reflektion

Schlagernedschlag 3: Ranelids rap lyckades i Leksand

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Kitschfaktor eller strikt kvalitetshänsyn? Exakt vad som skapade en finalist av författaren Björn Ranelid i ett musikaliskt sammanhang kan diskuteras. Men en aning kul är det. Annars kom de bästa bidragen i Leksand från Molly Sandén och Andreas Johnson.

Hela startfältet, kommenterat i kronologisk ordning under tävlingens gång, med begränsad betänketid:

Youngblood: ”Youngblood”. Bara jag som tänker på Rob Lowe och hockeyslagsmål? I alla fall innan låten börjar. Då blir det snarare parodi på Alcazar eller Backstreet Boys som gäller. Falska toner i omlopp lika generöst som spekulativa finansiella transaktioner på världens börser under 2000-talet. Är det egentligen en självklar P3-hit som massakreras, eller misslyckat på alla plan? Jag lutar instinktivt åt det senare.

Maria BenHajji: ”I mina drömmar”. Snygg. Sångerska i alla fall. Vad händer sedan? Efter introt? Oj, det blev aldrig något sådant. Vokalinsatsen startar i samma hundradel som pianoanslaget, om jag inte missade något. Bräcklig, känslig ballad med en inneboende potential som inte tillvaratas fullt ut. Och då menar jag redan på låtskrivarstadiet. Tusentals stearinljus på scenen skapar sakral stämning i någon mån, men även om helheten är ungefär dubbelt så bra som närmast föregående bidrag så tvivlar jag på avancemang.

Mattias Andréasson: ”Förlåt mig”. Flickidol, säger de. OK. Skrivit låten själv. Sytt kläderna? Framgår inte. Följer bekant formulär med föregivet minimalt inledningsarr – och hör och häpna, en svordom inbakad! Mer explosivt i korus och genomförandet är färdigare, mognare än föregångarna i kvällens fält. Det har ändå punch, relativt sett. Även om det strikt uttryckt inte är ”min bag”.

Love Generation: ”Just a little bit”. I fjol var de favorittippade med en skapelse av producenten RedOne som firat framgångar världen över. Tyvärr lät resultatet som något en sådan grabb skriver ihop under en kafferast. Han är tillbaka, bakom kulisserna. Tjejerna är på. Scenen alltså. Men visst var de fyra förut? Nu uppenbarar sig en trio i zebrafärgade fodral. Tight, samövat med markerad puls i botten, men också – precis som sist – en markant brist på personlighet och ännu en låt som bara känns halvfärdig. Men för all del, jag kan ha fel. Särskilt om hur långt det leder.

Carolina Wallin Pérez: ”Sanningen”. Jag tillhör inte den breda publiken. I så fall hade jag redan innan klockan 20.32 denna lördagkväll vetat om att Carolina slagit igenom hos den med sina tolkningar av Kent-låtar. Omedelbart avviker framträdandet från huvudfåran med en mer medveten nervighet och transparens. För att inte tala om den framhävda melankolin. Dark horse!

Andreas Johnson: ”Lovelight”. Jag har redan varnat för att veteranernas överlevnad hotas i årets uttagning (vilket väl var fallet redan förra året, eller?). Men Johnson brukar väl stå stark, trots en besvikelse häromåret i duett med Carola. Refrängen på den här britpopen med 60-talsekon är inte precis ett under av originalitet, men ändå väldigt igenkännligt Johnson-sk och i det här sammanhanget betyder det nästan per automatik en status som aspirant på övre halvan av tabellen, särskilt i kombination med den stadiga scennärvaron. Borde helt enkelt inte kunna försvinna redan nu.

Molly Sandén: ”Why am I crying”. Back to ballads. Avskalat och rätt elegant. ”I am not that fragile” sjunger hon, men skörheten i rösten är en av styrkorna. Helheten påminner om mycket, exempelvis om Jaci Velasquez ”Lay it down” som jag tvivlar på att Molly eller hennes medbrottslingar hört eller ens hört talas om. Men det här är bra.

Björn Ranelid featuring Sara Li: ”Mirakel”. Och så är det dags för något som i någon mening bara kan bli legendariskt, men.. ja, i vilken mening? Ranelid, helt unik. Beundrad av många och ett rött skynke för ganska många andra. Så nu ser han sig alltså som rappare och hyllare av kärleken som väsen, ovanpå en tidsenlig (tja) technomatta. Sara Li står för sången, vilket författaren vist nog avstår från. Kan det tas på allvar? Spelar det någon roll? Det är ju helt klart i något avseende, helt unikt. Som Ranelid själv skulle ha sagt, och antagligen redan gjort.

Efterbörden: Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer fick ännu en gång klara sig utan Helena Bergström som programledare på scen. De begick en kulturell välgärning genom att påminna om Jan Guillous förflutna som vampyr i videon under den svenska schlageruttagningen år… 1986 om jag minns rätt. Och det gör jag ju oftast. Bergström medverkade i förinspelade sketcher, bland annat med Margaret Thatcher-frisyr och kommentarer som skräddarsytts för att avväpna all tänkbar kritik som kan, och brukar luftas, när festivalsäsongen är igång. Men med lite perspektiv kommer kanske den här schlagerserien att framstå som mer av Dirawis breda publika genombrott än någon annans.

