skivrecension

Steve Hackett håller stilen på ”Wolflight”

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Av alla de forna medlemmarna i Genesis verkar gitarrekvilibristen Steve Hackett vara den mest produktive. Hur många soloalbum har han egentligen hunnit med sedan han lämnade dåvarande vapenbröderna Collins, Banks och Rutherfords sällskap för snart 40 år sedan?

Ofta är han dessutom väldigt bra. Han har inte försnillat förmågan att utforska och upptäcka. Att han är en fena på sitt instrument – akustiskt och elektriskt – är ingenting nytt. Det har dock heller aldrig handlat om att visa sig på styva linan för sakens egen skull, som en del andra klåfingriga kolleger jag härmed icke nämner vid namn… Men åtminstone en av dem heter Steve. Och tillhör ett band med fyra bokstäver i namnet. Åter till ordningen. Hackett dribblar inte. Han sätter in sina färdigheter i ett sammanhang. En värld gärna höljd i viss mystik. Mytologiska associationer väcks ofta – och ”Wolflight” är verkligen inget undantag.

Storslaget men inte storhetsvansinnigt. Här förs tankarna med förkärlek ut på ödsliga hedar eller till dolska dungar. Med de flamencoinspirerade gitarrpiruetterna som regelbundet återkommande krydda. Ibland är lyriken och dess gotiska symbolik snarast övertydlig, som i ”Love Song to a Vampire”; en högtidligt hymnartad historia med den svårfrånkomliga känslan av att bjudas in till ett ensligt herresäte med sparsamt hushåll, omgivet av regntunga skyar. Eller någon av de dystra gator där den åtminstone stundtals magnifika TV-serien ”Penny Dreadful” utspelar sig.

För övrigt, de där gråvita byrackorna på omslaget kan osökt föra tankebanorna till en annan TV-gigant, ”Game of Thrones” och de imponerande direwolves som syskonen Stark adopterar men sedan får kämpa för att behålla – och hålla liv i. De rent orkestrala inslagen är också storslagna. Som i ”The Wheel’s Turning”. Där hör man tydliga ekon av sviter som Hackett släppt ifrån sig från sent 1970-tal och framåt. Han har sina egenheter, musikaliska favoritformuleringar som har en tendens att repriseras, de bara ingår i hans DNA. Liksom de orientaliska harmonierna vilka inkorporeras, mellanledsfraseringar som knyter ihop kapitlen i några av de mer episkt anlagda kompositionerna.

”Corycian Fire” är en sådan svit som kan tyckas klämma in hela köksbänken inom strax under sex minuter. Vem kan motstå det? Inte jag. Samtidigt som ”Eartshine” utgör en del av Hacketts kanon av akustiska instrumentala stycken, de han satt en ära i att ha med sedan Genesis och framåt. Detta medan ”Loving Sea” snarast är allsångsmaterial i jämförelse. Stämsång, ystra ackordföljder och slide guitar – eller till och med steel guitar?

Som sagt. Allt ska med. Stela begränsningar är en styggelse. Amen.

Recenserat: Steve Hackett ”Wolflight” (2015, Century Media Records/InsideOut Music, avlyssnat via Spotify)

 

Relaterat: Gamle Pink Floyd-isten David Gilmour släppte nyligen ifrån sig albumet ”Rattle That Lock”, även det ute på Spotify och med ett jämförbart sound och delvis liknande kvaliteter som Hacketts här recenserade verk. Hittills har jag inte tillbringat tillnärmelsevis lika mycket tid med det som med ”Wolflight”, men möjligen kan det bli något mer utförligt utlåtande senare…

Nyanserad nostalgitripp med Natalie Prass

yemenity2010 skivrecension , , ,

Tidlöst, liksom. Stråkar. Brass. Spikpianon som drillar, alternativt andra vanligare typer av klaver att inte trampa i utan utnyttja stilfullt och med föregivet improvisatorisk elegans. Det kunde väl vara Memphis, 1970-kallt. Eller tidigare. I… Detroit? Eller egentligen när som helst under perioden som förflutit från dess fram till nu. Med hjälp av ljudtekniska landvinningar ändå uppdaterat. Det skrapar inte i skarvarna. Brusar inte i bandmaskinen. Men en klassisk inramning ändock. Allt är inlindat i en naturlig omgivning som inte är påfallande nyskapande, men inte alltid behöver vara det.

