SVT

Rutinerad scen-sibilitet och rå sentimentalitet – vinnande koncept vid Vänern igår

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Den har fått mycket skäll. Och så en så kallad skandal som grädde på moset. Vad? Skulle någon komma på idén att fuska under röstningsförfarandet per telefon? I Sverige? Ja, det finns tydligen de som är förvånade över detta faktum. Till exempel personer i högsta ledningen för den stolta svenska melodifestivalföljetongen. Det borde de inte vara.

Igår intogs min nuvarande hemstad vid Vänern av cirkussällskapet och halva stan hade biljetter antingen till repetitionerna eller själva direktsändningen. Drygt. Inte vi. Som var på en födelsedagsfest i stället och såg utslagningsfesten känd som ”Andra slakten” i efterhand på SVT Play. Helena Paparizou ska naturligtvis vara med i finalen – och så blev det. Linus Svennings sorgesaga balanserar på gränsen till exploaterande känsloporr, men har ändå en uppenbar rå emotionell kraft som i den direkta utslagningsrundan regerade över Martin Stenmarcks rutin (i ett nummer som lämnar mig ganska likgiltig). Personligen hade jag gärna sett ”När lammen tystnar”-flirten med Outtrigger i finalen också. Men konfronterade med Paparizous pampiga neosoul och starka scenpersona fick de helt enkelt ge sig, utan att se ut som förlorare.

Vad gäller de övriga fyra… Så hade medelvägstungrockarna Ammotrack problem med tonträffen, Ellinor Holmer saknar fortfarande medvetenhet om magstödets betydelse och skulle kunna anlita en sångpedagog för att utnyttja sin potential bättre, JEM har sin charm men spretar och får stå på tillväxt och State Of Drama framstår fortfarande som turister i tillvaron, eller åtminstone i den genre de försöker bemästra. Vilken den nu egentligen är.

Vad i övrigt är, är Tiffany från Staffanstorp. Äntligen! utropade många. En av Anders Janssons paradfigurer hade gärna fått göra entré tidigare – jag skriver under på det. Annars är jag en (av få?) som uppskattar flera av de torra kommentarer han och kollegan Nour El-Refai inflikar i sina introduktioner och övergångar. Inte minst hur Ammotracks ”Raise Your Hands” ledde till associationer om dagens skolmiljö med kepsar i klassrummet och ständigt påslagna mobiltelefoner. Det sistnämnda är för övrigt ett betydligt större pedagogiskt problem än det förstnämnda, tillägger jag som på senare år rört mig en del i sådana sammanhang.

Final väntar. Och – efter all kritik mot evenemanget som sådant och mot kvaliteten på bidragen, urval, diskussioner kring röstningsdemografi et al, etc, med mera – det här finalfältet ser märkbart roligare ut än fjolårets. På fullt allvar.

SVT:s egna sammanfattningar av kamp, kris och kaos under slaget vid Vänern

Dansgolvsdängor dominerade i sista jämntjock schlagerkvart

yemenity2010 reflektion , , ,

Ungdomlig entusiasm i all ära – ibland är rutinen ett vapen också. I lördags fick vi se prov på båda, när två i grunden inte helt väsensskilda nummer slog sig fram till final från Örnsköldsvik. Största skillnaden mellan dem är väl just att det handlar om relativt nytända stjärnskott (läs: Anton Ewald) mot ärrade primadonnor (alltså Alcazar). Båda har uppenbarligen sin trogna publik som bär fram dem i sådana här sammanhang. Och det här startfältet var heller inte det mest lyskraftiga i en redan halvbeige samling bidrag från den svenska melodifestivalföljetongen anno 2014 e. Kr. 

Sent ska skriftställaren vakna, men… Här äro strödda synpunkter från vårt sällskap under kvällen, det vill säga mig, min fru Emilia samt våra vänner Roger och Fabiola:

Alcazar ”Blame It on the Disco”

Fabiola: Inget vidare.

Roger: Den är ju trallvänlig.

Emilia: Det låter som de där irländska tvillingarna häromåret.

Johan: Inte mycket nytt. Varumärket är intakt, hook finns, liksom rutin och moves. I princip en återuppvärmd version av deras tidigare hit  ”Stay the Night”.

I.D.A. ”Fight Me If You Dare”

Emilia: Den har bra energi.

Johan: Någon sorts medelvägsrock med mer attityd än profil. Driv, tuggande gitarrer, OK refräng, men…

Janet Leon ”Hollow”

Johan: Mer melankolisk och dramatisk historia med darr på stämbanden. Saknas: något distinkt eget och fästande när den marscherar på med gråten i halsen.

Emilia: Den var lite jämntjock, det hände inte mycket.

Fabiola: Jag tyckte om rösten.

Ammotrack ”Raise Your Hands”

Johan: Tungrock med alla attribut och knappt några nyfunna melodislingor. Monotoni kontra aningen markerad refräng. Det låter inte illa, men standardiserat för genren.

Roger: De är inte så dåliga ändå.

Emilia: Jag tyckte om den, den hade bra rytm och energi.

Fabiola: Jag tyckte om den – men inte trummisen utan tröja…

Josef Johansson ”Hela natten”

Johan: Peo Thyrén insyltad! I en ballad med elektronisk profil. Inte helt oävet, men ”jag vill hålla dig hela natten”-omkvädet låter bekant och lite slitet. Uppumpad avslutning.