Ut direkt: Benhajji, Carolina och – lite oväntat – Love Generation. Själv var jag omedelbart, strax efter klockan 21, chockad över att Youngblood överlevde första sållningen. Förhoppningar då: Andreas och Molly till Globen…

…och med facit i hand slog alltså halva önskningen in. Andreas till Andra chansen ihop med flamsvalparna som troligen inte ens var födda när Rob Lowe pucklade på sin nemesis efter slutsignalen i en match där motståndarna bekräftade alla våra dåvarande värsta svenska fördomar om transatlantisk hockeykultur. Tragiskt. Att de kom så långt alltså. Ranelids finalplats är mer av en putslustig parentes. Eller har han en rejäl chans att vinna alltihop? Näeee…

Cockburn krigar vidare

yemenity2010 reflektion , , ,

66 år har han hunnit bli. Och karriären började för drygt 40 år sedan. Själv upptäckte jag honom någon gång i mitten av 1980-talet när jag gick på gymnasiet. Och det är framförallt hans bedrifter från den perioden som gjort intryck på mig, även om han fortsatt och släppte sitt senaste album så sent som förra året. Det jag själv senast hörde hette ”Life Short Call Now” från 2006 och jag har recenserat det i ett annat forum. Det handlar om Bruce Cockburn.

Vad jag jag inte visste fram till nu är att han har förärats ett eget frimärke i hemlandet Kanada. Det är ett av de fakta som framkommer i en färsk intervju med Christianity Today.

– Hur har jag lyckats hålla på så här länge? frågar han sig själv där.

Förutom att producera musik med allt annat än innehållslösa texter har han rest mycket under åren, vilket i sin tur inspirerat till många av dessa texter. Just under 80-talet var det uppenbart att han tillbringat mycket tid i Latinamerika och nu berättar han om ett besök i Afghanistan. Han säger sig vara skeptisk mot krigsinsatsen där (vilket inte är oväntat med vetskap om hans tidigare sånger med krigstema) men upplevde ändå mycket sympati för de kanadensiska soldater som verkade i området.

Cockburn är kristen sedan tidigt 1970-tal, men har aldrig riktigt passat inom de snäva ramar som kan råda inom främst den amerikanska CCM-scenen (alltså Contemporary Christian Music) och har med jämna mellanrum kritiserats för att använda exempelvis grövre språk än de flesta i den genren. Det kan räcka med ett ”dogshit” i en text för att väcka anstöt, vilket dock inte bekymrar honom så mycket.

– Det viktiga är att erkänna att det finns en andlig sida av livet, och den behöver uppmärksammas. Det finns en verklig skillnad mellan materialism och en känsla av att kosmos är en djupare plats än så. Om det finns något djupare, vad kräver det i så fall av oss? Jag vet inte svaret. Jag jobbar fortfarande på det och det kanske är därför människor är beredda att lyssna på det jag sjunger om, menar Cockburn i intervjun som gjorts av Daniel Lumpkin.

Tio personliga Cockburn-favoriter: ”If I Had a Rocket Launcher” (1984), ”Santiago Dawn” (1985), ”People See Through You” (1985), ”Gospel of Bondage” (1989), ”Lords of the Starfields” (1976), ”Creation Dream” (1979), ”See You Tomorrow” (2006), ”A Dream Like Mine” (1991), ”Maybe the Poet” (1984) och ”Don’t Feel Your Touch” (1989).

Listan skulle kunna kompletteras eller ändras radikalt med lite betänketid (och framförallt om jag hängt med mer i produktionen under 2000-talet) men framförallt de tre-fyra första är oumbärliga för alla som vill stifta närmare bekantskap med ett långvarigt och levande musikaliskt konstnärskap.

Diskografi kan hittas på Allmusic. 

Whitney – en krossad ikon

yemenity2010 reflektion , , , , , , , ,

Ännu en 80-talsikon har gått ur tiden alldeles för tidigt. Eller var det väntat? Sorgligt är det i alla fall, med tanke på vilken förmåga som fanns och hur bra det en gång började. Whitney Houston har alltså hittats död på ett hotell vid 48 års ålder. Det hade varit nästan omöjligt att föreställa sig ett drygt kvartssekel tillbaka när hon verkligen var en av de mest firade stjärnor världen sett.

En gång i tiden var allt enklare. 1980-talet. Mer svart och vitt, kallt krig mellan öst och väst, klarare riktlinjer mellan skurkar och hjältar i TV-serierna. Och artister som antingen var välartade och goda föredömen samtidigt som de radade upp hits – till skillnad från dem som också radade upp hits, men troligen levde ett okontrollerat, vilt och självförbrännande liv vid sidan av scenen (och ibland även på). Och för mig själv, som uppväxt i frikyrkan, var det inte svårt att få välmenande förmaningar om vilka som var någotsånär ‘godkända’ och vilka man skulle akta sig för att konsumera i större mängd. Det kunde ju finnas dolda baklängesbudskap på skivorna också…

Exempel: Michael Jackson kontra Prince. En betecknades visserligen som mycket egensinnig och socialt tillbakadragen men medlemskapet i Jehovas vittnen visade ändå på något slags grund att stå på, om än sektliknande. Det fanns gränser för vad han kunde tänkas ta sig till och artisteriet var av det slag som når alla åldrar, imponerar och säljer skivor i mängd; kort sagt brett. Långt ifrån lika provocerande som Prince Roger Nelson, själva personifieringen av synden med sexuella undertoner och utmanande formuleringar i snart sagt varje låt. Ni som inte var med då, inser kanske inte hur kontroversiell han faktiskt framstod. ”Controversy” var till och med en av hans låttitlar.