En hyllning till helyllesoul från svunna dagar, men inte så kysk och tillknäppt som det plötsligt kanske framstod i och med recensionens introducering av ordet ’helylle’. Det må vara nostalgiskt, men inte stillastående. Natalie själv låter spröd men samtidigt bestämd och målmedveten. Vem är hon? 30-årig kompositör-estradör-vokalist-keyboardist-gitarrist med rötter i Ohio och Virginia. Det här är skivdebuten i fullformat, från förra vintern. Liksom i fallet Julia Holter var det väl via något musikmagasins årsranking (säg, Uncut) som hon och skivan dök upp på min horisont.

Det gungar på. Handlaget är säkert. Anslaget nyanserat. Tilltalet med förkärlek drömskt eller betagande bitterljuvt, blickande mot horisonten. Lyssna på den vilseledande, varsamt anlagda balladen ”Violently”. OK, det där i grunden traditionella harmonibygget med få tillfällen till ohejdade utlopp kunde kanske ruckas på en aning mer ibland. Men det är nog inte Natalies natur. Hon har ett annat temperament. Och det hon gör, gör hon med klass. Som i ”Reprise” med sin minimalistiska inramning, recitation och stötar av blåsare som garnering.

Nostalgiskt? Njae, men inte nergrävt i det som varit. Det finns värden värda att bevara också.

Recenserat: Natalie Prass ”Natalie Prass” ( Spacebomb Records 2015, via Spotify)

Det svänger om Gungor

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Inte så mycket ett band i vanlig mening, utan snarast ett kollektiv. Så beskrivs gärna Gungor, grundat av paret Lisa och Michael Gungor, med nuvarande säte i Los Angeles efter att ha kryssat mellan ett par olika amerikanska stater. Deras namn tycks mig flasha förbi med ojämna mellanrum. Nu senast tror jag att jag påmindes om deras existens av Relevant Magazine.

Att beskriva dem, stoppa in dem i en enkel kategori är svårare. Det verkar helt enkelt vara just en samling musiker som sammanstrålar för att skapa något under gemensam flagg, men inbördes märks skillnader mellan spåren här. Hitpotential skymtas i vissa av dem. Hur man nu definierar en hit idag? Fler frågor: är meditativitet ett ord? Sådant kan skymtas också. Liksom växlingar från rakare, mer extroverta inslag och reflekterande inåtvända stunder. Men instrumenteringen är med förkärlek mer subtil och sparsmakad än storslaget orkestrerad. Svänger gör det ofta ändå. Solisterna varierar – från att ge intrycket av ensemble och i nästa ha en tydligare individuell profil.

Några spontana favoriter utkristalliserar sig utan omsvep. Som ”Us for Them”, till synes enkelt uppbyggd men enveten och envist pockande på uppmärksamhet. Uppskattningsvärda är även de oväntade harmoniskiftningarna i ”Moon Song”, en i stort rent trallvänlig och lättillgänglig liten pryl. I titelspåret ”One Wild Life” siktar de ohöljt direkt mot dansgolvet och satsar på det nästan naivt enkla. Komplett med light funky guitar-licks och 80-talssyntetmattor.

”We Are Stronger” gungar behagligt fram, ledd av en solist som lånat nästan löjligt mycket lagomrasp av farbror Sting – men kanske helt enkelt bara låter så utan ansträngning. Tjusiga breaks med á capella-sång, dessutom.