Roger: Jag gillar den, men tror inte att den går vidare.

Linda Bengtzing ”Ta mig”

Johan: Tydligen skriven av några kannibaler från ”Doomsday” eller Vin Diesels fiender i ”Riddick”-filmerna (att döma av deras uppenbarelser i bild). Electropop från sent 1980-tal. Bengtzing själv har svårt att nå fram i ljudväggen och har ett nästan hopplöst korus att jobba med. Kostymen klär henne inte fullkomligt…

Fabiola: Jag gillade henne och energin, sången men tempot kändes mycket stressat.

Roger: Jag tror den går vidare.

Ellinor Holmer ”En himmelsk sång”

Johan: Drastiskt hopp till akustisk närgången ballad med stråkar och prövad passion. Ensam på scen. Svårt att tro att det räcker till. Känns sympatiskt men vekt i konturerna.

Anton Ewald ”Natural”

Roger: Den absolut fulaste teckningen genom hela festivalen… (apropå de små illustrationer av artisterna som ingår i introduktionerna). Jag lovar att han går till final. Det sitter 100 000 17-åriga tjejer och trycker!

Johan: Min favoritslagpåse förra året. Samma koncept visuellt och audiellt i år. Han gnäller fortfarande och ber om uppmärksamhet. Gospeltouchen i slutet ger faktiskt ett litet lyft, men…

Emilia: De unga tjejerna kommer att rösta på honom…

Helhetsintryck: För mig (Johan) framstod det här som det jämntjockaste fältet hittills. Bästa bidraget var ”Om dom hade ringt” med Vargmust (det vill säga programledarparet Anders & Nour). Lagom elakt om ideal och överlevnad…Pausunderhållaren Tomas Ledin är ingen av mina stora idoler, men man kan inte förneka hans enorma scenvana och förmåga att inta en arena, även nu när han är inne i en aningen experimentell folktonsfas.

Just det: till finalen gick Anton Ewald och Alcazar, medan Ammotrack och, lite överraskande Ellinor Holmer får en andra chans. Här vid Vänern. Helgen som kommer…

Melodifestival 2014 kapitel 3: Medelåldringarna massakrerade av menlösa barn

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Vad var det nu han upprepade ett par gånger under filmsviten ”Dödligt vapen”, konstapel Murtaugh (Danny Glover); ”I’m getting too old for this shit”. Efterhand började väl kollegan Riggs (Mel Gibson) hänga på. De hade svårt att hänga med, men det blev en del av deras signum. I schlagersammanhang rör det också på sig underifrån. Musikaliskt konservativ – jag? Nej, nej… Men att medelåldern på dem som röstade fram resultaten i gårdagens deltävling från Göteborg ligger någonstans mellan 12 och 19, 5 är väl ganska uppenbart, eller hur?

Vårt hushåll har i alla fall förevigat våra spontana synpunkter ännu en gång och inkluderat lika spontana betyg på en skala mellan noll och tio. Hur fåfängt företaget än är…

Outtrigger ”Echo”
Johan: I buren kan ingen höra lammen skrika… Apropå den Hannibal Lecterska inramningen. Tungt och tight. Terror jämfört med tävlingsnormen. En hel del rätt men aningen för ordinär komposition. (Poäng 7/10.)
Emilia: Aaaaahh… Den har mycket energi och är originell. Men det är inte en stil som jag gillar speciellt. (6/10.)

Eko ”Red”
Johan: Lite förvirrande med Eko mot Echo. Slår ett slag för Norrland. Och syntar à la 1982! Lätt operatiska inslag. En del personlighet går att urskilja. Saknar dock distinkta drag som gör en verklig vinnare. (6)
Emilia: Den var lite tråkig. Den hade en futuristisk stil, men berörde mig inte. (6)

Oscar Zia ”Yes We Can”
Johan: Så har farbror Kempe varit framme igen… Lotsar fram en ny stjärna som jag själv aldrig hört förut. Skräddarsytt för Saade-skvadronerna i folkdjupen. Själv är jag avvaktande. (3)
Emilia: Den har samma stil som Backstreet Boys och fastnar. Kanske kommer unga tjejer att gilla den. Ser ut som om killen dansar med sina kloner… (7)

Shirley Clamp ”Burning Alive”
Johan: Några schlagerveteraner inblandade. Shirley är sorgsnare än vanligt i dagens mogna ballad…som efterhand övergår i promenadtempodisco och förlorar en del profil. Fortfarande rätt snyggt. (6)
Emilia: Jag gillar låten och hennes raspiga röst. (8)

State Of Drama ”All We Are”
Johan: Fjolårets överraskning. Lagomrockarna från byn utanför Borås har alltjämt grava ID-problem, även om de vill fylla hela hallen med sin ‘positiva energi’ och självkänsleboost. Bastant men beige. (4)
Emilia: Den fastnar och kanske kommer tjejerna att gilla den och rösta på den. (7)

Cajsa-Stina Åkerström ”En enkel sång”
Johan: She’s back! Men var hon någonsin där? Medger att jag aldrig riktigt sett storheten i hennes halvbeslöjade stämma och lagom intellektuella framtoning. Här är hon en fattigmans-Emmylou Harris med countrydoftande ballad som inte är osympatisk, men heller aldrig skjuter i höjden. (5)
Emilia: Det är den första sången där jag ser en möjlig vinnare. Jag gillar hennes stil och musik med akustisk gitarr. (8)