Jackson gick senare mer och mer in ett mystiskt sagoland med ständiga rykten om plastikoperationer, pedofili och…ja, ni vet. För några år sedan tog det slut. Han är död, även om vi inte vet exakt varför det slutligen hände och ärendet fortsatt vara en rättssak. Men hälsan var uppenbart bräcklig under flera år. Prince å andra sidan fortsatte producera, vara arbetsnarkoman, försvinna i perioder från offentligheten för att sedan komma tillbaka och inte bara verka vid ganska sunda vätskor utan även vara nybliven medlem i – Jehovas vittnen. Om det nu är en fördel, artistiskt sett. Han lever i alla fall. Och verkar.

Bland kvinnor var två artister större än alla andra i mitten av samma decennium; Madonna och Whitney Houston. En provocerade och retade i omgångar upp alla som kunde retas upp med sina respektlösa sammanblandningar av sex och religion, samt en föregivet frigjord livsstil som hon sannolikt inte var ensam om i musikvärlden, men kanske skyltade med mer än de flesta. Houston var den ‘fina familjeflickan’ som möjligen hade en lite för snävt skuren baddräkt på baksidan av omslaget till debutskivan 1985. Annars stod hon för ‘det goda’, nästan oskuldsfulla och hennes lyrik handlade om ”jag tror att barnen är vår framtid” eller ”hur ska jag veta om han älskar mig?” snarare än konkurrentens tvetydiga ”vi lever i en materiell värld och jag är en materiell flicka” och ”som en oskuld… rör för för första gången”.

Ni vet vad som hände. I stora drag. Houston gifte sig med ‘fel’ grabb, drogs in i en destruktiv livvstil, gick in i en mörk tunnel och hittade till synes aldrig riktigt ut igen. Madonna gifte (och skilde) sig, men framstod ändå allt mer som en traditionell mamma i sitt privatliv när hon inte fortsatte att veva ut succéer i ojämn, men ändå imponerande takt. Nyligen skrev DN:s krönikor Fredrik Strage om det imponerande i att hon lyckats hålla igång så länge. Hon verka ha kontroll över både liv och karriär, trots eller tack vare engagemanget i den judiska mystiska religionsformen kabbalah. Whitney Houston rapporterades idag ha dött i ett badkar i Beverly Hills (se Huffington Post, Al Jazeera eller Dagens nyheter). Orsaken är inte fastställd, men det framstår ändå som mindre oväntat än man skulle vilja att det var, efter den havererade återkomsten häromåret. Det är synd, verkligen synd, med tanke på den oerhörda begåvning och inte minst fantastiska röst hon en gång hade. Varför gick det som det gick? Ja, vem vet någonting om vad som rör sig inne i andra människor egentligen?

Världen framstår överhuvudtaget som mer komplicerad numera. Inte bara för att man själv är en aning äldre, lurar jag mig att tro i alla fall. Och vilka musikaliska ikoner vi har i en viss era, liksom hur de överlever eller går under i processen, det är naturligtvis banala, världsliga saker jämfört med de stora avgörande frågorna om finanskrascher, budgetbalans och varje medborgares personliga ansvar att vara lönsam. Eller… är det?

En dryg handfull Whitney-verk värda att minnas (med eller utan arrangemang som vittnar om en bestämd eras ideal och inte alltid åldrats lika värdigt): ”How Will I Know” (1985), ”Saving All My Love for You” (1985), ”So Emotional” (1987), ”All the Man that I Need” (1990), ”My Love Is Your Love” (1998), ”Where Do Broken Hearts Go” (1987), ”One  Moment in Time” (1988). Blev det sju? Ja, men det är ju något magiskt med den siffran.

Relaterat: Ett antal musiker diskuterar i Paste Magazine sina kroniska sjukdomar och hur det påverkar dem. MS, manodepression, nedsatt njurfunktion, magsjukdomar som Crohns…

För övrigt, apropå gårdagens andra svenska schlagerdelfinal som jag skrev om tidigare, har Billy Butt ännu en gång vaknat ur sin dvala och tagit fram stridsyxan, nu mot den riktiga schlagerns svanesång i ett inlägg på Newsmill. Ungdomarna bestämmer när de något äldre inte tar sitt ansvar och röstar fram ‘rätt’ kandidater hävdar han. I sak har han väl rätt. Men ska vi sörja över det i så fall? Som ordstävet lyder: besluten fattas av dem som är på plats och gör sig hörda.

Schlagernedschlag 2: De blir yngre och yngre dag för dag…

yemenity2010 reflektion , , , ,

”Låt ingen se ner på dig för du är ung” – ofta citerad bibelvers som kunde ställas på huvudet i samband med årets schlagerföljetong. De rutinerade rävarna ryker i rask takt, medan nya namn gör anspråk på att forsa in i folkhemshjärtan och fastna där, i alla fall våren ut. Själv beklagar jag främst Di Levas uttåg men inser att det kan vara ett ålderstecken.

Mina egna synpunkter på bidragen i Göteborg, med obefintlig tid för reflektion och eftertanke:

Ulrik Munther: ”Soldiers”. Helt ny bekantskap för mig, tydligen knappt byxmyndig. Vem är han? Vad gör han? Var kommer han ifrån? Vem bryr sig? Många unga flickor, påstås det. Akustisk inledning och munspel (jodå!) följs av ett försök till arenarefräng som inte precis är helt och hållet sprunget ur en färsk källa. Egentligen är hela konceptet avpassat för någon som är äldre, stadigare och med mer pondus än vad 18-åringen hunnit skaffa sig. Men kärntrupperna kanske inte bryr sig om det.