Recenserat: Gungor ”One Wild Life: Soul” (Hither & Yon Records 2015, via Spotify)

Rymdklanger och romantisk naturalism med Julia Holter

yemenity2010 skivrecension , , ,

Utsedd till årets skiva, alla kategorier, av engelska musikmagasinet Uncut härommånaden. Det var så jag fick nys om kaliforniska singer-songwritern Julia Holter.  Uppenbarligen var deras kritikerskara heller inte ensamma om att ta detta album till sig med hull och hela hjärtat. Publikationer som Mojo och Q ska också ha placerat den högt i samma avdelning. Finns det orsaker till det, kanske?

Ett nytt namn för mig. Intrycket som väcks efter en tids bekantskap med den tankeeggande titlade ”Have You in My Wilderness” är av en älva med mörka vingar. Hon gör organisk pop som till synes kan dra iväg i alla riktningar. Det finns något definitivt drömlikt och naturromantiskt över allt. Betraktande, reflekterande, mediterande men också med stuns. Arrangemangen är ofta lätta och lediga men inte naiva eller banala. Stråkarnas närvaro är nästintill legio. Vare sig det är mer av rörlighet eller ro som eftersträvas.

Man kan tänka sig flera inspirationskällor, men ingen av dem tar över och skuggar Holters egen röst och personlighet. Rösten i sig påminner ibland – jag säger ibland – om, ja faktiskt, ABBA-Frida. Men sammanhanget är svårfångat, på ett bra sätt. Kan inte genrebestämmas eller karakteriseras hur som helst utan motstånd. Musikmagi är ett begrepp som kan åberopas när orden annars inte känns tillfredsställande. Möjligen kan magin här upplevas mer transcendent och påtaglig under vissa sinnestillstånd än andra. Men alltid händer det något i luftlagren när jag letar upp skivan på Spotify (ja, det återigen den vägen jag intagit relevant recensionsalbum).

Rymdklanger. Och intimitet. Klagovisor. Och en allmänt melankolisk hållning, oftast. En aning 1960-talsnostalgiskt men med vad som ofta kallas tidlösa kvaliteter. Förgrunden kan vara förförisk och finlemmad, medan det mullrar oroväckande i bakgrunden. Katedralen är granne med kakofoni och antydan till kaos. Allt är under kontroll, men ändå inte.

Recenserat: Julia Holter ”Have You in My Wilderness” (2015, via Spotify)

 

För övrigt har jag nu, sist av alla  i den kända civilisationen, börjat bekanta mig med Bowies senaste – och som det visade sig, sista – album, ”Blackstar”. Jag kommer förmodligen att känna mig musikaliskt och moraliskt starkt föranledd att skriva något mer om det senare. Det låter – speciellt. 

Andlös mystik med Anna von Hausswolff

yemenity2010 skivrecension , , ,

Valda Pink Floyd- och Peter Gabriel-influenser genom en kyrkorgel från Piteå. Till att börja med. En främmande fågel i den svenska musikfloran? Ljud. Förnimmelser. Något filmiskt i uttrycket är definitivt skönjbart.

Instrumentala spår följs av meditativa seanser där 29-åriga Anna von Hausswolffs egenartade röst svävar ovanför det sakrala och suggestiva spektaklet. Vad låter hon mest som? Vem? Jag rådbråkar mina minnesvalv för något som kan ge en fingervisning. Hon leker med uttrycken. Ibland klagande och högstämd. Annars strävare och svårare att specificera.

Det handlar inte mycket om ekvilibristik, om snabba skiftningar i stil eller kaskader av kryptonit i tanken. Snarare tvärtom. Här ekar i stället de långsamt uppbyggda kakofonierna från redan nämnda Pink Floyds klassiker ”Shine On You Crazy Diamond” och ”Dark Side of the Moon” samt en del slående likheter med nyare konstellationer som Crippled Black Phoenix.