Ace Wilder ”Busy Doin’ Nothin’”
Johan: Alltså, är det i princip samma gäng som skrivit tre av kvällens bidrag? Och hur mycket slump är det? Troligen inte alls. De ska slå ut sig själva. Här är det en publikdompterande tjej med talang men som siktar på 300 olika uttryck samtidigt. (5)
Emilia: En blandning av så många stilar att man inte kan definiera en egen. Mellan 90-talet och Avril Lavigne och sedan dans, aggressivitet, sötma… (5)

dr. Alban och Jessica Folcker ”Around the World”
Johan: Together at last. Eller omöjlig kombination? Electroreggae med rap (givetvis) och wailing om vartannat. Ganska catchy. (6)
Emilia: Jag tycker om kombinationen av stilar, reggae med lite rock och hon har en bra kraftfull röst. Det fastnar och har energi. Även om de är olika, fungerar de bra ihop. (8)

För övrigt är vi överens om att Folcker faktiskt är slående lik en av våra gemensamma vänner. Och att fältet var svårförutsägbart. Jag skulle säga jämnare än något av de tidigare i år och överlag starkare. Pausinslagen med Björn Gustafsson och en OS-parodi i princip byggd på en kombination av Queen och gula trikåer var väl…ganska roliga. Utan att vara sensationella. En höjdpunkt var däremot katastroffilmen där Göteborg demolerades i jakten på kuvertet med resultaten, om jag förstod rätt. Hur mycket av budgeten brändes där?

Efter insikten om att ungdomarna Oscar Zia och Ace Wilder skickas direkt till finalen, medan Outtrigger och State Of Drama får ta vändan förbi vår lilla hemort vid Vänern om några veckor för att eventuellt komma längre än så, är det väl bara att hämta sig från det – i stora drag – konstnärliga förfallet i folksmaken och ladda om för mer av samma vara nästa vecka. Det kan väl ändå inte sluta med en ännu vekare final än förra året? Vad?

Mer om massakern i Göteborg från SVT

Manipulativa maktspel röd tråd i fjolårets bästa TV-serier

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , ,

Episode 101TV. Det finns mer skräp än någonsin. Och samtidigt, en ännu inte sinande guldåder av dramatiska produktioner på en nivå och inte minst med en komplexitet som var väldigt sällsynt för bara ett tiotal år sedan. Dessutom finns fler möjligheter att ta igen sådant man tidigare missat via nya tjänster som Netflix. En röd tråd i de mest spännande serierna förefaller vara ett fokus på elakt maktspel och mästerligt manipulerande människor. Vad det nu säger om vår tid egentligen. Så till att börja med, det bästa av det i svenskt programutbud aktuellaste under fjolåret, med hänvisningar till de kanaler där jag själv tagit del av serien ifråga (samt länkar till mer fakta på IMDb samt i förekommande fall egna recensioner):

1. Homeland (SVT). Delade meningar finns om den tredje säsongen. Men just det här oförutsägbara draget; vad som skulle hända, var tyngdpunkten skulle hamna, svårigheten att välja sina sympatier… Jag var fängslad. Mer än av något annat i dramaväg, trots tuff konkurrens. Framförallt från…

2. Game of Thrones (SVT, HBO). Efter en aning förvirrande utveckling och möjliga överambitioner under andra säsongen, var den tredje så brutalt bra och farligt fascinerande att den riskerar påverka hela ens världsbild. Om jag nu inte redan hade en ganska realistisk sådan. Några halvanalytiska reflektioner om serien i stort har tidigare publicerats på den här bloggen. Brorsans recension av den tredje säsongen finns på russin.

3. Masters of Sex (HBO). Pionjärer har det inte lätt. Här sysslar de med sexualforskning. I USA. På 1950-talet. Med magnifik Michael Sheen som manisk medicinman i spetsen. En mer utförlig recension finns på russin.

4. Hunted (SVT). Vem kan man lita på? Ingen, antagligen. I den här brittiska spionhärvan tänjdes det ständigt på trovärdighetens gummiband, men elasticiteten imponerande ändå. Här fanns inte många döda punkter och spänningen höll i sig till de sista sekunderna. Om det blir fler än de här åtta avsnitten är såvitt jag vet fortfarande oklart. Några ytterligare kommentarer finns på russin här och här.

5. Boss (SVT). Det börjar kännas väldigt länge sedan den första säsongen visades i SVT, men det måste väl ha varit förra vintern. Och när den andra (och sista?) eventuellt kommer den vägen verkar inte helt klarlagt. Han är sjuk, mycket sjuk. Och skrämmande, mycket skrämmande – borgmästare Kane i Kelsey Grammers skepnad, med makt över liv och död (åtminstone andras dödar) i ett Chicago som får de politiska intrigerna i ”House of Cards” att framstå som nästintill småtrevliga upptåg. Det finns en recension på russin, inte av mig men av min bror.

6. House of Cards (Netflix). Men visst är Kevin Spacey en respektingivande figur som kongressman och kungamakare, charmerande även om hans moraliska skrupler är i stort sett frånvarande. Suggestivt och spännande. Även här är serien russin-recenserad av brorsan, som i det här fallet intar en mer reserverad hållning än jag själv…

newsroom3-hbo7. The Newsroom (HBO). Aaron Sorkins studie i arbetsplatsklimat och aktualitetsbevakning dras visserligen med lite för många inslag av distraherande dysfunktionella romans-på-jobbet-scener, men i stort är det ändå övergenomsnittligt intelligent – och underhållande – TV-dramatik. Min recension av andra säsongen finns på russin.