Top Cats: ”Baby doll”. För några år sedan tillbringade jag en tid som lokalreporter i Dalsland och insåg att rockabillyn var större där än någon annanstans i Sverige. Eller har jag fel? Dalsland är trots allt ett slags lillebror till Värmland och därifrån kommer de här grabbarna. De vet nog vad de gör och har förmodligen gjort det några år i The Boppers efterföljd. Illa? Inte så fruktansvärt, men passerar mig ganska obemärkt förbi. Jag kan möjligen förstå kulten kring genren för dem som är inne i den, men där är inte jag. Här hänger framgången i tävlingen mer än i de flesta fall på entusiasmen och röstvilligheten hos en hård kärna.

Sonja Aldén: ”I din himmel”. Munkmodet gör entré. Kaftan och vadmal, mörk medeltidsframtoning. I alla fall fram till scenen, där plötsligt en chockerande rosa kulör i klänningen slår emot oss. OK, vi vet att hon kan sjunga. Balladen med sin svällande uppbyggnad låter redan från scratch formsydd efter hennes förmågor men framstår också omedelbart som väldigt bekant och nästan parodiskt pompös – vilket inte behöver vara fel i i min bok. Men det är något som saknas. Är det bara ett stiligt sakralt skal eller finns det något mer substantiellt därinne? Slutbetyg får anstå.

Andreas Lundstedt: ”Aldrig aldrig”. Känd från tidigare framträdanden, inte minst med Alcazar. Och faller tillbaka på den tämjda technotradition som kunde förväntas. Rutinen lyser igenom, koreografin klichéspäckad men klarar sig från kalkonstämpel, korus fastnar nog efter ett par gånger. Jag är inte helsåld på helheten, men hade inte förväntat mig det heller. Och slutar det inte väl mycket i viskläge?

Timoteij: ”Stormande hav”. Blondiner från den landsända där jag själv bor numera. Skogsråvarning? Ok, det är sjön som gäller. Nordman-reglementet uppdaterat med mer dansbetoning, fiol, dragspel och just det, stämsjungande damer i stället för en ständigt rosslig maskulin rocker i fronten. Refrängen kan faktiskt räcka en bit, även om jag själv känner mig frestad att bruka ordet parodi för andra gången i kväll.

David Lindgren: ”Shout it out”. David vem? Från musikalvärlden, får jag veta. Det finns något ansträngt, anspänt i sättet att attackera ett material som inte ligger alltför långt ifrån det som Loreen lyckades så bra med förra veckan. Men bidraget med sina framträdande dansare genomsyras ändå av en energi som i viss mån kompenserar för bristen på en påtagligt vinnande melodislinga.

Mimi Oh: ”Det går för långsamt”. Syster till Sandra skådespelerskan? Nej, ser inte ut som det. Intressant att hennes entré genom publikhavet ackompanjeras av Fridas ”Something goin’ on”  från 1982 – det var länge sedan jag hörde den. Har jag redan sagt något om chockerande färgkombinationer så bleknar de i jämförelse med det här gänget på scen. Låten fladdrar förmodligen förbi och försvinner ut i intet och jag tvivlar starkt på en fortsättning efter delfinalen. Allt osar reservlagsserie i sammanhanget. Melodi, arrangemang, totalpaket; allt är lånta fjädrar och ganska lamt levererat.

Thomas Di Leva: ”Ge aldrig upp”. Så är han mitt ibland oss. Är han den siste i svensk artistelit att slutligen våga språnget in i just det här sammanhanget och ta risken att röstas ut av oförstående slynglar som inte inser hans självklara genialitet? På senare år har jag inte lyssnat nämnvärt på ett av landets verkliga original, men vet i alla fall att han har kapacitet. Det här kan knappast kallas hans vassaste giv någonsin, men stilen, den grundläggande personligheten och elegansen i jämförelse med genomsnittet borde ändå rendera en finalplats.

Så var det med det; kommentarerna efter den första rundan i ovetskap om vilka som senare skulle vinna folkets gunst eller inte. Med andra ord skulle jag själv enligt de spontana första intrycken skicka gamle di Leva till Globen ihop med pålitliga men inte alltid sensationella Sonja. Dark horse: David Lindgren. Men det var mina åsikter. Och jag är van att vara i minoritet…

…så vad hände? Efter första röstningen åkte veteranerna Aldén och Lundstedt ut ihop med kanonmaten Mimi. Ni ser själva vilken fingertoppskänsla jag har. Sedan rök Di Leva i mellanrundan. Ungdomarna Munther och Lindgren skickades direkt till Globen medan Top Cats och Timoteij får en ny chans att ta sig dit. Med andra ord förstärks tendensen från förra lördagen att unga uppkomlingar brädar äldre och mer etablerade artister. Med andra ord: nästa vecka är det Andreas Johnson och Björn Ranelid som har anledning att vara oroliga. Fast Ranelids claim to fame är ju än så länge något annat än skönsång…

Schlagernedschlag 1: Ungdomlig utstrålning slog ut erfaren elegans

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Svenska schlagerfabriken har öppnat igen. Årets första drabbning med åtta aspiranter på scen i Växjö är avhandlad. Direkt till Globe gick Loreen (vilket jag inte protesterar mot) och Dead By April, vilket inte var någon större chock. Det här var uppenbarligen ungdomarnas afton, eller om inte annat en markering från ett yngre publiksegment gentemot ett mer traditionsbundet och nostalgiskt. Thorsten Flinck och Sean Banan skickades till Andra chansen – vilket i sig skvallrar om den inbördes spännvidden i utbudet.

