Kort sammanfattning: Del tre av årets melodifestivaltelenovela var generellt mer upplyftande än del två, relativt sett. I det femhövdade sällskap där vi tillbringade kvällen försökte vi man- och kvinngrant gissa finalister och andrachansister efter att ha hört samtliga bidrag, men innan den första röstningsomgången var avslutad. Inga hundraprocentiga tips, direkt. Själv lyckades jag få in de fyra som gick vidare, men trodde på Kristin Amparo som direktfinalist i stället för Jojk-Jon Henrik.

Ellen Benediktsson ”Insomnia”. Omdöme: ** av *****.

Elektropop à la ”Euphoria”. Svart läder på scen. Slipat men en smula sterilt.  Utslagen.

Kalle Johansson ”För din skull” **

Drömsk pojkbandspop med stadig puls men hämmad av en överdos mellanmjölk i sitt DNA. ”Händerna i luften”-vibrationer som bonus. Utslagen.

Andreas Weise ”Bring Out the Fire” ***

Robbie Williams genom Bros genom John Farnham? Slight funk, liksom. Bra tryck. Oväntat tilltalande sound. Låten saknar det lilla extra – men det svänger. Till andra chansen.

Andreas Johnson ”Living to Die” **1/2

Avdelningen suggestiva ballader med dramatiska hjärtslag i botten. Rätt elegant paketerat, men också fast i en ganska trång väst. Saknar C-vitamin. Utslagen.

Isa ”Don’t Stop” **1/2

Startar som en vandrande kliché, men räddar en hel del med klatschigt korus och kameraflirt. Till final, vilket inte var någon större sensation.

Kristin Amparo ”I See You” ***1/2

A cappella-inledning, piano diskret inträdande men mer pompa och ståt i klimax på en soulballad med starkare personligt tilltal än genomsnittet, liksom röstekvilibristik utöver det vanliga. Till andra chansen.

Jon Henrik Fjällgren ”Jag är fri” **1/2

Från Colombia till sameland och hit. Jojk genom djungeltrummor och en definitivt originell visuell scenframställning. Kuriosa eller klockrent finalmaterial? frågade jag mig efter första framträdandet. Det blev det senare.