8. Strike Back (HBO). Ren ”guilty pleasure” tänkte jag först. Efter att ha plöjt igenom tre säsonger under ett par månader i höstas var jag framförallt imponerad av den rent fysiska kraften, farten och de långa intensiva jakt- och flyktsekvenserna. Det här är action med terrortema som helt enkelt är svårt att värja sig mot rent instinktivt. Min recension av tredje säsongen finns här.

9. Orange Is the New Black (Netflix). De är inte värsta värstingarna, som i ”Oz”. Men skildringen av ett fängelse med ett antal udda existenser bland de i det här fallet kvinnliga internerna är spännande utan påfallande många våldsutbrott eller överdoser av explicit bakom murarna-erotik. Allt frid och fröjd? Knappast. Men vad som kommer att hända och vari konflikterna uppstår är ofta svårt att sia om. Kompletterande kommentarer här.

10. Äkta människor (SVT). Svensk scifi – den finns. Och viljan är stark. Idéerna intressanta och agerandet i regel övertygande. Glöden falnar ibland, svårigheterna att hitta ett självklart centrum i berättelsen och verkligen engagera sig blottas ibland. Men. Det är svensk scifi som går att nämna i samma mening som ”Battlestar Galactica” och ”Dollhouse” (med liknande idébyggen) utan att det blir fullständigt genant.

Bubblare: ”Continuum” (HBO). Tidsresor fram och åter är inget nytt och den här kanadensiska varianten med en tidlös, eller rättare sagt tidsbändande kamp mellan en grupp terrorister och en i ‘fel’ era strandad kvinnlig polis tar sin tid att hitta formen och göra karaktärerna riktigt tillgängliga. Men under andra säsongen har allting blivit betydligt mer komplicerat – och raffinerat än man kunde ana från början. Den tredje vändan ska vara på väg… ”Banshee” (HBO) är en riktig rövarhistoria på gott och ont, men definitivt inte trist.

Retroaktiva upptäckter via Netflix, HBO, DVD med mera: För de redan fastnaglade var det i år den definitivt avslutades – och hyllades rent hysteriskt. I vårt hushåll har vi hunnit en bit in i tredje säsongen av ”Breaking Bad”. Låt oss säga att jag förstår hypen. Idris Elba är snart överallt. Som plågad polis i London-baserade ”Luther” är han nästan löjligt lysande. Och serien är sylvass. ”The Tudors” fortsatte dissekera livet i kung Henry VII:s hov med bravur under den fjärde och sista säsongen. ”Boardwalk Empire” är en smula svårtillgänglig och saknar en del omedelbart intagande attraktionskraft men växer till sig under den första säsong  jag fortfarande befinner mig i. ”The Walking Dead” började jag följa på en kanal i mellanöstern när den startade, men sedan tappade jag kollen på var den egentligen visades. Den är dock värd att återstifta bekantskap med, exempelvis på Netflix. Där finns även flera omgångar av bikerdramat ”Sons of Anarchy” som jag hittills bara hunnit med ett par avsnitt av. Men de är lovande. Och visst var det under fjolåret som vi tog oss igenom sista vändan av 2000-talets (vid sidan av ”The Wire”) starkaste kriminaldrama ”The Shield”?

Bildmaterial: Lizzy Caplan i ”Masters of Sex” och Jeff Daniels i ”The Newsroom”. Båda från ©hbonordic.com.

Not: Detta är en uppdaterad och aningen reviderad version av en text tidigare publicerad på russin.nu.

Stora gester – sämre dynamik. Senkomna synpunkter på schlagerkvart nummer två

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Snart dags för tredje deltävlingen. Efter en intensiv vecka har jag slutligen renskrivit noteringarna från förra helgens holmgång i Linköping, som inte innehöll några extrema överraskningar. Men jag är tacksam för att vi slapp se Refreshments rulla vidare till finalen. Det brukar alltid finnas utrymme för en rejäl nostalgitripp tillbaka till 1950-talet i det svenska festivalformatet, men årets kandidat fastnade i folkets vägtull på vägen mot Mekka. Eller finns det, hemska tanke, fler där den kom ifrån?

Våra kommentarer (inklusive en spontant uttänkt poängsättning från 0-10):

JEM ”Love Trigger”

Johan: Scenshowen är mer nyskapande än kompositionen. Techno typ tysk 80-talsretro med smittande entusiasm men ihåligt innehåll. Kan bli en en hit ändå… (5 poäng)

Emilia: Jag gillar kombinationen av röster (7 poäng).