Tro det eller ej. Melodifestivalen är något jag är uppväxt med och som jag fortfarande följer, om än inte med hundraprocentig nit på senare år. Dels på grund av de många delfinalerna som inte alltid passar in i uppgjorda scheman och dels för att jag tillbringat sammanlagt fyra år under 2000-talet utomlands på grund av arbete. Men hur många sarkasmer man än kan klämma ur sig om olika aspekter av schlager-SM, så är det ändå ett underhållningspaket jag fortsätter fängslas av. Vilka var då mina spontana intryck av gårdagens bidrag, som jag i de flesta fall bara hört en gång i sin helhet?

Sean Banan: ”Sean den förste banan”. Vem är han egentligen? Jag erkänner: för mig har han hittills bara varit ett namn och ingenting mer. Med andra ord har en av de stora favoriterna i årets tävling tidigare totalt gått mig förbi. Eller har jag hört honom utan att veta om det? Stor show med exotisk utstyrsel är i alla fall det omedelbara intrycket. Bör gå hem i demografin 4-12 år, om inte annat, med sin envetna ‘dinge-dinge-ding’-refräng som snart kommer att bli en olidlig plåga i radiokanaler jag, tack och lov, inte lär lyssna på regelbundet. Ogenerat infantilt på en nivå som lär locka röster. Men inte min.

Abalane Dots: ”På väg”. Och så drar vi ut på landet igen. Melankolin genomsyrar en sång som arrangerats med dominerande stråkinstrument (inklusive nyckelharpa) och banjo. Och snygg stämsång. Det här låter som en given P4-favorit (med reservation för att jag själv tillbringar nästan all radiokonsumtionstid med P1). Inte sensationellt men ganska behagligt.

The Moniker: ”I want to be Chris Isaak”. Fjolårsuppstickaren som ingen riktigt tog på allvar förrän han var där i finalen och hotade den förhandstippade hierarkin är tillbaka, med mer mystik i paketet. Förutom Isaak idolförklaras Bryan Ferry och maskerade cellister på scen bidrar till en, något anstängd, ambition att helt enkelt verka lite mer… sade jag mystisk? I grunden osar låten av något musikalaktigt, möjligen grekiskt, 1960-talsopus som jag just nu inte kan härleda till en given källa. Låter inte illa – men var är den extra pushen, vinnargreppet, det DÄR som sticker ut och inte kan ignoreras?

Afro-Dite: ”The boy can dance”. Tillsammans igen. Trion som tog hem det för tio år sedan och sedan ansågs nästan oslagbara i Eurovision av svenska tidningar, men fick nöja sig med något liknande en sjundeplats om jag minns rätt. Det var på den tiden vi såg sådant som ett misslyckande, innan den långa ödmjukande (?) ökenvandringen inleddes. Damernas musikaliska ideal och referenspunkt har inte förnyats nämnvärt sedan dess. Men är det rätt recept idag eller något som passat bättre på en nostalgishow med 1970-talstema och Diana Ross-dockor dansande i bakgrunden? Det finns något störande jämntjockt och självnöjt med konceptet, som inte låtsas om vilket årtionde vi lever i nu. Men åtminstone en av dem (hon som inte heter Kayo och inte heller ger ut en egen tidskrift) vet i alla fall hur man wailar och det är ingen självklarhet i de här startslistorna.

Dead By April: ”Mystery”. Eller borde de kalla sig Eclectica? Influenserna verkar hämtas från hela kartan, med mest emfas på de genrer som under en era då jag själv växte upp ansågs lika oförenliga som olja och vatten, eller Tea Party-rörelsen och Occupy-demonstranterna. Alltså syntpop och hårdrock. Growl, rap och ett korus som inte är direkt genialt men sannolikt inte avskräcker den hårda kärnan beundrare från att ge dem sitt helhjärtade stöd ända in i kaklet.

Marie Serneholt: ”Salt and pepper”. Iögenenfallande metallglänsande och tättåtsmitande hölje omger sångerskan, som sedan ger sig in i en pastisch på ett otal förflutna alster som redan i sig var pastischer, till den grad att vi egentligen landat i ren parodi, även om Serneholt med sitt smittande leende och naturliga charm gör sitt bästa för att vi ska glömma ihåligheterna. Men det är svårt med en sång där alla fraser tycks ha klämts in på så liten yta, med så obefintligt manöverutrymme att allt på något sätt lyckas självimplodera och plana ut i intet – samtidigt. Jag kan inte hata det här helt och fullt. Men något har definitivt slagit slint i låtskrivarnas egen urvalsprocess.

Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: ”Jag reser mig igen”. Ja, det här hade väl också varit omöjligt för bara tio år sedan? Eller redan i fjol? Ett av teatervärldens enfant terribles introducerar svenska progressiva musikrörelsens anda parad med just ett utpräglat teatraliskt uttryck som ger en omisskännligt egen stämpel på en låt som annars kunde vara plankad både av Leonard Cohen (säg, den eländigt ofta kopierade ”Haleluyah”) och förmodligen en del andra som skulle vilja ta åt sig äran.

Loreen: ”Euphoria”. Ännu en artist vi sett förut i sammanhanget. Dramatiskt utspel i fjol med ”My heart is refusing me” följs av ett inte mer nedtonat nummer nu. Mycket låter bekant – och bra, säger jag som ändå knappast är en technodiscofreak, vilket vore en fördel när vi kommer fram till korus med sina syntetstötar och dansgolvsinriktade strofer. Helheten är ungefär samma form av dynamisk, på gränsen till schizofren – men i det här sammanhanget spännande och nästintill nyskapande – syntes av minimalism och maximalism. Och, det visste vi redan: hon har personlig utstrålning. Och kan sjunga. Snöfall på scen i naturmystiskt inspirerat nummer som har omedelbart identifierbar klass.

