Inte första gången i Sverige, men i alla fall i Göteborg. Med ”The Grand Experiment” i bagaget och brittiska Haken som turnésällskap svarade The Neal Morse Band för en sommarkvällskonsert att minnas. Länge.
De dåliga nyheterna först, kanske? Ingenting från ”Sola Scriptura”, kanske en av mannens artistiska höjdpunkter (i hård konkurrens). Ej heller från ”Momentum” eller ”Testimony 2”. Till exempel. Och de som förväntade sig något självklart nedslag i Transatlantics katalog blev blåsta på det. Sångskatten som samlats ihop efter så många års nästan obegriplig produktivitet är helt enkelt för omfattande. Det är dock svårt att hinna sakna det som inte är där, med tanke på allt som faktiskt fyller programmet från scenen på Pusterviksteatern vid Järntorget i Göteborg denna juliafton då Neal Morse för första gången hittat till Sveriges andra stad. Och då jag själv för första gången faktiskt sett honom live. Live. IRL. Efter så många års bekantskap med hans oeuvre – Morse har strängt taget varit den enskilda artist som ockuperat mest konkret speltid i mina i sammanhanget ändamålsenliga elektroniska enheter det senaste decenniet – har det funnits ett ohjälpligt svart hål. The Real Real Thing. Nu är det fyllt. Check.
Men kanske något om förbandet? Haken. Det var inte förrän på ett sent stadium jag noterade att de var en del av paketet, men inte mig emot. Det var i och för sig ganska nyligen jag upptäckte dem, främst via Spotify, men de har något. En bra balans mellan epik och rytmik, inte minst. En progressiv ådra i dess bästa betydelse; det vill säga inga missinriktade ambitioner att bara kopiera några gamla hjältar, eller ett hysteriskt behov av att bara briljera tekniskt heller. Det brittiska bandets kompositioner kan väcka associationer till allt från
gamla giganter som Gentle Giant (ibland väldigt uppenbart) eller Jethro Tull (mer diskret kanske) till mer samtida kolleger som, vad ska vi dra till med – Tesseract? Det svänger, 
pulsen (knappast en enkel dansvänlig rak basgång, men ändå en definitiv puls) slår som släggor i golvet och får troligen hela Järntorget att vibrera – svårt att veta exakt inifrån själva konsertlokalen. Sångaren Ross Jennings är, som ofta är välbehövligt i genren, något av en teaterapa som arbetar hårt på att få publiken med på noterna.
Vilket också kan sägas om kvällens huvudattraktion, Mr Morse själv. som inte tar något för givet men att döma av de scenupptagningar jag tidigare hört (och sett) har en klar karisma och förmåga att fånga sin publik från det att han stiger ut på scen. Bilden bekräftas här. Innan kvällen är slut har han prövat i stort sett allt utom stagediving för att försäkra sig om vår uppmärksamhet. Varför dyka rätt ut i publiken när man kan springa ut i den och hälsa på folket? Här studsas, gestikuleras och kommuniceras med lyssnarskaran genomgående. Mannen har ritat in ett eget litet revir i ett hörn av rockvärlden som många inte ens vet existerar, där många utövare verkar smått besvärade av att ställa sig på en scen och där kombinationen av övergenomsnittlig musikalitet och social kompetens är mer än guld värd. Nu har han också assistans i publikdompteringsgebitet av Mike Portnoy som tar de tillfällen som finns att inte bara lägga raffinerade rytmfigurer från sin position längst bak utan även introducera utvalda inslag i repertoaren, och förena sig med resten i frontlinjen i några mer akustiska, stillsammare stunder.
Inte helt förvånande får den senaste CD:n stort utrymme, den som för första gången uttryckligen rubriceras som ett verk av The Neal Morse Band och utstrålar en starkare känsla än tidigare av ett mer kollaborativt producerat projekt. Det är också den kvintetten som vi möter från Pustervikscenen. Förutom Neal själv och före detta Dream Theater-trumslagaren Portnoy även basisten och stadige medarbetaren Randy George, liksom keyboardisten och vid behov blåsistrumentisten Bill Hubauer samt gitarristen Eric Gillette, vilken ser ut att dra ner medelåldern i kombon med drygt ett decennium på egen hand. Har inte kollat relevanta födelsedata, dock. Som ett led i publikfrieriet övergår en av de längre sviterna i showens senare skede till en orgie i instrumentbyten, där medlemmarna snart sagt går varvet runt som den snurrande skivan med bufféinnehållet man då och då hittar på restauranger, och visar sig påfallande händiga även med kollegernas favoritverktyg.
