år sedan.

– De tjänar förmodligen mer pengar på det än vad vi gjorde när det begav sig, kommenterar Peter Gabriel det fenomenet.

Källa: Peter Gabriel: Possibility of Genesis Reunion Is Slim av Andy Greene /Rolling Stone 27 september 2011

Gabriel på gång med nytt blod

yemenity2010 musiknotis , ,

Peter Gabriel. Intervjuad! Det händer inte så ofta och framförallt inte i fördjupad form. För nätmagasinet The Quietus (som jag aldrig hört talas om förrän nu) berättar han bland annat om om sin musikaliska bana, men även om hur han blev misstänkt för terrorism…

För något år sedan släppte han något så ovanligt som en cover-skiva med orkesterarrangemang. Nu ger han sig på sina egna gamla alster i samma anda på kommande ”New Blood”. Tydligen inte med fokus på de mest självklara monsterhits han med ojämna mellanrum fått fram, utan ett mer eklektiskt urval med exempel som ”Intruder”, ”San Jacinto” och ”Rhythm of the Heat” i omstöpningsstolen. Gabriel samarbetar med dirigenten John Metcalfe. Inte alltför överdramatiserade nya versioner utlovas. Metcalfe är enligt Gabriel ”mer minimalist än West End-musikalproducent…”.

Förre Genesis-frontmannen (det är snart 30 år sedan, men dock) sägs söka speciella upplevelser genom meditation, vattentanksterapi (eller vad det nu kallas på svenska) och esoterisk litteratur. Däremot inte genom droger, hävdas i intervjun. Inte numera i alla fall. I det förflutna finns en del drogrelaterade upplevelser som han tycks kunna klara sig utan att reprisera. I slutet av 1970-talet höll han på att bli den förste musikern i rymden, men det påbörjade NASA-projektet kraschade på grund av att en iransk finansiärs tillgångar konfiskerades.

– Yeah, that was a strange story, som Gabriel sammanfattar det.

En gång på 1970-talet blev han och hans band en gång förväxlade med medlemmar ur Baader Meinhof-ligan under en turné på väg till Frankrike genom Schweiz där några medborgare reagerade på några av bandmedlemmarnas klädsel (inklusive Gabriels egen halsduk som han bar på grund av ansträngda stämband) och ringde polisen. Det hände strax efter mordet på den tyske arbetsgivarchefen Schleyer. Gabriel & Co greps av uppenbarligen mycket nervösa poliser och inlåsta. Lagens arm undrade trodde inte på försäkringarna om att det rörde sig om ett gäng musiker och undrade var i så fall instrumenten var – i en annan transport. En á capella-version av sången ”Excuse me” i cellen övertygade dock poliserna om att kolla alla medhavda papper igen och till slut kom de iväg till nästa konsert.

Förresten, visste nu att Dolly Parton var påtänkt som duettpartner i ”Don’t Give Up” innan Kate Bush tillfrågades? Dolly tackade nej, vilket i eftertankens klargörande ljus knappast kan kallas en katastrof…

Mer om detta och mycket annat i intervjun som ni kan hitta här.

 

 

 

Larm och liknelser när förnuftets revolution fortsätter

yemenity2010 skivrecension ,

Intensivt och industriellt. Pure Reason Revolution gör något slags hybrid mellan sina två tidigare album på ”Hammer and Anvil” (2010, Superball Music).

Hammaren slår mot städet. Titeln skapar en del inte helt irrelevanta associationer till hur det låter om Pure Reason Revolution. De är ofta explosiva, men på ett nyanserat sätt. Går det ihop? Det brittiska bandet är relativt ungt och slog igenom 2007 med ”The Dark Third” (som jag recenserat här) och då tilltalades av såväl det episka anslaget som den ständigt närvarande mystiken i ett tematiskt upplagt album med lån från både barock och banbrytande 1970-talsprog. Bland annat. Antagligen. De hade i alla tidigt hittat en egen identitet mitt i allt detta. Och nyttjade effektivt samspelet mellan främst en manlig och en kvinnlig röst (Jon Courtney och Chloe Alper). Två år senare kom ”Amor Vincit Omnia” och något hade hänt, mest omedelbart i soundet som lät mer elektroniskt och statiskt, i kombination med ett mer uppstyckat, fristående låtorienterat material. Inte lika episkt, inte riktigt lika fascinerande men ändå med en egen igenkännbar prägel, en stämning som gick att ta på trots en mer utbredd monotoni och radiovänlighet (som mycket väl kan ha vunnit dem flera nya fans).