Tre damer som programledare och de höll ett högt tempo med få avstickare utanför scen och salong. Det ironiska mellanaktsnumret ”Det är inte bara bögarnas fest” är kanske inte så träffande som programkommittén själva tror. Jag menar, tittarsiffrorna var väl högre på 1980-talet än nu (till stor del på grund av mindre kanalkonkurrens, givetvis) och halva svenska folket hör knappast hemma i den kategori där konspirationsteoretikerna menar att de egentliga besluten fattas… Men det var ändå ganska roligt, kort sagt. Överhuvudtaget känns det som om den grundläggande tanken i år är att inte ödsla tid på mer alltför aviga inslag med  torr, vattendelande humor (om det går att uttrycka sig så) utan veva på med stora gester och etablera en klassisk gladlynt schlageratmosfär. Med jokern Gina Dirawi som subtil saltströare i sockervadden.

Fortsättning följer…

Cinematisk existentialism med groove?

yemenity2010 reflektion , , , , ,

En gång i tiden gjorde han musik. Och inte vilken musik som helst. Som uppväxt i frikyrkan var 1980-talet en tid då jag kämpade med att upptäcka fromma och uppbyggliga tonkonstnärer som verkligen hade något eget, stack ut från mängden och vågade ta risker. Särskilt den kristna musik som kom från USA var ofta påfallande likriktad både lyriskt och tonalt. 1984 fick jag LP:n ”Meltdown” med Steve Taylor i födelsedagspresent. Och se! Något nytt hade kommit. Som jag planerat att fördjupa mig mer i via något längre nostalgiskt inlägg så småningom. Taylor släppte i alla fall en handfull skivor fram till tidigt 1990-tal med en konstant ‘edge’ både i den varierade och i grunden new wave-rockiga ljudväggen, och inte minst i de omväxlande gravallvarliga eller träffsäkert satiriska texterna. Dessa kunde handla om allt från Polens öde i händerna på Sovjetimperialismen till rasism på amerikanska kristna universitet, kristen kommersialism, idoldyrkan intill absurdum, livet i dödscellen och vad som händer om man ofrivilligt plockar upp en liftare som visar sig vara Djävulen själv.

Senare arbetade han med grupper som Sixpence None The Richer och Newsboys som producent och assisterande låtskrivare, en period även som skivbolagsdirektör. Numera gör han filmer. För några år sedan kom ”The Second Chance” med ett spännande tema men kanske inte 100-procentig casting. Michael W Smith är definitivt en mer driven musiker i egen rätt än Oscar-aspirerande aktör. Se recension här.

Senaste projektet är att iscensätta Don Millers existentiella bok ”Blue Like Jazz”. I en kortare filmad intervju berättar Taylor om hur, när och varför. Boken i sig är inte nödvändigtvis naturligt cinematisk i sin lite aviga betraktande och anekdotiska form där man ofta kan grubbla över vad som är exakt återgivna händelser (främst på ett college i Oregon där författaren vistades en period av sitt liv) och vad som snarare är inre monologer eller dialoger. Men den är bra. Och Steve är förhoppningsvis rätt person på rätt plats. Men vad är den största skillnaden mellan att vara musiker och filmmakare? undrar intervjuaren Tic Long.

– När jag skrev musik kunde jag avsluta arbetet med en sång, spela upp den och sedan fråga dig: var den fantastisk eller gick den över huvudet på dig? Men en film ska visas för en publik. Om de är förvirrade eller inte förstår dina avsikter, skådespelarinsatserna är dåliga… Du tänker mycket mer på om publiken kommer att förstå filmen och relatera till den. Du placerar dig själv i publiken för att fundera ut om de kommer att förstå den.

Boken har påverkat många människor, menar Taylor vidare. En sådan liten skrift som flera läsare till och med har skaffat och sedan gett bort till andra.

– Don trodde inte att någon skulle läsa den, så han hade inget att förlora. Den har en avväpnande ärlighet och en autentisk idé om att ta reda på vem Jesus verkligen är och hitta honom i en osannolik miljö.

Några basfakta från Internet Movie Database om filmversionen: I rollerna syns bland andra Marshall Allman (sedd i TV-serier som ”True Blood” och ”Prison Break”) liksom Tania Raymonde (Alex Rousseau i ”Lost” med mera). Budgeten uppskattas där till 600 000 dollar. Författaren Miller berättar på sin blog (där även intervjuklippet finns) 27 oktober att filmen i nuvarande skick är 97 minuter lång och har visats på prov för olika grupper som mestadels reagerat positivt. Den officiella premiären är preliminärt planerad till den 13 april nästa år. Det är i USA det, och förmodligen inte i varje tänkbart biokomplex. Till Sverige? Ja, det är en helt annan fråga. Men det finns ju något som heter import-DVD numera. Att filmen överhuvudtaget blev klar beror på nära 4500 privatpersoner som bidrog ekonomiskt via websajten Kickstarter, när företaget var på väg att gå i graven. Regissören sägs vara i färd med att ringa runt personligen till alla donatorer…

 

Funky Finance?

