”Låt ingen se ner på dig för du är ung” – ofta citerad bibelvers som kunde ställas på huvudet i samband med årets schlagerföljetong. De rutinerade rävarna ryker i rask takt, medan nya namn gör anspråk på att forsa in i folkhemshjärtan och fastna där, i alla fall våren ut. Själv beklagar jag främst Di Levas uttåg men inser att det kan vara ett ålderstecken.

Mina egna synpunkter på bidragen i Göteborg, med obefintlig tid för reflektion och eftertanke:

Ulrik Munther: ”Soldiers”. Helt ny bekantskap för mig, tydligen knappt byxmyndig. Vem är han? Vad gör han? Var kommer han ifrån? Vem bryr sig? Många unga flickor, påstås det. Akustisk inledning och munspel (jodå!) följs av ett försök till arenarefräng som inte precis är helt och hållet sprunget ur en färsk källa. Egentligen är hela konceptet avpassat för någon som är äldre, stadigare och med mer pondus än vad 18-åringen hunnit skaffa sig. Men kärntrupperna kanske inte bryr sig om det.

Top Cats: ”Baby doll”. För några år sedan tillbringade jag en tid som lokalreporter i Dalsland och insåg att rockabillyn var större där än någon annanstans i Sverige. Eller har jag fel? Dalsland är trots allt ett slags lillebror till Värmland och därifrån kommer de här grabbarna. De vet nog vad de gör och har förmodligen gjort det några år i The Boppers efterföljd. Illa? Inte så fruktansvärt, men passerar mig ganska obemärkt förbi. Jag kan möjligen förstå kulten kring genren för dem som är inne i den, men där är inte jag. Här hänger framgången i tävlingen mer än i de flesta fall på entusiasmen och röstvilligheten hos en hård kärna.

Sonja Aldén: ”I din himmel”. Munkmodet gör entré. Kaftan och vadmal, mörk medeltidsframtoning. I alla fall fram till scenen, där plötsligt en chockerande rosa kulör i klänningen slår emot oss. OK, vi vet att hon kan sjunga. Balladen med sin svällande uppbyggnad låter redan från scratch formsydd efter hennes förmågor men framstår också omedelbart som väldigt bekant och nästan parodiskt pompös – vilket inte behöver vara fel i i min bok. Men det är något som saknas. Är det bara ett stiligt sakralt skal eller finns det något mer substantiellt därinne? Slutbetyg får anstå.

Andreas Lundstedt: ”Aldrig aldrig”. Känd från tidigare framträdanden, inte minst med Alcazar. Och faller tillbaka på den tämjda technotradition som kunde förväntas. Rutinen lyser igenom, koreografin klichéspäckad men klarar sig från kalkonstämpel, korus fastnar nog efter ett par gånger. Jag är inte helsåld på helheten, men hade inte förväntat mig det heller. Och slutar det inte väl mycket i viskläge?

Timoteij: ”Stormande hav”. Blondiner från den landsända där jag själv bor numera. Skogsråvarning? Ok, det är sjön som gäller. Nordman-reglementet uppdaterat med mer dansbetoning, fiol, dragspel och just det, stämsjungande damer i stället för en ständigt rosslig maskulin rocker i fronten. Refrängen kan faktiskt räcka en bit, även om jag själv känner mig frestad att bruka ordet parodi för andra gången i kväll.

David Lindgren: ”Shout it out”. David vem? Från musikalvärlden, får jag veta. Det finns något ansträngt, anspänt i sättet att attackera ett material som inte ligger alltför långt ifrån det som Loreen lyckades så bra med förra veckan. Men bidraget med sina framträdande dansare genomsyras ändå av en energi som i viss mån kompenserar för bristen på en påtagligt vinnande melodislinga.

Mimi Oh: ”Det går för långsamt”. Syster till Sandra skådespelerskan? Nej, ser inte ut som det. Intressant att hennes entré genom publikhavet ackompanjeras av Fridas ”Something goin’ on”  från 1982 – det var länge sedan jag hörde den. Har jag redan sagt något om chockerande färgkombinationer så bleknar de i jämförelse med det här gänget på scen. Låten fladdrar förmodligen förbi och försvinner ut i intet och jag tvivlar starkt på en fortsättning efter delfinalen. Allt osar reservlagsserie i sammanhanget. Melodi, arrangemang, totalpaket; allt är lånta fjädrar och ganska lamt levererat.

Thomas Di Leva: ”Ge aldrig upp”. Så är han mitt ibland oss. Är han den siste i svensk artistelit att slutligen våga språnget in i just det här sammanhanget och ta risken att röstas ut av oförstående slynglar som inte inser hans självklara genialitet? På senare år har jag inte lyssnat nämnvärt på ett av landets verkliga original, men vet i alla fall att han har kapacitet. Det här kan knappast kallas hans vassaste giv någonsin, men stilen, den grundläggande personligheten och elegansen i jämförelse med genomsnittet borde ändå rendera en finalplats.

Så var det med det; kommentarerna efter den första rundan i ovetskap om vilka som senare skulle vinna folkets gunst eller inte. Med andra ord skulle jag själv enligt de spontana första intrycken skicka gamle di Leva till Globen ihop med pålitliga men inte alltid sensationella Sonja. Dark horse: David Lindgren. Men det var mina åsikter. Och jag är van att vara i minoritet…

…så vad hände? Efter första röstningen åkte veteranerna Aldén och Lundstedt ut ihop med kanonmaten Mimi. Ni ser själva vilken fingertoppskänsla jag har. Sedan rök Di Leva i mellanrundan. Ungdomarna Munther och Lindgren skickades direkt till Globen medan Top Cats och Timoteij får en ny chans att ta sig dit. Med andra ord förstärks tendensen från förra lördagen att unga uppkomlingar brädar äldre och mer etablerade artister. Med andra ord: nästa vecka är det Andreas Johnson och Björn Ranelid som har anledning att vara oroliga. Fast Ranelids claim to fame är ju än så länge något annat än skönsång…