Förra året fortsatte äventyret med ”Hammer and Anvil” som jag först nu studerat in mer noggrant. Vad har hänt? Ja, nu lägger de sig någonstans emellan de två polerna från förr men skönjbart närmare tvåan än ettan. Man kan förledas tro sig göra en hybrid mellan, säg, Nine Inch Nails och The Mars Volta på inledande ”Fight Fire”. Omgående etableras en påtaglig och respektingivande tyngd och balans mellan mullrande basgångar, hyvlande gitarrer, syntetiska stänk och samma sångdueller mellan vokalisterna som förut. Sammantaget ett mer industrilandskapsorienterat album där redan omslaget tycks utlova något futuristiskt och rentav dystopiskt, en vision liknande det vi sett i filmer som ”Brazil” eller ”1984” . PRR mal envetet på och ger oss i processen korta men tankestimulerande titlar som ”Black Mourning”, ”Blitzkrieg” och ”Open Insurrection” att kontemplera över. Ju mer man begrundar texterna desto mer verkar protagonisterna (vilka de nu är) inbegripna i ett konstant krigstillstånd, manifesterat i strofer som ”For I am a vulture / unscathed by the wounds / That appeared from a swing of the knife to the flesh” eller ”Did you hear the diving bombs? / Did you see the dying ones?”. Partystämning rakt över, med andra ord.

Det är om inte annat en samling sånger som snabbt skapar känslan av att de förtjänar att trängas in i bit för bit under en längre period. Här finns en intensitet och en karaktär som direkt skvallrar om att det måste finnas en djupare tanke med alltihop, en ambition att säga något om samtiden med liknelser och larm som vapen. Eller också är PRR bara skickliga manipulatörer som lurar mig att tro på luftslott utan substans. Vi får se när året är slut hur jag värderar helheten. Och kommer den här förnuftets revolution på TV när den slagit rot? Gil Scott-Heron är inte längre ibland oss för att leverera facit.

Majestätiska toner i Majorna – med vissa undantag

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

För första gången inomhus – på gott och ont, men musikaliskt var årets upplaga av ”Slottsskogen Goes Progressive” nästan genomgående njutbar. Trots eller tack vare att den inte levde upp till sitt namn. Platsen var den här gången Musikens hus i Majorna i stället för Villa Belparc i Slottsskogen. Den omgivande miljön var inte lika attraktiv, men samtidigt innebar scenförändringen troligen en tätare atmosfär och ett jämnare helhetsintryck.

Kavalkaden inleds i år av Soniq Circus, ett svenskt band som verkar vilse i sina egna pretentioner. Jag försöker hitta in i deras 70-talistiskt inspirerade värld utan att helt lyckas. Sångaren lider möjligen av ett Dracula-komplex med tanke på den rödsvarta cape som svajar bakom honom. Det är tyvärr inte det enda som svajar. Sånginsatserna utgör inte höjden av stabilitet. Kvartetten är överlag kompetenta instrumentalister, men vilka är de egentligen? Vad vill de? Sagde sångare försöker få igång publiken med lättsamma gallups och dylikt mellan sviterna, men mottagandet förblir ändå svalt. Den möjligtvis innehållsrika lyriken går  inte fram alls i ljudbilden och jag vågar inte svara på hur mycket den betyder för deras koncept. Men ett recept för mer framgång kunde vara att värva ny vokalist…

Nevärlläjf är däremot några som hittat sitt kall. Kaosfusion någonstans emellan Chick Corea och Mars Volta vore ett av flera möjliga sätt att placera dem musikaliskt. Mer jamsession än melodiradio, men samtidigt med till synes fullständig kontroll. Det svänger, ett snett leende lurar hela tiden i bakgrunden och titlar som  ”Melonkejsaren” och motsvarigheten till ”köttbullsgratäng” på tyska åtföljer de mestadels instrumentala styckena. Jag har aldrig hört dem innan och vet inte när det kommer att hända igen, men nu börjar kvällen tända till efter den ljumma inledningen. Deras Myspace-avdelning ger vid handen att allt började i Mora 2005 men tog fart på allvar två år senare med seger i talangtävlingen Musik direkt och belöning i form av ett gig på Stockholms jazzfestival.