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Så haver de slagit till igen: Australiens rytmiskaste nyhetsrapportörer, eller kanske snarare kommentatorer. Eller bara förmedlare av fiktionaliserade aktualiteter, skrämmande nära verkligheten. Den här gången är temat vår ansträngda världsekonomi och The Juice Media med moderatorn/toastmastern Robert Foster i spetsen låter två impersonerade profiler diskutera ämnet… Amerikanske senatorn Ron Paul och en herr Peter Joseph. Se och hör resultatet här. The Juice Media har tidigare skapat liknande politisk-musikalisk dynamik på teman som Wikileaks avslöjanden, avdagatagandet av Usama bin Ladin och (min personliga favorit) den ”arabiska våren”, där de även tvålar till den kontroversielle amerikanske TV-agitatorn Glenn Beck.

Ekonomiska teorier är inte mitt starkaste ämne, men som världen ser ut idag försöker jag bli något mer insatt i ämnet. Några som specialiserat sig på att illustrera konkurrerande finansiella synsätt är männen bakom EconStories som tussat ihop de inflytelserika, numera avlidna tänkarna Keynes och Hayek i ett par videor  tillgängliga bland annat på YouTube. Efter att ha sett dem ett par gånger och bedrivit åtminstone ett uns av efterforskningar har jag slutit mig till att producenterna själva utgår från en mer nyliberal grundsyn baserad på österrikaren Hayeks idéer, snarare än Keynes (med reservation för sammanblandning av adekvat terminologi). EconStories produceras i alla fall av ett institut vid namn Mercatus (officiell hemsida här) som i sin tur sponsras av ett en del större företagskoncerner och säger sig manifestera marknadsvänliga idéer. Även Wikipedia har en sammanfattning av deras verksamhet och historia. Själv har jag för närvarande huvudet fullt av Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och iakttar en skeptisk hållning till allt som kan misstänkas vara predikningar av den maximalt frisläppta marknadens lov (vad det nu egentligen innebär) men jag kanske återkommer när eller om jag rett ut begreppen ytterligare…

…and that’s a rap.

För övrigt lyssnar jag just nu en hel del på Renaissance, ett symfoniskt inspirerat brittiskt band med huvudsaklig storhetstid under 1970-talet men en ny bekantskap för mig. De är i sina bästa stunder märkligt sakrala och spännande samtidigt. Samtidigt har jag återinstiftat bekantskapen med Procol Harum, som jag introducerades för av en granne i ett litet östgötskt sovsamhälle för snart 30 år sedan. Eventuell uppföljning av denna retro-tråd vid senare tillfälle…

Några vimmelrader värda en mässa…

yemenity2010 reflektion ,

Är det redan två veckor sedan? Årets bokmässa i Göteborg, där jag troligen spenderade mest tid uppe vid det så kallade Internationella torget. 

Nej, något längre och mer djuplodande om årets bokmässa i Göteborg hinner jag inte åstadkomma, tyvärr. Men jag tillbringade några timmar där under lördagen, alltså 24 september. Välbesökt (som vanligt, ska man väl tillägga) men med mer svängrum på övervåningen med dess mindre sammanpressade möblemang – och kanske smalare innehåll, men för många av oss minst lika intressant. Inte minst det så kallade Internationella torget var platsen för några spännande föredrag och debatter, bland annat om jämställdhet i näringslivet och politiken.

Henning Mankell hävdade att han och vännen Jan Guillou inte varit medvetna om att de arbetade på böcker om ungefär samma tema samtidigt; 1900-talet, kolonialism och så vidare. Om jag inte hörde alldeles fel i kakofonin. Författare är väl hemlighetsfulla typer. Kända – och egensinniga – seriemakare som Jannarna Lööf och Stenmark avlöste varandra vid signeringsbordet i en förlagsmonter. Och så har jag lärt mig något om vad Folke Bernadotte-akademin är och gör. Men mer om det senare, kanske, om jag har tid…

Musik och manipulation – en lång historia

yemenity2010 reflektion , , , ,

Nu är vi där igen. Känner mig ohjälpligt kallad att skriva några rader om ännu ett avsnitt från Utbildningsradions Pop och politik, det här med rubriken Manipulation (ursprungligen sänt 27 augusti och tillgängligt på nätet till och med 26 februari 2012). Musikern Peter Bryngelsson ger exempel på hur musik använts som tortyrmedel i Mellanöstern, Sydamerika och lite varstans, av diktaturer eller ockupationsmakter. Syftet kan vara att håna fångarna eller på ett infernaliskt sätt visa vem som har kontrollen, liksom att skapa helt nya associationsbanor i hjärnan i förhållande till utvalda musikstycken. Det kan handla om allt från heavy metal till trallvänliga toner från barnprogram eller dansgolvsplågor från olika kulturer. Detta ofta i kombination med andra metoder som är till för att bryta ner personer och förstöra deras uppfattning och tid och rum: avsaknad av mat och dryck, liksom sinnesintryck, även känt som sensorisk deprivation. (Det sistnämnda beskrivs även i ett kapitel av Naomi Kleins bok Chockdoktrinen som jag tidigare refererat till och som jag fortsätter ta mig igenom bit för bit…).