The Refreshments ”Hallelujah”

Johan: 50-talsosande boogierock med alla tillbehör, visuellt och audiellt. Oförargligt och ganska menlöst. Det brukar finnas en sådan nostalgitripp varje år. Men vänta – får de vara sju personer på scenen? (4)

Emilia: Mycket färgglada. Jag gillar det för att det liknar 60-talet. (7)

Manda ”Glow”

Johan: Försöker sig på dramadisco med ambitioner att få hela världen att glöda. Men jag förblir ganska ljum. Violinister på styltor (?) imponerar mest. (4)

Emilia: Den var originell. Men något saknas. (7)

Panetoz ”Efter solsken”

Johan: Happy rap! Kostymer och koreografi som sticker ut. Lättviktare men charmig sak om att tro på sig själv. (6)

Emilia: Jag gillade rytmen, men den är på svenska. Det är problemet. (7)

Pink Pistols ”I Am Somebody”

Johan: Space age retro. Svart latex och robotiska rörelser. Medveten eller omedveten parodi? Inspirerad av serien ”Äkta människor”? Rockriff, men mekaniskt. (3)

Emilia: Väldigt alldaglig. Jag tyckte inte om den. (6)

Sanna Nielsen ”Undo”

Johan: Hon är veteran nu. Faktiskt. Ballad den här gången, med glidningar. Framstår i sällskapet som fullfjädrad internationell stjärna. Faktiskt. (8)

Emilia: Jag tror den går direkt till final. Bra sång. Den behöver inte så mycket show. Min favorit hittills. (10)

Little Great Things ”Set Yourself Free”

Johan: Unga killa med attityd och mycket frisyrgelé (några ton). Siktar på något liknande Nightwish eller The Rasmus. Rytmen är rätt. Tyngden OK. Saknas en del särprägel. (6)

Emilia: Jag gillar inte den här typen av musik. Rösten räckte inte till så han skrek mycket. Sången är starkare och mer aggressiv. (5)

Martin Stenmarck ”När änglarna går hem”

Johan: Veteran. Proffs. Tar plats. Drama. Arena anthem. Vill flyga iväg till höjder den inte riktigt klarar. Derivativt. Konceptet är kraftfullt men rätt konstruerat. (5)

Emilia: Den är på svenska, stackaren… En sång som passar bättre för radion. (7)

Generellt enligt Johan: Många siktade högt, mot stora känslor och publikfriande manövrer. Dynamiken i melodier och oväntade grepp var mer sällsynt.

Kvällens uppenbarelse var annars sjuåriga barnskådespelaren Sigrid som diskuterade genusfrågor med Nour el-Refai (som sägs ha skrivit manus till dialogen, eller?). Var hittade de den ungen – och hade hon hörsnäcka för hålla reda på de saftiga replikerna?

Just det, till final (för ordningens skull bör väl detta nämnas) gick Sanna Nielsen och Panetoz, med en andra chans för Martin Stenmarck och JEM.  Det betyder väl redan nu minst en fördubbling av antalet kvinnliga deltagare i finalen jämfört med fjolårets orgie i (generöst uttryckt) welterviktare med y-kromosomer, om jag räknar rätt i hastigheten…

Mer kött på benen om den moderna musikaliska motsvarigheten till Linköpings blodbad finns på SVT. 

Ny stjärna född i Malmö. Eller två?

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Avklarad: deltävling 1 i årets schlagersåpa. Och resultatet i Malmö är förhoppningsvis en förvarning om att vi får en förbättring av fjolårets färglösa finalfält, framröstat av – ja, vilka var de egentligen därute i folkhavet? Yohio har nog rent krasst en bättre låt nu än då. Och Ellen Benediktsson (som jag aldrig hört talas om innan) är helt enkelt en ny stigande stjärna. Lite synd om Helena Paparizou ändå? Ja. Här är några nödtorftigt sorterade och redigerade kommentarer från vårt lilla hushåll under kvällen:

1. Yohio ”To the End” (direkt till final)

Johan: Bastant arenarock light, 80-talsdoftande. Förra årets genombrottsman tillbaka igen – hook, line and sinker. Borde fungera.

Emilia: Han har en chans att vinna, är populär bland unga tjejer.

2. Mahan Moin ”Aleo” (utslagen)

Johan: Hmmm… Är rösten personlig eller lite ‘off’? Dansgolvsorienterat nummer är dock genuint generiskt.

Emilia: Hon har energi och verkar originell.

3. Linus Svenning ”Bröder” (till andra chansen)

Johan: Bryskt genrebyte? Tragisk bakgrund till texten, men grabben har veteranen Fredrik Kempe i ryggen. Ballad med stora gester. Hjärtan blöder, stråkar glöder. Pampigt klimax. För mycket av allt eller precis vad folket vill ha?

Emilia: Sången var lite förutsägbar. Men den kan nå fram på grund av temat.

4. Elisa Lindström ”Casanova” (utslagen)

Johan: Dansbandsdundret från Töreboda. ”Casanova – en gudagåva”; ordagrant! Konceptet känns en aning daterat… Kvällens kortaste kjol hittills och visst finns ett häftplåster till refräng – om än alldeles för enkel sådan.

Emilia: Om man sjunger på sitt eget språk har man mindre chans att vinna i Europa. Den påminner om ”Material Girl” med Madonna, konceptet med en femme fatale. Hon har energi, men sjunger på svenska.

5. Alvaro Estrella ”Bedroom” (utslagen)

Johan: Dansgolv igen, modell nyare. Mycket falsettsång. Snyggt skval. Vad mer? Inte mycket.

Emilia: Influerad av Michael Jackson och en låt i stil med ”Get Lucky” (Daft Punk). Och lite Bruno Mars. Den fastnar.

6. Ellen Benediktsson ”Songbird” (direkt till final)

Johan: In i gitarrakustikens värld med beslöjade röster och intagande melankoli. Doftar 1960-talets chanteuser som… Joan Baez? En ung Marianne Faithfull? Med flera. Sticker ut. Kanske chanslös, men tilltalande.

