Synliga sprickor och sprakande refränger med Rikard Sjöblom

Spruckna relationer och spännande rock-eklekticism genomsyrar ”Lamentations” med svenska Gungfly (Progress Records, 2011).

 

Den här skivan har följt mig med oregelbunden frekvens under ett par månader, sedan jag såg Rikard Sjöblom et al på en utomhusscen i Lidköping insorterade under artrock-stämpel i somras. Är det det? Tjaaa… Mannen pendlar utan prut mellan 70-talsrocker och 50-talscrooner alternativt pastisch av en pastisch av en sådan (läs: Chris Isaak eller själsfrände). Lägg till moog-drillar, Beatles-riff och homager till alla och envar – öppet redovisade på hemsidan. Soundet orienterar sig dock mest mot ett ideal från mitten av just 1970-talet, enklast uttryckt, men utan att kännas fullständigt förlegat. Flower Power möter mer aggressiva tillstånd, parat med texter om skilsmässor, splittrade familjer, om att höra hemma i en grupp men ändå inte – och så vidare.

Stundtals är det fläsksvålat påstridigt  och ett inbjudande ös som sedan samsas med nedtonade genreflirtar. Som konsument är det här något av en humörhistoria, i alla fall för mig. Ibland kan jag ta in allt utan förbehåll; andra dagar känns det inte lika spontant angeläget, utan att jag direkt kan identifiera vad jag för tillfället vänder mig emot. Sjöblom kan för delar av den tänkta publiken vara bekant från bandet Beardfish, som jag själv inte blivit riktigt fascinerad av så här långt. Också utan att omgående kunna förklara varför. Men andra CD:n under Gungfly-etiketten är för det mesta, det ska klargöras, en positiv bekantskap med påfallande klar egen profil mitt i all musikalisk eklekticism.

”In This House” är en vräkig historia och en av höjdpunkterna. ”White Light” är också en omedelbar hitkandidat med brandröksrefräng. ”And She Drives Me…” står för den andra sidan av myntet, en ballad med piano och hammondorgel med bitterljuv stämning och en text om besvärliga relationer. Som ofta i den här sångsamlingen, som andas viss terapeutisk tematik. Jag vet inte vad som är självupplevt respektive helt uppdiktat eller lånat från andras erfarenheter, eller om den frågan är viktig för upplevelsen jag förväntas få.

”We Will Never Leave” är ett mer episkt stycke, närmare tio minuter långt, med såväl suggestivt stillsamma passager som uppskruvade strofer med ylande gitarrer och vibrerande baskaggar. I skön förening med, hör och häpna, skildringar av hemfrid eller bristen på sådan. ”You killed a part of me right here…” är en demonstrativt tydlig textrad om skador som uppstår vid separationer och kraschade kommunikationer människor emellan. De ödesmättade pianoinsticken och alternerande faserna med tempoökningar och stegrad dramatik gör sviten till det som mest liknar renodlad progressive rock.

Not: Två av medmusikerna heter Petter och Rasmus Diamant, vilket jag bara tyckte var värt att nämna. Sjöblom själv envisas med att göra sitt eget namn i stort sett osynligt inom konvolutets ramar men spelar troligen en hel del av de närvarande instrumenten på egen hand.

Not 2: En konsert-DVD inspelad i Gävle följer med paketet.

Fler synpunkter angående skivan finns på Progarchives.

Grym energi under gråa skyar

Artrock – rock med konstnärliga ambitioner bakom? Ja, det är väl den enklaste beskrivningen. Fyra band som på olika sätt kan inordnas i den kategorin, intog Stadsträdgården i Lidköping i torsdags kväll. Fyra nya bekantskaper för mig, och framförallt de två sista är jag absolut beredd att höra mer av.

 

Egentligen är lite osannolikt att en småstad som Lidköping ståtar med en artrock-förening, men det gör den. LARS står för Lidköpings artrocksällskap, helt enkelt. Under en period deltog jag ganska regelbundet på lyssnarträffar med teman som Pink Floyd, Gentle Giant eller italienska progressivrockare från 1970-talet och framåt, men sedan kom annat emellan, som ett års utlandsarbete och andra tillfälliga prioriteringar. Tre somrar i rad har föreningen dock arrangerat en sommarkonsert varje år på utomhusscenen i den så kallade Stadsträdgården, i år med ekonomiskt stöd från framförallt kommunen och Studiefrämjandet.

