Dennis Lehane återvänder till sina gamla hjältar, och ett tidigare fall, i den oavbrutet rafflande och dessutom tankeväckande ”En mörk välsignelse” (Bonniers 2010)

”Närmare femtusen års civilisation, tvåtusentrehundra år sedan biblioteket i Alexandria, över hundra år sedan flygplanet uppfanns och tillgång till lövtunna datorer för att nå hela jordklotets intellektuella rikedom, men att döma av flickorna i rummet var det enda framsteg vi hade gjort sedan elden att förvandla typ till ett omniord, som var lika användbart som verb, substantiv, bestämd artikel eller som en hel mening om nöden så krävde.” (Privatdetektiv Patrick Kenzie grubblar över den lingvistiska utvecklingen på sidan 137).

De är tillbaka, om än möjligen bara för ännu ett par hundra sidor. Ni får väl själva se vad ni tror efter att Lehane (en av världens nu levande bästa författare, alla kategorier) återuppväcker deckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro ur slummern – eller vad de nu egentligen sysslat med sedan vi såg dem sist. Då hette boken på svenska ”Svart nåd” och var, intressant nog, den första i serien att översättas till svenska. Jag vill minnas att jag fick den i present och slukade den, fängslad av författarens förmåga att både bruka brutalt våld men ändå inte själv helt uppslukas av behovet att exponera just brutalitet. Det verkade alltid finnas ett syfte med det, och berättelsen tog ett otal vändor innan den landade i ett både överraskande, motsägelsefullt och tillfredsställande slut.

Överraskad  och uppslukad har jag fortsatt bli av de tidigare böckerna i serien, som efterhand kom att släppas även på svenska. Men då jag haft chansen att jämföra, så är Lehane att föredra på engelska. Det är något med hans mest eleganta formuleringar som inte riktigt lånar sig till svenska, men visst är han fullt läsbar även på vårt språk och översättningen av ”En mörk välsignelse” (som nästan är en bättre titel än originalets ”Moonlight Mile”) har jag inga direkta invändningar mot. Den flyter på, i en överhuvudtaget lättläst, mycket driven och kanske nödvändig hopknytning av ett tidigare fall som frustrerat både huvudpersonerna och säkert många läsare. I ”Gone, Baby, Gone” från 1998 letade duon/paret (det varierar) efter en försvunnen flicka och tvingades till ett svårt beslut som de aldrig helt kunnat släppa. Och jag försöker nu verkligen att inte avslöja för mycket om handlingen i den boken och vari det verkliga dilemmat bestod, men den då fyraåriga flickan Amanda är nu i övre tonåren – och återigen försvunnen.

Patrick och Angela lever numera ihop och har själva en dotter. Patrick försörjer sig med fall som egentligen ligger under hans värdighet, men de betalar åtminstone hyran, medan Angela i princip har pensionerat sig från det hårda livet på gatan och blivit mer av hemmafru efter bästa förmåga. Nu ser de chansen att i någon mån göra bot för synder de inte är fullständigt säkra på att ha begått, men inte heller har helt rent samvete över. Frågan som väcks är inte bara var Amanda har tagit vägen, utan även vem hon har blivit. Och svaren fascinerar ju mer de tränger in i mysteriet, på vägen konfronterande Amandas mor (aldrig porträtterad som en idealisk sådan), lärare och rektorer, socialarbetare och andra som kommit i kontakt med tjejen. Och som grädde på moset, en grupp ryska gangsters. Allt det här skulle kunnat bli en klichéspäckad kanonad av konflikter och undre-världen-utflykt utan större litterärt värde. Men Lehane lyckas som vanligt göra något eget av förutsättningarna som han själv skapat.

Han känner sitt Boston – inbillar jag mig, jag som bara tillbringat några dagar där för 20 år sedan. Han glömmer inte heller bort att sätta kriminalitet och våld i ett socialt perspektiv (något som exempelvis den annars mycket skickliga men troligen överproduktiva Patricia Cornwell har svårare med) och äger förmågan att ge framträdande roller inte bara åt extrema och skarpt markerade personligheter med nästan övernaturliga förmågor, utan även åt högst medelmåttiga, ibland rent korkade och tack och lov även en del normala, anständiga och till synes ansvarstagande individer längs vägen. Till de mer minnesvärda hör som vanligt Bubba, en storväxt och halvt psykotisk herre som Patrick anlitar när han behöver mer muskelkraft med sig. Men Bubba måste brukas med begränsningar och få klara anvisningar om var gränserna går. Förhoppningsvis förstår han dem. Men han har samtidigt oanade softa sidor någonstans och en lojalitet som gör att han faktiskt även kan användas som barnvakt.

Speciella och uttrycksfulla är även de ryska torpederna vars roll i sammanhanget medvetet presenteras som oklar och som fortsätter vara motsägelsefull ända fram till finalen. Och så inte minst Amanda, som utvecklats till en brådmogen och mycket målmedveten ung kvinna med en egen agenda, eller vad det nu egentligen är fråga om. Ja, där har vi väl de viktigaste hörnpelarna i handlingen, som i övrigt kanske ska lämnas mer åt läsaren att utforska. Sedan kan jag fråga mig själv varför jag inte vill avslöja för mycket om upplösningen av föregångaren ”Gone, Baby, Gone” eftersom det blir ganska uppenbart bara av att läsa baksidestexten på uppföljaren. Och om du lyckas undvika den, så framgår det snart av själva boken. Vad jag vill säga med detta är väl att det är en fördel att läsa böckerna i rätt ordning för att greppa helheten och få en bättre bild av vilka vi möter.

Och ta gärna hela serien i ett svep om ni har tid, med början i ”En drink före kriget” och framåt. De är hårdsmälta men Lehane har som sagt kapaciteten att motivera de förekommande grymheterna med förklaringar som har att göra både med det omgivande samhället och människans egna innebonde mörka drifter. Förutom serien om Kenzie/Gennaro är han känd för ”Rött regn” (eller ”Mystic River” som även blev film i regi av Clint Eastwood), ”Patient 67” (”Shutter Island”, dito av Martin Scorsese) och ”Ett land i gryningen”  (”The Given Day”). Den sistnämnda har jag inte lyckats ta mig igenom trots ett par försök att komma igång på allvar och undrar om det beror på en överdos baseboll i inledningen eller ren lättja. Den spänner över ett nästan överdimensionerat galleri karaktärer i Boston under början av 1900-talet. Men någon gång ska jag avsluta det projektet också och förhoppningsvis kunna utropa ännu ett mästerverk av en i sanning stor nutida skriftställare.

Relaterade konsumentupplysningar: På russin.nu har vi hittills recenserat tre filmer byggda på Lehanes böcker: alltså de redan nämnda ”Mystic River”, ”Shutter Island” samt ”Gone, Baby, Gone” i regi av Ben Affleck.