Larm och liknelser när förnuftets revolution fortsätter

Intensivt och industriellt. Pure Reason Revolution gör något slags hybrid mellan sina två tidigare album på ”Hammer and Anvil” (2010, Superball Music).

Hammaren slår mot städet. Titeln skapar en del inte helt irrelevanta associationer till hur det låter om Pure Reason Revolution. De är ofta explosiva, men på ett nyanserat sätt. Går det ihop? Det brittiska bandet är relativt ungt och slog igenom 2007 med ”The Dark Third” (som jag recenserat här) och då tilltalades av såväl det episka anslaget som den ständigt närvarande mystiken i ett tematiskt upplagt album med lån från både barock och banbrytande 1970-talsprog. Bland annat. Antagligen. De hade i alla tidigt hittat en egen identitet mitt i allt detta. Och nyttjade effektivt samspelet mellan främst en manlig och en kvinnlig röst (Jon Courtney och Chloe Alper). Två år senare kom ”Amor Vincit Omnia” och något hade hänt, mest omedelbart i soundet som lät mer elektroniskt och statiskt, i kombination med ett mer uppstyckat, fristående låtorienterat material. Inte lika episkt, inte riktigt lika fascinerande men ändå med en egen igenkännbar prägel, en stämning som gick att ta på trots en mer utbredd monotoni och radiovänlighet (som mycket väl kan ha vunnit dem flera nya fans).

Förra året fortsatte äventyret med ”Hammer and Anvil” som jag först nu studerat in mer noggrant. Vad har hänt? Ja, nu lägger de sig någonstans emellan de två polerna från förr men skönjbart närmare tvåan än ettan. Man kan förledas tro sig göra en hybrid mellan, säg, Nine Inch Nails och The Mars Volta på inledande ”Fight Fire”. Omgående etableras en påtaglig och respektingivande tyngd och balans mellan mullrande basgångar, hyvlande gitarrer, syntetiska stänk och samma sångdueller mellan vokalisterna som förut. Sammantaget ett mer industrilandskapsorienterat album där redan omslaget tycks utlova något futuristiskt och rentav dystopiskt, en vision liknande det vi sett i filmer som ”Brazil” eller ”1984” . PRR mal envetet på och ger oss i processen korta men tankestimulerande titlar som ”Black Mourning”, ”Blitzkrieg” och ”Open Insurrection” att kontemplera över. Ju mer man begrundar texterna desto mer verkar protagonisterna (vilka de nu är) inbegripna i ett konstant krigstillstånd, manifesterat i strofer som ”For I am a vulture / unscathed by the wounds / That appeared from a swing of the knife to the flesh” eller ”Did you hear the diving bombs? / Did you see the dying ones?”. Partystämning rakt över, med andra ord.

Det är om inte annat en samling sånger som snabbt skapar känslan av att de förtjänar att trängas in i bit för bit under en längre period. Här finns en intensitet och en karaktär som direkt skvallrar om att det måste finnas en djupare tanke med alltihop, en ambition att säga något om samtiden med liknelser och larm som vapen. Eller också är PRR bara skickliga manipulatörer som lurar mig att tro på luftslott utan substans. Vi får se när året är slut hur jag värderar helheten. Och kommer den här förnuftets revolution på TV när den slagit rot? Gil Scott-Heron är inte längre ibland oss för att leverera facit.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s