Emilia: Jag tycker om den. Min favorit. Hon har en egen stil.

7. Sylvester Schlegel ”Bygdens son” (utslagen)

Johan: Tidigare The Ark-medlem går solo. Rösten är personlig, men på bristningsgränsen.

Emilia: Den är originell. Jag gillar pianofiguren, men sången är på svenska. Vad synd. Jag har inget emot språk, men om man vill vinna…

8. Helena Paparizou ”Survivor” (till andra chansen)

Emilia: Den har lite av samma upplägg som ”Euphoria”. Inte min favorit, men acceptabel.

Johan: Vinnare för Grekland en gång i tiden. Förhandsfavorit. Gör en Beyoncé-variant; storslagen entré och star quality. Inte särskilt nyskapande egentligen, men klarast identifierbara vinnarskallen i utbudet.

Som synes: alla förutsägelser slog inte in. Men de bästa bidragen är fortfarande med i leken.

För övrigt: värdparet Anders Jansson och Nour el-Refai gick ut med en explosivitet som sällan skådats som om de tuggat i sig några stimulerande djungelväxter innan (åtminstone Anders). De utstrålade i alla fall en energi och allmänt respektlös avighet som jag vill hävda att tillställningen mår bra av. Fortsättning följer förhoppningsvis…

Var blev du av, ljuva 90-tal?

yemenity2010 Okategoriserade , , ,

Våren var en smula intensiv. Vikariat som lärare vilket till slut innebar ett antal slutbetyg som skulle sättas i avgångsklasser på högstadiet. Deltidsstudier på distans för att förbättra spanskan, som jag hoppas få ännu mer användning för i framtiden. Och så en liten flytt på det. Nej, det blev inte så mycket skrivet och publicerat utöver det nödvändigaste, framförallt inte under den senare delen av terminen. Nu är det aningen lugnare.

Sommar. Om den blir mer av vad vi svenskar i gemen tycker att den borde vara än den var förra året, det vet vi inte än. Men mediala sommartraditioner brukar inte bry sig så mycket om vädret. Inte de mer nyinstiftade traditionerna heller, som att SVT uppmärksammar ett decennium ur musikalisk synvinkel. I fjol var det 1980-talet, vilket provocerade mig att sammanställa en egen lista över favoritalbum från den perioden. Nu är det 1990-talet som skildras av samma kanal och produktionsteam och visst ska jag haka på den trenden också. Allvarligt talat hade jag inlett den återblickande sonderingen av den musikaliska terrängen från Killinggängets och millenniebuggskräckens era långt innan SVT började sända sin odyssé, men nu börjar den anta fastare former och kommer att portioneras ut bit för bit under de närmaste månaderna. Enligt planen.

Där kommer bland annat att framgå hur lite koll jag egentligen hade – och kanske fortfarande har – på det som skulle bli kanoniserat stoff så småningom. Alltså, jag har egentligen inte så mycket emot Nirvana eller Oasis, men av allt att döma kommer ingen av dem att husera bland de troligtvis 30 album som ska definiera mitt 1990-tal.

Tidskriften Rolling Stones 100-lista om samma årtionde är också intressant läsning – och otäckt olik min egen, som det ser ut i nuläget. Vad ska jag säga till mitt försvar? Jobbar på det…

Dessutom: Som så många andra följde jag i perioder fascinerat familjen Sopranos öden och äventyr i den stilbildande och redan sägenomsusade HBO-serien med samma namn som sagda familj, Jag säger i perioder, eftersom utlandsarbeten och annat fick mig att tappa tråden ett par gånger och jag inte slaviskt fortsatte att se allt som hände. Men visst var den bra. Och visst är det synd att Mr Tony Soprano själv, civilt känd som James Gandolfini, nu lämnat jordelivet alldeles för tidigt, efter vad som sägs vara en hjärtattack under semester i Italien. Några rader ytterligare om det har jag levererat på russin. Och nätet är idag späckat av ”rest in peace”-hälsningar och beklaganden av förlusten för den berörda familjen – och kulturvärlden i stort.

Related articles

Robin, Ralf och resten – slutsjunget i schlagerfesten

yemenity2010 reflektion , , , ,

Hugo Chávez är död och Venezuela går in i en ny fas. Manchester United är utslaget ur Champions League efter en omdiskuterad utvisning. Nya moderaterna börjar låta som gamla moderaterna igen, vilket kan vara en värdefull medborgarupplysning samtidigt som folkpartiet försiktigt inventerar sitt socialliberala arv. Hästköttskandalen (eller vad det nu borde kallas) fortsätter väcka frustande frustrationer… Världen i förra veckan saknade inte dramatik. Och så har vi våra mindre världsomvälvande hemvävda dramer, som den återkommande vårföljetongen där 32 aspiranter sakta men säkert reduceras till en ensam vinnare. I år heter han alltså Robin. Ska det vara så här? En liten faktisk/kontrafaktisk resumé med både facit och alternativa möjligheter…

1. Robin Stjernberg ”You” (166 poäng)

Eftersöker ett exploderande klimax och laddar upp med vibrato, känslosvall och intensiv flirt med kameran. Grabben har potential och en smittande entusiasm, men jag är fortfarande inte 100-procentigt övertygad om låtens egentliga storhet. Många andra är uppenbarligen mer sålda…

Betyg: **

2. YOHIO ”Heartbreak Hotel” (133 poäng)

Ny för mig, eftersom jag missade första delfinalen. En publikfavorit med japansk inspiration och som sticker ut framförallt visuellt. Låten är lånad från någonstans i ett flöde av självhäftande refränger inte minst av 1980-tals-ursprung och pockar lite passiv-aggressivt på uppmärksamhet. Vinnare om svenska folket valt själva, men de internationella jurygrupperna var mer ogina.