Andromeda är uppenbarligen veteraner, trots att jag aldrig hört dem tidigare. Tydligen har de över tio år på nacken och en entusiastisk skara beundrare som tryckte på framför scenen. Själv fick jag efterhand röra mig allt längre från densamma, inte för att det var dåligt – men väldigt volymstarkt. Man måste tänka långsiktigt ibland. Andromeda är tunga, dova, tighta och dramatiska i sin variant av progmetal som mer imponerar på mig än verkligen går rakt in i hjärtat. De har inte samma spännvidd som ett Dream Theater eller ens norska Circus Maximus men utstrålar starkt självförtroende och scenvana, mal på konsekvent och får snabbt med sig publiken genom hårt arbete och rutin…

… som även finns i överflod hos Agents Of Mercy. Visserligen har inte den här konstellationen i sig så många år på nacken, men den samlade meritlistan hos medlemmarna som huserat i exempelvis The Flower Kings och Unifaun förut (och kanske fortfarande gör det, även om åtminstone de förstnämnda verkar ha tagit en längre konstpaus) är, kort sagt, lång och respektingivande. Jämfört med just Flower Kings är de symfoniska preferenserna mer nedskruvade, men fyra medelålders musikvirtuoser och en kompletterande ungtupp bakom trummorna river av sina relativt sett rakare och bluesigare men fortfarande spännande skapelser med en påtaglig energi. Och sångaren Nad Sylvans förkärlek för teatrala manér gör honom till kvällens främsta publikdomptör. Det här är bättre än när jag såg dem för knappt två år sedan i en mer neutraliserande lokal norr om Göteborg. Nu uppstår omgående klubbstämning och intimt samspel med lyssnarna från inledande ”The Duke of Sadness”, nästan allsångsvänliga ”Peace United” och framåt. Perfektionister som de är bekymrar sig framförallt Sylvan och gitarristen Roine Stolt över bristande repetitioner och medhörning i monitorerna, men de skulle inte verka särskilt ringrostiga eller out-of-tune om de inte själva påpekade det.

Italienarna Alex Carpani Band, aftonens enda utländska akt, spelade i Lidköping för två år sedan, men mina intryck sedan dess hade grumlats. Tyvärr ger stora delar av publiken upp efter en möjlig överdos tunggung och golvet är betydligt glesare, även om konferencieren Mikael Bennerhed verkligen puffar entusiastiskt för ett band som uppenbarligen ligger honom varmt om hjärtat. Och visst är de bra, även om jag själv ändå lämnar lokalen strax efter midnatt utan att ha hållit ut ända till slutet. Anslag av funk, ”lagom” långa låtar i sammanhanget och sympatisk inställning skapar en attraktiv kombination som jag absolut kan tänka mig mer av. Dock är sånginsatserna även här det svagaste kortet; inte en ren stämningssänkare som i fallet Soniq Circus, men de skulle nog kunna bryta ytterligare mark med någon mer karismatisk och dynamisk scenpersonlighet i centrum.

Annars var det här i stort kanske den mest helgjutna Progfesten i Slottsskogen av de tre jag hittills besökt, med fyra band som definitivt hittat sin linje och ett som fortfarande letar efter den. Det är ganska bra, procentuellt sett.

Not: Evenemanget anordnas sedan flera år i följd av GARF (Göteborgs artrockförening) och har i år haft uppbackning från framförallt Studiefrämjandet och Göteborgs stad. 

Bush inventerar bakluckan

yemenity2010 skivrecension , ,

Tydligen var hon inte helt nöjd med allt hon gjort – men vem är det? Kate Bush ger sig på nytolkningar av sina gamla sånger på ”Director’s Cut” (Fish People, 2011). 

Och det låter…annorlunda. Inte chockerande men det handlar ändå om en ny skrud, ett nytt tilltal. Numera är rösten mer dolsk, mörkare och mognare och det är klart att det händer en del under 30 år. Sedan 1978 och framåt har det successivt blivit mindre av skyhöga toner som i stället ersatts av en fylligare stämma. Arrangemangen är på ett sätt mindre äventyrliga nu, eller åtminstone mer introspektiva och atmosfären mer kontemplativ – även det med ålderns rätt?

Jag kommer ihåg mina första reaktioner på Bushs genombrott med ”Wuthering Heights” 1978. Skrämmande. Otäckt. Det tog några år att komma över. Sedan blev nog ”Babooshka” en tändande gnista till min omvändelse när jag bör ha varit omkring tolv år. I slutet av 1980-talet var jag definitivt såld. Och numera ser jag även ”Wuthering Heights” som en klassiker. Under det senaste decenniet har hon ägnat sig mer åt familjeliv, men kom efter en lång bortovaro tillbaka starkt 2005 med ”Aerial” och redan där var det uppenbart att mogen reflektion hade intagit huvudrollen snarare än excentriska uttryck och banbrytande ljudbyggen. Efter 50-årsstrecket är det väl tillåtet. Det ryktas nu om pågående arbete med helt nytt material också. Och jag hoppas att det här inte blir det sista vi hör.

Kate Bush nådde kanske sin definitiva artistiska peak 1985 med albumet ”Hounds of Love”. Men hon har aldrig varit ointressant. Nu är det två album som inventerats och ett urval av sångerna har omarbetats. De är hämtade från 1989 års ”The Sensual World” och ”The Red Shoes” som släpptes fyra år senare, innan det långa uppehållet.