Låter det upprepande, repetitivt och med hemsökande dissonanser ska det väl helt enkelt vara så. Om det låter daterat, med pipor och akustik som lika gärna kunde ha graverats för 30 år sedan är det antagligen också medvetet retrospektivt. Titlarna, mestadels på engelska, ståtar med passande vokabulär som ”Evocation” och ”An Oath”, med någon svensk inkräktare som ”En ensam vandrare”. Hon tågar ut med något slags vanartig western-final till slut. Som Kate Bush korsad med en countrytös från Kentucky.

”The Miraculous” är som helhet ett stycke andlös mystik med oanade utvikningar.

 

Recenserat: 

Anna von Hausswolff ”The Miraculous” (2015, via Spotify)

Relaterat: 

Officiell hemsida för Anna

DN:s recension av ”The Miraculous”

Nyskapande och konstruktivt med Native Construct

yemenity2010 skivrecension , , ,

Galningar. Efter två minuter har de betat av fler genrer och taktarter än många kolleger i musikerfacket klarar av under en hel karriär.

Sångaren i trion från Boston anger i en Q & A på Reddit bland andra Mikael Åkerfeldt (Opeth) och framlidne Queen-legendaren Freddie Mercury som två av sina vokalistinfluenser. Native Constructs egen genrestämpel tenderar att vara Prog Metal. Är det hela sanningen?

Själv tycker jag mig höra ekon från svenska A.C.T. . Kanske ett kryddmått It Bites, liksom jazzinslag och musikalflirtar inbyggda i något slags metallskal. Som konstellation är de relativt nya och ”Quiet World” är deras debut i så kallat fullängdsformat. Svårt att tro, men…

En tyst värld? Knappast. Men dynamisk – ett favorituttryck för min del när jag har chansen att använda det utan att fara med falsk marknadsföring. Det här kan säkert framkalla huvudvärk hos de skeptikaste. Det är definitivt inte garanterat idealiskt för samtliga kända sinnesstämningar. Hyperaktivt, ibland hetlevrat och med harmonier som kastar sig mellan olika tonarter och tematiska figurer.

De väjer verkligen inte för det storvulna – eller å andra sidan inte heller för det synbart sentimentala. Tempoväxlingarna tilldrar sig i partitur och minut. Musiken har något omedelbart attraktivt och respektingivande över sig, samtidigt som det lika snabbt blir skriande uppenbart att den är designad för att öppna sig i etapper. Allt serveras inte på en silverservis i ett nafs.

En komposition som ”Your Familiar Face” med sina påstridiga musikal- och nostalgidrag överhuvudtaget, blir i sammanhanget nästan chockerande tillgänglig och trallvänlig. I princip inga taktbyten alls. Se där!

”Come Hell or High Water” är en märklig hybrid av melankolisk viskonst, tungmetall och allmän leklusta. Ylande fioler, ljudeffekter i marginalen á la Genesis 1974. Och growling. Inte allt samtidigt, men inom promenadavstånd från varandra, eller närmare än så.

Gentle Giant och andra gamla urtidsvarelser hemsöker den dissonanta mellanakten ”Chromatic Lights” som bildar övergång till den avslutande tolvminutersodyssén ”Chromatic Aberration” där allt är tillåtet.

Native Construct är alltså inte heltigenom originella och nyskapande – vilka band är det till 100 procent? De lånar friskt men snyggt och med snille och smak. Attityden är befriande ickekonformistisk. Pretentiöst är sannolikt inget skällsord i deras bekantskapskretsar. Men de tycks inte ta allting på blodigt allvar. Inte att döma av de rent klämkäcka sticken de stuvar in i smeten med ojämna mellanrum i alla fall.

Grunge grandiosa. Manifesto manodepressivo. Skönhetstörstande chockterapi. Det släpps trots allt inte en sådan här platta varje vecka.

Recenserat: Native Construct ”Quiet World” (Metal Blade Records 2015, avlyssnat via Spotify). 

