Spruckna relationer och spännande rock-eklekticism genomsyrar ”Lamentations” med svenska Gungfly (Progress Records, 2011).

Den här skivan har följt mig med oregelbunden frekvens under ett par månader, sedan jag såg Rikard Sjöblom et al på en utomhusscen i Lidköping insorterade under artrock-stämpel i somras. Är det det? Tjaaa… Mannen pendlar utan prut mellan 70-talsrocker och 50-talscrooner alternativt pastisch av en pastisch av en sådan (läs: Chris Isaak eller själsfrände). Lägg till moog-drillar, Beatles-riff och homager till alla och envar – öppet redovisade på hemsidan. Soundet orienterar sig dock mest mot ett ideal från mitten av just 1970-talet, enklast uttryckt, men utan att kännas fullständigt förlegat. Flower Power möter mer aggressiva tillstånd, parat med texter om skilsmässor, splittrade familjer, om att höra hemma i en grupp men ändå inte – och så vidare.

Stundtals är det fläsksvålat påstridigt  och ett inbjudande ös som sedan samsas med nedtonade genreflirtar. Som konsument är det här något av en humörhistoria, i alla fall för mig. Ibland kan jag ta in allt utan förbehåll; andra dagar känns det inte lika spontant angeläget, utan att jag direkt kan identifiera vad jag för tillfället vänder mig emot. Sjöblom kan för delar av den tänkta publiken vara bekant från bandet Beardfish, som jag själv inte blivit riktigt fascinerad av så här långt. Också utan att omgående kunna förklara varför. Men andra CD:n under Gungfly-etiketten är för det mesta, det ska klargöras, en positiv bekantskap med påfallande klar egen profil mitt i all musikalisk eklekticism.

”In This House” är en vräkig historia och en av höjdpunkterna. ”White Light” är också en omedelbar hitkandidat med brandröksrefräng. ”And She Drives Me…” står för den andra sidan av myntet, en ballad med piano och hammondorgel med bitterljuv stämning och en text om besvärliga relationer. Som ofta i den här sångsamlingen, som andas viss terapeutisk tematik. Jag vet inte vad som är självupplevt respektive helt uppdiktat eller lånat från andras erfarenheter, eller om den frågan är viktig för upplevelsen jag förväntas få.

”We Will Never Leave” är ett mer episkt stycke, närmare tio minuter långt, med såväl suggestivt stillsamma passager som uppskruvade strofer med ylande gitarrer och vibrerande baskaggar. I skön förening med, hör och häpna, skildringar av hemfrid eller bristen på sådan. ”You killed a part of me right here…” är en demonstrativt tydlig textrad om skador som uppstår vid separationer och kraschade kommunikationer människor emellan. De ödesmättade pianoinsticken och alternerande faserna med tempoökningar och stegrad dramatik gör sviten till det som mest liknar renodlad progressive rock.

Not: Två av medmusikerna heter Petter och Rasmus Diamant, vilket jag bara tyckte var värt att nämna. Sjöblom själv envisas med att göra sitt eget namn i stort sett osynligt inom konvolutets ramar men spelar troligen en hel del av de närvarande instrumenten på egen hand.

Not 2: En konsert-DVD inspelad i Gävle följer med paketet.

Fler synpunkter angående skivan finns på Progarchives.