Inledande ”Flower of the Mountain” är egentligen det vi känner som titellåten från ”The Sensual World”, med tillskott i form av ett stycke ur romanen ”Odysseus” av James Joyce, tidigare inte tillåtet att använda, men efter trägen lobbying och väntan, så… Nyversionen slår an tonen som gäller för CDn i stort; en mer utdragen och nedtonad uppbyggnad, inte lika emotionellt intensivt som förut. Kraften finns där fortfarande, men attacken är nedskruvad. Inte för att just den här sången ens tidigare var en av hennes mer hårtslående, men mönstret anläggs alltså här.

Korus i ”Deeper Understanding” var tidigare bearbetat med en vocoder (en röstförvrängare som i vår mer avancerat digitaliserade era ersatts av AutoTune). Resultatet är mer dissonant och inte lika melodiskt glasklart, till en text som tidigt tog upp persondatorernas inflytande på beteendet när den först släpptes 1989. ”This Woman’s Work” är i original närmast felfri, oerhört påträngande men sparsamt instrumenterad. Varför göra om den överhuvudtaget? Jag vet att jag inte är den enda som undrat. Om inte för att helt omdefiniera den som här, kanske. Det är verkligen en alternativ tolkning – samma sång men för andra syften och sinnesstämningar med änglakörer svävande på moln, i stället för ‘mitt i smärtan’-känslan som fanns från början. Jag var skeptisk inför idén att ens våga röra den här klenoden med föresatsen att förbättra den, men kan se poängen. Utan att alls vilja glömma ursprungsversionen, den fortfarande odödliga.

Överhuvudtaget har jag större förståelse för idén att uppdatera materialet från 1993. Den skivan lyfte inte till riktigt samma höjder som föregångarna, men pärlor som ”Moments of Pleasure” håller fortfarande. Behövde den ett nytt ansikte? Tydligen. Och det inåtvända, mindre publikfriande betonas även här. Det nya elementet som främst tillför en ytterligare dimension är en ordlös körstämma som dyker upp med jämna mellanrum.

Finns det något kvar av det rytmiska? Ja, ”Lily”, ”The Red Shoes” och ”Rubberband Girl” räknas väl dit. Den förstnämnda är fortfarande distinkt men dovare och mer ‘mulen’ med en inneboende mystik och en text om skyddsänglar, eller vad det nu egentligen rör sig om. Vem vet något säkert med Kate? Den sistnämnda ligger allra sist och är inte mest nödvändig i samlingen, utan bör ses mer som en roande parentes. Låten var aldrig ett av hennes mest lysande ögonblick överhuvudtaget. ”Top of the City” har dock en dynamik och spänning som kanske är ännu mer markerad nu.

– Det är alltid något som gått fel, säger Kate Bush om sina egna tidigare bedrifter till tidskriften Mojo (juni 2011) och talar om missnöje med enstaka textrader och överarbetade passager.

– Där kommer alltid att finnas brister. Men det finns brister som är tilltalande. Det är viktigt att ha brister, det är en del av att vara människa.

Om de nya versionerna av gamla favoriter inte faller fansen i smaken…

–…så finns ju de gamla kvar, eller hur? replikerar auteuren på en fråga om hon inte försökt förbättra det som inte kan bli bättre, eller riskerar att bryta den känslomässiga förbindelsen lyssnarna kan ha byggt upp med speciella sånger sedan lång tid tillbaka.

Och de farhågorna gäller kanske framförallt ”This Woman’s Work” (som upptar ”sacred space in the pantheon” i Mojos ögon) och ”Moments of Pleasure”. Däremot erkänner Bush att ”Rubberband Girl” är den nyinspelning här som ligger henne minst varmt om hjärtat, men att hon ville ”göra någonting riktigt annorlunda”.

– It’s just a silly pop song, really.

Jo, i jämförelse med det mesta hon gjort i övrigt, så absolut. Å andra sidan är det inte mycket i katalogen som platsar under rubriken ”silly”. Att hon överhuvudtaget ger intervjuer är ganska sällsynt, men inte lika otänkbart som turnéer. Enligt Mojo inträffade hennes senaste fullskaliga konsert på våren 1979 (vilket hon själv motiverar med att det visserligen var roligt, men väldigt utmattande). Och kontrollbehov har alltid varit ett signum sedan ett par år in i karriären. Det är inte troligt att nästa album kommer att kunna pressas fram snabbare av någon bolagsmogul (eller beundrarkampanj) men Bush bekräftar att processen är igång. Lovande så långt…