Påfallande många är även de låtar som manifesterar Morses mest öppet kristna bekännelser, något som inte precis varit en hemlighet sedan hans personliga omvändelse för dussintalet år sedan, men kan variera i emfas på olika album eller konsertsammanhang. Däremot avbryter han flödet inte för några längre personliga vittnesbörd mellan låtarna, vilket varit fallet på ett synbart spontant sätt på flera dokumenterade liveupptagningar förut. Låtarna får göra jobbet själva den här gången. Och här finns, som sagt, närmast en ocean av kompositioner att ösa ur. Från senaste albumet ”The Grand Experiment” får vi höra lejonparten av låtarna, inklusive akut attraktiva ”The Call” som inte helt oväntat inleder alltihop och den monumentala cirka 25 minuters-sviten ”Alive Again”, det überfläskiga titelspåret och den finstämda balladen ”Waterfall” där hela ensemblen tycks bidra med änglalika vokala harmonier, placerat närmast efter aftonens tydligen obligatoriska soloutflykt där Morse ensam med akustisk gitarr framför den gammaltestamentligt inspirerade men inte alltför ofta hörda ”Isaiah 60”. Enligt Portnoys introduktion varierar valet av låt i den avdelningen för varje konsertkväll och beslutet rubbas uppenbarligen inte av publiksegment spontant skanderande ”We All Need Some Light” som önskemål. En av de få sånger här som jag knappt själv känner igen levereras i alla fall med stark nerv, suggestiv stämning och rytmiskt gitarrackompanjemang som ger en respit i det grundläggande larmet som dominerar programmet. För det är bra tryck. Betoningen ligger på det kraftfulla och medryckande; det ska svänga, det ska briljeras, bombarderas och tremoliseras. Och det syftet uppnås ganska framgångsrikt, försiktigt uttryckt.
Möjligen är ljudet vassare än nödvändigt, åtminstone känns det så efter ett par timmar när det börjar närma sig slutet. Blir det successivt skränigare eller är det den ackumulerade effekten av anstormningen som gör sig påmind i hörselgångarna genom Apotekets föregivet musikanpassade blåa plastproppar?
Förutom det senaste albumet får ”One” (från 2004) en relativt hög representation via den alltid lika tilltalande odyssén genom skapelseberättelsen i ”The Creation” och senare rökaren ”Reunion” bland extranumren. Den tempostarka avrundningen på aftonen får överhuvudtaget en nästan väckelsemötesaktig prägel genom ”Rejoice” och ”Oh Lord My God” från ”Testimony” samt ”King Jesus” innan ridån faller till slut. Innan dess har vi också påmints om Morses förflutna i Spock’s Beard genom ”Harm’s Way” från sent 90-tal och ett album jag medger mig ha lyssnat väldigt sparsamt på. Men kanske borde. Oftare. Dessutom serveras vi den lätt vimsiga apokalypskomiken i ”Leviathan” samt ett nedslag i den sammanhängande storyn från CD:n ”?” (kan helt enkelt uttalas ”Question Mark” av praktiska skäl) i form av ”In the Fire” som av någon anledning är det parti jag är minst förälskad i på den plattan. Men allt är relativt. Och The Neal Morse Band på Pustervik den 15 juli 2015 var en mer än relativt upplyftande konsertupplevelse.
Viktigaste värderingen kommer givetvis från min fru som ibland har aningen annorlunda musikaliska preferenser än jag själv, hängde med mest av nyfikenhet och hade förberett sig på två timmars komplex kakofoni, men…
– Det var bättre än jag hade trott. Han hade mycket energi och kreativitet.
Och det där med konstanta energin på scen kan inte nog understrykas. Inga synliga ålderstecken i sikte här…