Betyg: ***

3. Ulrik Munther ”Tell the World I’m Here” (126 poäng)

Här finns också potential, men än så länge är viljan och engagemanget större än förmågan och den naturliga auktoriteten när unge Ulrik släpper loss sin U2- och Coldplay-influerade arenahymn. Trots mina egna reservationer hade jag tippat honom som segrare. Tredje gången gillt nästa år?

Betyg: **

4. Anton Ewald ”Begging” (108 poäng)

Han bönar och ber. Dansar. Men framförallt gnäller han. Om Saadist-segmentet hade haft sista ordet skulle det kunnat ha gått ännu längre. Eller från min synvinkel, värre. Det vill säga till Malmö och Europafinalen. Är det unga tjejer som objketifierar unga män som styrde resultatet i år (som DN-krönikör Fahl spekulerade i) så är de väl i sin fulla rätt att göra det. För mig var det här en irriterande broms som tagit sig in i bilen en varm sommardag och inte lyckas hitta ut, hur många fönster man än öppnar på vid gavel. Om det nu finns gavlar i bilfönster…

Betyg: *

5. Louise Hoffsten ”Only the Dead Fish Follow the Stream” (85 poäng)

Det borde ha varit fler kvinnor i finalen. Nu stod Louise från min forna hemkommun där och representerade plötsligt både en i sammanhanget tillfälligtvis utrotningshotad art (men sådant kan svänga fort) och en genre som inte heller direkt överfrodas här – AOR-iserad bilradiorock med vaga countrystänk, lite allmän mognad och dessutom en i med festivalperspektiv osannolikt fyndig titel. Dock, för att ha en chans att vinna skulle det ha krävts mer drama och klimaktisk stegring i korus.

Betyg: ***

6. Sean Banan ”Copacabanana” (78 poäng)

Såsom skolungdomen idag plägar säga för att manifestera maximalast möjliga misstro: ‘Nämen, seriöst?’. Ett bidrag som kan få såväl garvade kreationister (”Är vi verkligen skapelsens krona?”) och evolutionister (”Är det så här långt vi har kommit i den intellektuella och kulturella utvecklingen efter alla årmiljoner?”) att skakas i sina övertygelser. För att inte tala om alla världens bananer. de förtjänar bättre ambassadörer. Kom tillbaka, Electric Banana Band! Inget behöver förlåtas – ni var bäst i klassen när det begav sig, och har förmodligen åldrats med mer värdighet än Mr Banan någonsin kommer att uppnå! Men så är det där med den farliga högerhooken som uppenbarligen funkar inte bara på segmentet 5-12-åringar, utan även vissa, icke namngivna internationella jurygrupper.

Betyg: *

7. Ralf Gyllenhammar ”Bed on Fire” (73 poäng)

Det är här det verkligen börjar likna egna idéer och bokstavlig explosivitet. En dynamik och ett driv som ställer resten av startfältet i skuggan, men var det rätt forum och rätt publik? Delvis, i alla fall med tanke på finalplatsen. ”Ashes to ashes, dust to dust…”. En i sammanhanget rent apokalyptisk smällkaramell.

Betyg: ****

8. David Lindgren ”Skyline” (69 poäng)

En coming man, eller? Var det i fjol han slog igenom? Konceptet är i alla fall bekant. Och det var framgångsrikt i år – yngre manlig förmåga med starkt emfatiserad koreografi, elektrifierad puls och drömmar om ett lålngt liv på diskoteken. Definitivt inte sämst i sitt slag, men det saknades något markant eget och överraskande.

Betyg: **

9. State Of Drama ”Falling” (68 poäng)

Jag var inte helgjutet överväldigad efter första mötet med de poserande popograferna som redan i namnet vill sätta intriger i rörelse. Något känns ansträngt och attityden, de stora gesterna, riskerar skymma själva grundbulten; en ganska anständig softrockballad med en och annan halvsnygg harmonilösning – men i längden för konformistiskt och konventionellt hantverk.

Betyg: **

10. Ravaillacz ”En riktig jävla schlager” (40 poäng)

Även här väcks mycken misstro. Är verkligen Henrik Dorsin inblandad i det här? Är det inte under både hans och farbror Körbergs värdighet? Står den sistnämnde verkligen på scen i ett varieténummer från någon spritindränkt studentåterträff med 60-talsnostalgisk profil och siktar på seger? Nu kunde inte Körberg heltigenom dölja att han trots allt är en av landets mest musikaliska människor sedan, ja, ungefär samma 60-tal. Gott humör och ännu en refräng som mot bättre vetande biter sig fast och befläckar ens inre med sin bön om välgörenhet för en skara vilsna själar i behov av tröströster, räddar dock mer än vad som egentligen borde vara möjligt.

Betyg: **

Ja, sammanfattningsvis borde alltså tabellen ha sett ut så här då…

1) Ralf Gyllenhammar, 2) Louise Hoffsten, 3) YOHIO, 4) Robin Stjernberg, 5) Ulrik Munther, 6) State Of Drama, 7) David Lindgren, 8) Ravaillacz, 9) Anton Ewald, 10) Sean Banan.

