Duran vem? Finns de fortfarande? Och borde de? De var aldrig världens mest helgjutna albummakare. Det handlade mycket om hits. Ett par rejäla häftplåster till refränger några gånger om året. De som släpptes på 45 varv. ”Girls on Film”, ”Union of the Snake”, ”The Reflex”, ”Notorious”… Och så vidare. Det var en era av stundtals intelligent idiotpop personifierad av inte minst en generation britter vars namn kan vara helt okända för eftervärlden, men framkallar nostalgins vibrationer hos dem som var med. Eller var i rätt ålder då. Duran Duran var aldrig the very very best of the bunch, men de hade något.

Simon Le Bons röst är personlig om inte annat. De kunde som sagt konsten att klistra fast korus i hjärnans katakomber. Och sänka ner dem i ett lagom funkifierat innanhav. För att sedan sälja in allt med lätt kontroversiella videor, på en tid när detta medium var relativt fräscht och det kanske krävdes mindre för att skapa kontroverser…

Har de kvaliteterna bevarats? Inledningsvis undrar jag om de fixerat sig vid att verka yngre än de är och desperat försöker passa in sig i någon annans ungdomligare men inte alltid spänstigare spandex. Hur skapar man sväng? Det kan vi ha olika uppfattningar om. Och det  behöver naturligtvis inte låta såsom direkt utlyft, ofiltrerat från det där förflydda 1980-talet. Men hur spelar man på sina egna styrkor?

Efterhand tycks ”Paper Gods” öppna sig och indikera att gruppen inte helt glömt bort vad de behärskar bäst. Den elektroniskt laddade balladen ”You Kill Me with Silence” växer just med sitt korus. Följt av en funkattack med legendariske Nile Rodgers och uppmärksammade soulsångerskan Janelle Monáe i ”Pressure Off”, där grooven gör minst halva jobbet. Och de gamla takterna visar sig finnas där. Inte helt olikt Daft Punks samröre med Giorgio Moroder häromåret. ”Get Lucky”, ni vet.

Monotonin lurar ibland i vassen. Osäkerheten på vilken tidsepok man egentligen ska flirta mest intensivt med. Medelålderskrisens manifestation av mediokra inbrytningar på domäner som andra intagit med större grad av briljans. Men de låter ändå vitala och motiverade. Angelägna att lyfta undan liksvepningen och ge ungdomarna en match. Och med hjälp av några ståtliga, mollstämda ballader och serenader balanseras dieten. Inte minst är de avslutande spåren ”Only in Dreams” och ”The Universe Alone” läckra och livfulla historier som faktiskt ger mer hopp om framtiden för de ännu ej förtidspensionerade folkförförarna från Birmingham.

Recenserat: Duran Duran ”Paper Gods” (2015, via Spotify)