Trallvänlighet till varje pris – tendensen tydlig inför schlagerfinalen

Dålig nyhet: En av de mer deprimerande deltävlingarna i svensk melodifestivalhistoria är över. Aningen godare nyhet: det var trots allt inte finalen. Av åtta tävlande bidrag i Andra chansen från Helsingborg var det väl två som egentligen hade haft i en final att göra. Båda röstades bort efter de två första duellerna och resten av programmet blev en transportsträcka in i tristessens väntrum. Och trenden är tydlig: det ska vara en trallvänlig bit i år. Men det finns i alla fall ett par bättre representanter för den traditionen bland de övriga finalisterna.

Finrumsfunk mot djungeltrummor. Andreas Weises R&B-flirt saknar en del i variation, men tar skadan igen med wailing och ocensurerat sväng. Han hade mina sympatier i slaget mot en inställsam rip-off av tidigare dansk ESC-vinnare (alltså Linus Svenning och hans vilt svingande slagverkare på scen). Linus har uppenbarligen mer av folkets kärlek.

Kvinnaböske mot Kristin. Samtliga potentiella pensionärsröster och halva Skåne SMS-ade väl till hundälskaren Hasses fördel. Spontant vill man ju lägga in några alternativa rim med exempelvis ”nötta knogar” till de gröna skogarna. Det är ju allmänt känt vad logdanserna förr egentligen gick ut på. Amparos alltomslukande amerikanskinspirerade soulballad borde haft en autostrada till finalen redan från scratch, men jag fruktade att 1800-talets allmoge skulle gå segrande ur den här striden. Tyvärr slog farhågorna in. Den glade gamängen är givetvis svår att tycka illa om, men låten är en kvarvarande restprodukt från kolonialtiden.

Dockornas kamp. Likgiltigheten hade vid det här laget börjat lägga sig som en obehaglig våt waterboarding-filt  över mitt medvetande efter utslaget i de två första ronderna. Kunde något rädda stämningen? Inget av de här två bidragen genomsyrade av chockrosa charmoffensiv i ödesdiger överdos.

– Katastrofalt, enligt min fru som associerade till ”Barbie Girl” när Dolly Style höll hov.

Dinah Nah som snubblat sig fram från ett svagt startfält förra veckan, ångar på som en järnlady till gyminstruktör med krigsmålade kunder att domptera. Effektiv i någon mening. Hjärntvättande och definitionen av själlöshet. När vår bräckliga regering till slut kommer att tvingas återinföra skolaga från årskurs tre och uppåt, efter utpressning och allsköns argan list av magister Björklund, kommer sådana hör kompositioner att vara en självklar del av soundtracket till smisksessionerna.

– Tonåringarna vann över barnen, sammanfattade min fru när Dinah röstades vidare.

Viktor och Behrang mot Victor och Samir slutade med avancemang för de sistnämndas utstuderat simpla men erkänt snabbfästande ”Groupie”. När det gäller de förstnämnda kanske jag ska vara försiktig med omdömet, eftersom vi inte såg den första deltävlingen och jag nu råkade hänga tvätt just när de framträdde. Tendensen i år är i alla fall att superschlagercatchyness är på modet, kanske som en reaktion på den den sofistikerade seriositeten i Sanna Nielsens fjolårsvinnare.

Jojk to the World – Melodifestival kapitel 3

Kort sammanfattning: Del tre av årets melodifestivaltelenovela var generellt mer upplyftande än del två, relativt sett. I det femhövdade sällskap där vi tillbringade kvällen försökte vi man- och kvinngrant gissa finalister och andrachansister efter att ha hört samtliga bidrag, men innan den första röstningsomgången var avslutad. Inga hundraprocentiga tips, direkt. Själv lyckades jag få in de fyra som gick vidare, men trodde på Kristin Amparo som direktfinalist i stället för Jojk-Jon Henrik.

Ellen Benediktsson ”Insomnia”. Omdöme: ** av *****.

Elektropop à la ”Euphoria”. Svart läder på scen. Slipat men en smula sterilt.  Utslagen.

Kalle Johansson ”För din skull” **

Drömsk pojkbandspop med stadig puls men hämmad av en överdos mellanmjölk i sitt DNA. ”Händerna i luften”-vibrationer som bonus. Utslagen.

Andreas Weise ”Bring Out the Fire” ***

Robbie Williams genom Bros genom John Farnham? Slight funk, liksom. Bra tryck. Oväntat tilltalande sound. Låten saknar det lilla extra – men det svänger. Till andra chansen.

Andreas Johnson ”Living to Die” **1/2

Avdelningen suggestiva ballader med dramatiska hjärtslag i botten. Rätt elegant paketerat, men också fast i en ganska trång väst. Saknar C-vitamin. Utslagen.

Isa ”Don’t Stop” **1/2

Startar som en vandrande kliché, men räddar en hel del med klatschigt korus och kameraflirt. Till final, vilket inte var någon större sensation.

Kristin Amparo ”I See You” ***1/2

A cappella-inledning, piano diskret inträdande men mer pompa och ståt i klimax på en soulballad med starkare personligt tilltal än genomsnittet, liksom röstekvilibristik utöver det vanliga. Till andra chansen.

Jon Henrik Fjällgren ”Jag är fri” **1/2

Från Colombia till sameland och hit. Jojk genom djungeltrummor och en definitivt originell visuell scenframställning. Kuriosa eller klockrent finalmaterial? frågade jag mig efter första framträdandet. Det blev det senare.