Och minst hälften av dem skulle, rent vetenskapligt och logiskt deduktivt, inte ha varit i finalen överhuvudtaget. Men nog om det. Våren är i luften, även om den ackompanjeras av iskalla vindar och andra envist kvarhängande vinterfenomen. Sverige kommer knappast att vinna Euro-schlagern för andra året i följd, men det vill vi ju inte heller göra av samhällsekonomiska skäl.

Mer om finalen från SVT.

Andra chansen: Finn fem rätt i folkviljan!

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Fler unga hungriga grabbar till schlagerfinal. Det var givetvis helt fel, rent objektivt. Men alla förstår inte sitt eget bästa. Framförallt inte svensk musikpublik. 

Man ska inte lämna över ansvaret till andra att göra det rätta. Då får man helt enkelt skylla sig själv. Det borde ha varit Eric Gadd och Caroline af Ugglas, med duon Segerstedt & Damli samt Behrang Miri som helt acceptabla alternativ, som skickats vidare till finalen i det där nya skrytbygget i Solna. Men… Nu överlät jag dessa beslut åt andra och så gick det som det gick. Jag är något mer välvilligt inställd till Robin Stjernberg än Anton Ewald, men det är helt klart en annan generation (och smaksektor) som haft det avgörande inflytandet här. What the heck, världen fortsätter snurra ett tag till ändå. Troligen. Sista ordet till min fru Emilia:

– Jag ville att duon (Segerstedt & Damli) skulle gå vidare. Men ungdomen har makten…

 

Kalla fakta om andra chansen? Se SVTs egen festivalbevakning.

Manlig melodisk dominans i Malmö, på gott och ont

yemenity2010 Okategoriserade , , , ,

Melodifestivalföljetongen fortsätter några veckor till. Ikväll är det dags för andra chansen för dem som hoppas på en sådan… Förra helgens fjärde deltävling då? Ja, inte förrän nu har orkat sortera mina egna skriftliga synpunkter med adderade inlägg från ytterligare några personer. Men här är sammanfattningen, till slut. Och en allmän iakttagelse är att standarden var avsevärt högre än veckan före. Ur denna holmgång utkristalliserades åtminstone ett bidrag som jag verkligen gillade. Ledtråd: det innehöll en en brinnande flygel. Det kunde gärna fått med sig en svensk Adéle-aspiratör i sällskap, men man kan inte få allt.

Army Of Lovers hade knappast tonat ner sin välkända vulgofaktor utan snarare skruvat upp  volymen i ett malande monotont men ändå på något sätt effektivt nummer. Som bara räckte till en sjätteplats. Enligt min fru Emilia värt en nolla och det koncisa avfärdandet:

– Jag tycker inte om den på något sätt.

Robin Stjernberg ska väl föreställa tonårsidol och öste på med utbyggd koreografi i ett lagom bombastiskt nummer som räckte till andra chansen. Veteranen Sylvia Vrethammar ordnade en flashback till 40-talet, förlåt, det kanske ska vara 70-talet och lätta latinotakter. Melodiskt och rutinerat utfört men utan märkbart klimax med den talande titeln ”Trivialitet”. Det stannade på sjunde plats, före Lucia Piñera med sin mer tempostarka soulstänkare med bra inlevelse men tyvärr i avsaknad av riktig refräng. Ändå en av mina personliga favoriter.

Och så mannen med flygeln, Ralf Gyllenhammar (kvällens andra -hammar) med en betydligt tyngre pjäs i ”Bed on Fire”. Det osar en del barpianist-syndrom till en början innan introt slår över i något mer kraftfullt med risk för övertändning men med Elton John-vibrationer som som jag inte ser som en nackdel. Och det var tydligen fler som resonerade så, eftersom han skickades direkt till final. Charmoffensiven från Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa” kändes som en lättviktare i efterdyningarna av The Grand Piano Attack trots sin multilingvistiska och dansanta prägel.

– Den fastnar och är inte lika clownaktig som Sean Banan, menade Emilia som dock höll efterföljande Terese Fredenwall högre och sörjde hennes missade avancemang.

– Hittills min favorit av alla bidrag i år, tyckte hon.

Själv såg och hörde jag ännu en explicit euforimissionär men med lugnare inramning. Akustisk gitarr, lite svajande engelsk frasering men sympatisk utstrålning och oväntade halvtonskalor i sticket. Jo, jag hade inte klagat om hon klarat sig vidare på bekostnad av exempelvis Robin. Eller Ulrik Munther som är en ung begåvning, men fortfarande för valpig för att fylla ut kostymen han eftersträvar. Annars hade han hjälp av ett snyggt arrangemang och allmänt professionell inramning. Till final bar det.

– Jag gillar hesheten i hans röst och han kan vinna på grund av ungdomsrösterna, förutsåg Emilia.

Vårt se-sällskap för kvällen var delvis inne på samma linje som Emilia.

– Hon med gitarren (alltså fröken Fredenwall) var favoriten, tyckte Roger Ovebratt medan Fabiola Torrescano-Ovebratt framhöll Fredenwall, Lucia Piñera och Ulrik Munther som de bästa bidragen.

Men det här var definitivt inte kvinnornas kväll på scen. Åtminstone inte enligt den manifesterade folkviljan.

Mer från SVT om deltävlingen i Malmö här.