Även om jag tror mig ha fått ganska bra grepp om genren (med alla sina subgenrer) på senare år, är det bara att inse att det här är en ständigt växande djungel. Och att i det här fallet var samtliga fyra band nya för mig. Sinsemellan var det också fyra skiftande körstilar på den här faktiskt ganska breda vägen som demonstrerades.

Wonderland – från Alingsås, om jag hörde rätt – öppnade med en i sammanhanget förhållandevis rak och nästan hitmässig inriktning. En högst inexakt referens kan vara Saga, men det säger verkligen inte hela sanningen. I samma sannings namn bör jag erkänna att jag inte var där i tid och därför inte har en helt rättvisande bild, men imponerades av tyngden och det klara soundet, kanske mer så än av själva låtarna.

The Windmill hade tagit sig hit från det stora landet i väst, alltså Norge, och svarade för en mer klassisk 1970-talsorienterad repertoar, det vill säga eget material men exempelvis äldre Genesis och Yes som möjliga influenser. Det började och slutade med sviter i 20-minutersformatet, inklusive flera intressanta idéer men tyvärr också en del problem med ljudet (som i alla fall de själva uppfattade, annars var det här ljudmässigt en utmärkt afton). Bandet är inte heller den mest slående karismatiska samling scenpersonligheter jag sett, men låt oss säga att de låter musiken tala. Intrycket blev aningen ojämnt, inte minst på grund av bristande publikkontakt, men de kan sin progressiva rockhistoria och håller ett arv levande som många kanske trodde vara dött för ett tiotal år sedan, men som visat sig vara oväntat livskraftigt. Och saxofonen var ett uppfriskande inslag i ljudbilden.

Gungfly är format kring Rikard Sjöblom, med meriter från bandet Beardfish (som jag har hört en del av, men inte riktigt fastnat för). Han och medbrottslingarna här jobbade desto hårdare för att få igång publiken, som bestod av en skara på uppskattningsvis ett 50-tal entusiaster i den ‘hårda kärnan’ medan andra nyfikna strömmade från och till under kvällen. Tempot var i regel högre uppskruvat och råmaterialet  jämförelsevis P3-ifierat; mer rytmiskt, ettrigt och ibland rentav dansant, samtidigt som musiken rymmer en hel del komplexitet i ett mer komprimerat format. Sjöblom introducerade påfallande lättsamt sina texter om allt från otrohet och yuppie-kultur till livet som barpianist (vilket tydligen är en del av hans förflutna – annars håller han sig själv till gitarr och sång på scen den här gången). En liten uppenbarelse av det slag som förhoppningsvis väcker intresset hos fler ur en yngre generation för en genre med flera förgreningar och som kan vara en utmaning att utforska, på gott och ont. Sjöbloms influenser spänner, enligt den egna hemsidan, mellan Jethro Tull, Foo Fighters och Elton John. Bara så att ni vet.

Intensiteten tilltog än mer med holländska Sky Architect som rör sig i en mer svårtillgänglig terräng men skickligt bygger upp sin egen identitet med en energi som gladde de flesta av oss som trotsat det tilltagande regnet och stannat till slutet. Det kan påminna en del om de polska banden Riverside och Indukti (vilket är en väldigt inom-artrockalisk referens, jag vet, men vad gör man?) men aningen mindre industrimetalliskt. Det är tungt men också med inkorporerade jazzinslag, nästan i alla fall. Från grunge till lounge och med en uttalad ‘homage’ till Sverige, ett land de säger sig älska. Det är ett ungt gäng som säkert kommer att göra mer väsen av sig i framtiden, vilket framhölls av konferencieren (och arrangerande föreningens drivande kraft) Mikael Bennerhed. De har hunnit med ett par skivor redan, men ser ut att kunna skaka fram fler framöver. För mig var deras framträdande en inkörsport till något som jag skulle kunna bli mer fascinerad av, om det inte försvinner i mängden bland allt annat jag vet jag skulle kunna fängslas mer av. Konkurrensen är hård, inte bara i musikvärlden…

…och de som vill ha mer kött på benen om vilka genrer och tongivande influenser det egentligen handlar om, kan gå in på Prog Archives (en liten djungel i sig) eller som aptitretare nöja sig med den här introduktionen från Allmusic. Jag lär återkomma till det här fältet fler gånger.