För övrigt lyssnar jag i dessa dagar en hel del på ”The Astonishing”, den nya rockoperan med Dream Theater, liksom Anna von Hausswolffs album ”The Miraculous”, ”Have You in my Wilderness” med Julia Holter och ”Do Nothing till You Hear from Me” med The Mute Gods (samtliga tillgängliga på samma streamingtjänst som ovan). Förundrade försök till rättvisande recensioner av dem kan dyka upp i mån av tid så småningom…

Duran Duran 2015 – inte bara dödsryckningar

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Duran vem? Finns de fortfarande? Och borde de? De var aldrig världens mest helgjutna albummakare. Det handlade mycket om hits. Ett par rejäla häftplåster till refränger några gånger om året. De som släpptes på 45 varv. ”Girls on Film”, ”Union of the Snake”, ”The Reflex”, ”Notorious”… Och så vidare. Det var en era av stundtals intelligent idiotpop personifierad av inte minst en generation britter vars namn kan vara helt okända för eftervärlden, men framkallar nostalgins vibrationer hos dem som var med. Eller var i rätt ålder då. Duran Duran var aldrig the very very best of the bunch, men de hade något.

Simon Le Bons röst är personlig om inte annat. De kunde som sagt konsten att klistra fast korus i hjärnans katakomber. Och sänka ner dem i ett lagom funkifierat innanhav. För att sedan sälja in allt med lätt kontroversiella videor, på en tid när detta medium var relativt fräscht och det kanske krävdes mindre för att skapa kontroverser…

Har de kvaliteterna bevarats? Inledningsvis undrar jag om de fixerat sig vid att verka yngre än de är och desperat försöker passa in sig i någon annans ungdomligare men inte alltid spänstigare spandex. Hur skapar man sväng? Det kan vi ha olika uppfattningar om. Och det  behöver naturligtvis inte låta såsom direkt utlyft, ofiltrerat från det där förflydda 1980-talet. Men hur spelar man på sina egna styrkor?

Efterhand tycks ”Paper Gods” öppna sig och indikera att gruppen inte helt glömt bort vad de behärskar bäst. Den elektroniskt laddade balladen ”You Kill Me with Silence” växer just med sitt korus. Följt av en funkattack med legendariske Nile Rodgers och uppmärksammade soulsångerskan Janelle Monáe i ”Pressure Off”, där grooven gör minst halva jobbet. Och de gamla takterna visar sig finnas där. Inte helt olikt Daft Punks samröre med Giorgio Moroder häromåret. ”Get Lucky”, ni vet.

Monotonin lurar ibland i vassen. Osäkerheten på vilken tidsepok man egentligen ska flirta mest intensivt med. Medelålderskrisens manifestation av mediokra inbrytningar på domäner som andra intagit med större grad av briljans. Men de låter ändå vitala och motiverade. Angelägna att lyfta undan liksvepningen och ge ungdomarna en match. Och med hjälp av några ståtliga, mollstämda ballader och serenader balanseras dieten. Inte minst är de avslutande spåren ”Only in Dreams” och ”The Universe Alone” läckra och livfulla historier som faktiskt ger mer hopp om framtiden för de ännu ej förtidspensionerade folkförförarna från Birmingham.

Recenserat: Duran Duran ”Paper Gods” (2015, via Spotify)

Dramatiskt om drönare med Muse

yemenity2010 skivrecension , , ,

Drönare. De är överallt. Vakar över oss. Slår till med dödlig precision på sina ställen. Att Muse med sin dragning åt det mörka och melodramatiska gör ett slags temaalbum med dessa som utgångspunkt, metaforiskt eller inte, är kanske inte så långsökt.