Beatles ”Yellow Submarine” har bland annat brukats av sydamerikanska förhörsledare i samband med så kallad waterboarding, enligt Bryngelsson. Annat absurt exempel; en amerikansk tortyrspecialist som ville ta knäcken på irakiska fångar efter invasionen av landet 2003 har berättat att han misslyckades med sitt uppsåt när han utsatte dem för Metallica och Eminem. Men countrymusik, det avskydde de alla…

I övrigt behandlar programmet bland annat fenomenet med baklängestexter (myt eller verklighet?) liksom låtar som använts i reklamsammanhang och för evigt skapat givna associationer det kan vara svårt att frigöra sig från. Även om det är idag är mer accepterat och allestädes närvarande i samhället. Kommer ni ihåg tiden när vi bara hade två TV-kanaler, båda reklamfria? OK, jag uppskattar trots allt mer valfrihet, men inte reklampauser i samma utsträckning…

Religiös populism och extremism i musikvärlden – evangelium enligt Utbildningsradion

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Bit för bit… Jag har nu lyssnat av ännu ett timslångt program i serien Pop och politik från Utbildningsradion, det här med temat religion och ursprungligen sänt den 3 augusti i P2. Jag kan – med ganska omfattande egen erfarenhet av inte minst frikyrkan och permanent fascination för kopplingarna mellan religion och populärkultur – tänka mig ett otal olika artister att analysera och personer att intervjua. Det här är ett anständigt urval, med Gladys del Pilar som beskriver sin kärlek till gospel och kyrkohistoriske doktoranden Joel Halldorf som kommenterar framgångsteologins framväxt och attraktionskraft under främst 1980-talet, en period som jag väldigt väl kommer ihåg med alla sina konflikter och kontroverser kring inte minst Livets Ord och dess ledare Ulf Ekman.

Gospelns betydelse för medborgarrättsrörelsen i USA under 1950-talet och framåt, klargörs i korta men kärnfulla drag i programmets inledning. Ett montage sammanfattar dessutom den uppsjö av covers som gjorts på Leonard Cohens bitterljuva ballad ”Hallelujah”. Alla som kände sig kallade borde nog inte ha gjort det, om man säger så. Och för något år sedan läste jag ett inlägg på en filmsajt där artikelförfattaren ondgjorde sig över alla filmmakare som tyckte att låten borde sprängas in någonstans i handlingen i just deras berättelser. Det är en hymn som man måste förtjäna att använda, menade Brandon Kim på IFC.com. Jag är böjd att hålla med; bekvämlighet och klichétänkande är alldeles för vanligt när filmproducenter ska befolka sina ljudrälsar med utvalda sånger som ska förstärka stämningen eller i värsta fall bara fungera som en form av produktplacering för enskilda artister. Men det är egentligen helt annan fråga, som jag kanske återkommer till vid ett senare tillfälle.

”Pop och politik” med religionstema envisas också med att plocka fram en inspelning av Åsa Waldau, of Knutby’s very own Kristi brud fame, mer för kitschfaktorn antar jag. Hur många människor är ärligt talat intresserade av hennes försök till sångkarriär och hur stort inflytande har den haft i samhället? Mer intressant är Halldorfs analys av det provocerande i hennes tolkning av just begreppet Kristi brud. Kitsch kan man möjligen också kalla Stonefunkers version av ”Ovan där” till förmån för Frälsningsarmén, men den låter i alla fall bättre. Carola Häggkvist är naturligtvis nästan omöjlig att undvika i sammanhanget, som sångerska och under en tid representant för Livets Ord. Och hur påverkar det samtiden att stilbildare som Prince eller Madonna bekänner sig till speciella trosriktningar som Jehovas vittnen eller kabbalah? Kan skapa nyfikenhet, men även ses som ”Hollywoodkändisars vilja att vara unika, mer som ett exotiskt attribut” enligt Halldorf.

Motsatsen till framgångsteologi manifesteras i princip i ”One of us” med Joan Osborne från 1995, vars lyrik inte nagelfars närmare i programmet. Däremot synas fenomenet med satanistrockare från exempelvis Norge. Burzum med Varg ”Greven” Vikenes i spetsen hade en boom under 1990-talet, innan ”Greven” gjorde sig känd inte bara för musik utan även – mord. Rivalitet med kollegan Öysten Årset (stavningen kan fallera) i bandet Mayhem ledde till den senares död 1993. Med 23 knivhugg. Händelserna gav rubriker på sin tid, vilket jag har vissa minnen av, även om den musikaliska genren inte precis legat överst på min prioriteringslista vare sig då eller senare. Överhuvudtaget verkar den typ av tungmetall som utger sig för att leva ut mesta möjliga mörker mest leva på sitt kuriosavärde som extremitet i kulturkroppen. Även om en del av utövarna kanske är hängivna sina övertygelser på fullt allvar, vad vet jag? Under tidigt 1980-tal var det vanligt (inte minst bland korstågande pastorer) att peka ut flera etablerade artister som ockultister eller rena satanister med baklängesbudskap invävda i sina låtar (vilket inte skärskådas i det här programmet). Allt från ELO, Earth, Wind & Fire, Kiss, Beatles, Jethro Tull, Alice Cooper och givetvis Black Sabbath betraktades som suspekt i kretsar där jag rörde mig. Hur mycket låg det i de anklagelserna, som ibland men inte alltid utgick från gruppernas självvalda image och marknadsföringsmetoder? Diskussionen brukar vara lite mer nyanserad numera. Tror till och med att jag läst en krönika i tidningen Dagen där Black Sabbath snarast omkategoriseras till ett kristet band, men är inte helt säker på mina ögons vittnesbörd i det fallet.

Nu går jag vidare med ”Pop och politik”-avsnittet på temat manipulation, inlett av min gamla favorit Kate Bush med ”Experiment IV”, med en text om att få uppdraget att döda med sin musik. Hur har musik använts för att få folk dit man vill i exempelvis krigstider? Spännande tema. Och begreppet baklängesbudskap granskas faktiskt i det här programmet i stället…