Äppelkäckt är det inte. De är fortfarande ett band främst stämda i moll. Med sina influenser omväxlande från Ultravox, Coldplay (eller vem har influerat vem av dem?), musikaler, Queen, opera med mera är bordet dukat för stora känslor, lika stora gester och djupa dalar av åtminstone lättare ångestattacker. Jag gillar Muse. Åtminstone sedan jag sent omsider började låna dem ett öra för några år sedan i samband med 2012 års ”The Second Law”. Men den dessförinnan släppta ”The Resistance” är kanske ännu bättre, sett i perspektiv.

De räds inte att ta ut svängarna och pretentionerna här heller, även om ”Drones” strängt taget knappast är det absolut mest kreativa och innovativa de gjort. Raka och ettriga, inte alltför diskret samhällskritiska spår dominerar inledningsvis, med titlar som ”The Handler” och ”Psycho”. Mot slutet formateras franchisen om en smula och in träder den bitterljuva ”Aftermath”, minimusikalen ”The Globalist” med flera härligt högstämda faser och så det avslutande, korta och förrädiskt finstämda titelspåret, ett stycke tillskrivet den italienske renässanskompositören Palestrina. Mellanspel eller interludes med talade inslag framhäver ambitionerna, som ett anförande av – visst är det John F Kennedy?

Gruppens sjunde studioalbum är alltså en form av konceptskiva. Utsagesvis handlar det om ’en persons resa från övergivenhet till indoktrinering och sedan avhopp’ om man får tro synopsis på Wikipedia. Deras ”The Wall” eller ”The Lamb Lies Down on Broadway”? Budskapet sägs behandla bristen på empati som uppstår genom modern teknologi och inte minst drönare, enligt bandledaren Matthew Bellamy, intervjuad av BBC. Inga fel på de avsikterna. Den delvis mer avskalade inramningen de siktat på har för- och nackdelar. Men stämningen finns där. Allt är inte oförglömligt men det märks att det är ett uttryck för något mer än bara utsmyckning av ljudrummet.

Recenserat: Muse ”Drones” (2015). Avlyssnat via Spotify.

Från frysboxen: Pure Reason Revolution ”The Dark Third”

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , , ,

I november 2007 skrev jag några rader om den då relativt färska gruppen Pure Reason Revolution och deras album ”The Dark Third”. Så här lät det:

franfrysbox-blogotyp1Tyvärr, tyvärr, missade jag deras besök i Göteborg i somras, när de agerade förband åt Porcupine Tree. Då hade jag i och för sig knappt börjat lyssna på gruppen, men det har jag nu, under sensommaren och hösten gjort desto mer. Ett gäng slynglar från Storbritannien hämtar inspiration från, tillåt mig gissa vilt – Marillion, King Crimson, gamla döda gubbar från barocken och framåt… eller, det kan lika gärna vara sådant jag aldrig hört talas om. Vad de gör är något både episkt storslaget, böljande och ganska lättillgängligt. Rock är grunden, gitarrerna ligger i fören men de släpper sällan eller aldrig iväg några solokaskader eller effektsökande uppvisningar. De låter verkligen som ett sammansvetsat band, med ett gemensamt mål.

Piano, fioler, stämsång, korala passager och återkommande melodislingor skapar en sammanhållen enhet. Det finns nog ett genomgående tema här, men vad det är är mindre viktigt. PRR är en kvintett med fyra grabbar (Jon och Andrew Courtney, Jamie Wilcox och Jim Dobson) och en tjej (Chloe Alper). Fyra av medlemmarna sjunger, vilket borgar för en viss vokal dynamik som känns fräsch. En del av materialet skulle inte låta helt fel som soundtrack till nästa filmatiserade kapitel om C. S. Lewis Narnia-värld. Att lyssna är att träda in i deras värld en stund och försöka förutse vart vi är på väg, vad som väntar bakom nästa hörn i den förtrollade skogen. Men de verkar aldrig ute efter att knipa billiga poäng genom chockverkan eller att bryta illusionen. Det finns en röd tråd, en genomgående tanke, en vision men – som sagt – jag bryr mig inte så mycket om vad den består i. Ge mig några månader till, så kanske jag utropar ”Eureka!” och levererar lösningen på ett silverfat. Men räkna inte med det.

Titlarna talar sitt eget lilla (otydliga) språk: ”The bright ambassadors of morning”, ”Apprentice of the universe”, ”Bullits dominae” och så vidare. Att lägga in lite latin här och var är ju populärt i mer pretentiösa kretsar och jag har absolut ingenting emot det, även om det i själva verket skulle dölja bristen på ett genuint djup. Det här ska vara den första, som det heter, fullformats-CDn efter en tidigare mjukstart med kortare speltid. Jag skulle tro att det kommer mer så småningom. Och om den här recensionen inte gett någon begriplig bild av hur de låter, så väljer jag bara att slarvcitera Bibeln som ursäkt: ”Här ser vi allt som i en dunkel spegelbild, men en dag ska allt stå klart som svenskt kranvatten…”.

Trivia: den version jag hört innehåller två skivor med sammanlagt 14 spår. Det ska vara den europeiska upplagan från tyska bolaget InsideOut, utgiven senare än den amerikanska enkel-CD-varianten.

 

Recenserat: ”The Dark Third” med Pure Reason Revolution (InsideOut, 2007). Texten är tidigare publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar 1 november 2007.

Diskret påträngande mystik från Braids

yemenity2010 skivrecension , , ,

 

Björk. Bat For Lashes, Tori Amos eller Bel Canto? Eller självaste Kate Bush? Vilka förstahandsinfluenser kanadensiska Braids byggt upp sig med kan diskuteras. Själv hade jag aldrig hört talas om dem förrän i höstas, via en rekommendation på… Paste Magazine, kanske? I något så celebert som avdelningen halvårets bästa album, publicerat förra sommaren.

Det går alltså att skönja influenser och möjliga syskonsjälar. Men egna är de ändå. Inte minst sångerskan med det illustra namnet Raphaelle Standell-Preston, i fronten för en trio som en gång varit en kvintett. Med begynnelse i Calgary men sedan manövrerat sig österut till Montreal. Raphaelle är spröd men spänstig. Naket nyanserad. Omgiven av en ljudvägg med elektronisk prägel och en fluffig finstämdhet som kan kalla minimalistisk och nedtonad men samtidigt raffinerat melodramatisk. Musiken böljar fram och åter utan överdrivna åthävor men med en ihållande mystik.

Som virvlar i ett vattendrag, em stadig puls som inte tappar greppet även om den syns studsa omkring bland molnen. I den förhållandevis mer aggressiva ”Miniskirt” hörs mer temperament och ett uppfordrande tonfall. All is not well inte the world… Rytmiskt genomgår låten ett par metamorfoser som kännetecknar bandets attityd. Trumkaskader går på, tvärs med de till synes triviala tretonsfigurer på syntar som inte broderar mer än nödvändigt.

Lätt dissonant och drömlikt är det genomgående på ”Deep in the Iris” som helhet. Stundtals kan det verka ensidigt. Jo. Men konsekvent och ofta effektskapande inom sina revir. Visst är det rentav helt enkelt vackert, väldigt frekvent. Men aldrig bara sött, utan lika syrligt. Vad saknas? Någon form av tyngd, möjligen. De har valt bort vissa element som kunde ha gjort musiken mer påträngande och svår att freda sig mot, men den når fram bra med sina diskretare medel.

Mest hitkapacitet? Inte självklart, men nämnda ”Miniskirt” och ”Blondie” har distinkta drag som kan nå utanför en skara – hur stor den nu är, men förmodligen inte obetydlig – hängivna hardcorefans. Eller ”Bunny Rose” med sin luftiga rymdklang och sina pockande harmonier.

 

Recenserat: Braids ”Deep in the Iris” (2015, via Spotify).